Kategoriarkiv: Vinvärlden

Domaine Rabiega: Avslut & 2003

Publicerat av
5

Många frågar mig hur det går för Domaine Rabiega och hur årets skörd var. Svaret är att jag inte har koll på vare sig det ena eller det andra, eftersom jag avslutade mitt konsultuppdrag som ansvarig för vintillverkningen i mars i år. Förhoppningsvis går det alldeles utmärkt och förhoppningsvis var årets skörd utmärkt.

En följdfråga när jag berättar att jag lämnat Domaine Rabiega är ”Vad gör du nu då?”.  Redan innan jag tog på mig konsultuppdraget på Domaine Rabiega 2020 hade jag mer än fullt upp och så är det nu också. Snarare är det så att jag idag för första gången sedan gymnasiet, eller så, nöjer mig med att arbeta heltid. Med andra ord fortsatt arbete med importfirman Terrific Wines, fler böcker på g och fortsatt konsultande som vinmakare (även om jag på grund av allt resande försökt och fortsatt försöker dra ner på det).

På tal om Domaine Rabiega och äldre årgångar och hur förändrade förutsättningar påverkar våra viner kan det i det här sammanhanget vara lämpligt att avlägga en rapport från den senaste provningen av en Clos Dière från 2003, vilken skedde i hemmets lugna vrå häromdagen.

Årgången 2003 innebar, enligt mig, att ett paradigmskifte som vi kunnat ana 1999, 2000 och 2001 blev tydligt. De svalare och till och från mer nederbördsrika åren på 80- och 90-talet ersattes av varmare år med längre torrperioder. För producenterna längre norrut var 2003 generellt ett gissel. Kort sagt var de ovana vid att hantera den typen av frukt som de här ”nya” åren ger. För oss som redan hade vanan inne och inte överraskades av torkan och värmen, i alla fall inte på samma vis, var det ”bara” ett något varmare och torrare år.

Det är glömt nu men många fick panik, då 2003, och andra visste inte riktigt hur de skulle hantera frukten. Detta samtidigt som vinvärldens krämare hade siktet inställt på Parker och hans idealbild av det fullmatade vinet. Föga förvånande gjordes därför en hel del uppblåsta viner utan balans, elegans och seriös ryggrad. Viner som med självklarhet inte hållit över tid.

Den som läst så här långt inser att 2003 Clos Dière än en gång visade sig vara i ett superbt skick och inte bara det: det vara dessutom otroligt gott. Ett av de bästa viner jag gjort. Ja, det var bara det jag ville ha sagt. Resten av den här texten är bara falsk blygsamhet.

Musik.

Volymvinernas framtid är nu

Publicerat av
Svara

I åratal har vinbranschen fått se efterfrågan på sina rusdrycker dala, utan att någon rycker ut till dess försvar och hjälp. Hur har det kunnat gå så illa? Vad är det som gör att folk, framförallt unga, inte längre vill köpa volymviner producerade med mer växtskyddsmedel, vatten och gödsel än mycket möda och god smak? Vi tror oss ha hittat svaret på den frågan.

Förr, för inte alls särskilt länge sedan, månade branschen om sig själv och böjde då det som krokigt skulle bli i tid. Vackert utformade, pedagogiska annonser riktade till ungdomen spreds som vildhavre i orkanen både i den fria och, kanske framförallt, den ofria pressen. Exempel på detta nyss nämnda återfinns i anslutning till den här texten på det att ansvariga myndigheter, mecenater och departement å det snaraste gör det de måste göra om inte hela skräpvinsindustrin ska köra i diket.

Vinbetyg och varför du lika gärna kan gå på priset

Publicerat av
7

De i diverse media förekommande vinbedömningarna, och särskilt då de som kompletteras med poäng, är rättesnöre för många vinkonsumenter och sådana som ger vänner och bekanta råd om vad de ska köpa för vin. Inget konstigt med det. Vi har kritiker för att vi ska få hjälp att hitta rätt i snårskogen av nya böcker, filmer, viner och annat. Ett problem med vinvärlden är emellertid att den som bedömer vinet på gott och ont ofta väger in priset i sin bedömning.

Om vi leker med tanken att en musikkritiker arbetade på samma vis skulle, till exempel, en konsert kunna vara prisvärd på en plats långt från scenen och icke prisvärd på en av salongens bättre platser. En plyschstol i konserthusets foajé skulle kanske vara ett fynd.  Precis som exemplet här visar finns det alltid en risk med att stirra sig blind på prislappen.

