Kategoriarkiv: Vinvärlden

En Twoson-resa

Publicerat av
Svara

Många HR:are har koll på Twoson Club vid det här laget – någon är kanske rent av medlem i den exklusiva klubben. Dock, i all korthet: Twoson Club drivs av ”Twoson-kollegan” och er utsände i de exklusiva vinenvirongernas dyrköpta erfarenheter. 39 medlemmar (som vissa år blir 40), som får några sanslöst dyra magnumbuteljer varje år – buteljer som är unika såtillvida att det för det mesta bara finns de flaskorna som klubben frikostigt delar med sig av: det kan vara ett specialblendat vin eller en uppsättning magnum som exklusivt köpts upp av klubben. Bland producenterna som hittills passerat revy kan nämnas La Spinetta, Chateau Latour Martillac, Champagne Pierre Peters, Domaine Weinbach, Bodegas Muga, Laurent Ponsot och Clotilde Davenne. Vinerna hittas/blendas av de ovan nämnda två klubbmästarna.

En stilla undran

Nu undrar förstås alla hur en sådan där resa kan gå till! Ja, det är mycket spännande. Häromdagen var vi i Italien och dammsög vinkällarna i jakt på det unika. Fanns där dramatik? Ja, Twoson-kollegans plan kunde inte landa i det stormande Pisa så ja ni vet vem som fick äta den förbeställda lyxmåltiden själv. Shit happens. (Twoson-kollegan tog de också väl hand om: han fick först flyga till Venedig och landa där innan planet lyfte igen och gjorde ett nytt försök att gå ner i Pisa, säg något mer som inte gick, men då hade piloten vänligheten att flyga Twoson-kollegan till Rom, där han visades till ett mysigt hotellrum som väntade trots att klockan då var 03.30 och hotellet egentligen stängt. Fint av personalen.)

Entente cordiale

Entente cordiale? Ja, vad tror ni, när Twoson-kollegan och er utsände till slut, ett dygn senare, finner varandra i Montalcino, dit vi tagit oss med varsin bil och från Pisa respektive Rom? Dessutom blir det så klart ett och annat hjärtligt möte med de producenter som tar emot oss – vore vi inte hjärtliga med varandra skulle vi aldrig få gå runt i deras hemligaste rum och prova från fat och gamla buteljer de inte alls tänk sälja men vad ska de göra när vi står och lismar och slickar stövlar å det värsta och de redan gett oss lillfingret?

Business

Business? Japp. You bet. Senaste resan till Toskana, till del beskriven ovan, resulterade i inte mindre än tre inköpta unikum till viner. Vi blendade inte själva den här gången – det brukar vi annars göra för det mesta – utan tog sikte på de gamla magnum som vi lyckades lirka fram hos de hus vi besökte. Det blev ett rött från 1994, en blandlåda med ett och samma vin från 00, 01 och 02, och sist men inte minst ett absolut fullständigt galet grymt vitt från 2001 – exakt vad det är får ni veta när medlemmarna får det vinet någon gång nästa år (så bra att jag knappt kan hålla mig men nu har de här resorna lite av hemlighetsmakeriets mörkande över sig, vilket gör att Twoson-kollegan och jag känner oss som några slags hemliga agenter när vi är ute och reser, jag är typ James Bond och han Tintin).

Efter önskemål från Twoson-kollegan: Mina! Samt lite Puccini för att skapa balans i musikutbudet.

