Kategoriarkiv: Vinproduktion

Les Sorts Selecció 2.0 & magnum

Publicerat av
4

Ibland hittar konsumenter ”flaskvariationer”. Alltså skillnader mellan olika flaskor av samma vin från samma årgång. Ibland är detta inbillning, andra gånger stämmer det. Skälen till variationer mellan flaskor kan vara av många slag.

Förslutningen kan spela oss ett spratt. Uppenbar korkdefekt är kanske snarare att hänföra till just korkdefekt än en variation. Däremot kan olika varianter av smygkork, dvs påverkan som med rätta tillskrivs korken utan att vara en uppenbar defekt, ge intrycket av att vara en flaskvariation. Detta då den ena flaskan kanske uppvisar fin frukt och en ren karaktär medan den andra, som påverkats av en smygkork, saknar den där frukten och upplevs som lite avslaget.

Variationer kan också uppstå i samband med buteljeringen, till exempel genom att det kommer med mer syre i enstaka flaskor eller genom att några pannor blir stående på tappningslinan i samband med ett mer eller mindre tillfälligt stopp. Nu kan någon invända att sådant händer väl inte i vår moderna tid. Svaret är alltså att det gör det. Både i små och stora anläggningar.

Hur buteljerna lagrats påverkar. Har flaskorna lagrats på olika platser, vid olika temperatur, olika mycket ljus, liggande eller stående? Kanske har en flaska legat nära ett element medan den andra inte gjort det. Ju längre tid vinet lagrats desto större påverkan har sådana här detaljer.

Till finliret hör att det i samband med tappningen av vinet kan vara skillnad på den övre delen i en tank och den nedre, och… tempot under buteljeringen spelar roll. Kanske kommer den sista slatten i tanken i kontakt med syre på ett vis som lejonparten av volymen inte gjorde.

Något som inte är helt ovanligt, snarare en regel, är att det blir mer eller mindre skillnad mellan olika tappningsdatum. På gott och ont. Ibland till det bättre, andra gånger till det sämre. När det gäller mindre producenter som arbetar med små volymer är det vanligaste att varje vin tappas en och samma dag, men när det gäller viner som görs i större volym, och med det menas här en volym som inte låter sig tappas på en enda dag, delas volymen upp i två eller flera tappningstillfällen. Dessa tappningsdatum kan ligga nära varandra eller åtskiljas av flera månader. Utöver det självklara att vinet som lagts på flaska i låt säga april upplevs på ett något annorlunda vis än det som buteljerats i oktober när de båda jämförs i december, kan upplevelsen förstärkas av att den senare tappningen till exempel fått lite mer tid på ek.

Det där sista kan låta lite mysko, men är inte särskilt dramatiskt. Finns det tillräckligt med tid mellan skörden och det första tappningsdatumet hinner den första tappningen få exakt den tiden på ek som är optimal, men ibland töms lagren fort, kanske efter en liten skörd eller efter att en ny exportmarknad öppnats, och då tvingas producenten kompromissa lite med eken. Resultatet blir att den eller de tidiga tappningarna får en något annorlunda karaktär än de senare buteljeringarna som hunnit få exakt den tiden på ek som producenten menar är optimal.

Och nu är vi framme vid poängen med den här långa drapan. Det är nämligen så att i dagarna byter Les Sorts Selecciò, nr 70217, 129kr,  från sådana där lite tidigare tappningsdatum till ett senare. Vinet i sig är exakt detsamma, det ”sattes ihop” redan efter skörden 2022, det som skiljer är, alltså, att den senaste tappningen dels fått mer tid i tank, dels lite mer tid i ek. Skillnaden mellan den senare tappningen och de tidigare är inte avgrundsdjup på något vis, men den uppmärksamme och kräsne lär kunna notera att vinet blivit mer komplext, fått mer mörk frukt och att eken nu är något mer framträdande.

PS På tal om Les Sorts Selecció så släpps vinet nu också på magnumbutelj (finns i beställningssortimentet, nr 77367, 279kr). Sent tappningsdatum.

Musik!