För en tid sedan skrev Alf Tumble om Champagne Debuchy Brut. En produkt som tagits fram av en svensk importör och den senare till fängelse dömde förfalskaren Didier Chopin. Nämnde förfalskare ägnade sig bland annat åt att tota ihop hittepåbubbel med basviner från Spanien och franska Ardèche med kolsyra och diverse aromämnen i syfte att göra den alkoholhaltiga läskeblasken mer mumsig och tillgänglig.

Där skulle den här historien kunnat ha slutat. Bluffviner har alltid förekommit och fortsätter förekomma. Och vi vet ju fullt ut inte exakt hur Chopin piffade till just den där produkten. Men saken är den att många i Sverige nu upprörs över att i-n-g-e-n ifrågasatte vinet när det släpptes i en tid då Chopin fifflade på som bäst nere i Frankrike. Tvärtom köptes de facto vinet in av Systembolaget och det fick om inte alltid strålande så i vart fall påfallande många positiva omdömen när det lanserades i Systembolagets fasta sortiment för några år sedan.

Vem som helst kan gå igenom och se vilka som gav de fina betygen, jag nöjer mig här med att konstatera att Munskänkarnas provningsgrupp  gav omdömet ”Mer än prisvärt” och menade att vi här hade ett vin med ”Öppen och utvecklad doft med äpple, bär, citrus och mineral. Torr, rik, fruktig smak med ivrig mousse, lagom stram syra och fin längd.” Och den ansvarige på importbolaget, som för övrigt står som ansvarig producent för produkten,  beskrev vinet som ”Generös och elegant, med en klassisk champagnekaraktär av aprikos, mogna äpplen, brioche och nougat med en mineralkrämig mousse”. Även Systembolaget som köpt in vinet gav ett positivt omdöme.

Nog av. Uppenbarligen gillade många Chopins bygge per se, men det går inte att komma ifrån att priset måste ha spelat en om inte avgörande så i vart fall viktig roll när experterna betygsatte och köpte in. Återkommande i det material som finns i cyberrymdens eviga arkiv är just att vinet var så billigt. ”Mycket champagne för pengen”. Med andra ord: hade Chopins bygge inte varit så billigt – det kostade under 200 kr när det lanserades – hade sannolikt många haft en annan åsikt om det. Eller så är det så enkelt som att folk i allmänhet och de som bedömde vinet då när det släpptes egentligen inte tycker om en stram och mineralstinn, lätt utmanande hard core skumpa utan hellre vill ha en slafsig cava eller en mer hemmabyggesliknande champagne, måhända med en ”klassisk champagnekaraktär av aprikos och mogna äpplen”. Åtminstone om prislappen är låg.

PS I Systembolagets fasta sortiment finns idag sex champagner under 300 kronor. Tre av dem har en svensk importör som producent. Såvitt går att se vid en ganska snabb scanning av omdömena i cyberrymden fick alla billiga champagner bättre betyg när de kostade runt 200 kr än de får när de nu passerat 250 kr. Ovan nämnda Munskänkarnas provningsgrupp ger de övriga fem budgetchampagnerna betygen Mer än prisvärt (1), Prisvärt (2) och Ej prisvärt (2). Nämnas i sammanhanget ska också att importören av Champagne Debuchy bytt samarbetspartner för sitt champagneprojekt.

Musik.

 

Krönika i Wine Table: Klimatförändringar på ont och… gott

Publicerat av
Svara

Har skrivit en krönika på uppdrag av Wine Table (Wine Table finns här: och krönika här:) och den lyder så här:

Klimatförändringarna påverkar sedan ett par decennier odlarna  och vinerna i Bordeaux högst påtaglig. Vi hör mest talas om de negativa effekterna. Men det finns en positiv sida också. Åtminstone tillfälligt.

Extremväder med häftigare regnstormar, frost och längre perioder av torka, en förändrad arombild, druvor som skrumpnar före skörden… Som om det inte räcker med att världens vinkonsumenter köper allt mindre Bordeaux-vin ställs de stackars bordelaiserna inför detta med naturens hämnd också.

Lyssnar vi på domedagsprofeterna har det redan gått åt helvete. De naturliga alkoholhalterna har ökat rejält på bara ett par decennier och med den ökade druvmognaden har arombilden ändrats. Chaptalisering är ett minne blott. Nu handlar det snarare om att hålla nere sockerhalten i druvorna. Kort sagt: vinerna är förstörda och kommer aldrig att bli som förr igen. Och ingen vet riktigt hur man ska kunna hantera de nya utmaningarna, eller, jajo, en del har börjat plantera för området nya druvsorter, som klarar värme och torka bättre. Andra nöjer sig med att vara mer rigorösa i sitt klonurval, sin markbearbetning och sin odling. De tuktar kanske stockarna högre än tidigare och de satsar på regenerativt jordbruk och är noga med hur jorden mår och att rötterna går på djupet. Kanske funderar de också på att förbereda sina odlingar för konstbevattning.

