Kategoriarkiv: Vinvärlden

Bluffviner och ond bråd död

Publicerat av
4

På den gamla goda tiden, när ingen trixade med vinerna utan bara blandade vin från olika ursprung och tillsatte blyglete och flisor och spån från kampeschträd och sånt, och då de franska lagarna under 1800-talets senare del ändrades så det blev mer fritt fram att pimpla kopiösa mängder vin samtidigt som järnvägar drogs fram snart sagt över hela Frankrike och det i ett slag blev både billigt och möjligt att snabbt frakta vin från söder till norr och vingårdarna drabbades av flera olyckor som först oidium sedan både vinlusen och mildiou, då, just då, infann sig alla incitamenten för en massiv import av vin från Spanien och Algeriet till Frankrike och det ledde fram till ett flertal bråk med dödlig utgång under 1900-talet. Bråk som ännu inte är över.

Languedoc 1907. Den dominerande näringen är vin. Den nya hamnen i Sète, Canal du Midi och järnvägen har jämte ökad kunskap, ändrade arbetssätt och en ökande efterfrågan lagt grunden för detta. En inte ringa andel av det vin som säljs i Paris är rena bluffprodukterna och det i kombination med den snabbt ökande konsumtionen ger upphov till motrörelser, inte minst i form av socialistiska nykterhetsförbund. Medan vinodlingen är på tillbakagång på många håll i Frankrike vid den här tiden ökar den stadig i södern. Vid sekelskiftet svarar ”Languedoc” för hälften av allt fransk vin. Vinhuvudstaden nummer ett för denna lönsamma volymproduktion är Béziers, där stora rikedomar skapas.

Vid sidan om denna låt säga reguljära volymproduktion fortsätter bluffvinerna att säljas. De sätts inte sällan samman av mer giriga än nogräknade vinhandlare bland annat i Bercy, stadsdelen varifrån de väldiga vinmängderna som konsumeras på Paris barer och sunkhak levereras. Enligt uppgift står bluffvinerna för cirka fem procent av marknaden och de är föremål för både producenters, nykteristers och upplysta konsumenters onda ögon. Hittepå-vätskorna består oftast av vatten som tillsats russin och socker, kanske har de också fått en liten färgförstärkning med hjälp av blyglete. Myndigheterna gör inget åt saken och de mer reguljära producenterna ber då myndigheterna förbjuda sockertillsatser med mera. 1893 genomförs demonstrationer i Montpellier som stöds av flera parlamentsledamöter. Men det är fortfarande bara lugnet före stormen.

Efter ett par års dåliga skördar under 1900-talets första år begåvas Frankrike, Spanien och Italien med några år med stora volymer. I ljuset av de rikliga skördarna i kombination med bluffvinerna byggs snabbt vinlagren upp i Languedoc och Roussillon. 1905 uppmanar vinbonden och baristan – och sannolikt också naturvinets rättmätige fader –Marcelin Albert vinbönderna att vägra betala skatt samtidigt som han lanserar uppropet ”Vive le vin naturel! À bas les empoisonneurs!” (typ ”Leve det naturliga vinet! Åt fanders med bluffmakarna!”)

Kort sagt kokade det i Languedoc och vinbönderna krävde att myndigheterna skulle göra något åt saken, till exempel försvåra importen av konkurrerande vin och förbjuda bluffvinerna. Regeringen menade dock att problemet inte var okontrollerad import och falsifierade viner utan överproduktion i Languedoc. Den menade till och med att vin från Algeriet behövdes för att förstärka vinerna från Languedoc.  Med det sagt, vi talar Frankrike, var det upplagt för en konfrontation. Och en sådan skulle det bli. Med dödlig utgång. 1907.

Misären i Languedoc är påtaglig. Lagren av vin omöjliga att sälja av. Inkomsterna sinar. Arbetslösheten ökar. Med start i kommunen Baixas i februari 1907 inleds en växande skattestrejk. Strax därpå författar ovan nämnde Mareclin Albert ett brev till självaste George Clemenceau, som vid den här tiden är konseljpresident. Då inte så mycket förefaller hända trots nämnda brev tar Albert ett par veckor senare ett steg till och inleder en protestmarsch med start i Argeliers och med den relativa storstaden Narbonne som mål. Där, i Narbonne, ska de resonera med en kommission utsänd av parlamentet i Paris. En händelse som i sig inte är av avgörande betydelse men som blir startskottet på återkommande protestmarscher. Varje söndag demonstreras det på olika håll i Languedoc, och antalet demonstranter växer för varje vecka, i snabb takt.