Lagring & smak, pirr & mognadssötma

Publicerat av
Svara

Har den senaste veckan fått flera frågor om lagring av vin. Vad händer? Varför upplevs lagrade viner mer ofta som mindre ”stringenta” och mer söta? Blir vin bättre av lagring? De där vanliga frågorna som ständigt återkommer. Tja, helt kort:

Majoriteten av alla viner görs inte för att bli bättre med lagring, de görs inte ens för att klara lagring, att de däremot överlever några i källaren trots detta är en annan sak, ungefär som att saft och konserver klarar en tid i matkällaren, möjligen är skillnaden den mellan vin och saft och konserver att medan saft och konserver förblir opåverkade av en tids lagring riskerar vinet att bli (än) mer uttorkat och ”sämre”. Med andra ord: köper Du ett enkelt vin: drick det inom en snar framtid; finns ingen anledning att lagra det.

Vidare finns det viner som påstås vinna på lagring, fast de inte gör det. En klassiker, vid sidan om enkel bordeaux, är gamla torrsura barolo från tiden före moderniseringen med start på 1990-talet (visst fanns det undantag tidigare och den riktiga förbättringen skedde efter millennieskiftet men de stora förändringarna kom igång under 90-talet). De här såldes av producenter, vinhandlare och en kommenterande press med påståenden som ”håller för evigt”, ”strävt nu men ge det 30 år i källaren” och andra dumheter. Sanningen var och är att vinerna var uttorkade och stendöda från start. Söndervinifierade. Den som lagrade dem fick bara mer av samma vara. (Som nyss nämndes finns det undantag även bland äldre baroloviner men rent generell är de som hyllar sig hesa sedan de druckit en 40-50 år gammal barolo antingen gomdöva eller lögnhalsar och, ja, de kan ha fantastiskt dålig smak också. Gammal barolo har inget med dagens betydligt läckrare och bättre odlade, skördade, vinifierade och uppfostrade barolo att göra.)

Håller då dagens baroloviner rent generellt för lagring? Ja. Blir de rent generellt bättre med lagring? Ibland, ibland inte, men rent generellt tja, och fullt ut ja om vi jämför vinet två år efter skörden med vinet sex månader efter skörden. Och. Det finns, förstås, flera barolo som både håller länge och som blir bättre med flera års lagring, till exempel Spinettas grejer. Andra, som Giulia Negris barolo, är gjorda i en annan stil och med andra mål. Mindre kraft, mer elegans och en tidigare tillgänglighet och därmed också mindre utvecklingspotential – de håller för lagring men utvecklas inte med självklarhet särskilt mycket.

Andra områden, som Rioja, uppvisar en fantastisk lagringsduglighet, särskilt Gran Reserva och i viss mån Reserva, men vinerna har inte alltid en särdeles stor utvecklingspotential. Det vill säga att vinerna förblir ganska mycket som de var när de var (relativt) nybuteljerade.

Finns det överhuvudtaget viner som är svåråtkomliga i sin ungdom och som blommar ut med tiden? Ja. Det finns massor av sådana exempel. Inte minst i klassiska områden som Bordeaux, Bourgogne, Rhône och Champagne.

Och så en återkommande de fråga: Varför upplever vi ibland att framförallt vita viner blir mindre stringenta, kanske mindre syrliga och rent av lite småsöta med tiden? Syra och socker ändras väl inte med lagring? Så här: ett vin som är stramt och stringent och väl strukturerat i sin ungdom och kanske avger hintar om gröna äpplen och annat friskt, börjar snarare lukta mogna, gula äpplen och tappar den där stringensen. Det här har sin förklaring dels i att vinets aromer på gott och ont ändras över tid, dels att även om syran är den samma så kan pH-värdet ändras samtidigt som andra kemiska skeenden kan äga rum. En klassiker, utöver att pH-värdet ändras, är också att CO2-nivån i det unga vinet vanligtvis minskar med tiden, något som påverkar hur vi upplever vinet och inte minst då dess stramhet, friskhet och stringens. Eftersom någon säkert nu undrar om koldioxiden: jo, vi känner såklart CO2 men bara över en viss nivå (och beroende på hur känsliga vi är för ”pirr”), vanligtvis är nivån i viner där vinkmakaren valt att lämna en uppfriskande nivå CO2 så pass hög att den gör jobbet men så pass låg att provaren inte riktigt förnimmer den.