Faktum är att allt det där som många nu gör borde de ha gjort för länge sedan. De mest kvalitetsmedvetna odlarna har koll och de har varit rigorösa i allt sitt arbete och förberett sig för de nya förutsättningarna i ett par decennier. Det är inte precis en jätteöverraskning att jorden värms upp. Sannolikt har de medvetna producenterna också hängt med i utvecklingen och anpassat stilen på sina viner efter de krav och förväntningar som dagerns konsumenter har: det räcker inte längre att säga ”bordeaux” så är vinet sålt.

De producenter som hängt med gör idag sannolikt viner som inte riktigt liknar vinerna de, eller deras företrädare, gjorde för 20 år sedan och ändå mindre för 40 år sedan. Talar vi om de stora slotten, supergårdar som Latour och Cheval Blanc, finns inte så mycket att säga om stilen och kvaliteten på vinerna, men ju längre ner vi kommer på kvalitetstegen i Bordeaux desto mindre spännande blir vinerna, nu som förr, och tillräckligt långt ner på stegen är vinerna snipiga och ointressanta. Kort sagt hittar vi där viner som inte intresserar någon idag, annat än den stadigt minskande skaran som fortfarande köper namnet Bordeaux. Det är lätt att tro att det bara är sopiga kooperativ och slarviga småbönder som gör de där uttorkade vinerna, men det händer att även de mer välrenommerade producenterna i sin iver att profitera på det egna namnet och utöka sin affär står bakom mediokra, generiska bordeauxviner hanterade via ett dotterbolag.

Men vad har nu det med klimatet att göra? Jo, de nya förutsättningarna kan utgöra en fördel för Bordeaux. Det som många av de ointressanta vinerna från området lider av är brist på druvmognad. Dagens konsumenter på den lite bredare vinmarknaden vill generellt ha rondör och frukt, och det är framförallt genom ett för mogna aromer gynnsamt klimat som sådant skapas. Alltså just ett sådant klimat som Bordeaux inte haft under 1900-talet. Men har nu.

Det är inte helt lätt att jämföra kvalitet över tid, men om vi utgår från årgångsklassificeringar som de flesta verkar vara överens om, som att år som 1921, 1928, 1945, 1961, 1982 och 2005 är ”exceptionella”, är det noterbart att de alla var för sin tid ovanligt varma år. Mytomspunna 1921 var snittet för årets dagshögsta temperaturer +20,8C (nr 24 på Extreme Weather Watch lista över medelvärdet på årets dagshögsta temperaturer i Bordeaux mellan 1906 och 2024), långt över andra år vid samma tidsperiod. Det skulle dröja ända till 2011 innan ett annat år kom över +20C på årsbasis.

Trots ökande problem med torka, värmeböljor, slagregn, hagel och frågetecken kring de traditionella odlingsmetoderna och trots att massproduktionen fortsatt domineras av uttorkade, smått tragikomiska vrak till vin, menar många att vi just nu upplever en gyllene våg av exceptionella år i Bordeaux, där det ena superåret följer på det andra. Vinerna över lag har aldrig varit bättre. Vad har hänt? Klimatförändringar. De tio varmaste åren som uppmätts har samtliga inträffat efter 2003 (nr 10 på listan), de nio varmaste åren har inträffat efter 2011 (nr 5 på listan). I toppen hittar vi 2022, 2023, 2020 och 2018 (2024 är nr 6).

Således: Bordeaux har, kanske, just nu ett lysande tillfälle att förändra merparten av sina viner till det bättre, att anpassa dem till dagens förväntningar, att ge dem mer av varm frukt och rondör. I alla fall därnere på kvalitetstegen. Högre upp är utmaningarna större, för där behövs inte mer av någonting. Snarare handlar det om att behålla fräschören, stilen och den frukt man har. Här krävs de där insatserna i form av ändrade odlingsmetoder, ett annat rot- och klonurval med mera. Om det blir nödvändigt att ta in andra druvor återstår att se. Sker det, lär vi definitivt få se en ändrad profil på toppvinerna från området så passa på att njuta nu, du som gillar dagens toppviner från Bordeaux.

Fotnot: Extreme Weather Watch lista över medelvärdet på årets dagshögsta temperaturer i Bordeaux baseras på mätningar gjorda på Merignac (flygplatsen i Bordeaux) 1906-2024 och information från NOAA (National Oceanic Atmospheric Administration).

