Terroir & Karl Popper

Påstod för snart ett år sedan i samband med en föreläsning på Gustibus Sommelierskola i Malmö, att ”terroir-avtrycket” i ekologiskt och biodynamiskt odlade viner är större än i konventionellt odlade viner (under förutsättning att vi talar om kvalitetsviner och att inga överdrivna vattenmängder använts). Någon undrade vad det finns för vetenskapliga belägg för detta. Med byxorna nere vid knäna tvingades jag erkänna, att nej några sådana känner jag egentligen inte till, ”å andra sidan”, sa jag och tog tag i byxorna och började baxa dem tillbaka upp ovanför knäna igen, ”finns det inte heller några vetenskapliga bevis för motsatsen och”, tillade jag som den gode Popper-lärljunge jag anser mig vara i stunder av förhävelse, ”till dess motsatsen bevisats är min utsaga sann”.

Ska jag i korthet framlägga några argument för min hypotes är det det självklara att en vinstock och en druva som inte behandlats med penetrerande medel inte heller innehåller främmande ämnen. Tilläggas kan också det uppenbara i att en välmående jord lever ett liv, vilket inte är fallet med mark som, vilket sker vid högintensivt vinbruk, ligger i träda och vid upprepade tillfällen besprutas med herbicider och ständigt drabbas av giftigt nedfall från de övriga systemiska produkter som appliceras under året och, slutligen, att vi vet att besprutningsrester från systemiska preparat följer med in i jäsningstanken, men vi vet fortfarande inte exakt vad de har för effekt på de aromer som utvecklas, eller i det här fallet inte utvecklas, under vinifieringen.

Här följer en artikel om terroir, tidigare publicerad i Systembolagets kundtidning ”Bolaget”. OBS! en bit ner i artikeln står att man i Nya världen bäst förstår att använda sig av ”terroir”-tanken idag. Med detta menar jag självklart inte att Nya världen skulle vara bättre på terroir än den gamla världen. Vad jag avser är att man under de senaste tio åren satsat enormt mycket på begreppet ”terroir” och att inrätta appellationer i Nya världen – två ting som man tidigare inte sällan hånade – samtidigt som man i Europa, bland annat genom nya EU-lagar, börjat luckra upp vissa terroir-anknutna regler och genom en hälsosam debatt börjat diskutera såväl teroir-begreppet som framförallt de egna appellationsreglerna.

Ett ekologiskt odlat vin
Ett ekologiskt odlat vin till

Esca & Jon Spencer

För snart 20 år sedan utmålades Esca som vår tids vinlus. Så illa blev det nu inte, trots att man fortsatt saknar effektiva bekämpningsmetoder. Närmast skrattretande var en artikel i annars insiktsfulla ”La Vigne” härförleden där man slog fast, att Esca ytterst inte orsakas av Esca i sig utan av dåligt skötta vingårdar. ”Bästa sättet att bekämpa Esca är att se till att vinodlingen är i balans och varken lider brist på eller har ett överskott av något”. Big surprise…

Jon Spencer

Terrada 2007

Första årgången från förra inläggets Finca Terrada är Terrada 2007. Som tidigare framgått är det ett steg på vägen och ett vin statt i utveckling.

Det uppdragsgivaren söker är ett vin mer inriktat på frukt och balans än kraft och uppblåst näsa och det är väl ungefär så det här vinet är: trevligt, lite nedtonat på näsan (behöver något halvår till i buteljen för att komma till sin rätt), ren frukt, medelfylligt (ej högalkohol och inga manipulationer har gjorts för att blåsa upp munfyllnaden), bra balans med närvarande syra, ganska lång eftersmak med inslag av choklad och mocka från ekfaten (kommer att mattas något det närmaste halvåret – året). Däremot är det fortsatt ett, eller två, nummer för litet och saknar det ”bett” som ett riktigt bra vin ska ha. Å andra sidan är det inte dyrt, om det någonsin kommer till Sverige – i så fall i liten upplaga, blott 3000 buteljer gjordes – kommer det sannolikt att kosta runt hundralappen.

Finca Terrada

Finca Terrada startade som vinprojekt 2006 och jag finns med som rådgivare sedan dess. Gården ligger i Lujan, precis söder om staden Mendoza, och vinodlingarna finns dels på gården, dels en bit bort i Lunlunta. När projektet startade fanns det Malbec på Finca Terrada och Chardonnay, Malbec och Merlot i Lunlunta. Sedan dess har en del Chardonnay ryckts upp och nya planteringar av Bonarda och Petit Verdot har gjorts.

Hittills har Terradas viner gjorts i hyrda källarutrymmen – det är inte ovanligt här att man hyr in sig i någon annans lokaler och det finns till och med ”industrihotell”, där man kan ställa in egen utrustning. De två första åren fungerade det dåligt och det är snudd på ett mirakel att det alls blev något vin de två åren. Efter att ha bytt samarbetspartner (och tvingats flytta inte helt färdiga viner) fungerade det bättre förra året och 2009 verkar bli den första årgången som är i nivå med vad vi förväntar oss.

