Kategoriarkiv: Vinvärlden

Luktar en defekt kork korkdefekt?

Publicerat av
5

Har vid ett flertal tillfällen i samband med provningar jag hållit för allmänheten fått frågan om huruvida man kan känna på en korks doft om vinet är korkdefekt. Ibland har jag svarat nej, ibland ja. För så är det.

Det händer att en kork stinker det som vanligtvis betecknas som TCA och korkdefekt lång väg. Ofelbart är då också vinet i den nyss förslutna flaskan korkdefekt i klassisk mening. Så ja, man kan känna korkdefekt redan genom att lukta på korken.

’

Å andra sidan kan vinet uppvisa klassisk korkdefekt trots att korken inte luktar så. Med andra ord är svaret nej, man kan inte (alltid) känna klassisk korkdefekt genom att lukta på korken.

Utöver det ovan sagda, om ”klassisk korkdefekt”, den där uppenbara som alla vinintresserade förr eller senare lär sig att känna igen, finns det andra defekter knutna till korken. Defekter som inte kan uppfattas som klassisk korkdefekt/TCA. Till exempel olika former av ”smygkork”, en elakartad variant som tar loven av vinets frukt och sänker drycken i fråga ett par nivåer under sin egentliga kvalitet, kanske rent av påverkar smak och doft med en murken karaktär (som inte är att förväxla med gamla fat, som, utöver det murkna, brukar ha ett kompletterande doftinslag av smuts och flyktig syra).

Den här typen av defekter är över huvud taget knepiga att känna igen. Är provaren bekant med vinet har hen relativt lätt att känna att något inte är som det ska. Om det är första gången vinet provas är det svårt att avgöra om det är en smygkork eller bara ett inte helt optimalt eller rent av direkt tråkigt vin. Helt klart känner inte provaren smygkorken på korkens doft. Möjligen kan hen ana fara å färde om korken är svampig och till del dränkt i vin, men, dessvärre kan även torra, till det yttre oklanderliga korkar vara upphov till smygkork. Så, kanske kan provaren i de här fallen ana en defekt genom att studera korken. Förmodligen inte. Såvida hen inte är synsk.

 

2001 Carbase: Carignan-frossa!

Publicerat av
2

Senast jag skrev om 2001 Carbase var den åttonde december 2009 och då skrev jag så här: ”Carbase är en ren Carignan som jag gjorde på Château d´Esclans i La Motte (Provence) 1995 – 2001, eller rättare sagt 1996 – 2001. Första årgången blendade jag bort i gårdens bulkvin. Gick åt skogen helt enkelt. Dracks av plastdunksköpande lokalbefolkning och tillresta turister med utvecklingsbara smaklökar och bristande vin- och självinsikt. Ungefär samma konsument som handlar box i Sverige, gissar jag.

Årgången 2001 är däremot utmärkt om än i min gom inte lika bra som åren 1998 – 2000. Skälet till detta är att jag maxade kraften 2001, bara för att se hur det skulle gå och det gick ganska bra och gav ett riktigt gott och trevligt vin på 14,5 % (Carignan!) som jag inte bedömde skulle ha särskilt bra vare sig lagrings- eller utvecklingsmöjligheter. Kanske lagring upp till sju – åtta år.

Där är vi idag, sju – åtta år senare, och vinet är fortsatt vid bästa vigör – och har dessutom utvecklats bort från power mot struktur, elegans och fördjupad komplexitet (har jag nog aldrig varit med om förr, powervinerna brukar bara sakta klinga av). Jag vågar lägga till ytterligare 7 – 8 år i vinkällaren.

Carignan är helt enkelt en fantastisk druva – oförutsägbar och läcker i sin nyansrikedom (under förutsättning att druvorna odlas och vinifieras klokt, vill säga). Ni som har åren 1998 – 2000 av det här vinet kan lugnt låta dem ligga kvar i källaren om det faller er i hågen.”

Det var då det. Fick tillfälle att prova om 2001 Carbase häromdagen. Vinet hade en del riktiga godbitar att stå upp emot i provnings-flighten och stod upp gjorde det med den äran. Min bedömning 2009 (se ovan) om ytterligare sju-åtta års lagring visade sig vara en rejäl underdrift. Kort sagt var vinet vid utmärkt vigör nu 16 år senare och vid 24 års ålder och, framförallt, var det så himla gott och alla carignan-attributen satt där de skulle: röd och mörk frukt om vartannat, mormors hemgjorda svartvinbärsbaserade saft och den där friska syran som är så hoppfull för alla odlare i rödvinsområden som blir allt varmare.