De protesterande är en brokig skara med lite olika mål, men den obestridlige ledaren Marcelin Albert är tydlig med att hans kamp är endast för ”det naturliga vinet”. Snart samlar protesttågen tusentals människor. Enligt tillgängliga uppgifter är de så många som mellan 80 000 och 100 000 människor i Narbonne den femte maj 1907. I samband med detta tar borgmästaren demonstranternas parti samtidigt som röster för ett fritt och självständigt Södern/Languedoc hörs, och detta börjar nu oroa regeringen i Paris på allvar. Men det ska bli värre.

Någon vecka senare intar 150 000 demonstranter Béziers gator. De skanderar saker som ”Seger eller död!”, ”Slutpratat, vi kräver aktion, vi kräver bröd!” och de hotar med att alla regionala borgmästare kommer att avgå och att ingen kommer att betala skatt efter den tionde juni såvida inte regeringen vidtar åtgärder för att rensa upp i vinträsket och för att stötta näringen. Och protesterna fortsätter med uppemot 200 000 demonstranter både i Perpignan, Carcassonne och Nimes under de kommande dagarna. Den nionde juni 1907 trängs över en halv miljon människor på och runt Place de la Comédie i Montpellier. Missnöjet är stort. Det handlar inte bara om vinet, men vinet står i centrum. Många sluter upp, socialister, monarkister, katolska kyrkan, självständighetsivrare, bönder, arbetare, vinhandlare.

Den tionde juni, då ultimatumet löper ut, avgår flera borgmästare och funktionärer. En vecka senare kommer myndigheternas svar. Militären sätts in, över 30 000 man, och polisen börjar gripa företrädare för proteströrelsen. Barrikader byggs, protesterna fortsätter, gevärseld utbyts. Den nittonde juni dödas två personer, bland annat en 14-årig pojke. Prefekturen i Perpignan stormas och sätts i brand. Sammandrabbningarna mellan demonstranterna och ordningsmakten fortsätter och sprids. I Montpellier,  Perpignan… i Narbonne dödas ytterligare fem personer den tjugonde juni.

Ett par dagar senare infinner som Marcelin Albert i Paris, där han förhandlar med Clemenceau som nu lovar att ta tag i saker och ting och få ordning på vinböndernas situation. Detta blir början till slutet på upproret 1907. En lag som skyddar det ”naturliga vinet” och förbjuder hittepå-viner stiftas. Den som saluför ett vin ska också kunna visa varifrån det kommer och ha tillgång till en odling motsvarande vinets volym, och varje års skörd ska tydligt deklareras. Med andra ord början på ett betydligt mer rigoröst regelverk, som undan för undan nu byggs och tar sig den för oss idag bekanta formen av AOP-systemet. De nya reglerna omöjliggör i praktiken bluffvinerna, åtminstone för den som vill hålla sig inom lagens ramar.

Fotnot: Problemet med överproduktionen i södern löstes åtminstone temporärt av Första världskriget, då alla soldater inledningsvis fick en kvarting vin om dagen och allteftersom kriget fortgick ökade tilldelningen för att nå 75 cl före kriget slut. Nu tänker någon att jamen, återkom då inte krisen efter kriget? Jo, det gjorde den och den tog enligt vissa inte slut förrän på 1970-talet (1976 dödades också vin-demonstranter i sammandrabbningar med ordningsmakten) , enligt andra tog den slut först runt millennieskiftet när stora vinarealer ryckts upp i södern och ett ökat kvalitetsfokus blivit vardag dät, men, just som södern börjat få lite balans mellan utbud och efterfrågan hamnade Bordeaux i djup kris och nu när allt färre vill köpa Rosé de Provence sitter även Provence illa till. Fortsättning följer.

Marcelin Albert? Hjälte? Njaee. Snarare tvärtom. I alla fall i hans samtid. Myndigheterna gillade honom inte och efter uppgörelsen med Clemenceau tappade han sin position i vinvärlden och som upprorsledare, han höll rent av på att lynchas som en förrädare och han tvingades fly till Algeriet. Nuförtiden är synen på honom modifierad och det förekommer till och med att han hyllas för sina insatser för ”det naturliga vinet” och söderns vinbönder.

Sous-bois: undervegetationens navigationsproblem

Publicerat av
2

Fransmännen har i vinsammanhang använt uttrycket ”sous-bois” sedan urminnes tider, och jämte det ”feuilles mortes”. Tämligen väl översatt betyder uttrycken ”undervegetation” respektive ”döda löv”. Rent krasst är undervegetationen, både på franska och svenska, det som växer under lövverket/skogstaket men ovan jorden, alltså utan att nödvändigtvis tränga ner i den. Och döda löv, ja det är döda löv, men på franska och i ursprungligt franskt vinsammanhang med tillägget att feuilles mortes i någon mån också kan omfatta undervegetation och jord. Så hur använder vi det här i vinets värld?