Ett Rosé de Provence i min smak

Publicerat av
Svara

När jag började min vinmakarbana 1988 kastades jag ofrivilligt in i rosévinernas värld. Jag var i Provence och här gällde det rosa långt innan jag kom hit. När turisterna strömmade till efter andra världskriget kom rosévinet väl till pass; de röda och vita härnere hade inte utan anledning dåligt rykte och sommargästerna ville gärna ha något svalkande och ingen annan vintyp passade så bra ihop med is som rosé. Med tiden började många producenter tala om att det svåraste som finns är att göra rosévin, för det är ju så knepigt med färgen och allt det där. Med rätta drog en och annan kollega i Bourgogne, Bordeaux, Champagne, Rioja och Barolo på munnen åt detta. Men på den vägen är det fortfarande: än i denna dag påstår en del att inget är så svårt som att göra rosé.Hur svårt är det då? Inte särskilt svårt för den som kan göra vin; druvorna kan vara sisådär och det finns en massa handgrepp att ta till under tillverkningen för att få fram rätt färgnyans och skapa frukt i doft och smak. När jag började göra vin för 30 år sedan var det få i Provence som trixade med vinerna i syfte att optimera det rosa – ändå färre slet passionerat i vingården för att skapa stora rödviner, och de där sistnämnda, de passionerade, hade inte särskilt höga tankar om sina rosa kollegor. Med tiden ändrade det där sig. Vinerna blev allt bättre härnere, framförallt under sena 1990-talet och 00-talet; medan de röda blev bättre och mer intressanta blev de rosa bättre och inte mer intressanta, snarare blev de mer likriktade. Varför?En stor del av äran för att kraftfullt ha förbättrat kvaliteten på rosévinerna och en stor del av skulden för likriktningen faller på den handfull rådgivande önologer som gör merparten av vinerna i Provence samt på Centre de Rosé i Vidauban, denna världens såvitt är känt enda forskningsstation för rosévin. Tveklöst finns stor kunskap på centrat och lika säkert har de gjort en massa spännande FoU kring de olika parametrar som står vinmakaren till buds då det rosa ska stöpas. Basreceptet är emellertid, låt vara synnerligen vinnande, ack så tråkigt: pressa inte för hårt (eller inte alls), mixa gärna skalmacererade batchar med direktpressade och använd flera olika aromfrämjande jästsorter, enzymer är alltid intressanta, jäs svalt, om du vill ha lite mer personlighet och bredd kan du jäsa en liten del av vinet på fat och så vidare. Inget nytt under solen egentligen, för så arbetade några redan för 30 år sedan, och andra, som Ott, körde på i sin traditionella, lätt oxiderade stil och lagring i stora foudre – inte alls superchict då men synnerligen personligt (och inte riktig så de gör sitt negociant-vin idag, byOtt).Många menar att Bordeaux blev så mycket tråkigare sedan Emile Peynaud kommit dit på 1950-talet och predikat hygien och ordning och reda. Något ligger det i det, samtidigt blev väl Bordeux som helhet snäppet bättre efter Peynauds framfart. Den likriktning vi till del sett i Bordeaux de senaste två decennierna handlar snarare om anpassning till den enkelriktade efterfrågan som dominerat marknaden, framförallt i USA, under de här åren – något som sakta svänger nu, inte minst tack var den nya generationen vindrickare och sommelierer som förespråkar personlighet, ursprung och rent av rena hands off-viner. En tillnyktring i min bok. Så hur går det då med ”le rosé de Provence”, fortsätter likriktningen eller ser vi tecken på fler viner med personlighet?

Njae, likriktningen är stor och lär fortsätta; efterfrågan på den likriktade typen av rosé från Provence tycks oändlig för tillfället och inbjuder inte till avvikelser från den förvisso trevliga men också trista grundmallen med den ljusa färgen, näsans grape och tropiska frukter och den lättsvalda klunken. Men visst finns det avvikare! Och då inte bara mer uppseendeväckande (välgjorda och kraftigt överprisade) ek-bomber som Château d’Esclans. Är sedan några år väl bekant med Château Marguï i Chateauvert och har följ utvecklingen där år för år. Det har svajat betänkligt ibland. Så som det gör när producenten är besatt av att gå hela vägen – som när gården inte besprutade alls och tappade sin skörd, eller när de lätt förvirrade bommade eken på det röda ett år. Men när det varit bra, har det var väldigt bra. Och nu har de sedan flera årgångar hittat rätt. Personliga viner med tydligt ursprung. I alla fall när vi talar rött. De vita har svajat mer men verkar sitta fint sedan ett par år och samma sak gäller de rosa. Provade igår vinet som är anledningen till det här långa inlägget: Perle de Marguï 2016.Det här är en Coteaux de Varois (alltså systerappellationen till Côtes-de-Provence, utbredd s a s inom sin syster), gjord på cinsault, grenache, syrah och rolle. Visst, där finns en ansats till grape men näsan är som sig bör när någon lyckats i Provence och inte sprungit enzym- och jästfabrikens ärenden komplex och dominerad av frukt i bemärkelsen inte helt lättdefinierad frukt, alltså mest bara ”frukt”, oerhört välbalanserat med en uppfriskande syra som ger den aningen nedtonade doften och smaken den skjuts de behöver för att göra livsnjutaren lycklig. Här talar vi gediget hantverk och en strävan efter att få uttrycka personlighet snarare än att lägga tillrätta och hamna i mittenfåran. Hatten av!