Vid sidan om 2001 Carbase provade vi en MDLVX (Mazuelo de la Quinta Cruz) eller La Quinta Cruz, som det numera heter sedan Hijo Miguel Merino tagit över vinet hans far Miguel Merino Padre och jag skapade 2006. Nu stod årgången 2019 på menyn och även om de flesta provningsdeltagarna tyckte att denna rena mazuelo från ett unikt gårdsläge i Rioja – La Quinta Cruz i Briones – överskuggades av 2001 Carbase, tyckte jag att Hijos version av vårt gamla vin var strålande och trots att det skriker gubbvarning om det vill jag ändå klappa lille Hijo på huvudet och säga ”Bravo!”. (Förhoppningsvis får vi se det här vinet i Sverige igen framöver; efterfrågan på Hijos viner är dock enorm och det är inte helt lätt att få en allokering nuförtiden.)

Det man kan konstatera idag är att carignan-druvan blivit rumsren, den har till och med fått lite kultstatus. Det är oerhört glädjande. När Carbase lanserades på 1990-talets andra hälft gällde det att inte tala om för hugade kunder att vinet gjorts på carignan… och när Miguel Padre och jag gjorde den första årgången av MDLVX 2006 var han rädd för att inte kunna sälja vinet. Nu kom den årgången, precis som flera senare årgångar av vinet, att, som tur var och är, rankas högt av magasin som Sobremesa och guider som Guia Peñin (ja, även Miguel Padre tvingades allokera MDLVX på sin tid – för trots att det var den fula ankungen mazuelo aka carignan upptäckte fler och fler att det faktiskt var gott). Om det inte vore så töntigt och ocoolt skulle jag nu utbrista ”CARIGNAN FOREVER!”. Men det ska jag inte göra. Högt.

Musik.

Domaine Rabiega: Avslut & 2003

Publicerat av
5

Många frågar mig hur det går för Domaine Rabiega och hur årets skörd var. Svaret är att jag inte har koll på vare sig det ena eller det andra, eftersom jag avslutade mitt konsultuppdrag som ansvarig för vintillverkningen i mars i år. Förhoppningsvis går det alldeles utmärkt och förhoppningsvis var årets skörd utmärkt.

En följdfråga när jag berättar att jag lämnat Domaine Rabiega är ”Vad gör du nu då?”.  Redan innan jag tog på mig konsultuppdraget på Domaine Rabiega 2020 hade jag mer än fullt upp och så är det nu också. Snarare är det så att jag idag för första gången sedan gymnasiet, eller så, nöjer mig med att arbeta heltid. Med andra ord fortsatt arbete med importfirman Terrific Wines, fler böcker på g och fortsatt konsultande som vinmakare (även om jag på grund av allt resande försökt och fortsatt försöker dra ner på det).

På tal om Domaine Rabiega och äldre årgångar och hur förändrade förutsättningar påverkar våra viner kan det i det här sammanhanget vara lämpligt att avlägga en rapport från den senaste provningen av en Clos Dière från 2003, vilken skedde i hemmets lugna vrå häromdagen.

Årgången 2003 innebar, enligt mig, att ett paradigmskifte som vi kunnat ana 1999, 2000 och 2001 blev tydligt. De svalare och till och från mer nederbördsrika åren på 80- och 90-talet ersattes av varmare år med längre torrperioder. För producenterna längre norrut var 2003 generellt ett gissel. Kort sagt var de ovana vid att hantera den typen av frukt som de här ”nya” åren ger. För oss som redan hade vanan inne och inte överraskades av torkan och värmen, i alla fall inte på samma vis, var det ”bara” ett något varmare och torrare år.

Det är glömt nu men många fick panik, då 2003, och andra visste inte riktigt hur de skulle hantera frukten. Detta samtidigt som vinvärldens krämare hade siktet inställt på Parker och hans idealbild av det fullmatade vinet. Föga förvånande gjordes därför en hel del uppblåsta viner utan balans, elegans och seriös ryggrad. Viner som med självklarhet inte hållit över tid.

