När jag 1988 kom till Domaine Christiane Rabiega (1989 omdöpt till Domaine Rabiega) stod det klart att det inte gick att fortsätta göra bara roséviner och ointressanta röd- och vitviner. Mer som en tanke än något annat provade jag redan från första årgången att blenda om druvorna och göra mer och fler rödviner. För att skilja nykomlingarna åt fick de namnen Cuvée I och Cuvée II (”blandning ett” och ”blandning två”).
Ett gallringsbord (det första i Provence) och nya ekfat (också det en nymodighet; jag blev uppsökt av odlarnas förenings företrädare som talade om för mig att de inte ville ha ny ek i appellationen…) införskaffades, vingården ställdes om till lågintensivt och ekologiskt jordbruk, försök med jäststammar, jäsningstemperaturer, syretillsatser och mycket annat gjordes och bara några år senare hade såväl Cuvée I som Cuvée II sin givna plats på marknaden. Så fick det vara fram till 2003 då vingården var i ett så bra skick och allt druvmaterial blivit så bra att Cuvée II (Carignan, Grenache och Cabernet sauvignon) kunde slås ihop med gårdens egentliga andravin, Domaine Rabiega, varmed ”Cuvée I” bytte namn till Clos Dière (som alltid ren Syrah).
Samma år byttes etiketten ut till en helt svart för Clos Dière rouge och en helt vit för Clos Dière blanc. Oläsligt, javisst, men ganska cool.
Hittade häromdagen en Clos Dière med trasig etikett och oläslig årgång. Öppnade buteljen och redan vid första sniffen stod det klart att det var en Cuvée I från 1999. Den är lätt att plocka ut på grund av att den alltid luktat ny badboll och kaffe i kombination med en klassiskt stram struktur i smaken. Hade inte provat den på några år och det som skett är att badbollskaraktären fått träda tillbaka och ge plats för en doft av mognande Syrah. En slående karaktär som här kompletteras med kaffe och mocka.
Jag skulle vilja säga att den här kaffetonen kommer från kaffesyra, som finns naturligt i druvan och vinet, men enligt den kunskap jag kunnat tillgodogöra mig luktar inte kaffesyran i vinet kaffe utan snarare vanligtvis mer negativa saker som drar iväg åt tall- och kådahållet (kaffesyra finns naturligt i till exempel den österrikiska svarttallen). Nej, den här kaffetonen kommer från fat som var hårdare rostade än avsett.
En av de leverantörer jag troget använde både på Domaine Rabiega (1988 – 2005) och i viss utsträckning på Château d´Esclans (1995 – 2003) var, och är fortfarande, kapabel att leverera fantastiskt bra fat, men dessvärre blandas dessa superfat då och då upp med stolpskott och tunnor som inte riktigt är vad de utger sig för att vara. Jag använde aldrig mer än mellanrostad ek på Clos Dière/Clos Dière cuvée I men här är det uppenbart att kaffekaraktären inte kommer från ett mellanrostat fat. Hursomhelst håller kaffetonerna på att klinga av, även om jag tror att de alltid kommer att finnas kvar där i någon ringa mån.
Mitt råd till folk som köpte Clos Dière cuvée I 1999 var att de skulle dricka vinet mellan 2010 och 2020. Det rådet håller jag fast vid (dock: den som vill ha mer tydligt Syrahgodis på näsan och i munnen bör från dags dato vänta ytterligare ett par år; förändringen pågår just som bäst).
