Har ägnat en stor del av dagen åt att vara rasande på mösehumlor som går och står i vägen på Nice flygplats. Om det inte var så att er utsände i de livsnödvändiga och till lycka ledande förbudens förlovade värld redan krävt ett förbud mot mösehumlor och andra raseriframkallande bromsklossar, skulle den nyss nämnde göra det nu. Då det, trots allt, känns överflödigt med ett dubbelförbud, låt vara att tanken är tilltalande, inriktar vi oss därför istället på ett, för en majoritet av mänskligheten, lika behövligt och efterlängtad förbud, nämligen det mot att slapphandshälsa!
Någon kanske tycker att det är straff nog för den som räcker fram en slapp hand till hälsning, att få slapphanden tillknycklad av ett mer handfast och bestämt grepp, men så är inte fullt ut fallet enär den lycka som går att känna i samma stund som slapphandshälsarens sladdriga våffla knycklas ihop med ett otrevligt och bengnagande kras på intet vis står i paritet med det obehag som går genom ben och märg och rakt in i hjärnans emotionella centrum på den som plötsligt finner sig stå där med en slapphand i handen och, etter värre!, det obehag som sprids som en skenande rysning genom kroppen när fasthandsinnehavaren inser att den just håller på att knyckla ihop slapphandshälsarens hand med det tidigare beskrivna låga men ändå fullt ut obehagligt upplevda oljudet.
Ergo: Slapphandshälsaren måste straffas på det att hen stoppas i sin för mänskligheten förödande framfart. I syfte att hjälpa lagstiftaren på vägen och skynda på processen från idé till genomförd lag, föreslår vi här, utan andra krav på ersättning än möjligen en bronsbyst på Justitiedepartementet, att den som slapphandshälsar döms att få sin slapphand tillknycklad av en för ändamålet framtagen robot till dess hen lovar och svär att aldrig mer hänga fram en slapphand vare sig i samband med en hälsning eller i något annat sammanhang. Den som trots avgivet löfte av i förra meningen nämnda art lägger en slapp våffla i ett fast handgrepp, ska helt enkelt beläggas med handhälsningsförbud, och ta konsekvenserna av att inte ta folk, oavsett kön, i hand och vi vill på intet vis avvisa tanken på en lagstadgad pariakast för dessa återfallsslapphandshälsare.
Kära HR:are,
inskränkningar i de fri- och rättigheter våra förfäder kämpat för, ibland så till den grad att de dött på kuppen. Framförallt får de medborgare i de rikaste länderna att på fullt allvar tro att domedagen är nära och att dessa rika länder inte alls tillhör världens ledande toppskikt utan dess avskrap, någonstans i nivå med Venezuela och Kongo. De som tror på och låter sig ledas av dessa trollkonton är utöver enfaldiga vanligtvis också bittra och i egna ögon i stort behov av åtminstone en gnutta respekt från omgivningen innan de går i graven, och detta tror de att de kan få bara vi alla ger upp vår frihet och rätt att tänka själva och bara vi får fler politiker av Putins, Xi Jinpings, Erdogans, Farages och Trumps kaliber.
både i Då:et och i Nu:et, anammat idén som ett slags samhällsbärande projekt, vilket gör att vi alla i skrivande stund utöver Nyårsdagens traditionella fysiska utmaningar brottas med utmaningen att säga, tänka och skriva 2018 istället för 2017, som vi precis lärt oss säga, tänka och skriva istället för 2016, som… ja, det bara fortsätter tillbaka till Tidens begynnelse, och det är så klart urbota dumt. Tänk så mycket enklare allt hade varit och skulle vara om det fortfarande vore år 0. vinifierat kräver, uppfylld av dagen efters kranka blekhet ett omedelbart förbud mot nya år!
Kära HR:are, Matbloggsprisets dryckesjury samt allmänheten i största allmänhet, å vinifierats vägnar ber er utsände bland de årligt återkommande högtidernas repetitiva och understundom klappfyllda och alltsomoftast välsmakande värld att, med undantag för vinifierat och den utsände, få tillönska alla ovan nämnda en riktigt God Jul!