Den som läst så här långt inser att 2003 Clos Dière än en gång visade sig vara i ett superbt skick och inte bara det: det vara dessutom otroligt gott. Ett av de bästa viner jag gjort. Ja, det var bara det jag ville ha sagt. Resten av den här texten är bara falsk blygsamhet.

Musik.

Volymvinernas framtid är nu

Publicerat av
Svara

I åratal har vinbranschen fått se efterfrågan på sina rusdrycker dala, utan att någon rycker ut till dess försvar och hjälp. Hur har det kunnat gå så illa? Vad är det som gör att folk, framförallt unga, inte längre vill köpa volymviner producerade med mer växtskyddsmedel, vatten och gödsel än mycket möda och god smak? Vi tror oss ha hittat svaret på den frågan.

Förr, för inte alls särskilt länge sedan, månade branschen om sig själv och böjde då det som krokigt skulle bli i tid. Vackert utformade, pedagogiska annonser riktade till ungdomen spreds som vildhavre i orkanen både i den fria och, kanske framförallt, den ofria pressen. Exempel på detta nyss nämnda återfinns i anslutning till den här texten på det att ansvariga myndigheter, mecenater och departement å det snaraste gör det de måste göra om inte hela skräpvinsindustrin ska köra i diket.

Vinbetyg och varför du lika gärna kan gå på priset

Publicerat av
7

De i diverse media förekommande vinbedömningarna, och särskilt då de som kompletteras med poäng, är rättesnöre för många vinkonsumenter och sådana som ger vänner och bekanta råd om vad de ska köpa för vin. Inget konstigt med det. Vi har kritiker för att vi ska få hjälp att hitta rätt i snårskogen av nya böcker, filmer, viner och annat. Ett problem med vinvärlden är emellertid att den som bedömer vinet på gott och ont ofta väger in priset i sin bedömning.

Om vi leker med tanken att en musikkritiker arbetade på samma vis skulle, till exempel, en konsert kunna vara prisvärd på en plats långt från scenen och icke prisvärd på en av salongens bättre platser. En plyschstol i konserthusets foajé skulle kanske vara ett fynd.  Precis som exemplet här visar finns det alltid en risk med att stirra sig blind på prislappen.

För en tid sedan skrev Alf Tumble om Champagne Debuchy Brut. En produkt som tagits fram av en svensk importör och den senare till fängelse dömde förfalskaren Didier Chopin. Nämnde förfalskare ägnade sig bland annat åt att tota ihop hittepåbubbel med basviner från Spanien och franska Ardèche med kolsyra och diverse aromämnen i syfte att göra den alkoholhaltiga läskeblasken mer mumsig och tillgänglig.

Där skulle den här historien kunnat ha slutat. Bluffviner har alltid förekommit och fortsätter förekomma. Och vi vet ju fullt ut inte exakt hur Chopin piffade till just den där produkten. Men saken är den att många i Sverige nu upprörs över att i-n-g-e-n ifrågasatte vinet när det släpptes i en tid då Chopin fifflade på som bäst nere i Frankrike. Tvärtom köptes de facto vinet in av Systembolaget och det fick om inte alltid strålande så i vart fall påfallande många positiva omdömen när det lanserades i Systembolagets fasta sortiment för några år sedan.

Vem som helst kan gå igenom och se vilka som gav de fina betygen, jag nöjer mig här med att konstatera att Munskänkarnas provningsgrupp  gav omdömet ”Mer än prisvärt” och menade att vi här hade ett vin med ”Öppen och utvecklad doft med äpple, bär, citrus och mineral. Torr, rik, fruktig smak med ivrig mousse, lagom stram syra och fin längd.” Och den ansvarige på importbolaget, som för övrigt står som ansvarig producent för produkten,  beskrev vinet som ”Generös och elegant, med en klassisk champagnekaraktär av aprikos, mogna äpplen, brioche och nougat med en mineralkrämig mousse”. Även Systembolaget som köpt in vinet gav ett positivt omdöme.