I stora stycken är det med de här uttrycken som med så många andra, att de är ganska subjektiva. Till och med en enkel referens som ”hallon” är de facto subjektiv av det enkla skälet att vi har olika referenser till hallon: skogshallon, tänker den som är född på landet, trädgårdshallon, tänker den som vuxit upp i villa, hallonbåtar, tänker storstadsbon.

Flyttar vi nu näsorna och referenserna till döda löv så är det uppenbart att det är skillnad på döda löv och döda löv. Vad är det för löv? Björk, lönn, platan, lagerblad, eukalyptus…? Var i världen befinner vi oss i vår referens? Umeå, Singapore, Montreal, Alvesta…? Är löven blöta eller torra? Vilken årstid tänker vi oss? Är det så att säga nydöda löv eller kraftigt förmultnade dito? Vilken klimatzon är vi i?

Nu kan någon invända att det finns kurser att gå för att lära sig det där, och det gör det förvisso, problemet är väl att kurserna lär oss olika referenser. Det leder till att de som gått kursen A på orten Y har sin referens till döda löv och hallon medan den som går kursen B på orten X har sin. Någonstans möts de här två, men de kan också skilja sig en del från varandra.

Det ovan sagda innebär inte att vi inte ska fortsätta säga undervegetation, eller ändå hellre sous-bois, eftersom det låter mer sofistikerat och imponerar mer på dem som kan för lite för att känna sig trygga i vinets värld. Däremot kan vi väl understundom fråga oss själva vad vi menar när vi slänger oss med saker som sous-bois och feuilles mortes,. För att nu inte tala om mineral och flyktig syra (förlåt, ska förstås vara volatila syror).

Musik.

Artificiellt intelligenta viner i bikini

Publicerat av
2

Många producenter runt om i världen är alldeles till sig därför att de har drönare och AI till sin hjälp. Allra mest till sig är nog ändå vissa vinskribenter och -nördar som anser att det där är jättespännande. Det är, tycks de alla mena, alla tiders att producenterna nu har koll på varenda planta i odlingen och att de kan vara oerhört precisa i sin användning av gödning, vatten och växtskyddsmedel. Och i vinkällaren vet tekniken exakt vad som ska göras och när det ska göras för att produkten ska passa den mall som marknadsavdelningens AI-verktyg tagit fram i förhoppningen att vinet i fråga ska passa den inte särskilt fundersamma masskonsumentens ögon och gom. Viner i bikini.

Andra kanske tycker att det där låter ganska osexigt. Ointressant. Onödigt förutsägbart. Stereotypt.

Den som redan idag fyndar på priset och är nöjd med att vinet är lättdrucket kan glädja sig åt att AI kommer att göra de ointressanta plonkvinerna än mer förutsägbara, och det är inte helt osannolikt att de kommer att passa den ointresserade gommen synnerligen väl, rent av bättre dån dagens redan väl anpassade plonk. Ungefär som att skvalmusik lika gärna kan komponeras av AI eller att enkla deckare lika gärna kan skrivas av AI.

AI i odlingen kommer säkert att vara till nytta lite här och var och alldeles särskilt för alla dem som inte riktigt kan eller orkar själva, och så kommer tekniknördarna gillat allt det där och den som inte fick en drönare när den var liten kommer såklart glädjas åt att få köra drönare på jobbet. Och den som tänker att AI har bättre precision än en själv kanske också vill ha AI-hjälp i vinkällaren och lär då ta till den hjälpen .

Ointressant och rent av fel och skadligt kan AI vara hos producenter som dels har en hög kunskapsnivå, dels söker personliga och uttrycksfulla viner. Dock är det inte osannolikt att AI kan åstadkomma någon form av AI-genererad personlighet och teoretiskt sammansatt komplexitet, vilket å andra sidan låter lika spännande som att bestämma sig för att en smakkombo är höjden av lycka inte därför att det egna smak- och luktsinnet säger att så är fallet, utan därför att en föreläsare, en bok eller ett AI-verktyg sagt att det är så. Med respekt för allas våra kroppar är det kanske här på sin plats att påminna om att vi alla är vackra, men alla klär inte i bikini..

En minnesvärd vinresa (för somliga)

Publicerat av
Svara

Någonstans i trakten av Draguignan, Frankrike, någon gång i början av 1990-talet. En vinmakare skriver, slarvigt, nonchalant, ”90 Syrah utan ek”.