Musik.

Lagring & smak, pirr & mognadssötma

Publicerat av
Svara

Har den senaste veckan fått flera frågor om lagring av vin. Vad händer? Varför upplevs lagrade viner mer ofta som mindre ”stringenta” och mer söta? Blir vin bättre av lagring? De där vanliga frågorna som ständigt återkommer. Tja, helt kort:

Majoriteten av alla viner görs inte för att bli bättre med lagring, de görs inte ens för att klara lagring, att de däremot överlever några i källaren trots detta är en annan sak, ungefär som att saft och konserver klarar en tid i matkällaren, möjligen är skillnaden den mellan vin och saft och konserver att medan saft och konserver förblir opåverkade av en tids lagring riskerar vinet att bli (än) mer uttorkat och ”sämre”. Med andra ord: köper Du ett enkelt vin: drick det inom en snar framtid; finns ingen anledning att lagra det.

Vidare finns det viner som påstås vinna på lagring, fast de inte gör det. En klassiker, vid sidan om enkel bordeaux, är gamla torrsura barolo från tiden före moderniseringen med start på 1990-talet (visst fanns det undantag tidigare och den riktiga förbättringen skedde efter millennieskiftet men de stora förändringarna kom igång under 90-talet). De här såldes av producenter, vinhandlare och en kommenterande press med påståenden som ”håller för evigt”, ”strävt nu men ge det 30 år i källaren” och andra dumheter. Sanningen var och är att vinerna var uttorkade och stendöda från start. Söndervinifierade. Den som lagrade dem fick bara mer av samma vara. (Som nyss nämndes finns det undantag även bland äldre baroloviner men rent generell är de som hyllar sig hesa sedan de druckit en 40-50 år gammal barolo antingen gomdöva eller lögnhalsar och, ja, de kan ha fantastiskt dålig smak också. Gammal barolo har inget med dagens betydligt läckrare och bättre odlade, skördade, vinifierade och uppfostrade barolo att göra.)

Håller då dagens baroloviner rent generellt för lagring? Ja. Blir de rent generellt bättre med lagring? Ibland, ibland inte, men rent generellt tja, och fullt ut ja om vi jämför vinet två år efter skörden med vinet sex månader efter skörden. Och. Det finns, förstås, flera barolo som både håller länge och som blir bättre med flera års lagring, till exempel Spinettas grejer. Andra, som Giulia Negris barolo, är gjorda i en annan stil och med andra mål. Mindre kraft, mer elegans och en tidigare tillgänglighet och därmed också mindre utvecklingspotential – de håller för lagring men utvecklas inte med självklarhet särskilt mycket.

Andra områden, som Rioja, uppvisar en fantastisk lagringsduglighet, särskilt Gran Reserva och i viss mån Reserva, men vinerna har inte alltid en särdeles stor utvecklingspotential. Det vill säga att vinerna förblir ganska mycket som de var när de var (relativt) nybuteljerade.

Finns det överhuvudtaget viner som är svåråtkomliga i sin ungdom och som blommar ut med tiden? Ja. Det finns massor av sådana exempel. Inte minst i klassiska områden som Bordeaux, Bourgogne, Rhône och Champagne.

Och så en återkommande de fråga: Varför upplever vi ibland att framförallt vita viner blir mindre stringenta, kanske mindre syrliga och rent av lite småsöta med tiden? Syra och socker ändras väl inte med lagring? Så här: ett vin som är stramt och stringent och väl strukturerat i sin ungdom och kanske avger hintar om gröna äpplen och annat friskt, börjar snarare lukta mogna, gula äpplen och tappar den där stringensen. Det här har sin förklaring dels i att vinets aromer på gott och ont ändras över tid, dels att även om syran är den samma så kan pH-värdet ändras samtidigt som andra kemiska skeenden kan äga rum. En klassiker, utöver att pH-värdet ändras, är också att CO2-nivån i det unga vinet vanligtvis minskar med tiden, något som påverkar hur vi upplever vinet och inte minst då dess stramhet, friskhet och stringens. Eftersom någon säkert nu undrar om koldioxiden: jo, vi känner såklart CO2 men bara över en viss nivå (och beroende på hur känsliga vi är för ”pirr”), vanligtvis är nivån i viner där vinkmakaren valt att lämna en uppfriskande nivå CO2 så pass hög att den gör jobbet men så pass låg att provaren inte riktigt förnimmer den.