Nog av. Uppenbarligen gillade många Chopins bygge per se, men det går inte att komma ifrån att priset måste ha spelat en om inte avgörande så i vart fall viktig roll när experterna betygsatte och köpte in. Återkommande i det material som finns i cyberrymdens eviga arkiv är just att vinet var så billigt. ”Mycket champagne för pengen”. Med andra ord: hade Chopins bygge inte varit så billigt – det kostade under 200 kr när det lanserades – hade sannolikt många haft en annan åsikt om det. Eller så är det så enkelt som att folk i allmänhet och de som bedömde vinet då när det släpptes egentligen inte tycker om en stram och mineralstinn, lätt utmanande hard core skumpa utan hellre vill ha en slafsig cava eller en mer hemmabyggesliknande champagne, måhända med en ”klassisk champagnekaraktär av aprikos och mogna äpplen”. Åtminstone om prislappen är låg.

PS I Systembolagets fasta sortiment finns idag sex champagner under 300 kronor. Tre av dem har en svensk importör som producent. Såvitt går att se vid en ganska snabb scanning av omdömena i cyberrymden fick alla billiga champagner bättre betyg när de kostade runt 200 kr än de får när de nu passerat 250 kr. Ovan nämnda Munskänkarnas provningsgrupp ger de övriga fem budgetchampagnerna betygen Mer än prisvärt (1), Prisvärt (2) och Ej prisvärt (2). Nämnas i sammanhanget ska också att importören av Champagne Debuchy bytt samarbetspartner för sitt champagneprojekt.

Musik.

 

Krönika i Wine Table: Klimatförändringar på ont och… gott

Publicerat av
Svara

Har skrivit en krönika på uppdrag av Wine Table (Wine Table finns här: och krönika här:) och den lyder så här:

Klimatförändringarna påverkar sedan ett par decennier odlarna  och vinerna i Bordeaux högst påtaglig. Vi hör mest talas om de negativa effekterna. Men det finns en positiv sida också. Åtminstone tillfälligt.

Extremväder med häftigare regnstormar, frost och längre perioder av torka, en förändrad arombild, druvor som skrumpnar före skörden… Som om det inte räcker med att världens vinkonsumenter köper allt mindre Bordeaux-vin ställs de stackars bordelaiserna inför detta med naturens hämnd också.

Lyssnar vi på domedagsprofeterna har det redan gått åt helvete. De naturliga alkoholhalterna har ökat rejält på bara ett par decennier och med den ökade druvmognaden har arombilden ändrats. Chaptalisering är ett minne blott. Nu handlar det snarare om att hålla nere sockerhalten i druvorna. Kort sagt: vinerna är förstörda och kommer aldrig att bli som förr igen. Och ingen vet riktigt hur man ska kunna hantera de nya utmaningarna, eller, jajo, en del har börjat plantera för området nya druvsorter, som klarar värme och torka bättre. Andra nöjer sig med att vara mer rigorösa i sitt klonurval, sin markbearbetning och sin odling. De tuktar kanske stockarna högre än tidigare och de satsar på regenerativt jordbruk och är noga med hur jorden mår och att rötterna går på djupet. Kanske funderar de också på att förbereda sina odlingar för konstbevattning.

Faktum är att allt det där som många nu gör borde de ha gjort för länge sedan. De mest kvalitetsmedvetna odlarna har koll och de har varit rigorösa i allt sitt arbete och förberett sig för de nya förutsättningarna i ett par decennier. Det är inte precis en jätteöverraskning att jorden värms upp. Sannolikt har de medvetna producenterna också hängt med i utvecklingen och anpassat stilen på sina viner efter de krav och förväntningar som dagerns konsumenter har: det räcker inte längre att säga ”bordeaux” så är vinet sålt.

De producenter som hängt med gör idag sannolikt viner som inte riktigt liknar vinerna de, eller deras företrädare, gjorde för 20 år sedan och ändå mindre för 40 år sedan. Talar vi om de stora slotten, supergårdar som Latour och Cheval Blanc, finns inte så mycket att säga om stilen och kvaliteten på vinerna, men ju längre ner vi kommer på kvalitetstegen i Bordeaux desto mindre spännande blir vinerna, nu som förr, och tillräckligt långt ner på stegen är vinerna snipiga och ointressanta. Kort sagt hittar vi där viner som inte intresserar någon idag, annat än den stadigt minskande skaran som fortfarande köper namnet Bordeaux. Det är lätt att tro att det bara är sopiga kooperativ och slarviga småbönder som gör de där uttorkade vinerna, men det händer att även de mer välrenommerade producenterna i sin iver att profitera på det egna namnet och utöka sin affär står bakom mediokra, generiska bordeauxviner hanterade via ett dotterbolag.

