Rötter

En just nu påtaglig trend, inte minst i Sveriges krogvärld, är ”tillbaka till rötterna”. Det vill säga Europa, Frankrike, mindre områden, ”okända” druvor, okomplicerat men fokuseratvinmakeri, terroir… En oerhört glädjande utveckling – äntligen! Men. Det måste vara enåtergång till, eller snarare ett nyskapande mot, det som var bra. Krogarna bygger ut sin Bordeaux-avdelning med slotten som alltid varit bra och kompletterar med dem som blivit bättre. Serverar sherry och port. Små producenter i Spanien, Tyskland och Frankrike får plats vid sidan om kollegor från mindre appellationer i Italien och Portugal. Och så vidare. Det tråkiga är att det mitt i den här trenden finns en okritisk naivitet, där man understundom plockar in, bokstavligen talat, vad skit som helst på vinlistorna. Det räcker med att det finns en story, att det är ett litet område eller att vinmakaren, i alla fall då denne är en man, har en mossig mössa och ett spännande skägg och säger crazy saker (vid närmare eftertanke skulle säkert även en kvinnlig vinmakare med samma attribut hamna på vinlistan). Men hur ska man som gäst bete sig när man får prova tre halv- eller heldefekta viner på raken, vilka alla presenteras som korrekta? I ett aktuellt fall, under en resa nyligen, hände detta: ett vin som var orent och mest liknade en torrare variant av Parador 1979, ett som hade behövt luftas rejält för att bli av med störande svavelväte och ett som var så märkt av salubrin och flyktig syra att det var det enda som egentligen kändes, låt vara att druvkaraktären då och då slog igenom, men hallå, samma typ av vin från det området finns utan den flyktiga syran. Det är säkert så att väldigt många gäster ”köper” vinerna som de är, men likväl är det trist när slappt vinmakeri kommer undan på det här viset och det är tragiskt att dåligt gjorda viner tar upp plats på de seriöst syftande vinlistorna medan mer skickligt hantverk ratas. Om nu inte gästen har kunskap nog för att känna skillnad på bull´s eye och stolpskott i vinets värld så måste i alla fall krogen ha det – en ambitiös restaurang, eller, för den delen, en måttligt upplyst gäst, skulle väl aldrig nöja sig med orent kött, småsur grädde eller ofräscha grönsaker?

Mer rötter

In i det längsta höll mäster Miguel Torres emot när det gällde att sälja vin på bag-in-box. Till slut gav han sina medarbetare klartecken och inget ont i det, marknaden är som den är, men visst fläckas varumärket Torres av att en trelitersbox ”Torres Sangre de Toro” säljs för 89, 95 DKK på BorderShop. Att det gamla fina märket Absolut tappat lystern visas väl om något av att inte mindre än elva Absolut-flaskor i olika kulörer och smaker, på ett tämligen vulgärt sätt, ligger utfläkta över en dryg halvsida i BorderShops broschyr på färjan mellan Rödby och Puttgarten. Enligt vanligtvis välunderrättade källor har min gamla vän tillika marknadsgurun – ”Marketer of the Year” i USA, bara en sådan sak – Michel Roux nu kallats in för att återskapa den unika lyster som märket en gång besatt och som han var mannen bakom, innan en rad människor som antingen var inkompetenta eller såg mer till sin egen sits än varumärkets och affärens bästa kom in och tog över rodret.