Dominique Strauss-Kahn (eller DSK som vi fransmän säger), chef för IMF, tilltänkt president i Frankrike, har gripits misstänkt för sexuella övergrepp med mera (som om det inte skulle vara illa nog att vara chef för IMF). Framtiden lär utvisa huruvida han är skyldig till det, vad det verkar, ohyggligt klumpiga och på alla sätt och vis vedervärdiga och idiotiska agerande han anklagas för. Är detta sant får vi hoppas att han vederbörligen blir dömd för sina handlingar, är det å andra sidan en arrangerad fälla får vi hoppas att detta framkommer tämligen omgående. Oavsett vilket lär detta kraftigt försvåra, rent av omintetgöra, DSK:s möjligheter att vinna nästa presidentval i Frankrike.

Enligt uppgift från min säkra källa i den internationella nyhetsvärlden stämmer det att man använde kodnamnet Geronimo för UBL. Lite svårt att tro, men stämmer det, vilket alltså min vanligtvis tillförlitliga nyhetsvän bedyrar, kan man väl lugnt säga att valet av kodnamn var mindre lyckat än insatsen i sig. Passar på att påminna om tidigare inlägg om indianer.

Det är direkt upprörande, att så fort det kommer fram en vettig ”högt uppsatt chef” så är någon där och ställer till det för honom. När högt uppsatta chefer i till exempel Vattenfall frångår ägarens uppdrag, alternativt inte fått något uppdrag och hittar på själva, får de extra bra betalt och förlängd pension. Vinifierat kräver upprättelse för Lu Guangyu!

TV5 har dammat av den gamle utomjordingen Uri Geller och kör hans fenomenala show för fulla muggar bara för att en gång för alla bevisa att man måste vara intelligensbefriad för att kunna titta på TV5 en hel kväll.

Vad har världspolitiken att göra på den här bloggen? Inget alls. Därför funderade jag för två veckor sedan på att skriva ”Tunisien står inför ett vägskäl, det första sedan Bourgiba”. Av det blev det intet så nu får det istället bli ”Maghreb står inför ett vägskäl”. För så är det. Och med mer demokrati och mänskliga rättigheter kan vi förvänta oss bättre viner, så visst hör detta hemma på den här bloggen. I bästa fall sprider sig det folkliga upproret till grannländerna. Man har försökt tidigare. Flera gånger. Bland annat försökte man med arabisk nationalism (t ex Bourgiba och Tunisien och det slutade med diktatur) och (pan)arabisk socialism (t ex Nasser och Egypten och det slutade med diktatur), som till namnet fortfarande sitter vid makten i Syrien (diktatur) och i form av andra varianter och avarter även gör det i till exempel Algeriet (faktiskt var även Saddam Husseins gäng Baath-partister och ursprungligen anhängare av den mest socialistiska (läs marxistiska) formen av den här riktningen, som för övrigt var sekulär och också skälet till att den irakiska flaggans religiösa budskap faktiskt inte fanns där före Gulfkriget 1991, vilket jag hoppas att de som gör frågorna till TP någon gång kommer på att de ska fråga om), sedan, när den (pan)arabiska socialismen gjort tillräckligt många besvikna, kom de religiösa ledarna och snart gick en del av den utvecklingen över styr i militant islamism, som i överraskande stor utsträckning fokuserat på att städa framför andras dörrar istället för den egna. Så, plötsligt, slår tunisierna till med ett folkligt uppror av god kvalitet. Såvitt man idag kan bedöma ingen extremism av vare sig politisk, religiös eller religionspolitisk art. Nu får vi hoppas att landets interimsledare, angränsande staters ledare och övriga världen agera med sunt förnuft, för en gångs skull. Möjligen är just Tunisien landet som kan föregå med gott exempel, inte minst med tanke på att det inte förbannats med rikliga oljeresurser.