Men vad har nu det med klimatet att göra? Jo, de nya förutsättningarna kan utgöra en fördel för Bordeaux. Det som många av de ointressanta vinerna från området lider av är brist på druvmognad. Dagens konsumenter på den lite bredare vinmarknaden vill generellt ha rondör och frukt, och det är framförallt genom ett för mogna aromer gynnsamt klimat som sådant skapas. Alltså just ett sådant klimat som Bordeaux inte haft under 1900-talet. Men har nu.

Det är inte helt lätt att jämföra kvalitet över tid, men om vi utgår från årgångsklassificeringar som de flesta verkar vara överens om, som att år som 1921, 1928, 1945, 1961, 1982 och 2005 är ”exceptionella”, är det noterbart att de alla var för sin tid ovanligt varma år. Mytomspunna 1921 var snittet för årets dagshögsta temperaturer +20,8C (nr 24 på Extreme Weather Watch lista över medelvärdet på årets dagshögsta temperaturer i Bordeaux mellan 1906 och 2024), långt över andra år vid samma tidsperiod. Det skulle dröja ända till 2011 innan ett annat år kom över +20C på årsbasis.

Trots ökande problem med torka, värmeböljor, slagregn, hagel och frågetecken kring de traditionella odlingsmetoderna och trots att massproduktionen fortsatt domineras av uttorkade, smått tragikomiska vrak till vin, menar många att vi just nu upplever en gyllene våg av exceptionella år i Bordeaux, där det ena superåret följer på det andra. Vinerna över lag har aldrig varit bättre. Vad har hänt? Klimatförändringar. De tio varmaste åren som uppmätts har samtliga inträffat efter 2003 (nr 10 på listan), de nio varmaste åren har inträffat efter 2011 (nr 5 på listan). I toppen hittar vi 2022, 2023, 2020 och 2018 (2024 är nr 6).

Således: Bordeaux har, kanske, just nu ett lysande tillfälle att förändra merparten av sina viner till det bättre, att anpassa dem till dagens förväntningar, att ge dem mer av varm frukt och rondör. I alla fall därnere på kvalitetstegen. Högre upp är utmaningarna större, för där behövs inte mer av någonting. Snarare handlar det om att behålla fräschören, stilen och den frukt man har. Här krävs de där insatserna i form av ändrade odlingsmetoder, ett annat rot- och klonurval med mera. Om det blir nödvändigt att ta in andra druvor återstår att se. Sker det, lär vi definitivt få se en ändrad profil på toppvinerna från området så passa på att njuta nu, du som gillar dagens toppviner från Bordeaux.

Fotnot: Extreme Weather Watch lista över medelvärdet på årets dagshögsta temperaturer i Bordeaux baseras på mätningar gjorda på Merignac (flygplatsen i Bordeaux) 1906-2024 och information från NOAA (National Oceanic Atmospheric Administration).

Musik.

Lagring & smak, pirr & mognadssötma

Publicerat av
Svara

Har den senaste veckan fått flera frågor om lagring av vin. Vad händer? Varför upplevs lagrade viner mer ofta som mindre ”stringenta” och mer söta? Blir vin bättre av lagring? De där vanliga frågorna som ständigt återkommer. Tja, helt kort:

Majoriteten av alla viner görs inte för att bli bättre med lagring, de görs inte ens för att klara lagring, att de däremot överlever några i källaren trots detta är en annan sak, ungefär som att saft och konserver klarar en tid i matkällaren, möjligen är skillnaden den mellan vin och saft och konserver att medan saft och konserver förblir opåverkade av en tids lagring riskerar vinet att bli (än) mer uttorkat och ”sämre”. Med andra ord: köper Du ett enkelt vin: drick det inom en snar framtid; finns ingen anledning att lagra det.