Linköping, Sverige, Nyårsafton 2025, en tokfrans har lagrat det ovan nämnda vinet i över 30 år och har nu tagit med sig det till en finare middag i hoppet och tron att det ska vara något extra. Efter 35 år… av vilka cirka 30 i den hoppfulles något för varma vinkällare…

Nåväl, nu var den i inledningen av den här ganska meningslösa texten nämnde vinmakaren faktiskt på plats i Linköping denna Nyårsafton och hans hjärta lät sig beröras av den hoppfulles tokiga och smått patetiska infall – samtidigt var han medveten om att de där 90:orna fortfarande är om inte vid full vigör så närapå, varför han ställde sig upp och röt åt det illustra och oborstade bordssällskapet – som ovan torde ha framgått hände detta i Östergötland – att stilla sig och då det gjort det lät han skrytet flyga fritt och högt. Detta är vad han sade:

”1990 var den första årgången jag gjorde på egen hand. Vi hade arbetat hårt i vingården för att få den i bättre skick. Ändrad beskärning och tuktning, ingen gödning, vendange en vert och effeuillage…” (han förklarade inte vad allt detta innebar, dels då det föreföll som meningslöst, dels då den som eventuellt undrade och inte vågade fråga måste tycka att ”satan i gatan vad han kan, sådana där uttryck skulle jag också vilja slänga mig med”) ”… och dessutom hade vi infört en gallringsmatta och renoverat vinkällaren och hunnit känna oss, hehe alltså jag, för lite grann under 1988 och 1989…” (det han inte nämnde här var att han hade tur med vädret 1990) ”… så förutsättningarna fanns för ett riktigt bra vin 1990 och som vi lyckades med det! Syrah-druvorna blev kort sagt kanoners…” (ett uttryck som förekommer i Östergötland) ”… och det passade väl planerna som vi hade på ett rent syrah-vin. Jag bestämde mig för att gå all in och pangade på med lång skalmaceration och hela baletten och hade lite tur…” (han borde sagt ”ofattbart mycket tur”) ”…när jag bestämde mig för att extrahera försiktigt…” (här hade han redan tappat publiken, som dock artigt, för att vara östgötar, satt kvar och lyssnade, de flesta med öppna ögon och utan att gäspa) ”… och, ja, det blev ett riktigt bra vin av det hela. Min tanke var att uppfostra vinet på ekfat under ett år sisådär. På så vis blev det också och det var det vinet som blev det ’riktiga’ Clos Dière på syrah 1990, kallat Clos Dière cuvée I, alltså vinet som de kommande åren skulle få en hel del uppmärksamhet och utmärkelser. Men. Det var inte det vinet som kom trea i Vinolympiaden i Bordeaux något år efter skörden – före Grange, Jaboulet, Guigal, Henschke och många fler. Det var en oekad version, just den som ni nu har i glaset. Skälet till att den versionen skickades in till olympiaden var att ek-varianten ännu inte var drickbar, och skälet till att det blev en oekad variant var att den dåvarande inköpsdirektören på AB Vin-& Spritcentralen, Mats Jurdahl, uppmuntrade mig att buteljera en oekad version då ’den var så in i helvete bra’ och, tja, ni känner ju att det fortfarande är ett extraordinärt vin vid god hälsa, och inte saknar man eken heller.” Det där sista om extraordinärt och så vidare var sant och till skrytmånsens glädje begrep även östgötarna det varpå alla utbröt i ett gemensamt skålande och skrålande som varade ända till nästa år.

Luktar en defekt kork korkdefekt?

Publicerat av
5

Har vid ett flertal tillfällen i samband med provningar jag hållit för allmänheten fått frågan om huruvida man kan känna på en korks doft om vinet är korkdefekt. Ibland har jag svarat nej, ibland ja. För så är det.

Det händer att en kork stinker det som vanligtvis betecknas som TCA och korkdefekt lång väg. Ofelbart är då också vinet i den nyss förslutna flaskan korkdefekt i klassisk mening. Så ja, man kan känna korkdefekt redan genom att lukta på korken.

’

Å andra sidan kan vinet uppvisa klassisk korkdefekt trots att korken inte luktar så. Med andra ord är svaret nej, man kan inte (alltid) känna klassisk korkdefekt genom att lukta på korken.

Utöver det ovan sagda, om ”klassisk korkdefekt”, den där uppenbara som alla vinintresserade förr eller senare lär sig att känna igen, finns det andra defekter knutna till korken. Defekter som inte kan uppfattas som klassisk korkdefekt/TCA. Till exempel olika former av ”smygkork”, en elakartad variant som tar loven av vinets frukt och sänker drycken i fråga ett par nivåer under sin egentliga kvalitet, kanske rent av påverkar smak och doft med en murken karaktär (som inte är att förväxla med gamla fat, som, utöver det murkna, brukar ha ett kompletterande doftinslag av smuts och flyktig syra).

