De flesta svenskar ser världen von oben, och när de reser är de inte sena med att skryta med sitt fädernesland, det där med all öppenhet, Avicii, upplysningen, ABBA, Zlatan, den enorma effektiviteten, skiftnyckeln, Absolut, renheten, Carl von Linné, separatorn, bättre ordning och reda än i snart sagt varje annat land diktaturer inräknade, Icona Pop, den höga levnadsstandarden, Spotify, Michelin-stjärnor, Nobelpriset, mjölken, Stenson, den relativt sett höga utbildningsnivån, Tre Kronor, jämlikheten (vi säger du till varandra, bara en sådan sak), Readly Express, Volvo, Ikea och så vidare. Men allt har en baksidan, och den svenska medaljens baksida stinker. För vem vill, när en står där och gottar sig som bäst i vår egen förträfflighet, bli påmind om alla de skämskuddeframkallande traditioner och fånerier som är intill pinsamhet vanliga i vårt annars förträffliga rike?
Midsommar är tillsammans med andra begivenheter som kräftskivor, jul, påsk, barnkalas, after work och jämna födelsedagar – ja kort sagt alla dessa tillfällen då vi får för oss att släppa loss – ett av dessa tillfällen då svensken står där med sin medalj felvänd och inte tycks vara medveten om detta och än mindre medveten om att det den, svensken, just då ägnar sig åt, avviker från allt sunt förnuft på ett högst påtagligt vis och att det gott och väl räcker till för att övriga världen ska kunna klassificera hela Sverige som en no go-zon.
Låt oss ta detta med midsommarlekarna. Hoppa säck (jag menar… hoppa… säck! – att en felkonstruerad hjärna ur funktion kunnat tänka ut detta är möjligen begripligt, shit happens, men hur i hela fridens namn kan en hel nation ta idén till sitt hjärta och låta sig iföras en säck som den sedan hoppar runt i med byfånens leende på läpparna?), sätta strumpbyxor med bollar i fötterna på huvudet (ja, ni fattar vad som står där, gör er inte dummare än ni är) och sedan försöka välta plastmuggar som står på marken med bollarna i fötterna (se tidigare parentes, det som sägs där gäller också här), springa med ägg hållna i skedar satta i munnen och så vidare. Visst, ”barnen” tycker det är kul, säger vi… Och sedan all denna fuldans kring en majad stång. ”Små grodorna”… ”Vi äro musikanter”… Det är verkligen inte konstigt att barn som ser vuxna berusa sig och fuldansa senare blir mottagliga för andra kulturers tyngre droger, Party Mix 2018 och rave partyn. Just sayin’. Ett förbud mot skämskuddetraditioner är inte bara ett hygienkrav och en fråga om nationell stolthet, det är också en fråga om att rädda kommande generationer från förtappelsens bottenlösa sankmarker.
blandningen, något som i sanningens namn många hoppar över då de på den moderna människans vis hellre köper en färdig krans. Annars är det inte så noga med klädseln. En del bär slips och kavaj, andra kortkort, åter andra joggingbyxor, ja, sådär som folk mest går klädda både till vardags och fest. Familjen Svordom firar alltid midsommar vid det gamla släkttorpet där en gång knekten Svordom bodde. Det ligger ensligt en bit in i skogen och med utsikt över ängar där vall förr odlades. Nu kämpar det öppna landskapet med sly och förfall om herraväldet över ängarna men fortfarande fylls ängen varje år av vackra fjärilar, småfåglar, nyckelpigor och allsköns naturens underverk.
När hotellets bell boy hörde att jag var svensk sa han bara en sak, ”Zlatan”. ”Ja, fantastisk spelare,” sa jag. ”Gud,” sa han och berättade med stolthet i rösten och på mycket bruten engelska att Zlatans mamma är kroatiska och att han sett filmen ”Becoming Zlatan” och älskade den. I det läget kände jag att det kunde vara på sin plats att berätta att jag känner bröderna Gertten som gjort filmen. Detta fick den vuxne mannens ögon att tåras och han höll ut sina armar och jag ångrade mig genast för detta utvecklade sig i sanningen till ett udda ögonblick i bådas våra liv. Till slut bestämde han sig för att inte krama mannen som känner bröderna som gjort filmen om Gud och nöjde sig med att be om en autograf.
Det var illa nog på den tiden då Chefen stannade upp i sitt föredragande framme vid vita tavlan, tittade ut över den lilla församlingen och log ett ”Det är inte alla som är så puunktliga som Iris”, ja, det var illa nog redan när jag var liten och spelade punkrock och folk skämtade om att det gjorde vi inte alls för vår musik var punktrock. Och på gymnastiken, den elake idrottslärarens ”Det är inget fel på isen, ingen punktis här inte!”, levererat med ett rått skratt som de andra gärna föll in i. För att nu inte tala om alla skämt om alla jag skulle punktmarkera på fotbollsplanen, att jag borde bli svetsare så bra som jag måste vara på att punktsvetsa, eller skattmästare, punktskatter ni vet… eller byggare och bygga punkthus, eller varför inte strejkledare, punktstrejker… Och nu detta att alla plötsligt säger punkt rätt som det är. ”Så är det. Punkt!”. ”Ingen ska vara ledsen. Punkt!”. Varje gång hoppar jag till. Alla andra som heter Punkt hoppar säkert också till. Vi är vana att bli hånade. Retade. Höra våra namn skrikas ut. För ni andra har alltid tyckt om det där, att skrika Punkt! Och nu säger ni det hela tiden, bara för att, och ni tycker att det är skönt. Erkänn! Ni tycker det! Punkt!