En generellt ytterst viktig faktor då lagrade viner bjuds: det går knappast att överskatta värdet av att kunna bjuda på ett riktigt gammalt vin. Till och med skräpviner kan, oavsett hur äckliga de är, smaka gott när den som blir bjuden uppfylls av känslan av att vara unik. Visar sig det lagrade vinet faktiskt vara bra, vilket trots allt händer ganska ofta om vi pratar om de stora vinerna (Premier Grand Cru i Bordeaux, prestigechampagnerna, de stora bourgognerna…), är lyckan fullständig.

Sist men inte minst: resonemanget ovan bygger på antagandet att vi alla har samma smak. Som bekant har vi inte det och som bekant finns det folk till allt och dålig smak har de flesta – om så inte vore fallet skulle vi inte äta skräpmat, lyssna på skräpmusik, läsa skräplitteratur och se skräpfilmer, och vad det är, skräpmat, skräpmusik, skräplitteratur och skräpfilmer vet alla.

Musik med lagringspotential.

2022 Les Sorts Selecció

Publicerat av
5

Vissa årgångar är generellt lättare att rent blendningsmässigt få till än andra. Enkelt uttryck är de olika batcharna oftare kompatibla med varandra och ett plus ett blir om inte alltid två så i alla fall ett och ett halvt. Samtidigt är skvättarna med svårintegrerade element – det kan till exempel handla om ovanligt rustika eller mindre rena volymer – färre än vanligt. Att just 2022 är så lätt att arbeta med och genomgående så ofta ger rakt av goda och kommunikativa viner är till del höljt i dunkel, men i grund och botten beror det, såklart, på växtåret 2022 och i någon mån 2021. Samtidigt ska sägas att även om vi här talar generellt om 2022 och vad som är utmärkande för årgången så finns det undantag, både över större ytor/regioner och avseende individuella producenter/gårdar.

Nog av. Det här handlar framförallt om Les Sorts Selecció, ett vin jag sedan ett antal år har äran och nöjet att blenda hos Celler Masroig i D.O. Montsant, som återfinns i bergen väster om Tarragona. Närmsta granne är betydligt mer kända och dyrare Priorat. Att det blivit så stor skillnad i kändisskap och pris mellan områdena – som båda ligger på hög höjd, har likartade geologiska förutsättningar och använder samma druvbas (grenache, carignan, syrah)  – beror framförallt på att det var till Priorat som ett gäng unga önologer med Alvaro Palacios i spetsen kom för cirka 35 år sedan och bestämde sig för att göra läckra powerviner där. Något de gjorde med råge och den äran och snart omnämndes Priorat som ett av inte bara Spaniens utan också världens mest spännande vindistrikt. Idag är det mindre hajp och här görs inte bara viner i powerskolan, men det goda ryktet, och priserna, består.

Medan Priorat seglade iväg mot stjärnorna blev Montsant kvar där som kusinen från landet och det ska vi vara glada för. Här görs idag mängder av pris- och upptäcktsvärda viner. När det blev aktuellt att jag skulle hjälpa till att sätta ihop ett rödvin för den svenska marknaden, då för flera år sedan, var det en uppgift som verkligen lockade, och det blev inte sämre av att teamet på Celler Masroig visade sig bestå av ett ungt, sympatiskt och synnerligen framåtlutat gäng vinentusiaster, och det oavsett om vi talar om den tekniska sidan eller personalen på sälj och marknad.

Tror vi alla var nöjda med den första årgången samtidigt som vi tyckt att vi nog fått till det ändå lite bättre för varje år. En sådan effekt, att det blir lite bättre varje år (i alla fall över överskådlig tid), är något som jag som konsult ofta ser. Det tar inte sällan ett eller ett par år innan staben som ska stå ut med mina ändringar och beslut får förtroende och går ”all in”. Att sedan just årgången 2022 av Les Sorts Selecció, som precis släppts i Sverige, blivit så bra som den är, outstanding skulle jag vilja säga, beror dock inte bara på att jag med tiden fått allt fler batchar att arbeta med och rent allmänt känner ett större förtroende från uppdragsgivaren. Här spelar också den i mina ögon smått unika årgången 2022 in.