Den här typen av defekter är över huvud taget knepiga att känna igen. Är provaren bekant med vinet har hen relativt lätt att känna att något inte är som det ska. Om det är första gången vinet provas är det svårt att avgöra om det är en smygkork eller bara ett inte helt optimalt eller rent av direkt tråkigt vin. Helt klart känner inte provaren smygkorken på korkens doft. Möjligen kan hen ana fara å färde om korken är svampig och till del dränkt i vin, men, dessvärre kan även torra, till det yttre oklanderliga korkar vara upphov till smygkork. Så, kanske kan provaren i de här fallen ana en defekt genom att studera korken. Förmodligen inte. Såvida hen inte är synsk.

 

2001 Carbase: Carignan-frossa!

Publicerat av
2

Senast jag skrev om 2001 Carbase var den åttonde december 2009 och då skrev jag så här: ”Carbase är en ren Carignan som jag gjorde på Château d´Esclans i La Motte (Provence) 1995 – 2001, eller rättare sagt 1996 – 2001. Första årgången blendade jag bort i gårdens bulkvin. Gick åt skogen helt enkelt. Dracks av plastdunksköpande lokalbefolkning och tillresta turister med utvecklingsbara smaklökar och bristande vin- och självinsikt. Ungefär samma konsument som handlar box i Sverige, gissar jag.

Årgången 2001 är däremot utmärkt om än i min gom inte lika bra som åren 1998 – 2000. Skälet till detta är att jag maxade kraften 2001, bara för att se hur det skulle gå och det gick ganska bra och gav ett riktigt gott och trevligt vin på 14,5 % (Carignan!) som jag inte bedömde skulle ha särskilt bra vare sig lagrings- eller utvecklingsmöjligheter. Kanske lagring upp till sju – åtta år.

Där är vi idag, sju – åtta år senare, och vinet är fortsatt vid bästa vigör – och har dessutom utvecklats bort från power mot struktur, elegans och fördjupad komplexitet (har jag nog aldrig varit med om förr, powervinerna brukar bara sakta klinga av). Jag vågar lägga till ytterligare 7 – 8 år i vinkällaren.

Carignan är helt enkelt en fantastisk druva – oförutsägbar och läcker i sin nyansrikedom (under förutsättning att druvorna odlas och vinifieras klokt, vill säga). Ni som har åren 1998 – 2000 av det här vinet kan lugnt låta dem ligga kvar i källaren om det faller er i hågen.”

Det var då det. Fick tillfälle att prova om 2001 Carbase häromdagen. Vinet hade en del riktiga godbitar att stå upp emot i provnings-flighten och stod upp gjorde det med den äran. Min bedömning 2009 (se ovan) om ytterligare sju-åtta års lagring visade sig vara en rejäl underdrift. Kort sagt var vinet vid utmärkt vigör nu 16 år senare och vid 24 års ålder och, framförallt, var det så himla gott och alla carignan-attributen satt där de skulle: röd och mörk frukt om vartannat, mormors hemgjorda svartvinbärsbaserade saft och den där friska syran som är så hoppfull för alla odlare i rödvinsområden som blir allt varmare.

Vid sidan om 2001 Carbase provade vi en MDLVX (Mazuelo de la Quinta Cruz) eller La Quinta Cruz, som det numera heter sedan Hijo Miguel Merino tagit över vinet hans far Miguel Merino Padre och jag skapade 2006. Nu stod årgången 2019 på menyn och även om de flesta provningsdeltagarna tyckte att denna rena mazuelo från ett unikt gårdsläge i Rioja – La Quinta Cruz i Briones – överskuggades av 2001 Carbase, tyckte jag att Hijos version av vårt gamla vin var strålande och trots att det skriker gubbvarning om det vill jag ändå klappa lille Hijo på huvudet och säga ”Bravo!”. (Förhoppningsvis får vi se det här vinet i Sverige igen framöver; efterfrågan på Hijos viner är dock enorm och det är inte helt lätt att få en allokering nuförtiden.)

Det man kan konstatera idag är att carignan-druvan blivit rumsren, den har till och med fått lite kultstatus. Det är oerhört glädjande. När Carbase lanserades på 1990-talets andra hälft gällde det att inte tala om för hugade kunder att vinet gjorts på carignan… och när Miguel Padre och jag gjorde den första årgången av MDLVX 2006 var han rädd för att inte kunna sälja vinet. Nu kom den årgången, precis som flera senare årgångar av vinet, att, som tur var och är, rankas högt av magasin som Sobremesa och guider som Guia Peñin (ja, även Miguel Padre tvingades allokera MDLVX på sin tid – för trots att det var den fula ankungen mazuelo aka carignan upptäckte fler och fler att det faktiskt var gott). Om det inte vore så töntigt och ocoolt skulle jag nu utbrista ”CARIGNAN FOREVER!”. Men det ska jag inte göra. Högt.

