Alkohol, Beaujolais & Edith Söderström

Utan att någon egentligen märkte det smög alkoholstyrkorna upp över 13,5 %, sedan 14, 14,5 och den naturliga toppen på skalan: 15 %. Ett fåtal viner har saluförts med en deklarerad alkoholstyrka över 15, men för det mesta har de högre nivåerna tigits ihjäl – den som blir avslöjad tvingas i värsta fall att byta ut sina etiketter – eller åtgärdats med vattentillsatser eller omvänd osmos. Samtidigt blev vinerna mjukare, fruktigare och genomgående drickbara redan dagen efter buteljeringen. Orsaken till detta var, att i första hand de amerikanska producenterna gjorde ordentliga marknadsundersökningar och dessa indikerade att det var så här vinerna nu skulle vara: stora, mjuka, fruktiga, kraftfulla och färgrika.

För några år sedan började det som nu nästan är samtiden skönjas som framtiden och den innehöll viner med lägre alkoholhalter, mer stramhet och rent av strävhet, inte bara lagrings- utan också utvecklingspotential och en frukt baserad på druvans komplexitet och inte övermognad. Så vad är det då som nu står för dörren? Beaujolais? Varför inte?

Utmärkt exempel på det som nästan är samtiden
Ytterligare ett exempel på det som nästan är framtiden
En producent som nästan är i tiden
På drift med Edith Söderström

Clos Dière cuvée I 1999 & kaffesyra & badboll i vin

När jag 1988 kom till Domaine Christiane Rabiega (1989 omdöpt till Domaine Rabiega) stod det klart att det inte gick att fortsätta göra bara roséviner och ointressanta röd- och vitviner. Mer som en tanke än något annat provade jag redan från första årgången att blenda om druvorna och göra mer och fler rödviner. För att skilja nykomlingarna åt fick de namnen Cuvée I och Cuvée II (”blandning ett” och ”blandning två”).

Ett gallringsbord (det första i Provence) och nya ekfat (också det en nymodighet; jag blev uppsökt av odlarnas förenings företrädare som talade om för mig att de inte ville ha ny ek i appellationen…) införskaffades, vingården ställdes om till lågintensivt och ekologiskt jordbruk, försök med jäststammar, jäsningstemperaturer, syretillsatser och mycket annat gjordes och bara några år senare hade såväl Cuvée I som Cuvée II sin givna plats på marknaden. Så fick det vara fram till 2003 då vingården var i ett så bra skick och allt druvmaterial blivit så bra att Cuvée II (Carignan, Grenache och Cabernet sauvignon) kunde slås ihop med gårdens egentliga andravin, Domaine Rabiega, varmed ”Cuvée I” bytte namn till Clos Dière (som alltid ren Syrah).

Samma år byttes etiketten ut till en helt svart för Clos Dière rouge och en helt vit för Clos Dière blanc. Oläsligt, javisst, men ganska cool.

Hittade häromdagen en Clos Dière med trasig etikett och oläslig årgång. Öppnade buteljen och redan vid första sniffen stod det klart att det var en Cuvée I från 1999. Den är lätt att plocka ut på grund av att den alltid luktat ny badboll och kaffe i kombination med en klassiskt stram struktur i smaken. Hade inte provat den på några år och det som skett är att badbollskaraktären fått träda tillbaka och ge plats för en doft av mognande Syrah. En slående karaktär som här kompletteras med kaffe och mocka.

Jag skulle vilja säga att den här kaffetonen kommer från kaffesyra, som finns naturligt i druvan och vinet, men enligt den kunskap jag kunnat tillgodogöra mig luktar inte kaffesyran i vinet kaffe utan snarare vanligtvis mer negativa saker som drar iväg åt tall- och kådahållet (kaffesyra finns naturligt i till exempel den österrikiska svarttallen). Nej, den här kaffetonen kommer från fat som var hårdare rostade än avsett.

En av de leverantörer jag troget använde både på Domaine Rabiega (1988 – 2005) och i viss utsträckning på Château d´Esclans (1995 – 2003) var, och är fortfarande, kapabel att leverera fantastiskt bra fat, men dessvärre blandas dessa superfat då och då upp med stolpskott och tunnor som inte riktigt är vad de utger sig för att vara. Jag använde aldrig mer än mellanrostad ek på Clos Dière/Clos Dière cuvée I men här är det uppenbart att kaffekaraktären inte kommer från ett mellanrostat fat. Hursomhelst håller kaffetonerna på att klinga av, även om jag tror att de alltid kommer att finnas kvar där i någon ringa mån.