Vidare finns det viner som påstås vinna på lagring, fast de inte gör det. En klassiker, vid sidan om enkel bordeaux, är gamla torrsura barolo från tiden före moderniseringen med start på 1990-talet (visst fanns det undantag tidigare och den riktiga förbättringen skedde efter millennieskiftet men de stora förändringarna kom igång under 90-talet). De här såldes av producenter, vinhandlare och en kommenterande press med påståenden som ”håller för evigt”, ”strävt nu men ge det 30 år i källaren” och andra dumheter. Sanningen var och är att vinerna var uttorkade och stendöda från start. Söndervinifierade. Den som lagrade dem fick bara mer av samma vara. (Som nyss nämndes finns det undantag även bland äldre baroloviner men rent generell är de som hyllar sig hesa sedan de druckit en 40-50 år gammal barolo antingen gomdöva eller lögnhalsar och, ja, de kan ha fantastiskt dålig smak också. Gammal barolo har inget med dagens betydligt läckrare och bättre odlade, skördade, vinifierade och uppfostrade barolo att göra.)

Håller då dagens baroloviner rent generellt för lagring? Ja. Blir de rent generellt bättre med lagring? Ibland, ibland inte, men rent generellt tja, och fullt ut ja om vi jämför vinet två år efter skörden med vinet sex månader efter skörden. Och. Det finns, förstås, flera barolo som både håller länge och som blir bättre med flera års lagring, till exempel Spinettas grejer. Andra, som Giulia Negris barolo, är gjorda i en annan stil och med andra mål. Mindre kraft, mer elegans och en tidigare tillgänglighet och därmed också mindre utvecklingspotential – de håller för lagring men utvecklas inte med självklarhet särskilt mycket.

Andra områden, som Rioja, uppvisar en fantastisk lagringsduglighet, särskilt Gran Reserva och i viss mån Reserva, men vinerna har inte alltid en särdeles stor utvecklingspotential. Det vill säga att vinerna förblir ganska mycket som de var när de var (relativt) nybuteljerade.

Finns det överhuvudtaget viner som är svåråtkomliga i sin ungdom och som blommar ut med tiden? Ja. Det finns massor av sådana exempel. Inte minst i klassiska områden som Bordeaux, Bourgogne, Rhône och Champagne.

Och så en återkommande de fråga: Varför upplever vi ibland att framförallt vita viner blir mindre stringenta, kanske mindre syrliga och rent av lite småsöta med tiden? Syra och socker ändras väl inte med lagring? Så här: ett vin som är stramt och stringent och väl strukturerat i sin ungdom och kanske avger hintar om gröna äpplen och annat friskt, börjar snarare lukta mogna, gula äpplen och tappar den där stringensen. Det här har sin förklaring dels i att vinets aromer på gott och ont ändras över tid, dels att även om syran är den samma så kan pH-värdet ändras samtidigt som andra kemiska skeenden kan äga rum. En klassiker, utöver att pH-värdet ändras, är också att CO2-nivån i det unga vinet vanligtvis minskar med tiden, något som påverkar hur vi upplever vinet och inte minst då dess stramhet, friskhet och stringens. Eftersom någon säkert nu undrar om koldioxiden: jo, vi känner såklart CO2 men bara över en viss nivå (och beroende på hur känsliga vi är för ”pirr”), vanligtvis är nivån i viner där vinkmakaren valt att lämna en uppfriskande nivå CO2 så pass hög att den gör jobbet men så pass låg att provaren inte riktigt förnimmer den.

En generellt ytterst viktig faktor då lagrade viner bjuds: det går knappast att överskatta värdet av att kunna bjuda på ett riktigt gammalt vin. Till och med skräpviner kan, oavsett hur äckliga de är, smaka gott när den som blir bjuden uppfylls av känslan av att vara unik. Visar sig det lagrade vinet faktiskt vara bra, vilket trots allt händer ganska ofta om vi pratar om de stora vinerna (Premier Grand Cru i Bordeaux, prestigechampagnerna, de stora bourgognerna…), är lyckan fullständig.

Sist men inte minst: resonemanget ovan bygger på antagandet att vi alla har samma smak. Som bekant har vi inte det och som bekant finns det folk till allt och dålig smak har de flesta – om så inte vore fallet skulle vi inte äta skräpmat, lyssna på skräpmusik, läsa skräplitteratur och se skräpfilmer, och vad det är, skräpmat, skräpmusik, skräplitteratur och skräpfilmer vet alla.

Musik med lagringspotential.