Rosa.

Långtidstestet av det korkskadade vinet: 1,5 månad nu

Publicerat av
2

Etappmålsrapport från det pågående försöket med att lufta ett rejält korkskadat vin. Vinet har nu stått på en provensalsk terrass i öppnad flaska cirka en och en halv månad. Tidigare etappmålsrapporter (här, här, här, och upprinnelsen här) har givit vid handen att korkdefekten över tid försvinner samtidigt som just det här vinet uppvisat en allt surare smak och en inte oäven doft som fört iväg tankarna åt portvinshållet till – låt vara att vissa hjälpprovare ondgjort sig över både doft och smak. Nu till dagens rapport, då vi bett Hustrun bistå som (blind)provare:Hustrun (kanske ont anandes, men, som alltid, framförallt lojal och uppfylld av en outgrundlig vilja att tänka gott om sin inte alltid så gode make): ”Tegelröd, nästan brun färg, hänger inte riktigt ihop med doften, det där tegelröda… luktar sherry, eller vänta!, något mormor drack… Grådask! Det luktar Grådask!”. (Smuttar på vinet, vänder sig hastigt om, går raskt till vasken, spottar ut, hörs, för sig själv, mumla) ”Jag visste det, hans förbannade långtidstest, hur kunde jag missa att det stod en flaska till på terrassen när jag städade, han måste ha gömt den, Gud så äckligt…”Efter att ha tackat Hustrun för hennes viktiga bidrag till vårt långtidstest tog vi oss så för att själva prova så vi får facit. Hm, nja, mindre portvin på näsan nu, däremot mer sherry, lätt fino-drag, men framförallt en doft av potatisskal en masse, i en slaskhink, nyss avskalade, fortsatt fuktiga, och smaken… nja, alltså, den var nog värre vid förra etappmålet, trots allt, nu är den förvisso sur men mindre skrikigt sur, som om den bakteriedrivna defektsyran omgärdats av andra smaker och aromer som tar udden av det skrikigaste. Ja jo, det känns som att det går åt rätt håll nu.

Gizmodrome!

Ah! Le petit vin blanc

Publicerat av
5

Sprang nyligen på lite gammal (fransk) propaganda för vin. Ni kan se den här nedan. Har för er som inte läser franska fritt översatt några av de mest intressanta styckena:”Vin är den renaste och mest hygieniska drycken” (Louis Pasteur)

”Vad ska man ge sina barn att dricka? VIN, mer eller mindre utspätt med vatten beroende på barnets ålder, detta från det barnet fyller fyra år.”

”För vuxna rekommenderas mellan 75 cl och två liter vin per dag, att dricka i samband med måltiderna.”

”Rent vatten finns inte för vatten renas med blekmedel (klor), som är synnerligen giftigt.”

”Drick druvjuice mellan måltiderna.”

”Vin blandat med vatten fungerar som antibiotika.”

Bordas ”Boire un petit coup”. Roberte Marna ”Ah! Le petit vin blanc”.

Långtidstest: Korkskadat vin efter två veckor

Publicerat av
Svara

Lägesrapport efter två veckor, kraftigt korkskadat vin i oförsluten flaska, stående på en skuggad terrass i ett smällhett Provence (läs mer här): Tegelröd färg och en doft som skriker mögliga, gamla fat och russin samt gammal, dammig mjölnarkvarn i bruk, jäst och en liten touch av kork. För övrigt sammanfattar Yngsta Dottern vinets karaktär väl med sitt spontana utrop då hon oförberedd fick sätta näsan i eländet ”Åh fy! Det äckligaste vin jag doftat på!”.

Klassiker med stort K.

