Det mest pinsamma vi infödda respektive integrerade och acklimatiserade sydfransoser kan tänka oss, är turister som pimplar isbitsförstärkt provencerosé i värdelösa bistroglas. Om de dessutom gör detta på en offentlig inrättning inför omvärldens fördömande ögon, finner vi inte ord för hur illa detta är.
Ovanstående är en sanning som varit skriven i sten. Ända tills igår. Då lockade Hustrun medelst honungslent prat om lunch i solen i en pittoresk by i de mest pittoreska och autentiska trakterna av Provence er utsände bland de lättlurade och därför aldrig riktig coola snubbarnas tragiska och av självömkan fyllda värld, att sätta sig i cabben och köra runt i det pittoreska ända tills den där mest pittoreska byn uppenbarade sig. En inte alls oäven upplevelse, och inte blev det sämre av att ett bord på en inbjudande uteservering snart kunde intas under ivrigt nickande till höger och vänster och kreti och pleti. Detta sista på grund av att det är så vi hemmahörande gör, vi som inte pimplar rosé med is i.
Så långt allt väl. Då! Hustrun: ”Lars, jag vill ha ett glas rosé, kan vi inte ta ett glas rosé ihop?”. Den utsände: ”Hm, nje, klart det finns bra rosé här också, ibland, men nu dricker ju inte jag de här blekfisiga bitterbomberna som är industriellt framställda till och med då de tillreds i liten skala och på ett sätt som Mats-Eric Nilsson godkänner.” Hustrun: ”Nu slutar du konstra! Det där är bara dumheter, det vet du! Nu dricker vi rosé och är som alla andra. Punkt!”
Sagt och gjort. Hustrun beställer i bästa samförstånd med servitören en halvflaska rosé att förgylla måltiden med. In kommer vinet. Hustrun godkänner: ”Inget fel på det, Lars, men du kanske inte kommer gilla det, men bär dig inte åt nu!”. Smakar. Blekfisigt med tydligt inslag av färgglatt dandy-tuggummi i både doft och smak och därtill en sjuhelsikes äckelbeska av hårt pressade skal och som lök på laxen ett svavelinslag som ligger där och vibrerar i såväl näsa som gom. Hustrun (ser vad som rör sig huvudet på er utsände) mellan sammanbitna tänder: ”Nu dricker du vinet.”
Vad göra annat än att röra runt i glaset till dess en inte oansenlig mängd av det fria svavlet bundits och sedan preppa glaset fullt med is som dels spär ut eländet, dels kyler ner de oangenäma inslagen i arombilden så de knappt märks.
Har ägnat söndagen åt botgöring, att skämmas och att arbeta fram en strategi för att återupprätta anseendet i trakten. En sannolikt omöjlig uppgift.
Är då Trump ett unikum i den amerikanska historien? Nej, svarar Isenberg och lyfter, bland annat, fram Andrew Jackson (president 1829-1837) , som hon menar var sin tids Trump. En råbarkad general som gärna gick i strid och slog in huvudet på folk, som förolämpade sina meningsmotståndare å det grövsta, skönmålade sig själv och var som en elefant i en porslinsaffär när han förde sig, eller kanske snarare inte förde sig, i Washington. I likhet med Trump fick Jackson många fiender också i de egna leden och många av hans medarbetare hoppade allteftersom av. Men han blev omvald.
Frågan om sommar- och vintertid blir alltmer infekterad för varje år. Medan européerna dignar under en redan övermäktig börda, där pandemin och Polen bara är toppen på isberget, läggs denna sisyfosdebatt om sommartidens vara eller icke vara som en lök på laxen. För att lätta på denna européens börda, har vi tänkt till och kommit fram till en kompromiss som är så lysande att alla torde kunna ansluta sig till den utan vidare debatt: Vi skippar sommartiden på våren och dess framskruvade klocka OCH institutionaliserar vintertiden och dess bakskruvade klocka i samband med höstdagjämningen! På så vis får alla rätt på något vis, och vi som uppskattar vintertidsinförandets boostande effekt kan njuta dess otium varje år, utan att, nota bene!, lida sommartidsinförandets alla helvetes kval.