I år och kanske även nästa år görs vinet på samma ställe som 2009, men planen är att det ska finnas ett ”mikrovineri” på Finca Terrada senast skörden 2012, förhoppningsvis redan 2011, och tanken är då att i ett första steg göra en riktigt bra Malbec i liten upplaga. Därefter finns planer på att göra ett lika bra Bonarda – Petit Verdot och kanske även lite Chardonnay.

Så här långt har arbetet inriktats på att hitta rätt mognadsgrad vid skörden, rätt hantering av viniferingsprocessen och rätt strategi för lagringsfasen och allt sådant har vi bra koll nu, däremot har det varit svårt att få till den rätta precisionen beroende på de inte direkt optimala förutsättningarna som tidigare funnits.

Skörden i Mendoza 2010

I Chile talade man om att argentinska producenter och vinhandlare köpt på sig ovanligt stora mängder druvor och (kommande) viner i år. Skälet skulle vara en ovanligt liten skörd. Här i Argentina har de flesta hävdat att allt är under kontroll; skörden 2010 är 20 procent under snittet, alltså ungefär lika stor, eller liten, som i fjor.

Skälet till att man även i år hamnar under snittet är millerandange tidigare under växtsäsongen. Några säger dock, som det förmodligen är, att man inte bara drabbats av millerandange utan också svåra hageloväder i september och detta sammantaget medför kanske rent av att man hamnar under 20 procent av normalt skörd. Vad man kan då dra för slutsatser av detta? Till exempel att vissa viner kommer att gå upp i pris, att andra viner kommer att bestå av inköpt vin och att det även i övrigt kommer att vara ungefär som vanligt.

Rapport från Côtes de Thongue

Vakna och intresserade läsare är medvetna om att jag häromveckan var på Domaine de Brescou (i Côtes de Thongue) och petade i vinerna från skörden 2009. Samma typ av besökare av denna blogg har tidigare även kunnat läsa om skörden i området. Så hur ser det då ut, så här några månader efter druvbärgningen?

Jo tack, riktigt bra (och om det inte hade gjort det, hade jag inte skrivit något om saken). Det är inte ovanligt att vi har problem med avbruten alkoholisk jäsning (mer sällan) och den malolaktiska jäsningen (inte helt sällan) här. Det förstnämnda hänger vanligen ihop med att det understundom blir en hel del socker/alkohol i kombination med en touch övermognad, vilket kan försvåra för den alkoholiska jäsningen. Problemen med den malolaktiska jäsningen härrör oftast från kyla – vinkällarna på Brescou kyls snabbt ner på hösten. Ibland får vi avsluta ”malon” när vårvärmen kommer smygande i april.

I år har vi varit besparade från sådana här problem, eller, nåja, vi har ett vin som inte är klart med ”malon” än och det kan man leva med. Är det många viner som stoppas upp, kommer man efter i blendningsarbetet. Det kan till och med gå så långt att man inte får fram vinerna i tid och restnoteringar kan innebära minskad försäljning och i värsta fall tappade kunder.

I dagarna buteljerar vi årets rosévin, ”Fleur d´Eté” 09, och några av de vita (”Chardonnay” 09 och ”Mozaique” 09) samt sista 06-slatten av gårdens till volymen dominerande rödvin, ”Terra Sanguina”.

Rosévinet är lite kul, därför att det är en ny produkt, som lanserade för två år sedan. Visserligen var ursprungsvolymen inte så stor, runt 3 000 buteljer, men till året därpå dubblade vi volymen för att i år dubbla en gång till och nu kan vi inte öka mer utan att ändra druvsammansättningen och man ändrar, som bekant, inte på ett vinnande lag. Med andra ord handlade senaste mötet bland annat om huruvida man ska köpa planterade fält, plantera om själv eller göra recépage (alltså kapa befintliga stockar och ympa på en ny druvsort). Detta är, förstås, ett beslut för ägarna, men något av detta gör man säkert i år eftersom efterfrågan finns.

Druvblandningen? Mig veterligt är det det enda rosévin som görs på Grenache, Pinot Noir och Viognier.

Fredagsmusik

Brettanomyces & Reeperbahn

Tänk vad ofta vi i vinvärlden inte vet vad vi pratar om. Men pratar det gör vi. Och det är ganska skönt.

I gårdagens inlägg (post? varför då?) nämnde jag Brettanomyces och det är väl ändå inte sant vad mycket lustigheter det skrivits om ”Brett” (kärt barn har många namn). Luktar det verkligen ”mus” (inte närmare definierat än så) och ”Brett” (inte närmare definierat än så – å andra sidan förefaller det rimligt att ”Brett” luktar ”Brett”)? Och vad är ”Brett” och vad är i själva verket gamla korkar och fat och orena vinkällare (de båda sistnämnda är förvisso i sig bra på att främja Brettanomyces-variationernas utveckling)?

