Här i vår lilla sydfranska stad finns en affär som säljer ekologiska (o d) varor. Häromdagen tipsade någon där om björksav. Personen skulle köra en kur, för det skulle vara så himla nyttigt. Exakt varför, förmedlade varken personen eller historien eller expediten. Däremot föddes en brinnande nyfikenhet hos er utsände i de konsulterande vinmakarnas aldrig villrådiga värld där också vin på björksav kan ses rinna förbi då och då. Kort sagt: hur smakar den här produkten?
Således inhandlades en treliters påse à ca 40€ och placerades i kylskåpet (”måste förvaras kallt och konsumeras inom tre veckor sedan påsen väl öppnats,” löd expeditens instruktioner). Öppnades idag. Och testet kunde inledas.
”Oklar, ofärgad. Ganska neutral på näsan, inslag av rå kycklingfilé och nykokt ris. Egen smak med ett litet inslag av en vass syrlighet, dock tämligen neutralt. Inte oangenämt. Då björksaven stått upphälld ett par timmar har ett inslag av filmjölk utvecklats, framförallt i smaken, och syran har blivit mer påtaglig (enligt påsens innehållsförteckning och produktinformation kommer en mjölksyrejäsning att ske undan för undan sedan påsen öppnats och så småningom ska smaken degenerera)”.
Vi ber att få återkomma när testet kommit längre (”kuren” är på 21 dagar). Dels med information om produkten i sig, dels om hur konsumenten påverkas av att dricka detta dagligdags (”en skvätt varje morgon!” löd den ännu i öronen ringande förmaningen från expediten).
När hotellets bell boy hörde att jag var svensk sa han bara en sak, ”Zlatan”. ”Ja, fantastisk spelare,” sa jag. ”Gud,” sa han och berättade med stolthet i rösten och på mycket bruten engelska att Zlatans mamma är kroatiska och att han sett filmen ”Becoming Zlatan” och älskade den. I det läget kände jag att det kunde vara på sin plats att berätta att jag känner bröderna Gertten som gjort filmen. Detta fick den vuxne mannens ögon att tåras och han höll ut sina armar och jag ångrade mig genast för detta utvecklade sig i sanningen till ett udda ögonblick i bådas våra liv. Till slut bestämde han sig för att inte krama mannen som känner bröderna som gjort filmen om Gud och nöjde sig med att be om en autograf.
Det var illa nog på den tiden då Chefen stannade upp i sitt föredragande framme vid vita tavlan, tittade ut över den lilla församlingen och log ett ”Det är inte alla som är så puunktliga som Iris”, ja, det var illa nog redan när jag var liten och spelade punkrock och folk skämtade om att det gjorde vi inte alls för vår musik var punktrock. Och på gymnastiken, den elake idrottslärarens ”Det är inget fel på isen, ingen punktis här inte!”, levererat med ett rått skratt som de andra gärna föll in i. För att nu inte tala om alla skämt om alla jag skulle punktmarkera på fotbollsplanen, att jag borde bli svetsare så bra som jag måste vara på att punktsvetsa, eller skattmästare, punktskatter ni vet… eller byggare och bygga punkthus, eller varför inte strejkledare, punktstrejker… Och nu detta att alla plötsligt säger punkt rätt som det är. ”Så är det. Punkt!”. ”Ingen ska vara ledsen. Punkt!”. Varje gång hoppar jag till. Alla andra som heter Punkt hoppar säkert också till. Vi är vana att bli hånade. Retade. Höra våra namn skrikas ut. För ni andra har alltid tyckt om det där, att skrika Punkt! Och nu säger ni det hela tiden, bara för att, och ni tycker att det är skönt. Erkänn! Ni tycker det! Punkt!
Kära HR:are,