PS En sak som också är tämligen unik med 2022 är att så många viner med naturlighet låter sig drickas unga samtidigt som de utan vidare klarar år i källaren.

Skörden 2024

Publicerat av
Svara

Häromdagen gick sista rödvinstanken på Domaine Rabiega i mål med sin malolaktiska jäsning och vi kan nu summera skörden 2024, både på Rabiega och i stort i Frankrike.

Ser vi till helheten, alltså Frankrike, är detta ytterligare ett år med liten volym. De första prognoserna ger vid handen någonstans i höjd med rekordlåga 2017 (36,8 MHL) och froståret 2021 (37,5 MHL). Jämfört med 2023 är året 22% ner och jämfört med perioden 2019-2023 landar 2024 15% under snittet. I vissa områden är volymdroppen ytterst påtagliga (Jura -75%, Bourgogne -35%, Champagne -33%…). Ansvaret för detta vilar främst på vädrets makter, som bjudit på rikliga mängder frost, hagel och slagregn och i spåren på detta mjöldagg och röta.

Samtidigt som man kan förfäras över de här siffrorna är det värt att notera att den franska vinindustrin befinner sig i kris (igen). Nu älskar förvisso fransmännen ordet kris (och ordet problem) men ingen rök utan eld. Detta vet om inte annat vinodlarna i Bordeaux, som upptäckt att i princip ingen efterfrågar deras viner idag (undantaget är, förstås, topp-châteauerna som tuffar på som vanligt). Med andra ord dras landet (ånyo) med ett rejält vinöverskott.

Den här situationen har bland annat lett till att vissa jätteföretag i grossist- och, i förekommande fall, detaljistledet, försöker utnyttja situationen på ett direkt ohemult vis. Detta fick härförleden jätten Cordier erfara då företaget dömdes till miljonbelopp i böter för att ha pressat inköpspriserna för hårt. Kort och enkelt sagt bedömde rättsinstansen att det inte är okej att utnyttja den rådande situationen till att tvinga fattiga bönder att sälja sitt vin under produktionspriset.

Men hur ska man då lösa krisen? Detta är en fråga som hett debatteras i Frankrike sedan en tid, och nu finns frågan (än en gång) uppe till diskussion i Bryssel, för även om Paris kan lösa detta på egen hand har Frankrike förpliktelser mot EU.

Det som den här debatten och besluten som följt i dess spåren hittills framförallt har resulterat i är en ersättning om 4000€/ha till den som drar upp sina vinstockar. I ett första skede gäller detta upp till 30 000 ha. Om vi får tro Bernard Farges på Comité National des Interprofessions des Vins à Appellation d’Origine (CNIV) måste 100 000 ha ryckas upp för att produktionen ska komma i balans med efterfrågan.

Ska vi fortsatt uppehålla oss vid de mer nedslående rapporterna från årets skörd så är det värt att nämna den afrikanska gräshoppan Jocobiasca lybicas fortsatta frammarsch i de korsikanska vinodlingarna och att otyget nu också tagit sig till fastlandet. Det som händer är att bladen på rankan tappar sin färg och torkar ihop (särskilt känslig är den för Sydfrankrike viktiga druvan syrah). Något riktigt effektivt botemedel finns ännu inte och vi lär även de närmaste åren få se skördebortfall i fotspåren av Jocobiascas framfart.

Finns det då inget positivt att säga och hur gick det på Domaine Rabiega? Jo, det finns positivt att säga. Till att börja med att många kommer göra fantastiska viner, framförallt röda, 2024. Skickliga vinproducenter har både här och där lyckas fånga upp årets nederbörd och periodvis svala fräschör och kombinera detta med de varmare och torrare perioderna på ett sätt som varit omöjligt i de flesta regioner de senaste åren.

 

Nu kan det där med ”skickliga vinproducenter” låta som skryt (och det är det väl också) när jag i nästa andetag säger, att vinerna på Domine Rabiega 2024 är grymt bra. Riktigt kul. Självklart har vi, precis som alla andra som ”satt året”, haft lite tur,  men här finns också ett hängivet arbetslag som fungerat optimalt i år – utan det hade det här fina resultatet inte kunnat uppnås.