En generellt ytterst viktig faktor då lagrade viner bjuds: det går knappast att överskatta värdet av att kunna bjuda på ett riktigt gammalt vin. Till och med skräpviner kan, oavsett hur äckliga de är, smaka gott när den som blir bjuden uppfylls av känslan av att vara unik. Visar sig det lagrade vinet faktiskt vara bra, vilket trots allt händer ganska ofta om vi pratar om de stora vinerna (Premier Grand Cru i Bordeaux, prestigechampagnerna, de stora bourgognerna…), är lyckan fullständig.

Sist men inte minst: resonemanget ovan bygger på antagandet att vi alla har samma smak. Som bekant har vi inte det och som bekant finns det folk till allt och dålig smak har de flesta – om så inte vore fallet skulle vi inte äta skräpmat, lyssna på skräpmusik, läsa skräplitteratur och se skräpfilmer, och vad det är, skräpmat, skräpmusik, skräplitteratur och skräpfilmer vet alla.

Musik med lagringspotential.

Kris i vinvärlden!

Publicerat av
Svara

På många håll i vinvärlden talas det om en kris liknande inget vi sett tidigare. Kort sagt rasar efterfrågan på vin. Skälen är många. Generation Z, som inte är särskilt intresserad av alkoholhaltiga drycker och som i vart fall ännu inte har upptäckt varför människan under sekler och rent av millennium hängett sig åt frossande vid mat- och vinbordet. Sämre ekonomi för många. Covids efterdyningar. Handelshinder och strafftullar. Osäkra tider. En mer upplyst konsument som undviker volym och fylla. En allt äldre tidigare stark konsumentgrupp på vinmarknaden (låt säga de som nu är 80+:are), som inte ersätts nerifrån (låt säga de som nu är Generation Z ).

Till detta ska läggas kostnader som skjutit i höjden post-covid. Kort sagt har allt blivit dyrare för vinbonden. Nu genomför bönder världen över – med de franska odlarna i spetsen – manifestationer i hopp om ökat stöd från respektive regering och överstatliga institutioner som EU. Om detta kan vi nu bland annat läsa i Decanter – och därmed lär den pressade situationen bli allmänt känd.

Redan tidigare har regeringar som den franska fattat beslut om stöd till den som rycker upp sina vinstockar och slutar göra vin. De nya stöd som nu diskuteras på många håll och i olika instanser handlar fortsatt om just detta, att minska produktionen, att anpassa den till efterfrågan. Detta är, förstås, en dramatisk omställning för många odlare och regioner, från Tyskland och Frankrike via Spanien och Italien till USA och Australien. Samtidigt är det ett nykterhetstecken. Problemet för vinvärlden är och har under mycket lång tid varit allt skräpvin som produceras. Att sådana odlingar nu får lägga ner och att de här inte särskilt rumsrena vinerna försvinner ut på historiens bakgård är faktiskt inte dumt alls.

Men, samtidigt som vi blir av med de här odlingarna – antingen genom att de rycks upp eller genom att skördeuttagen begränsas än mer än idag – och därmed onödig användning av gödsel, vatten och växtskyddsmedel, ser vi, som antytts ovan, flera tragedier i dess spår. Bönder och deras familjer får gå från hus och hem, en livsstil försvinner och allt det ska också hanteras. Lite grann som när jordbruket ställdes  om och enheterna blev allt större i Sverige under framförallt 60- och 70-talen.

Med andra ord går det inte att bara applådera utvecklingen, långt därifrån. Å andra sidan går det inte heller att bara tycka att den är av ondo. Om vi själva kan göra något? Självklart kan vi det! Fortsätt sprida matbordets evangelium och ta sikte på vinerna en bit upp på kvalitetsstegen så att du stöttar den som försöker överleva genom ett kvalitetsmedvetet arbete.

Musik. Mer musik. Musik. Mer musik. Musik. Mer musik. Musik. Mer musik. Musik.

År 1992 i Bristol: Richard Smart, jag & en spanjor

Publicerat av
Svara

År 1992 arrangerades ”Third international master of wine symposium” i Bristol. Flera av samtidens stora vinprofiler var där, de flesta inbjudna som föreläsare: Claude Bourgignon, Deborah Elliott Fisk, Bernadette Villars, Anthony Rose, Peter Bright, Richard Smart och Robert Joseph för att nämna några. Och så jag!

Medan övriga som uppträdde på scenen var tvungna att skriva någon form av uppsats fick jag hoppa över den delen. Anledningen torde ha varit att The Institute of Masters of Wine inte trodde att jag kunde få till något vettigt, men det kan också ha varit att jag var inbjuden som någon slags bråkstake och när jag sa att jag kunde tänka mig att komma men att jag inte hade tid att skriva en uppsats sa de okej. I mina ögon en slags Bob Dylan-Nobelpriset-handling. Att den parallellen möjligen kan anses vara direkt fånig har mindre betydelse i min verklighet.