Musik.

Domaine Rabiega: Avslut & 2003

Publicerat av
5

Många frågar mig hur det går för Domaine Rabiega och hur årets skörd var. Svaret är att jag inte har koll på vare sig det ena eller det andra, eftersom jag avslutade mitt konsultuppdrag som ansvarig för vintillverkningen i mars i år. Förhoppningsvis går det alldeles utmärkt och förhoppningsvis var årets skörd utmärkt.

En följdfråga när jag berättar att jag lämnat Domaine Rabiega är ”Vad gör du nu då?”.  Redan innan jag tog på mig konsultuppdraget på Domaine Rabiega 2020 hade jag mer än fullt upp och så är det nu också. Snarare är det så att jag idag för första gången sedan gymnasiet, eller så, nöjer mig med att arbeta heltid. Med andra ord fortsatt arbete med importfirman Terrific Wines, fler böcker på g och fortsatt konsultande som vinmakare (även om jag på grund av allt resande försökt och fortsatt försöker dra ner på det).

På tal om Domaine Rabiega och äldre årgångar och hur förändrade förutsättningar påverkar våra viner kan det i det här sammanhanget vara lämpligt att avlägga en rapport från den senaste provningen av en Clos Dière från 2003, vilken skedde i hemmets lugna vrå häromdagen.

Årgången 2003 innebar, enligt mig, att ett paradigmskifte som vi kunnat ana 1999, 2000 och 2001 blev tydligt. De svalare och till och från mer nederbördsrika åren på 80- och 90-talet ersattes av varmare år med längre torrperioder. För producenterna längre norrut var 2003 generellt ett gissel. Kort sagt var de ovana vid att hantera den typen av frukt som de här ”nya” åren ger. För oss som redan hade vanan inne och inte överraskades av torkan och värmen, i alla fall inte på samma vis, var det ”bara” ett något varmare och torrare år.

Det är glömt nu men många fick panik, då 2003, och andra visste inte riktigt hur de skulle hantera frukten. Detta samtidigt som vinvärldens krämare hade siktet inställt på Parker och hans idealbild av det fullmatade vinet. Föga förvånande gjordes därför en hel del uppblåsta viner utan balans, elegans och seriös ryggrad. Viner som med självklarhet inte hållit över tid.

Den som läst så här långt inser att 2003 Clos Dière än en gång visade sig vara i ett superbt skick och inte bara det: det vara dessutom otroligt gott. Ett av de bästa viner jag gjort. Ja, det var bara det jag ville ha sagt. Resten av den här texten är bara falsk blygsamhet.

Musik.

Volymvinernas framtid är nu

Publicerat av
Svara

I åratal har vinbranschen fått se efterfrågan på sina rusdrycker dala, utan att någon rycker ut till dess försvar och hjälp. Hur har det kunnat gå så illa? Vad är det som gör att folk, framförallt unga, inte längre vill köpa volymviner producerade med mer växtskyddsmedel, vatten och gödsel än mycket möda och god smak? Vi tror oss ha hittat svaret på den frågan.

Förr, för inte alls särskilt länge sedan, månade branschen om sig själv och böjde då det som krokigt skulle bli i tid. Vackert utformade, pedagogiska annonser riktade till ungdomen spreds som vildhavre i orkanen både i den fria och, kanske framförallt, den ofria pressen. Exempel på detta nyss nämnda återfinns i anslutning till den här texten på det att ansvariga myndigheter, mecenater och departement å det snaraste gör det de måste göra om inte hela skräpvinsindustrin ska köra i diket.

Vinbetyg och varför du lika gärna kan gå på priset

Publicerat av
7

De i diverse media förekommande vinbedömningarna, och särskilt då de som kompletteras med poäng, är rättesnöre för många vinkonsumenter och sådana som ger vänner och bekanta råd om vad de ska köpa för vin. Inget konstigt med det. Vi har kritiker för att vi ska få hjälp att hitta rätt i snårskogen av nya böcker, filmer, viner och annat. Ett problem med vinvärlden är emellertid att den som bedömer vinet på gott och ont ofta väger in priset i sin bedömning.

Om vi leker med tanken att en musikkritiker arbetade på samma vis skulle, till exempel, en konsert kunna vara prisvärd på en plats långt från scenen och icke prisvärd på en av salongens bättre platser. En plyschstol i konserthusets foajé skulle kanske vara ett fynd.  Precis som exemplet här visar finns det alltid en risk med att stirra sig blind på prislappen.