Till det sista stycket ska läggas att det tagit några år att få odlingen på Rabiega i balans. Sedan 2023 är vi där (brukar ta tre-fyra år och i det här fallet påbörjades arbetet 2020). Och väl där är det så mycket lättare att nå bra resultat. Varje år. Det förtjänar att upprepas, att slutprodukten, vinet, inte kan bli bättre än sin råvara, druvan, och en vingård i balans är A och O, både de enkla åren och de, som 2024, lite mer komplicerade åren.

 

”Pressrester”

Publicerat av
2

När den röda musten jäst till vin och urlakningen av skalen är klar, pumpas den självavrunna musten (nu vinet) till en ny tank. Kvar blir skalen och den sista slatten vin. Det är denna ”restprodukt” som läggs i pressen och kläms så till den milda grad att all vätska trycks ur skalen och kort sagt blir ”pressvin”; en brutal vätska, en slags ohyfsad och otvättad kompis som man inte kan ta med till städade fester och hem. Nää, jag brukar slänga skiten. Men vackert är det.

Skörden: Puh! (eller ja, nästan puh iallafall)

Publicerat av
Svara

När jag sparkade igång min karriär som vinbonde 1988, hade jag att hantera en gammal gubbe som arbetade i vingården på Domaine Rabiega. Han var väl ungefär 10 år yngre än jag är nu och gammal nog att ha varit min pappa då. Denne idogt arbetande och erfarne man var besatt av att få in alla sina druvor; druvorna han vårdat under en växtsäsong och tagit hand om dagligen: inget fick gå till spillo.

Redan i juli kom han och började tjata om att det nog var dags att skörda snart. ”Kart!”, sa jag och visade med visst eftertryck att han inte skulle komma där och komma. ”Röta!” svarade han och menade med visst eftertryck att inte jag skulle komma där och komma. Och så där höll vi på till dess att vi skördade på tok försent för honom och ibland lite för tidigt för mig.

För att råda bot på  tjafset gjorde jag därför ett år en mindre tank med för tidigt, i hans ögon perfekt, skörade druvor och jämförde det färdiga vinet med vinerna från frukten vi plockat senare. Han förstod då att det var bättre att vänta, precis som han efter en jämförande studie kunde förstå att ekologiskt jordbruk var möjligt, men, sa han, ”det handlar för mig inte om smaken på vinet utan om att druvorna inte ska ruttna bort, det är mina barn och de ska inte behöva möta ett så brutalt öde”.

Han hade en poäng där. På den tiden, läs hela 90-talet och en bra bit in på 00-talet drabbades  vingårdarna i departementet Var, i likhet med många andra regioner, av röta varje år. Mer eller mindre. Mer om det regnade när allt var moget, mindre om september var kruttorr. Skälet till det där var en annan nederbördscykel än vi haft låt säga de senaste dryga 15 åren. Kort sagt har det på senare tid inte regnat just då det inte ska regna för att druvorna ska dra på sig fukt och en grund för röta i full blom i september.

 

På den tiden var varje år en kamp mellan rätt mognad och rötan. Det hände att vi vid gallringsbandet – som vi hade nytta av det! – fick slänga upp till 40% av druvorna från ett fält, andra år lämnade vi helt sonika frukten oplockad där det var som värst. En onödig kostnad och onödigt arbete att ta in druvorna.

I förra inlägget om skörden 2024 på Domaine Rabiega hintade jag om att jag hade på känn att 2024 blir ett röt-år, det första på länge, och det har nu visat sig stämma. När vi körde in våra syrah-druvor måndag-onsdag stötte vi på mer röta än vi gjort på flera år. Ingen fara å färde, men den finns där, och nu när det hotande regnet (efter tre dagars hot) är här, är risken stor att det som vi inte hunnit få in kommer att få nöja sig med att bli ett enkelt rosévin som säljs på bulk eller så får frukten hänga kvar: röt-år är skördandet en kamp mot klockan.

Nu hade vi, som  sagt, det här på känn och maxade plockande innan regnet slog till så lejonparten av druvorna är inne. Att en mindre del får klassas ner är dumt men ingen katastrof. Dessutom har vi cabernet kvar att plocka, en sort som mognar sent och i kraft av små klasar och bär har den bra motståndskraft mot rötan. Således hyser vi gott hopp om att kunna komplettera den utmärkta frukten vi redan fått in med ett par lass finfin cab. Men just idag tar vi på sydvästen och studerar de blixtar och gråvarierade molnformation som dagens ”alerte orange – väder” bjuder på.