Hursomhelst så for jag till Bristol och inkvarterades i något studentrum på universitet där vi inbjudna samt en väl tilltagen publik befann oss under några fina sommardagar. Jag fick lulla runt lite som jag ville och frottera mig med än den ena än den andra ända tills det var dags att äntra scenen. Det visade sig att jag skulle representera en ”nya världen-vinmakare i den gamla världen”. Alltså någon med en massa nya idéer, en bråkstake som vänder upp och ner på allt. En sådan där hittepå-rebell som vinvärlden desperat ständigt söker efter eftersom alla vet att den som väljer att viga sitt liv åt vinet är allt annat än en rebell. Hursomhelst hade Jasper Morris och några andra engelska master of wine och rebelletare hittat mig i Frankrike och släpat mig till Bristol för att jag skulle stå på scenen och vara uppkäftig och berätta hur hopplöst hopplösa alla är som arbetar enligt gamla, beprövade metoder.

Saken var den, att jag förvisso arbetade på ett minst sagt annorlunda vis jämfört med kollegorna i Provence, men det var snarast så att metoderna och kunskapen jag hyllade var de gamla traditionella. Det som i våra dagar är heta potatisar som regenerativt och ekologiskt jordbruk, försiktig användning av svavel, gödning och jäst. Ingen bevattning. Låga skördeuttag. Som taget ur UC Davies vinmakarutbildnings handbok för hur du inte skulle arbeta 1992.

Som om det inte var illa nog att jag hamnat på scenen som en hittepå-rebell: jag skulle dessutom debattera med en stackars spanjor, lika ung som jag, som var där för att förfäkta just de idéerna och metoderna som jag också hyllade. En vedervärdig situation. Särskilt som spanjoren var en försynt, ytterst akademisk och orebellisk och, till skillnad från mig, en sympatisk människa. Hur skulle jag ens kunna säga emot den här blide mannen?

Det var då han dök upp, mannen som den här texten egentligen handlar om: vitikulturisten och sedermera legendaren Richard Smart! Han och jag var nämligen i samma lag, där på scenen, och efter att jag fått berätta hur jag arbetade i min rebelliska vardag och alla nog undrade hur den där filosofin med tydliga rötter i familjen Hedenhös sätt att hantera jorden och växterna kunde vara så rebellisk, då ställde sig Richard upp och avrättade spanjoren med ett fem minuter långt, självsäkert anförande, som var fyllt av kunskap och australisk accent à la Crocodile Dundee och medan spanjoren nästan började lipa stod jag där stolt leende vid Richard sida och njöt av segerns sötma och mottog publikens applåder.

Så, käre Richard Smart, när Du nu gått vidare till de sälla vinmarkerna: än en gång tack för denna mitt livs största, och enda, rebellseger.

Musik.

Gen Z, unga, vin & alkohol

Publicerat av
Svara

SVT hade häromdagen ett inslag om Generation Z (födda sisådär 1995-2010) och att dessa ungdomar vänder sig bort från vin, sprit, knark och råfylla. Samtidigt basunerar IWSR Industry Insights (i den alkoholrelaterade delen av världsmarknaden) ut att Generation Z enligt Bevtrac gör en comeback: Dessa unga verkar, trots alla varningssignaler om nykterhet, bli alltmer intresserade av alkohol och framförallt då vin! Vad är sant?

Förmodligen både och. Tänkbart är att generation Z får ett större intresse för vin allteftersom dessa unga blir äldre. För när, någonsin, tyckte unga om vin och drack det istället för läsk och öl? Det där med att ”unga inte dricker vin längre” är en myt som lever i vinvärlden sedan minst 40 år. Väldigt få 20-åringar myser med en ostbricka och en fin flaska vin, och väldigt få tonåringar dricker hellre vin än läsk, öl eller, i förekommande fall, sprit på fyllefesten. Att också knark i olika former är ett minst lika populärt berusningsmedel som vin bland unga idag är knappast en alldeles tokig gissning.

Så, gör det egentligen så mycket om unga dricker mindre vin? Nej. Snarare tvärtom. Bättre att de dricker öl och sprit i berusningssyfte och ska de släcka törsten eller skölja ner hamburgaren med något de har råd med så passar läsk bättre. Det unga kan tänkas konsumera i berusningssyfte och till skräpmaten är nämligen vanligtvis värsta sortens fulviner. Alltså de här vinerna som konsumeras av människor som varken tar hänsyn till naturen eller miljön eller vinbonden, bara den egna kassan.