Kris i vinvärlden!

Publicerat av
Svara

På många håll i vinvärlden talas det om en kris liknande inget vi sett tidigare. Kort sagt rasar efterfrågan på vin. Skälen är många. Generation Z, som inte är särskilt intresserad av alkoholhaltiga drycker och som i vart fall ännu inte har upptäckt varför människan under sekler och rent av millennium hängett sig åt frossande vid mat- och vinbordet. Sämre ekonomi för många. Covids efterdyningar. Handelshinder och strafftullar. Osäkra tider. En mer upplyst konsument som undviker volym och fylla. En allt äldre tidigare stark konsumentgrupp på vinmarknaden (låt säga de som nu är 80+:are), som inte ersätts nerifrån (låt säga de som nu är Generation Z ).

Till detta ska läggas kostnader som skjutit i höjden post-covid. Kort sagt har allt blivit dyrare för vinbonden. Nu genomför bönder världen över – med de franska odlarna i spetsen – manifestationer i hopp om ökat stöd från respektive regering och överstatliga institutioner som EU. Om detta kan vi nu bland annat läsa i Decanter – och därmed lär den pressade situationen bli allmänt känd.

Redan tidigare har regeringar som den franska fattat beslut om stöd till den som rycker upp sina vinstockar och slutar göra vin. De nya stöd som nu diskuteras på många håll och i olika instanser handlar fortsatt om just detta, att minska produktionen, att anpassa den till efterfrågan. Detta är, förstås, en dramatisk omställning för många odlare och regioner, från Tyskland och Frankrike via Spanien och Italien till USA och Australien. Samtidigt är det ett nykterhetstecken. Problemet för vinvärlden är och har under mycket lång tid varit allt skräpvin som produceras. Att sådana odlingar nu får lägga ner och att de här inte särskilt rumsrena vinerna försvinner ut på historiens bakgård är faktiskt inte dumt alls.

Men, samtidigt som vi blir av med de här odlingarna – antingen genom att de rycks upp eller genom att skördeuttagen begränsas än mer än idag – och därmed onödig användning av gödsel, vatten och växtskyddsmedel, ser vi, som antytts ovan, flera tragedier i dess spår. Bönder och deras familjer får gå från hus och hem, en livsstil försvinner och allt det ska också hanteras. Lite grann som när jordbruket ställdes  om och enheterna blev allt större i Sverige under framförallt 60- och 70-talen.

Med andra ord går det inte att bara applådera utvecklingen, långt därifrån. Å andra sidan går det inte heller att bara tycka att den är av ondo. Om vi själva kan göra något? Självklart kan vi det! Fortsätt sprida matbordets evangelium och ta sikte på vinerna en bit upp på kvalitetsstegen så att du stöttar den som försöker överleva genom ett kvalitetsmedvetet arbete.

Musik. Mer musik. Musik. Mer musik. Musik. Mer musik. Musik. Mer musik. Musik.

År 1992 i Bristol: Richard Smart, jag & en spanjor

Publicerat av
Svara

År 1992 arrangerades ”Third international master of wine symposium” i Bristol. Flera av samtidens stora vinprofiler var där, de flesta inbjudna som föreläsare: Claude Bourgignon, Deborah Elliott Fisk, Bernadette Villars, Anthony Rose, Peter Bright, Richard Smart och Robert Joseph för att nämna några. Och så jag!

Medan övriga som uppträdde på scenen var tvungna att skriva någon form av uppsats fick jag hoppa över den delen. Anledningen torde ha varit att The Institute of Masters of Wine inte trodde att jag kunde få till något vettigt, men det kan också ha varit att jag var inbjuden som någon slags bråkstake och när jag sa att jag kunde tänka mig att komma men att jag inte hade tid att skriva en uppsats sa de okej. I mina ögon en slags Bob Dylan-Nobelpriset-handling. Att den parallellen möjligen kan anses vara direkt fånig har mindre betydelse i min verklighet.