Långtidstest: Korkskadat vin efter en vecka

Publicerat av
6

För en vecka sedan öppnade er utsände i de korkskadade vinernas mögligt och muggigt skvalpande värld en rejält korkskadad Crozes Hermitage. Det finns förvisso ett otal olika slags korkdefekter, verkliga eller orättvist kopplade till korken, men alla som hållit på med vin ett tag bör ha koll på den äkta varan: En korkdefekt som är så tydlig att till och med den mest debile och obildbare finner självförtroende, klokskap och glädje i igenkännandets ögonblick. Den tidigare i texten nämnda Crozesen led av just en sådan korkdefekt som gör debila glada. Frågan som den ovan omtalade utsände ställde sig där med näsan i det av besvikelse intill lipighetens gräns fyllda glaset var: Vad händer med en sådan mitt-i-prick-kork över tid?Sagt och gjort! Flaskan stuvades, i förslutningsfritt skick, undan i gömmorna på terrassen, under Hustruns radar, och sedan var det bara att vänta. Nu, efter en vecka, var det så dags att ta sig ett sniff och en liten slurk och spänningen var olidlig!

Så här: Den tidigare oerhört påtagliga korkdefekten är nu något mer diskret av det enkla skälet att den fått sällskap där på aromkonens topp av andra ihärdiga äckeldofter såsom kraftfull oxidation och allmänt vämjeliga snuskaromer; en cocktail så fascinerande att den gränsar till det perverst njutningsbara trots att den på intet vis egentligen är njutningsbar, något provaren för övrigt påminns om då den tar en sipp och rullar runt vätskan i munnen en stund och upptäcker att det smakar nyansrik apa och bakteriepåhejad syra av Guds nåde.

Dock: Testet fortsätter, och såvida inte Hustrun hittar flaskan ber er utsände enligt ovanstående att få återkomma då aromerna byggt på sig ytterligare ett par lager.

Mother’s Finest.

Château Marguï starstruck

Publicerat av
4

Importfirman er utsände i de ständigt efter vingraalen sökande kvalitetsimportörernas bräckliga vardag fylld av umbäranden och tillkortakommanden och ett och annat lyckligt utrop samarbetar med har på kort tid ofrivilligt kommit att hamna jämsides med ett par kändis(ars)viner.

1.Game of Thrones. Ett faktiskt riktigt hyggligt vin som bara har ett fel och det är etiketten, å andra sidan lär väldans många uppskatta just det felet ungefär som förälskade ser förbi och rent av älskar sneda näsor och odrägliga ticks. (Kommer till Sverige om någon vecka och lanseras i BS och på krogen, tillverkas på uppdrag av HBO av en befintlig samarbetspartner i amerikat.)

2.Sverigebekanta Château Marguï, de senaste årens med rätta mest hajpade Provence-producent, har sålts till George Lucas Skywalker Vineyards. Enligt Philippe Guillanton och Elodie Morel på Château Marguï innebär detta egentligen inga större förändringar. I alla fall inte när vi talar om vinet som också fortsättningsvis ska vara ett ekologiskt, personligt vin tillverkat utan köpejäst och processhjälpmedel samt med minimala tillsatser av svavel (ja, det där låter som en flört med dem som söker slikt oavsett kvalitet, men här är det mer ett konstaterande att det är så här vinet görs, skälet till att importören, på ovan nämnde utsändes inrådan, har det i sin portfölj är att det är bra).

Fast i övrigt blir det så klart en del förändringar. Kapital kommer till. Andra idéer följer med. Möjligheter skapas. Enligt dagens mer fasta planer kommer vinodlingen utökas och källaren totalrenoveras, planer mindre huggna i sten än de nyss nämnda talar om ett lyxhotell i det gamla slottet. Nåja, viktigast är att vinet behåller sin personlighet – och kanske får vi snart se en ny årgång i Sverige snart? Rödtjutet från 2015, på tank och fat idag, är inget annat än sensationellt bra, även för att vara Marguï. OBS! okänsliga drickare varnas dock, här gäller finess, personlighet, balans… och stjärnglans (och, förtydligande för okänsliga läsare, vi talar då om vinet och inte den nye ägaren).

John Williams (och på bilden ser vi Elodie Morel på Château Marguï).

2cellos.