Skördemusik!

Skörden 2024 : Domaine Rabiega

Publicerat av
Svara

Året 2024 utmärks på många håll av besvärliga väderförhållanden. I områden som Chablis talar man om halverad skörd sedan frost, hagel, ihållande regn och annat elände envisats med att avlösa varandra. I Provence är det långt ifrån så illa. I alla fall för de flesta. De som drabbats av hagel kan ha mist så mycket som 80% av sin skörd.

På Domaine Rabiega är vi förskonade från det värsta (peppar, peppar, druvorna är ännu inte inne och en katastrof hinns fortfarande med…), och vi kan bokföra en frostknäpp i april och en något svalare och mer nederbördsrik försäsong jämfört med snittet de senaste åren. Frosten tog det mesta av de vita druvorna och regnen har medfört att mildiou fått fäste i regionen, låt vara att Rabiega klarat sig bra.

Där vi står just nu, 1 september, har vi kört in vad som kan bli riktigt bra rosévin och vi ligger i startgroparna för det röda (vitt blir det inget). Utmaningen i skrivande stund är att vi förefaller ha nått rätt mognadsgrad på vår grenache och vår syrah – detta ska förhoppningsvis bara bekräftas av labbets analyser av druvorna imorgon – samtidigt som väderprognoserna skräms med åskoväder och omfattande regn de kommande dagarna.

I ett sådant här läge kan man  välja avvakta och vänta in analyserna eller bara lägga till ett par dagars mognad därför att magkänslan vill det. Eller så skördar man.

Kommer de där regnen lär mjöldaggen få vatten på sin kvarn och därmed ta ny fart och, något som det var länge sedan vi på allvar drabbades av härnere, vi kan få en rejäl omgång gråröta – detta är något som kan hända år då vi tidigare haft regn och fukt samtidigt som vi när vi nått full mognad på druvorna råkar ut för rejäla regn.

Beslutet som, efter en hel del vånda, fattats här idag är att ge järnet imorgon, måndag, och köra in så mycket vi kan av de förhoppningsvis mogna druvorna de närmaste dagarna; får vi inte in vår grenache och syrah före regnen finns det stor risk för att de här druvorna, majoriteten på gården, bara kommer duga till i bästa fall ordinärt rosévin.

Musik.

Jag gör extra fin glögg

Publicerat av
5

Alltså, glögg är inte min grej. Aldrig varit. Inte förstått produkten. Ett skräpvin som kryddats och sötats till vad producenten måste hoppas på är oigenkännlighet. Fast traditionen är svår att inte omfamna. Oerhört mysigt med ett glöggparty i decembermörkret. Och med en skvätt bättre sprit i blir det nästan drickbart.

Så varför är jag inblandad i ett glöggprojekt? Ja, bortsett från pengarna.

Jo, ifjol blev jag av glögghandlaren mm Tegnér & Son tillfrågad om jag kunde tänka mig att sätta ihop ett supervin till en superglögg. När jag mumlade om att det rent spontant känns som att vi då borde arbeta med ung premier grand cru från Bordeaux – detta dels därför att jag var övertygad om att det var rätt väg att gå, dels därför att jag väl egentligen inte hade lust och ingen är väl så dum att den gör glögg på premier grand cru från Bordeaux –, svarade min i samma stund svaret kom nya uppdragsgivare ”kul idé, vi kör, vad behöver du?”. Så ja, vilket projekt. Fruktansvärt kul, och resultatet, som ytterst få fått smaka på då vi bara gjorde en handfull, relativt dyra måste man nog säga, premier grand cru-glöggpavor, gick inte av för hackor.

Men det där var i alla fall för mig mest en kul grej, även om det också gav lätt blodad tand. När så Tegnér & Son tidigt i år kom tillbaka och undrade om jag kunde sätta ihop ett synnerligen extraordinärt basvin för glögg, om än inte riktigt på samma nivå som ifjol, hoppade jag genast på uppdraget.