För en tid sedan skrev Alf Tumble om Champagne Debuchy Brut. En produkt som tagits fram av en svensk importör och den senare till fängelse dömde förfalskaren Didier Chopin. Nämnde förfalskare ägnade sig bland annat åt att tota ihop hittepåbubbel med basviner från Spanien och franska Ardèche med kolsyra och diverse aromämnen i syfte att göra den alkoholhaltiga läskeblasken mer mumsig och tillgänglig.

Där skulle den här historien kunnat ha slutat. Bluffviner har alltid förekommit och fortsätter förekomma. Och vi vet ju fullt ut inte exakt hur Chopin piffade till just den där produkten. Men saken är den att många i Sverige nu upprörs över att i-n-g-e-n ifrågasatte vinet när det släpptes i en tid då Chopin fifflade på som bäst nere i Frankrike. Tvärtom köptes de facto vinet in av Systembolaget och det fick om inte alltid strålande så i vart fall påfallande många positiva omdömen när det lanserades i Systembolagets fasta sortiment för några år sedan.

Vem som helst kan gå igenom och se vilka som gav de fina betygen, jag nöjer mig här med att konstatera att Munskänkarnas provningsgrupp  gav omdömet ”Mer än prisvärt” och menade att vi här hade ett vin med ”Öppen och utvecklad doft med äpple, bär, citrus och mineral. Torr, rik, fruktig smak med ivrig mousse, lagom stram syra och fin längd.” Och den ansvarige på importbolaget, som för övrigt står som ansvarig producent för produkten,  beskrev vinet som ”Generös och elegant, med en klassisk champagnekaraktär av aprikos, mogna äpplen, brioche och nougat med en mineralkrämig mousse”. Även Systembolaget som köpt in vinet gav ett positivt omdöme.

Nog av. Uppenbarligen gillade många Chopins bygge per se, men det går inte att komma ifrån att priset måste ha spelat en om inte avgörande så i vart fall viktig roll när experterna betygsatte och köpte in. Återkommande i det material som finns i cyberrymdens eviga arkiv är just att vinet var så billigt. ”Mycket champagne för pengen”. Med andra ord: hade Chopins bygge inte varit så billigt – det kostade under 200 kr när det lanserades – hade sannolikt många haft en annan åsikt om det. Eller så är det så enkelt som att folk i allmänhet och de som bedömde vinet då när det släpptes egentligen inte tycker om en stram och mineralstinn, lätt utmanande hard core skumpa utan hellre vill ha en slafsig cava eller en mer hemmabyggesliknande champagne, måhända med en ”klassisk champagnekaraktär av aprikos och mogna äpplen”. Åtminstone om prislappen är låg.

PS I Systembolagets fasta sortiment finns idag sex champagner under 300 kronor. Tre av dem har en svensk importör som producent. Såvitt går att se vid en ganska snabb scanning av omdömena i cyberrymden fick alla billiga champagner bättre betyg när de kostade runt 200 kr än de får när de nu passerat 250 kr. Ovan nämnda Munskänkarnas provningsgrupp ger de övriga fem budgetchampagnerna betygen Mer än prisvärt (1), Prisvärt (2) och Ej prisvärt (2). Nämnas i sammanhanget ska också att importören av Champagne Debuchy bytt samarbetspartner för sitt champagneprojekt.

Musik.

 

Krönika i Wine Table: Klimatförändringar på ont och… gott

Publicerat av
Svara

Har skrivit en krönika på uppdrag av Wine Table (Wine Table finns här: och krönika här:) och den lyder så här:

Klimatförändringarna påverkar sedan ett par decennier odlarna  och vinerna i Bordeaux högst påtaglig. Vi hör mest talas om de negativa effekterna. Men det finns en positiv sida också. Åtminstone tillfälligt.

Extremväder med häftigare regnstormar, frost och längre perioder av torka, en förändrad arombild, druvor som skrumpnar före skörden… Som om det inte räcker med att världens vinkonsumenter köper allt mindre Bordeaux-vin ställs de stackars bordelaiserna inför detta med naturens hämnd också.

Lyssnar vi på domedagsprofeterna har det redan gått åt helvete. De naturliga alkoholhalterna har ökat rejält på bara ett par decennier och med den ökade druvmognaden har arombilden ändrats. Chaptalisering är ett minne blott. Nu handlar det snarare om att hålla nere sockerhalten i druvorna. Kort sagt: vinerna är förstörda och kommer aldrig att bli som förr igen. Och ingen vet riktigt hur man ska kunna hantera de nya utmaningarna, eller, jajo, en del har börjat plantera för området nya druvsorter, som klarar värme och torka bättre. Andra nöjer sig med att vara mer rigorösa i sitt klonurval, sin markbearbetning och sin odling. De tuktar kanske stockarna högre än tidigare och de satsar på regenerativt jordbruk och är noga med hur jorden mår och att rötterna går på djupet. Kanske funderar de också på att förbereda sina odlingar för konstbevattning.