Rosa blandvin populärt i Sverige

Publicerat av
3

För snart 100 år sedan lanserade Château Mouton Rothschild märket Mouton Cadet. Ett blandvin gjort på inköpt råvara samtidigt som namnet fick och fortsatt får konsumenten att tro att den pimplar vin från det stora slottet. En briljant affärsidé som bland annat jag plagierade när jag lanserade ”Rabiega-vinerna”, eller ”r” som många kallade dem. Ett blandvin som såldes till ett drygt dussin länder och som nog fick mer än en konsument att tro att den drack vin från egendomen Domaine Rabiega (vars vin hette Clos Dière och var dyrast i Provence).

När vi startade bolaget ”Rabiega Négociant” med egen källare och verksamhet i Besse sur Issole, nära Brignoles, var vi mig veterligt en av väldigt få gårdar i området som arbetade på det viset. Idag är det annorlunda. Ett flertal egendomar, ofta med Château-namn, har tagit upp idén och har, precis som min verksamhet en gång i tiden, sin stora volym i handelshuset, och precis som med Rabiega och Mouton Cadet tror nog de flesta att de dricker slottsvin när de köper blandvinerna från ställen som Château de Berne (Grande Recolte), Château Minuty (M de Minuty), Château des Demoiselles (Cuvée Madame), Domaines Ott (by Ott) och Château d’Esclans (Whispering Angel). Vinnamn som svensken säkert känner igen och som gör stor succé i Sverige.

Finns det något negativt i det där? Njee, knappast. Möjligen drar sig en eller annan konsument för att köpa ett blandvin som inte kommer från slottet men på det stora hela taget gör det nog inte så stor skillnad. För egen del kan jag tycka att blandvinet i ett par fall till och med är bättre än gårdens egna viner, vilka understundom helt enkelt är obalanserade och/eller grova eftersom producenten tagit i så byxorna spruckit. De inköpta batcharna till blandvinerna väljs utifrån tydliga kravspecifikationer som garanterar en viss stil och kvalitet. Att de allt som oftast kantrar över i grape/citrus eller blodgrape som det brukar heta i Sverige är mer en vinmakar-häng upp hos den som i likhet med er utsände i de rosa producenternas vindlande labyrinter och återvändsgränder tröttnat på de jästdrivna aromerna och den stilen de ger. På det hela taget lär få ha liknande invändningar, snarare tvärtom, och vinerna brukar vara rena och oklanderliga.Vad gäller de där slotten har jag arbetat som vinmakare under nio år på ett av dem, Château d’Esclans. Är lika fascinerad var gång jag läser i svenska (och andra) artiklar att gårdens bästa fält växer på hög ”altitud” och att fältet heter Garrus. På min tid låg Château d’Esclans sisådär 60 m.ö.h. och gårdens högsta punkt kanske ytterligare ett tjugotal meter högre. Generöst tilltaget, låt säga 100 m.ö.h. Och Garrus var inget vidare rent kvalitetsmässigt. Däremot låg, och ligger, fältet med en fantastisk utsikt över övriga egendomen och ner mot Medelhavet. På sina håll står det att gårdens viner kommer från 80-åriga stockar. Bortsett från att stockarna varit 80 år ett tag nu – sedan 2006 närmare bestämt, det var då uppgiften först dök upp – så måste de ha åldrats snabbt sedan jag lämnade stället årsskiftet 2003/04. Med det sagt ska tilläggas att Château d’Esclans har en välskött odling och gör bra om än tokdyra viner – låt vara att nio av tio provare får spagetti och gelé i benen när de ska prova den dyraste varianten och inte kan tänka sig annat än att det är ett rosévin av utomjordisk kvalitet, på ett eller annat vis, med tanke på hur dyrt det är (vi gjorde också ett ekfatslagrat rosévin på grenache och viognier på Château d’Esclans, ”Rochêne” hette det, såldes på traditionell bordeauxflaska och kostade i gårdens butik motsvarande 65 francs, knappt 90 sek; kejsarens nya kläder följde med gratis s.a.s.).

Med andra ord, kära HR:are, ta allt med en stor nypa salt när det kommer till rosévinerna och deras storytelling. Mycket stämmer inte, eller är i vart fall inte exakt som man kanske kan förledas att tro. Å andra sidan har ni inte mycket för att gå omkring och sura över det, och är vinerna rena och snygga så varför inte? Gillar ni vinet i fråga: drick det!

Primus!