Vi, och världens alla vardagsmänniskor, kräver ett omedelbart förbud mot sorgesam reklammusik! Den som tillverkar eller sänder reklam med sorgesam musik ska av självklara skäl beläggas med yrkesförbud, därtill ska den kunna dömas till årslånga straff av internering i grådaskigt ljussatta, grå celler dränkta i nedslående dofter och med endast vatten och pölsa till så väl frukost som lunch och middag.
Alldeles bortsett från det uppenbara att det kan vara allt från hönsägg via gökägg till sköldpaddsägg, framgår ingenstans, i-n-g-e-n-s-t-a-n-s, huruvida konsumenten, där den så att säga står med ägget i säcken, köpt ett kok-, stek- eller äggröreägg! När er utsände i de våghalsiga testpiloternas farofyllda värld häromdagen gav sig på att steka ägg till en tänkt pytt i panna, slutade det med att stekäggen blev till äggröra! Ett dråpslag mot konsumentens förtroende för förtegna äggbönder och äggförande livsmedelshandlare med en uppenbar fallenhet för att vilseleda konsumenten!
vinifierat kräver nu tre saker: 1. Att Riksdagen skyndsamt återupprättar Varudeklarationsnämnden och ger den utökade befogenheter och då inte minst att utdöma och verkställa straff. 2. Att tvingande varudeklaration på ägg införs per omgående. 3. Att särskilt grymma och utstuderade straff ådöms den livsmedelshandlare eller äggproducent, som inte på ett övertydligt vis märker sina förpackningar så att även en analfabet förstår vad för slags ägg den är på väg att tillreda, varmed, måste vi utgå från, alla kan tillreda sitt ägg utan att drabbats av potentiellt hälsovådliga och, i förekommande fall, förnedrande äggchocker!
När så ett antal kvinnor anklagar Kulturprofilen för att tafsa, komma med unkna kommentarer och våldta, samlar sig snart de här som tysta stått och tittat på därför att de också vill höra till, till försvar inte av de utsatta kvinnorna utan av det oförsvarbara. Fast det ska sägas, att några inser kvart över tolv att de betett sig ociviliserat, fegt och väldigt lågt då de låtit känslan av att vilja höra till ta överhanden över att göra det rätta, att inte reagera på det som pågick framför näsan på dem. Å tredje sidan finns det också sådana som den mest patetiske bland de självförhärligande kulturpajasarna, han som inte förstår att skilja på det verkliga livet och sin egen och de närmaste vännernas låtsasvärld fylld av omfattande inbördes beundran och kraftig självöverskattning, alltså sådana som denne clown som faktiskt på fullt allvar tror sig tillhöra något som är större än Samtiden och trampandet på uthängda och utnyttjade kvinnor, varför han med emfas försvarar detta oförsvarliga, detta ociviliserade översitteri i den egna samtiden.
Det må så vara att någon menar att kvinnorna får skylla sig själva, när de vill höra till, att de borde velat annat, eller åtminstone inte låtit sig utnyttjas och våldtas, framförallt inte borde velat tillhöra så mycket att de lät sig våldföras på en gång till, och den stackars förövaren, Kulturprofilen, honom får man ju förstå, han tog bara vad han kunde och att han kladdade lite här och där, det visste ju alla om. Sådan var han. Och det är just det. Sådan vara han. Och de andra höll tyst för de ville ju också höra till.
Matilda Gustavsson skrev DN-reportaget som fällde Kulturprofilen, petade hans hustru ur Svenska Akademien och fick den ovan nämnde pajasen att gå all in på att fjanta sig ur den historieskrivning han så gärna vill vara en fotnot i. Den som vill få helheten samlad i en bok gör rätt i att läsa 
Läste ungefär samtidigt med ”Klubben” 