Hursomhelst så for jag till Bristol och inkvarterades i något studentrum på universitet där vi inbjudna samt en väl tilltagen publik befann oss under några fina sommardagar. Jag fick lulla runt lite som jag ville och frottera mig med än den ena än den andra ända tills det var dags att äntra scenen. Det visade sig att jag skulle representera en ”nya världen-vinmakare i den gamla världen”. Alltså någon med en massa nya idéer, en bråkstake som vänder upp och ner på allt. En sådan där hittepå-rebell som vinvärlden desperat ständigt söker efter eftersom alla vet att den som väljer att viga sitt liv åt vinet är allt annat än en rebell. Hursomhelst hade Jasper Morris och några andra engelska master of wine och rebelletare hittat mig i Frankrike och släpat mig till Bristol för att jag skulle stå på scenen och vara uppkäftig och berätta hur hopplöst hopplösa alla är som arbetar enligt gamla, beprövade metoder.

Saken var den, att jag förvisso arbetade på ett minst sagt annorlunda vis jämfört med kollegorna i Provence, men det var snarast så att metoderna och kunskapen jag hyllade var de gamla traditionella. Det som i våra dagar är heta potatisar som regenerativt och ekologiskt jordbruk, försiktig användning av svavel, gödning och jäst. Ingen bevattning. Låga skördeuttag. Som taget ur UC Davies vinmakarutbildnings handbok för hur du inte skulle arbeta 1992.

Som om det inte var illa nog att jag hamnat på scenen som en hittepå-rebell: jag skulle dessutom debattera med en stackars spanjor, lika ung som jag, som var där för att förfäkta just de idéerna och metoderna som jag också hyllade. En vedervärdig situation. Särskilt som spanjoren var en försynt, ytterst akademisk och orebellisk och, till skillnad från mig, en sympatisk människa. Hur skulle jag ens kunna säga emot den här blide mannen?

Det var då han dök upp, mannen som den här texten egentligen handlar om: vitikulturisten och sedermera legendaren Richard Smart! Han och jag var nämligen i samma lag, där på scenen, och efter att jag fått berätta hur jag arbetade i min rebelliska vardag och alla nog undrade hur den där filosofin med tydliga rötter i familjen Hedenhös sätt att hantera jorden och växterna kunde vara så rebellisk, då ställde sig Richard upp och avrättade spanjoren med ett fem minuter långt, självsäkert anförande, som var fyllt av kunskap och australisk accent à la Crocodile Dundee och medan spanjoren nästan började lipa stod jag där stolt leende vid Richard sida och njöt av segerns sötma och mottog publikens applåder.

Så, käre Richard Smart, när Du nu gått vidare till de sälla vinmarkerna: än en gång tack för denna mitt livs största, och enda, rebellseger.

Musik.

Gen Z, unga, vin & alkohol

Publicerat av
Svara

SVT hade häromdagen ett inslag om Generation Z (födda sisådär 1995-2010) och att dessa ungdomar vänder sig bort från vin, sprit, knark och råfylla. Samtidigt basunerar IWSR Industry Insights (i den alkoholrelaterade delen av världsmarknaden) ut att Generation Z enligt Bevtrac gör en comeback: Dessa unga verkar, trots alla varningssignaler om nykterhet, bli alltmer intresserade av alkohol och framförallt då vin! Vad är sant?

Förmodligen både och. Tänkbart är att generation Z får ett större intresse för vin allteftersom dessa unga blir äldre. För när, någonsin, tyckte unga om vin och drack det istället för läsk och öl? Det där med att ”unga inte dricker vin längre” är en myt som lever i vinvärlden sedan minst 40 år. Väldigt få 20-åringar myser med en ostbricka och en fin flaska vin, och väldigt få tonåringar dricker hellre vin än läsk, öl eller, i förekommande fall, sprit på fyllefesten. Att också knark i olika former är ett minst lika populärt berusningsmedel som vin bland unga idag är knappast en alldeles tokig gissning.

Så, gör det egentligen så mycket om unga dricker mindre vin? Nej. Snarare tvärtom. Bättre att de dricker öl och sprit i berusningssyfte och ska de släcka törsten eller skölja ner hamburgaren med något de har råd med så passar läsk bättre. Det unga kan tänkas konsumera i berusningssyfte och till skräpmaten är nämligen vanligtvis värsta sortens fulviner. Alltså de här vinerna som konsumeras av människor som varken tar hänsyn till naturen eller miljön eller vinbonden, bara den egna kassan.

Ergo: Bra att unga, och här inkluderar vi tillsvidare Generation Z, dricker mindre vin.

Musik.