Vin nu som då

Publicerat av
2

Den debatt som Uppdrag Granskning – utöver den om det självklara att innehållsdeklarera vinet – utlöste häromveckan påminde mycket om den debatt som uppstår varje gång någon säger ”titta hur vi gör nu och se hur de gjorde förr”. Precis som med nostalgin inom politiken – där ”förr” ofta är bättre trots trångboddhet, utedass och att folk dog i spanska sjukan och av infekterade småsår – framgår sällan hela bilden om förr i vinets värld. Dels kan man fråga sig hur de egentligen gjorde förr, dels vad ”förr” innebär.

Talar vi kanske om 1700-talet då Bellman spetsade vinet med pimpinella och annat så det blev drickbart? Eller talar vi om de gamla grekerna som kom på att lite tallkåda gör susen i ett annars ändå äckligare vin? Eller så var kanske vinerna hur goda som helst då, innan vi förstörde våra smaklökar och fick för oss att dricka hygieniskt korrekta produkter och viner utan överdrivna mängder etanal (alltså acetaldehyd), som kan uppstå i ett vin till och med då vinmakaren har koll – något vinmakaren nog inte alltid hade förr. Förresten, kan det vara så att vi talar om söta viner, alltså sådana de flesta var ”förr” och för övrigt är ända in i ”nu” om vi ser till några av de östeuropeiska länderna och dagens Kina?

Nej, vi talar nog om hur vinerna gjordes för ungefär 100 år sedan. Alltså ett halvsekel efter det att vetenskapen med Pasteur i spetsen klargjort hur ett vin blir till. Så låt oss titta i min gamla lärobok från 1934, ”Conseils rationnels sur la vinification”, och se vad den lär oss. Nu finns inte här utrymme för allt man sysslade med då varför vi hänvisar till de här två tidigare inläggen: Vintillverkning år 1934, Vintillverkning 1934 2.0.

Dock, för att citera något ur de tidigare inläggen: ”En intressant sak värd att notera i sammanhanget är det läroboken säger om ’radiojäst’ eller radioaktiv jäst. Vår vinmakarbibel lär oss, att det mest effektiva sättet att jäsa en must är inte bara genom att tillsätta jäst utan också en lagom dos radioaktivitet. Den sistnämnda har nämligen samma undergörande och effektiviserande effekt i jäsningsprocessen (bevisat av herrar Jacquemin och Gimel) som den har när den tillsätts markens gödningsmedel (bevisat av professor Stocklasa i Prag). Kort sagt jäser det bättre och snabbare och som en bonus blir alkoholstyrkan högre eftersom sockret så att säga tillvaratas bättre.”Joråsåatt… klart det var bättre förr…. och det trots att det, vilket boken beklagar, redan då var förbjudet att behandla ett stinkande vin med väteperoxid.

Det som ändrats till det sämre jämfört med förr är snarare hur vi arbetar i vingården framförallt avseende volymprodukterna. Låt er gärna påminnas om det genom att läsa texten som poppar upp i rutan då den förvetne klickar på ”Vintillverkning år 1934″. Noterbart är för övrigt att August Strindberg i ”Bland franska bönder” med utsikt från det sena 1800-talet ondgjorde sig över ofoget att alls göda vingårdarna, något som enligt Strindberg tydligt försämrat kvaliteten jämfört med hurudan den var på de glada 1830- 40-talen, alltså på den tiden bönderna gjorde vin på riktigt (och dessutom slapp spruta så förfärligt då mjöldaggen och mycket annat ännu inte hittat till Europa från Nordamerika).

Talande musik. Igen. Och igen.

PS I Sten Wiklands ”Vad är vad på butelj och fat” från 1949 talas inte längre om radioaktiv jäst, blott jäst. Wikland tar också upp saker som klarningsmedel (husbloss, äggvita, spansk jord), sötningsmedel, chaptalisering, centrifugering, calciumkarbonat (för att sänka syran), pastörisering (jodå, det mesta hettades på den tiden upp, förutsatt att tillverkaren hade möjlighet att göra så; för övrigt ett arbetssätt jag högst ofrivilligt tvingades bekanta mig med under min tid som rådgivare i Ukraina)… Ända in på 1960-talet var det mycket vanligt att viner förstärktes med kraftfullare droppar från sydligare breddgrader, inte minst Algeriet… Och så vidare.