Mitt råd till folk som köpte Clos Dière cuvée I 1999 var att de skulle dricka vinet mellan 2010 och 2020. Det rådet håller jag fast vid (dock: den som vill ha mer tydligt Syrahgodis på näsan och i munnen bör från dags dato vänta ytterligare ett par år; förändringen pågår just som bäst).

Lobesia botrana , Eudemis & DCFC

Någon hade läst om ett nytt hot mot världens vinodlingar och frågade mig om saken och eftersom det känns som att frågan har en allmän relevans kommer här några ord om Lobesia botrana: Lobesia botrana orsakar en åkomma som kallas Eudemis och larven/fjärilen lever i två till fyra cykler beroende på regionens klimat och hur pass varmt året är. Känd i Frankrike sedan 1800-talet och har under 1900-talet dykt upp i vingårdar i större delen av Europa, Nordafrika och på vissa håll i Asien. Skälet till att Lobesia blivit på modet just nu är att någon hittat eländet i USA. Bekämpas enkelt med fällor, som, faktiskt, kan innehålla födomämnen, eftersom Lobesia dras med ett stort sockerbegär. Värt att notera är att Eudemis/Lobesia botrana bara är en av flera larver/flygfän som på tämligen likartat vis attackerar världens vingårdar. Vanligtvis bekämpas de med fällor med feromoner (fälla med lockande doft sätts ut i vingården, suktande flygfä åker dit och sätter sig i klistret).

Lite DFDC för att jaga Eudemisen på flykten.

Vin från en Lobesia-fri vingård.

Pinot noir & ek

Har i veckan varit på Domaine de Brescou och bland annat tittat till vinerna från 2009. Klart är att Syrahn här, i likhet med den på Château L´Arnaude i Côtes-de-Provence, kommer att bli utmärkt. Gissningvis den bästa sedan vi inledde samarbetet (gäller båda gårdarna). Frågar ni mig finns det tre skäl: 1. Det tar cirka tre år att ”hitta rätt”. 2. Året i sig var bra. 3. Inga misstag har begåtts. Båda de här vinerna buteljeras senare i år och kommer sannolikt ut på marknaden (i Frankrike) under 2011.

Annat som skörden 2009 blev riktigt bra på Domaine de Brescou är Viognier. Även denna den bästa hittills. Skillnaden mot tidigare år är att den nu är ännu ett snäpp smäckrare och elegantare utan att för den skull göra avkall på sin druvtypiskhet. Också syran sitter som smäck i år; en Viognier ska, som ni säkert har råkoll på, vara rund men inte platt, och det, det är en utmaning för oss vinmakare, tro mig (här hanterar vi det genom att skörda i två omgångar).

Men nu är det en gång för alla Domaine de Brescou vi talar om och då måste, förstås, Pinot noir särskilt omnämnas. Hur går det för vinet från 2009, det som jag tidigare talat så väl om? Jotack, det går väldigt bra. Jag är mycket nöjd. Som tidigare nämnts kan vi inte konkurrera med vem som helst, men jag vågar påstå att det är en riktigt bra Pinot noir från Languedoc (hur många sådana har ni provat?). Skillnaden på 2009 och 2008 är i första hand inte bättre druvmaterial eller att vi prickade skörden bättre utan att vi börjar hitta rätt i ek – hanteringen (f ö är skälet till att 2008 är bättre än 2007 att vi tog vinet ett steg i rätt ek-riktning även då).

Någon undrar kanske då vad detta med att hitta rätt i ek – hanteringen innebär och hur man gör. Tja, det är, dessvärre, bra att ha många års erfarenhet av att kombinera vin och ek. Har man det kan man i bästa fall ha en uppfattning om hur ett visst vin bör hanteras för att bli så bra som möjligt, eller, enklare, bli på ett visst sätt (t ex mycket kaffetoner som viner som Café Culture). I det här fallet har jag gått från en ganska rå (”lätt rostad”), fransk ek mot en rundare mix av franska fat som rostats för att ge mjukare viner och lite amerikansk ek. Vi arbetar också i första hand med fat på 500 liter och ytterst få barrique (225 l).

Lite feistmusik att förgylla helgen med.