Uppenbarligen kan man olika uppfatta substanserna som jästen Brettanomyces (det finns mer än en variant) kan ge upphov till och exakt hur de tar sig uttryck beror på vilken Brettanomyces-variant vi talar om, hur vinet tillverkats och lagrats och inte minst vilka andra aromer de omger sig med. I grunden kan ”Brett” resultera i – mitt kemiska språk är okunnigt och franskt så ni får ordna egen översättning till svenska – 4-éthyl-phénol (stalldoft), 4-éthyl-gaiacol (kryddnejlika) och 4-éthyl-catéchol (kamferolja).

Att ”Brett” ofta sätts i samband med både det ena och det andra och t ex förhöjd halt av flyktig syra och vinäger är nog inte fel, men beror sannolikt på en i grunden ganska taskig vinifiering och ett hygienisk tänkande som lämnar mycket i övrigt att önska.

Smalt om Brett
Brett om Brett
Brett
Brett Anderson
Reeperbahn

Skörden AVA Red Mountain 2009

Jetalagen gjorde att jag kom i lite otakt där borta i väst, men nu är det dags att sammanfatta skörden på Red Mountain 2009. Tro det eller ej, men de drabbades för en gångs skull av galopperande mognad. På tiden, brukar bara hända oss i Sydfrankrike annars. Eller det gör det kanske inte, men det verkar ibland så.

Hursomhelst så fick de bråttom att plocka och allt gick i en rasande fart med den vanliga påföljden att vinkällarens kapacitet inte räckte till, varför somligt fick macereras kortare tid än tänkt medan annat fick plockas senare än vad som var lämpligt. Trots detta är utfallet, åtminstone hos min uppdragsgivare Hedges Family Estate, mycket gott. Jag tror faktiskt inte att vi haft ett bättre år sedan jag började här 2001.

Frågar man gårdens vinmakare, Pete Hedges och Sarah Goedhart, håller de spontant inte med, men det beror på att de haft att hantera eländet med den galopperande skörden och den därmed följande kniviga logistiken i vinkällaren och – typiskt för sådana här år – avbruten alkoholisk jäsning och malolaktisk jäsningen vid fel tillfälle med förhöjd flyktig syra som följd. Jag bara kliver in nu när stormen är utriden och undrar varför de inte gjort det och det som vi sa att de skulle göra (fast jag vet redan att det beror på den galopperande mognaden, å andra sidan kanske Hedges slutar betala om jag verkar för nöjd).

Åker tillbaka i början av sommaren för att blenda färdigt toppvinerna ”Limiteds”, av vilka vi i år kan välja att göra Cabernet, Merlot, Syrah eller Malbec. Mitt tips är att vi kommer att göra alla fyra. Så bra är årgången.

Qrious V.M.C. 2009

Vid sidan om Farmer´s Reserve (se kommande inlägg samt en massa reklam i det förgångna) och Qrious Semillon (samma parentes som nyss) har jag under hösten för den svenska marknaden även blendat Qrious V.M.C. Det är ett vin som lanseras som så kallad säsongsvara den första februari 2010 och som sedan säljs i alla Systembolag under cirka tre månader.

Det intressanta med det här vinet är att Systembolaget provade och baserade sitt inköp på årgången 2008, men det köpte in 2009, som, förstås, måste vara minst lika bra, annars annulleras köpet. Det här är ett utmärkt arbetssätt. Vi blendare, producenter och importörer måste upp till bevis inte bara en utan två gånger, vilket bättre garanterar att produkten i fråga inte bara är sammansatt för att vinna en inköpsrunda (för att sedan falla av i kvalitet och/eller öka i pris). Således: gläd er konsumenter. Och Systembolaget: satsa mer på den här typen av inköpsförfarande. Alla vinner på det.

För oss i producentledet underlättar det på så vis att vi kan vara mer precisa i våra inköp, att vi bättre kan styra våra partners och att vi kan vara mer effektiva i våra prisförhandlingar (allt från vinet i sig via butelj och korkar till leverans och lager). Något som även det oftast kommer konsumenten till godo genom lägre priser.

När jag var i Navarra för att blenda Qrious V.M.C. i november visste jag att vinet skulle ut i butikerna drygt två och en halv månad senare. Det gav utrymme för möjligheten att blenda och planera den övriga förberedelseprocessen (inklusive buteljeringen) så att vinet hinner återhämta sig från den obligatoriska ”buteljsjukan” – de flesta viner är alltid i obalans första tiden efter behandling och buteljering. I det här fallet valde jag att rekommendera kylstabilisering – vinet kyls ner runt nollan något dygn för att fälla ut kristaller som man därmed slipper få i flaskan, något som i vart fall okunniga konsumenter inte vill ha. Detta trots att vinet till stor del bygger på muskatell som inledningsvis brukar ta mycket stryk av en kylstab. Men, som sagt, med vetskapen om de två och en halv månaderna fram till lansering vet jag att vinet hinner hitta sig själv igen.

Ny Qrious-sajt uppe nu