Efter en del mixtrande med olika viner och glöggkryddningar liknande dem kocklandslaget satte ihop för den superexklusiva glöggen 2022 och en hel del dialog med magkänslan – vinmakarens viktigaste arbetsredskap, om ni frågar mig –   kom jag fram till att jag borde åka till italienska Veneto. Där finns allt från lättare bardolino via valpolicella och ripasso till amarone; allt från lättast tänkbara frukt till rena hästsparken och däremellan en massa fin struktur.

Sagt och gjort. Kontaktade den ekologiska pionjärfamiljen Fasoli Gino, som jag haft att göra med vid flera tillfällen och under många år och vars arbete jag i högsta grad respekterar. Inga problem, sa de, och lät som att det var det dummaste de hört, blanda ihop finfint vin bara för att sedan krydda sönder det. Men ett vin blev det, och jag vet att även familjen Fasoli Gino var och är synnerligen nöjda med resultatet, för det här specialgjorda basvinet har visat sig vara så pass tal- och drickbart att det kanske kommer dyka upp i lite andra sammanhang också, då utan tillsatt krydda.

Glöggen då? Jo, den finns nu att beställa på Systembolaget. Tegnér & Son Extra Fina Starkvinsglögg, nr 55081, 249kr. Upplagan är begränsad så kanske bra att inte vänta till Lucia med beställningen. Om jag kommer dricka den? Ja, faktiskt, och det med glädje. Är förvisso part i målet, men det här är riktigt bra. Rent och snyggt. Inga konstiga aromer eller smaker bakom kryddorna och sockret, och inte vare sig överdrivet kryddat eller sötat. Här behövs ingen sprit tillsättas. Skillnaden, vågar jag påstå, på en sådan här glögg gjord på finfint basvin och de mer traditionella glöggerna gjorda på de traditionella skräpvinerna är enorm. Avgjort större än prisskillnaden.

La maladie de la graisse  (viskositetssjuka?)

Publicerat av
Svara

Lyckligtvis stöter vi sällan på viner som drabbats av ”Maladie de la graisse”. Detta är en av ett gäng udda och mer eller mindre okända åkommor våra viner kan råka ut för. Skälet till att defekten dyker upp här och nu är att den, efter att ha varit på kraftig tillbakamarsch under lång tid, börjat öka något igen. Detta i spåren av vinproducenternas önskan att arbeta med lägre svaveldoser eller rent av inget svavel alls samt att skördarna förefaller bli alltmer mogna och därmed få högre pH-värden.

La maladie de la graisse gör vinet trögflytande, som olja, och smaken eller mer korrekt munkänslan blir därefter. Överflödigt kanske att säga att det inte blir så himla bra… Ett (läs mitt) försök att ge åkomman ett svenskt namn är ”viskositetssjuka”. Den som roar sig med google translate landar i ”fettsjukdom”, vilket väl känns lite sådär och en aning missvisande även om ”graisse” betyder ”fett”.

Orsaken till sjukan är ett par ovanliga varianter av mjölksyrabakterien, bland annat Pediococcus damnosus, som ger sig på glukos (ja, kanske skulle åkomman även kunna kallas ”glycerolsjuka”). Skälet till att den ånyo börjat dyka upp är att allt fler arbetar med lägre svaveldoser i vinkällarna. Väntar producenten med att svavla till långt efter den malolaktiska jäsningen ökar risken för att drabbas och den som inte svavlar alls utsätter sitt vin, följaktligen, för en än större risk för att drabbas av ”maladie de la graisse”. En annan orsak är att vi numer arbetar med mogna och rent av övermogna skördar snart sagt överallt och även i områden där man förr fick chaptalisera för att uppnå önskad alkoholstyrka. Med andra ord bjuder skördarna numer på lägre syrahalter och högre pH-värden, något som också kan främja utbrott av maladie de la graisse.

Om den här trögflytande effekten infinner sig medan vinet ligger i tank eller annat kärl är den lätt avvärjd. Det räcker att pumpa runt vinet och/eller svavla det för att allt ska återgå till det normala. Värre är det när det sker på flaska. Den som vet att den sitter med en butelj med stilla vin som drabbats kan alltid försöka skaka flaskan eller, om defekten upptäckts först sedan flaskan öppnats, kraftigt kastrullera vinet innan det serveras. Inte säkert att det fungerar men värt att testa. Är vinet mousserande är såvitt er utsände i de trögflytande vinernas oljelika värld förstår loppet kört.