Coppola gör vin, jag film

När jag var på Sicilien häromveckan och blendade åt Enjoy visade det sig att Enjoys utsända börjat webblogga. Så snart jag insett detta tog jag över den löjliga kameran, inrymd i en mobiltelefon, och vips! fanns ett knippe klassiker redo för Enjoys webblogg samt, har jag upptäckt, Youtube. För er som tycker om bröderna Lumière och dogma finns därför följande godbitar att titta på:

Om ekfat
Om blendning
Om komplexitet
Om Marsala
Om offerter
Om mig

Väder & vin på Sicilien

Från Sicilien kan jag rapportera att det varit en blåsig och nederbördsrik vinter, att våren kom dit så sent som för några dagar sedan, att det blåste en tilltagande Sirocco i början av veckan och att blendningsarbetet förflöt väl. Tittade dels på en Syrah-box som Systembolaget efterfrågar, dels de blend som jag sedan tidigare gör hos Firriato i Trapani; en ny årgång Zeta Merlot-Cabernet kommer om några månader och det samma gäller för Santagostino Nero d´Avola-Syrah och Santagostino Cataratto-Chardonnay. Det sistnämnda är årgång 2009 och det var, åtminstone hos Firriato, ett ritigt bra år för de vita druvorna. Avseende de blå uppfattar jag variationerna mellan de senaste årgångarna som små. I den mån vinerna skiljer sig från varandra beror det snarast på skördetillfälle och – uttag. Senare skörd ger mer kraft och syltighet, tidigare skörd mer stramhet och kryddighet. Vad som är bäst beror på vilket vin man vill åstadkomma och, förstås, hur pass skickligt och medvetet producenten utför sitt hantverk.

Trattoria al Solito Posto– bra krog i Trapani, missa inte deras antipasti (via Orlandini, 30, tel 0923 24545)
Ytterligare ett sicilianskt påskvin

Vinmakandets vedermödor

Så jag satte mig i bilen, inte direkt glad i hågen, men inte heller motsatsen och styrde med Houses of the Holy sjungande i högtalarna mot Toskana och Siena, förbi susade Côte d´Azur och – medan det började mörkna och CD:n kommit till D´yermaker – så småningom även den italienska rivieran, men där, någonstans i höjd med Imperia, tog det stopp. Brutalt stopp. Mitt i en tunnel hördes plötsligt ett knackande från tunnelväggen. Tock-tock-tock-tock-tock. Det tog en stund att inse att det inte var väggen som knackade på min verklighet utan motorn som pockade på min uppmärksamhet och medan en tämligen otrevlig känsla – en blandning av insikt och frustration – spred sig i kroppen, styrde jag åkdonet in på en Tamoil/Autogrill där jag så småningom ståndaktigt mottog min motors dödsdom av en annars trevlig man i Tamoil-overall. Bilen iväg till en (fransk) verkstad och jag tillbaka hem i en taxi (som tur är finns det bra försäkringar…) och nu får jag tillsammans med uppdragsgivaren försöka hitta en ny tid för vår session. Tur att Led Zeppelin finns.

The Ocean
The Song Remains The Same

KpbIM 2009

Hur var skörden på Krim 2009? undrar ni spänt och oroligt i er iver att tillgodogöra er än mer meningslös kunskap. Tja, skörden var ungefär som alltid, efter vad jag kunde utläsa när jag var där i veckan. Skälet till att det närmast krävs en naturkatastrof för att något ska märkas från ett år till ett annat är att odlingsdensiteten traditionellt är så låg och skördeuttaget så högt att druvornas potentiella aromer är snudd på obefintliga. Bortsett från Muskat och Traminer då.

Samtidigt ska tilläggas att en hel del har hänt här sedan jag senast var på plats, 1993. Bortsett från att planet från Kiev till Simferopol nu är en Boeing 737 och inget lite propellerplan så bärs det inte heller in vodka till cockpit och den här gången satt ingen blasé steward och läste porrtidning när man bordade planet och ingen försökte göra inbrott på hotellrummet.

På vinsidan har det på många håll investerats en del i utrustning, men inte i kunskap. Totalt sett är det dock uppenbart att det idag finns en begynnande marknadsinsikt som inte fanns för 15 år sedan och det är ingen vild gissning att vi det kommande decenniet kommer att få se en del gångbara produkter härifrån. Om jag jämför med Bulgarien, där jag arbetade mellan 2001 och 2007, har Ukraina en fördel i att det är bättre ordning på vinodlingarna här och det betyder mycket. I huvudsak är det här fråga om att dra ner på skördeuttagen och att göra kloka nyplanteringar med högre densitet och ett bättre sort- och klonurval. Och att avbryta meningslös gödning som den ofta rika jorden inte behöver.

Ukraine rocks