Ergo: Bra att unga, och här inkluderar vi tillsvidare Generation Z, dricker mindre vin.

Musik.

Vem bär ansvaret för ”fulvinerna”?

Publicerat av
2

En krönika av Alf Tumble i DN ledde den gångna veckan till en alltid lika välbehövlig debatt om de hittepå- och fulviner som dominerar massmarknaden. Inte minst diskuterades vem som är ansvarig för de här fulvinerna. Själv funderar jag mer på att det just är skräp och att det som sådant drabbar natur och miljö och i förekommande fall lantbruksarbetarna. Helt säkert drabbas också producenter som pressas hårt av de stora uppköparna – som kan vara Systembolaget, Aldi, Carrefour eller någon annan. Betalar inte du och jag ett skäligt pris får någon annan vara med och betala, till exempel miljön, lantbruksarbetaren och odlaren. Men ändå: vem bär ansvaret för att fulvinerna alls finns?

Producenten och leverantören/importören? De här båda är så gott som alltid vinstdrivande företag, små eller stora, och det de har gemensamt är att deras affär helst ska lämna ett överskott som dels går att leva på, dels räcker för att fortsatt investera i affären. Oavsett hur affärsidén ser ut, om den är inriktad på hög kvalitet med högre pris eller volym och ett lägre pris, arbetar producenten och leverantören/importören utifrån sin affärsidé, som, om den fungerar, borgar för överlevnad och i bästa fall en god affär. Detta utesluter inte ett ansvar gentemot miljö, natur och annat, men med självklarhet kan konsumenten knappast förvänta sig att alla producenter och importörer  säger nej till att tjäna en hacka på ett fulvin.

Detaljisterna? Detaljisterna driver också en affär som måste gå med vinst och även detaljisterna arbetar efter olika affärsidéer. Vissa är inriktade på lite dyrare, mer kvalitetsinriktade viner. Andra är mer inne på volym och lågt pris. Sedan en tid pågår det en debatt i Frankrike om de stora kedjornas prispolitik och hur de pressar landets vinodlare till ohemult låga priser. Just idag är det den tyska kedjan Aldi som ifrågasätts då den signalerat att den kommer att erbjuda flera viner för 1.99€ för 75cl, detta i samband med höstens traditionella ”vinfestivaler”, foire aux vins, då butikerna skyltas upp med mängder av viner till varierande priser – i Aldis m fl fall mycket låga sådana. Skälet är enkelt: det drar folk. Många vill köpa en flaska vin för 1.99€. Vad Aldi betalar vinbonden för vinet vill nog helst ingen tänka på, men är just det som i dagarna diskuteras i Frankrike.

Vår svenska detaljist, Systembolaget, är inget undantag. Förvisso arbetar inte företaget med vinfestivaler och extrapriser, men det pressar producenterna och leverantörerna/importörerna till ohemult låga priser. Det finns otaliga exempel där Systembolaget fått erbjudanden om vin till lågt pris från en importör (som fått erbjudandet från pressad producent) och utifrån den informationen skapat en så kallad offertförfrågan på just ett sådant vin. I andra fall har Systembolagets inköpsavdelning  själva kläckt en idé om hur billigt ett vin ska vara och hur kommersiellt rättriktat det ska vara för att nå massmarknadens hjärta.  Egentligen inte så mycket att säga om, men ett monopol skulle förstås kunna ha andra drivkrafter än vinst på bekostnad av andra, vilket är ett val som vinstdrivande affärer inte alltid har. Nog av: vi kan inte heller räkna med att detaljisterna, och här inkluderar vi Systembolaget, tar ansvar för fulvinerna.

Vinskribenterna och media inriktade på konsumentupplysning? Här borde det finnas ett glasklart ansvar, men det gör det inte. Flera skribenter har intressen utanför den egentliga journalistiken och dess tydliga gränser, där annonsavdelningen och redaktionen skiljs åt av vattentäta skott och där du inte kan skriva reklamtexter en dag och seriösa konsumentartiklar/tester nästa dag. Det finns också media, i Sverige och inte minst utomlands, där editionen i sig kopplar text till ett ”redaktionellt bidrag”. Detta innebär inte att det inte finns seriösa vinskribenter som håller influencerambitionen och den journalistiska gråzonen på armlängds avstånd, men av den totala andelen vinkommentatorer som finns i dagens medieflöde, i Sverige och internationellt, är de undantag. Med andra ord: räkna inte heller med att vinskribenter rent generellt med självklarhet bevakar konsumentens intressen före sina egna.