La maladie de la graisse eller viskositetssjukan är för övrigt känd sedan om inte evinnerliga så i vart fall långliga tider och redan på 1700-talet visste man att behandla den med svavel och, kanske inte lika lyckat för den som inte ville göra starkvin, vinsprit samt genom att sparka på fatet som härbärgerade vinet (dvs skaka om det rejält). Ett 100-tal år senare hittar vi rekommendationen att antingen konsumera vinet snart efter buteljeringen eller lagra det minst ett år innan det buteljeras, ett år då förvaringskärlet, företrädesvis ett ekfat, rullas eller på annat vis ”skakas” i syfte att lösa upp ett eventuellt anfall av la maladie de la graisse.

Musik.

Stora lager = skördeuttaget stryps i Provence

Publicerat av
Svara

Då och då händer det att de lokala representanterna för franska statens övervakningsorgan för landets vinappellationer (med mera),  INAO (Institut national de l’origine et de la qualité), griper in och ändrar reglerna för området, på kortare eller längre sikt. Det kan till exempel gälla att hantera skördeuttaget utifrån hur stora lager de lokala producenterna sitter på.

För stora lager betyder lägre priser och kanske också sämre kvalitet i takt med att (rosé)vinerna åldras. Då är det intressant för kontrollorganet, som ska ”försvara regionen” och ha dess bästa för ögonen, att påverka lagren. Till exempel genom att sänka det tillåtna skördeuttaget. I år har så skett i Côtes de Provence, som sänker volymen för AOP Côtes de Provence från 55 till 50hl/ha.

Trots att rosévin fortsatt ökar i världen ser det inte lika ljust ut för Provence. I år är exporten ner med 6% och försäljningen till varuhusjättarna, som Carrefour och Leclerc, har minskat med 15%. Med tanke på att Côtes de Provence står för 50% av allt rosévin från Frankrike är det inte småpotatis det handlar om, och det syns på distriktets totala lager av rosévin, som i år ökat med 3% från 250 377 hl (2022) till 257 652 hl.

Officiellt heter det bland annat att skördeuttaget minskas med hänsyn tagen till all mjöldagg och allt hagel samt den ihållande värmebölja området drabbats av i år. Detta gör att en dispens har fått ges avseende vilka druvor som tillåts i aop-vinerna från flera kommuner som drabbats särskilt hårt. Kort sagt har kraven på ”A-druvor” (som grenache och syrah) i vissa fall sänkts från minst 70% till 50%. Istället får andra druvor som  cabernet sauvignon och carignan större utrymme. Självklart ändras då också vinernas stil och karaktär.

Många, kanske framförallt de som sitter med stora lager, hälsar säkert beslutet att minska skördeuttaget med tillfredsställelse. Andra, kanske framförallt producenterna som säljer allt de producerar och nu tvingas minska sin årsproduktion med kännbara 10%, är mindre nöjda. Ja, de är så pass missnöjda att flera av dem gått samman för att protestera. Nu kan de förvisso deklarera volymerna som inte tillåts som AOP som VDF (Vin de France). Men det innebär ett lägre pris samtidigt som de här producenterna har upparbetade kanaler för sina AOP-viner, inte för VDF-dito.

För konsumenterna innebär eventuellt beslutet som fattas av ”lokala INAO”, Syndicat des Côtes de Provence,  att priserna nästa år blir som nu samtidigt som lagren minskar och kanske kommer i balans igen (förutsatt att inte efterfrågan på ”Rosé de Provence” fortsätter minska). Det där sista om lagren är rimligtvis mer intressant för odlarna som har svårt att sälja sina viner än för konsumenterna. De sistnämnda kanske ska oroa sig mer för att kraven på ”A-druvor” i vissa fall sänks samtidigt som säkert en vissa producenter fått med en hel del druvor som skadats av mjöldagg i sin skörd.

Med allt ovanstående sagt har årgången 2023 redan utropats till en synnerligen lyckad sådan, och det kan alla vi som har vin att sälja*  skriva under på att den är.

*Från färskt lager…

Musik.