Har i veckan varit på Domaine de Brescou och bland annat tittat till vinerna från 2009. Klart är att Syrahn här, i likhet med den på Château L´Arnaude i Côtes-de-Provence, kommer att bli utmärkt. Gissningvis den bästa sedan vi inledde samarbetet (gäller båda gårdarna). Frågar ni mig finns det tre skäl: 1. Det tar cirka tre år att ”hitta rätt”. 2. Året i sig var bra. 3. Inga misstag har begåtts. Båda de här vinerna buteljeras senare i år och kommer sannolikt ut på marknaden (i Frankrike) under 2011.

Annat som skörden 2009 blev riktigt bra på Domaine de Brescou är Viognier. Även denna den bästa hittills. Skillnaden mot tidigare år är att den nu är ännu ett snäpp smäckrare och elegantare utan att för den skull göra avkall på sin druvtypiskhet. Också syran sitter som smäck i år; en Viognier ska, som ni säkert har råkoll på, vara rund men inte platt, och det, det är en utmaning för oss vinmakare, tro mig (här hanterar vi det genom att skörda i två omgångar).

Men nu är det en gång för alla Domaine de Brescou vi talar om och då måste, förstås, Pinot noir särskilt omnämnas. Hur går det för vinet från 2009, det som jag tidigare talat så väl om? Jotack, det går väldigt bra. Jag är mycket nöjd. Som tidigare nämnts kan vi inte konkurrera med vem som helst, men jag vågar påstå att det är en riktigt bra Pinot noir från Languedoc (hur många sådana har ni provat?). Skillnaden på 2009 och 2008 är i första hand inte bättre druvmaterial eller att vi prickade skörden bättre utan att vi börjar hitta rätt i ek – hanteringen (f ö är skälet till att 2008 är bättre än 2007 att vi tog vinet ett steg i rätt ek-riktning även då).

Någon undrar kanske då vad detta med att hitta rätt i ek – hanteringen innebär och hur man gör. Tja, det är, dessvärre, bra att ha många års erfarenhet av att kombinera vin och ek. Har man det kan man i bästa fall ha en uppfattning om hur ett visst vin bör hanteras för att bli så bra som möjligt, eller, enklare, bli på ett visst sätt (t ex mycket kaffetoner som viner som Café Culture). I det här fallet har jag gått från en ganska rå (”lätt rostad”), fransk ek mot en rundare mix av franska fat som rostats för att ge mjukare viner och lite amerikansk ek. Vi arbetar också i första hand med fat på 500 liter och ytterst få barrique (225 l).

Lite feistmusik att förgylla helgen med.

Så jag satte mig i bilen, inte direkt glad i hågen, men inte heller motsatsen och styrde med Houses of the Holy sjungande i högtalarna mot Toskana och Siena, förbi susade Côte d´Azur och – medan det började mörkna och CD:n kommit till D´yermaker – så småningom även den italienska rivieran, men där, någonstans i höjd med Imperia, tog det stopp. Brutalt stopp. Mitt i en tunnel hördes plötsligt ett knackande från tunnelväggen. Tock-tock-tock-tock-tock. Det tog en stund att inse att det inte var väggen som knackade på min verklighet utan motorn som pockade på min uppmärksamhet och medan en tämligen otrevlig känsla – en blandning av insikt och frustration – spred sig i kroppen, styrde jag åkdonet in på en Tamoil/Autogrill där jag så småningom ståndaktigt mottog min motors dödsdom av en annars trevlig man i Tamoil-overall. Bilen iväg till en (fransk) verkstad och jag tillbaka hem i en taxi (som tur är finns det bra försäkringar…) och nu får jag tillsammans med uppdragsgivaren försöka hitta en ny tid för vår session. Tur att Led Zeppelin finns.

The Ocean
The Song Remains The Same

För snart 20 år sedan utmålades Esca som vår tids vinlus. Så illa blev det nu inte, trots att man fortsatt saknar effektiva bekämpningsmetoder. Närmast skrattretande var en artikel i annars insiktsfulla ”La Vigne” härförleden där man slog fast, att Esca ytterst inte orsakas av Esca i sig utan av dåligt skötta vingårdar. ”Bästa sättet att bekämpa Esca är att se till att vinodlingen är i balans och varken lider brist på eller har ett överskott av något”. Big surprise…

Jon Spencer