Regelverk? Det finns regelverk som slår vakt om kvalitet. Allt från hur du ska plantera din vingård till att du måste föra loggbok över allt du gör i din verksamhet. Med andra ord tydliga gränser för vad producenten kan och får göra inom lagens råmärken. Å andra sidan kanske inte alla följer reglerna till punkt och pricka och även om de inte är lagbrytare lämnar inte sällan regelverket utrymme för den som vill göra ett ”fulvin”. Så nej, stater, odlarföreningar och kontrollorgan tar knappast heller det övergripande ansvaret för fulvinerna.

Men vem tar då ansvar för fulvinerna??? Ja, den enda som återstår är Du. Konsumenten. Är Du upprörd: köp inte vinet  (eller det ohemult billiga köttet eller postorderskräpet från Kina eller vad det nu är). Det är Ditt köpbeteende som styr utbudet.

Läs mer om ful- och skräpviner här på vinifierat: klicka här.

Långtidstest: kylskåpsg(l)ömd Désirée

Publicerat av
Svara

”Men oj! Titta här, Hustrun! En öppnad Désirée i kylskåpet!” Er utsände i de tålmodigas värld fylld av empirisk insikt och vetskapens tjusiga självbelåtenhet gör ett hitte på-fynd. ”Men, vad är detta? Jag trodde flaskan var full. Har du alltså ’gömt’ en öppnad Désirée bland flaskorna i kylen?” Det är inte ovanligt att forskares livskamrater är oförstående och Hustrun är inget undantag. ”Jag, eeh, nej, ja, jo, kanske, men… se här! Vill du smaka?”

Utan att gå närmare in på den fortsatta dialogen, kan vi konstatera att den g(l)ömda flaskan i kylen innehöll cirka 15 cl vin och att den g(l)ömts i två månader. Vid en sensorisk bedömning kunde vi konstatera att vinets doft fortsatt var korrekt, inte fullt lika fruktigt som då det var nyöppnat förstås, och visst hade det lagrats förslutet och kallt, men ändå, imponerande. Smaken däremot visade sig ha tagit mer stryk, här stod alkoholbeskan i brist på normal frukt och fräschör ut något, varför viss obalans i smakkompositionen uppstått och jättegott var det inte. Efter ett par timmar i ett glas luktar vinet mest bara etanal, eller acetaldehyd som det brukar kallas i svenska vinkretsar. Kort sagt är den lilla frukt och fräschör som fanns som bortblåst och det luktar lite äckligt och då undrar alla långtidstestande vetenskapsvänner där ute i världen ”är det kört nu, är detta slutet?” (ja, det känns som att det går att ta på spänningen och frågan kan inte lämnas kvar där, hängandes i luften, utan svar). Detta sa vi också till Hustrun: ”Nu du, Hustrun, nu ska vi allt ta och testa vad som händer om vinet får stå i glaset över natten!”

Någon större succé hade inte vårt barnsligt glada tillrop, men morgonen därpå fick vi ett resultat! Vätskan hade genomgått ytterligare en metamorfos. Nu var doften sådan den brukar vara på rena vitviner med förbrukat fritt svavel, dvs en mycket diskret näsa med ett litet fruktinslag och fritt från aromer som kan uppfattas som defekter, smaken var de facto bättre än före glasluftningen, diskret med ett lätt inslag av äpple samt äppelskrutt och ostbåge, inte jättegott men drickbart i brist på annat och en möjlig bas för en kir.

Nu dags för den sista, lilla skvätten i flaskan, som stått i rumstemperatur ett dygn! Doften är riktigt fräsch jämfört med glaset som stått och oxiderat ett dygn, men med självklarhet mindre fräsch än en nyöppnad flaska, smaken är inte lika usel som den uppfattades igår, men vi inser att det är en chimär, det vi kan konstatera är snarare att vinet inte ändrat sig på ett märkbart vis under det senaste dygnet.

Vill man dra en slutsats av det här försöket är det måhända att den som inte tömmer hela sin flaska Désirée på direkten utan problem kan lämna den en eller ett par veckor i kylen. Blir pavan kvar under en längre tid är den förvisso fortsatt drickbar och ofarlig att inmundiga men, nota bene, för den kvalitetsmedvetne endast tjänlig som kirvirke och middagsvin när dumma och/eller snåla gäster är på besök.

Det var allt från vetenskapens värld idag. Vill passa på att sända en hälsning till alla långtidstestare där ute – Du är inte ensam, vi är många som vill veta och som inte räds att göra grovjobbet!

Musik.