Faktum är att allt det där som många nu gör borde de ha gjort för länge sedan. De mest kvalitetsmedvetna odlarna har koll och de har varit rigorösa i allt sitt arbete och förberett sig för de nya förutsättningarna i ett par decennier. Det är inte precis en jätteöverraskning att jorden värms upp. Sannolikt har de medvetna producenterna också hängt med i utvecklingen och anpassat stilen på sina viner efter de krav och förväntningar som dagerns konsumenter har: det räcker inte längre att säga ”bordeaux” så är vinet sålt.

De producenter som hängt med gör idag sannolikt viner som inte riktigt liknar vinerna de, eller deras företrädare, gjorde för 20 år sedan och ändå mindre för 40 år sedan. Talar vi om de stora slotten, supergårdar som Latour och Cheval Blanc, finns inte så mycket att säga om stilen och kvaliteten på vinerna, men ju längre ner vi kommer på kvalitetstegen i Bordeaux desto mindre spännande blir vinerna, nu som förr, och tillräckligt långt ner på stegen är vinerna snipiga och ointressanta. Kort sagt hittar vi där viner som inte intresserar någon idag, annat än den stadigt minskande skaran som fortfarande köper namnet Bordeaux. Det är lätt att tro att det bara är sopiga kooperativ och slarviga småbönder som gör de där uttorkade vinerna, men det händer att även de mer välrenommerade producenterna i sin iver att profitera på det egna namnet och utöka sin affär står bakom mediokra, generiska bordeauxviner hanterade via ett dotterbolag.

Men vad har nu det med klimatet att göra? Jo, de nya förutsättningarna kan utgöra en fördel för Bordeaux. Det som många av de ointressanta vinerna från området lider av är brist på druvmognad. Dagens konsumenter på den lite bredare vinmarknaden vill generellt ha rondör och frukt, och det är framförallt genom ett för mogna aromer gynnsamt klimat som sådant skapas. Alltså just ett sådant klimat som Bordeaux inte haft under 1900-talet. Men har nu.

Det är inte helt lätt att jämföra kvalitet över tid, men om vi utgår från årgångsklassificeringar som de flesta verkar vara överens om, som att år som 1921, 1928, 1945, 1961, 1982 och 2005 är ”exceptionella”, är det noterbart att de alla var för sin tid ovanligt varma år. Mytomspunna 1921 var snittet för årets dagshögsta temperaturer +20,8C (nr 24 på Extreme Weather Watch lista över medelvärdet på årets dagshögsta temperaturer i Bordeaux mellan 1906 och 2024), långt över andra år vid samma tidsperiod. Det skulle dröja ända till 2011 innan ett annat år kom över +20C på årsbasis.

Trots ökande problem med torka, värmeböljor, slagregn, hagel och frågetecken kring de traditionella odlingsmetoderna och trots att massproduktionen fortsatt domineras av uttorkade, smått tragikomiska vrak till vin, menar många att vi just nu upplever en gyllene våg av exceptionella år i Bordeaux, där det ena superåret följer på det andra. Vinerna över lag har aldrig varit bättre. Vad har hänt? Klimatförändringar. De tio varmaste åren som uppmätts har samtliga inträffat efter 2003 (nr 10 på listan), de nio varmaste åren har inträffat efter 2011 (nr 5 på listan). I toppen hittar vi 2022, 2023, 2020 och 2018 (2024 är nr 6).

Således: Bordeaux har, kanske, just nu ett lysande tillfälle att förändra merparten av sina viner till det bättre, att anpassa dem till dagens förväntningar, att ge dem mer av varm frukt och rondör. I alla fall därnere på kvalitetstegen. Högre upp är utmaningarna större, för där behövs inte mer av någonting. Snarare handlar det om att behålla fräschören, stilen och den frukt man har. Här krävs de där insatserna i form av ändrade odlingsmetoder, ett annat rot- och klonurval med mera. Om det blir nödvändigt att ta in andra druvor återstår att se. Sker det, lär vi definitivt få se en ändrad profil på toppvinerna från området så passa på att njuta nu, du som gillar dagens toppviner från Bordeaux.

Fotnot: Extreme Weather Watch lista över medelvärdet på årets dagshögsta temperaturer i Bordeaux baseras på mätningar gjorda på Merignac (flygplatsen i Bordeaux) 1906-2024 och information från NOAA (National Oceanic Atmospheric Administration).

Musik.