Paul Bocuse & Château L´Arnaude

Som vinproducent är det är aldrig fel att bli favoriserad av en välrenommerad restaurangkedja. Detta har nu hänt Château L´Arnaude, vars viner inte bara varit ”Séléction ’Printemps’ du Sommelier” på Paul Bocuses brasserier under våren utan nu också blir ”Le Coup du Coeur”. Hittills har kedjan mest köpt rosévinet ”Arnaude Rosé Cuvée Nuits Blanche”, ett vin som inte finns i Sverige, men från och med nästa år köper de även Château L´Arnaude Rosé Cuvée Therese, som finns i Sverige, samt diverse rött och vitt (Arnaude Blanc, Château L´Arnaude Rouge bl a). Kul för Château L´Arnaude! (som, vill jag hemsk gärna påpeka i det här sammanhanget, är min kund sedan 2006)

Gamayngen Philippe le Hardi & Bourgogne Côte d´Or

Tro det eller ej men redan den gamle Philippe le Hardi bestämde – eller om nu någon annan bestämde åt honom – att ”le vil et très déloyault Gamay” (ung. ”den tarvliga och trolösa Gamay”) skulle kastas ut från Bourgogne, där blott Pinot noir skulle användas för rödvinerna. Så har det fått bli (med undantaget passe-tout-grain) fram tills EU nyligen fattade beslut om den så kallade 85/15-regeln, som i praktiken innebär att det nu blir tillåtet att blanda 15 % Gamay i en ”Bourgogne Pinot noir” . Samtidigt ändras reglerna för ”Bourgogne” som bara behöver innehålla 70 % Pinot noir. Klart odlarna i Bourgogne är förbannade, även om en och annan redan tidigare pytsat i lite Gamay utan att säga något om detta (mer volym, lägre produktionskostnad, ingen märker något). Dock har alla nu kommit överens om en kompromiss. Vara hur det vill med EU, resonerar man, det kan vi inte göra något åt så låt oss skapa en ny AOP istället: Bourgogne Côte d´Or. Och här ska minsann ingen 85/15-regel gälla. Nu talar vi ren Pinot noir. Punkt, slut.

Utmärkt exempel på ekologiskt odlad ”vil et déloyault” Gamay, som bara är så rätt i tiden. Finns att köpa via beställningssortimentet.

Château La Louvière 1988 (blanc)

Hade förmånen att få sitta vid samma bord som legendarerna Bror-Eric Berntson (var med och startade Munskänkarna 1958, mannen bakom vad som blivit Berntsons och Bibendum) och Per Helander (var också med och startade Munskänkarna, importerade via sitt företag Barriquen Lurtons viner 1992) i samband med Fête de la Fleur 1991. Denna arrangerades av André Lurton & Co på Château La Louvière. Ögonblicket var väl valt för oss svenskar. Andrés viner gjorde just då stor succé i Sverige. 1991 ”firade” världen 200- årsdagen av Mozarts död. När drycken till huvudrätten bars fram av ett pärlband kypare, som gick i vackra formationer från slottet och ner mot parken, där borden stod uppdukade i stora tält, brakade ett fantastiskt fyrverkeri loss till tonerna av diverse Mozart-musik. Jag är inget Mozart-fan direkt, fast kanske är jag lite orättvis där för hans bästa musik är den som inte blivit känd (med undantag för Requiem), men det var pampigt och välregisserat. Huvudvinet var vit Louvière på magnum från det fina Graves-året 1967. Vinet var strålande. Kanske drog sig hustrun detta till minnes när hon i lördags valde ett vin att skänka i mitt glas vid hemkomsten från Ukraina. Det hon plockat fram ur gömmorna var en vit Louvière (75 cl) från 1988. Nästan samma ålder som 67:an då 1991. Dessvärre var 88:an långt från 67:ans perfektion. Inslag av lite gamla fat i doften, ganska trött syra och inte alls den där krämiga rondören och lätta petroleum-touchen i kombination med närvarande syra som mogen Louvière bjuder på i sina bästa stunder. Fattar ni inte vad jag menar spelar det ingen som helst roll för det gör inte jag heller, men det kändes skönt att få berätta om Fête de la Fleur 1991.

Mastroberardino tar till klubban

Idag meddelades från Italien att Lucio Mastroberardino utsetts till ny ordförande för Unione Italiana Vini. Vet egentligen inget om detta, men det intressanta är att den nya ordföranden säger ”I will work to improve confrontation and dialectics inside the association.” Visst blir man sugen på att få vara med på ett av unionens möten?

John Frusciante & Anden i flaskan

Plats: Kiev. Tidpunkt: 16 mars 2010, 18H00. Uppdrag: Intervjua en ”medelklassfamilj i lägenhet” för att komma vidare i det grundläggande marknadsarbetet så att jag på det kan bygga en portfölj och en produktionsstrategi för den gigantiska anläggningen på Krim. Rummet: en vägg tapetserad med utsikten från en söderhavsö, soffa, bord, två pallar, stereo på en stereobänk, en liten väggfast hylla belamrad med ett par nonchalant ditlagda hörlurar. Han: alldaglig. Hon: i superblonderat hår och åtsmitande och väl urringad leoparddräkt inte lika alldaglig i en västeuropés ögon. Slutsatser: Båda rankar priset som viktigaste urvalskriterium. Därefter, för honom, att vinet kommer från Moldavien, för henne, att flaskan är kul eller åtminstone etiketten gullig. Vi provar ett kraftfullt, halvtorrt vin på Saperavi från Moldavien. Hans favoritvin. Hon föredrar rosé. Ikväll åker jag till Ukraina igen och fortsätter mitt oförtrutna arbete med att utveckla 500 hektar vingård och att ta drygt två miljoner buteljer in i framtiden eller åtminstone samtiden. Och, just det ja, vi ska köpa in ytterligare 400 hektar på västra Krim också.

Förstadiets vackra rundgångar tolkade av John Frusciante

Har vinets medalj en baksida?

Skälet till att någon anordnar en tävling för vin är att tjäna pengar. Det kan förstås även handla om att promota en viss typ av vin eller, i undantagsfall, vin i största allmänhet. Inget ont i något av detta, men viktigt att ha klart för sig. Skälet till att producenterna betalar, ofta förhållandevis stora, pengar för att delta med sina viner är att medaljerna säljer vinerna. Bra marknadsföring helt enkelt. Hur bra, förstår man när man vet att vinnarna i tävlingarna måste betala alla ”medalj-etiketter” för flaskorna med ändå mer pengar, vilket gör totalkostnaden per medalj betydande (ibland får man även betala extra för att få ett diplom som visar att man vunnit en medalj).

Det där låter kanske inte så kul, men vi i branschen är alla med på det. Jag ligger bakom viner som vunnit över 300 medaljer sedan 1990 och det är inte så att de medaljerna bara trillat på mig. Varje vin insänt till en tävling har en kostnad och merparten av de vinnande vinerna kostar ytterligare, som den redan fattat som fattade vad jag skrev i första stycket. Men, de här pengarna får man igen med råge. Media skriver ofta om medaljerade producenter och viner och kunder, på plats i vinkällaren eller mer på distans (importörer och inköpare för restauranger och vinbutiker), gillar medaljer.

Det som ni konsumenter dock måste lära er är att värdera de olika medaljerna. Vissa – som Vinalies (ambulerande/Paris), Vinalies International (ambulerande/Paris), Séléction Mondial (Montreal) och Challenge International (Bordeaux) – är högt rankade bland producenterna, andra – Sial/Concours Agricole (Paris), International Wine Challenge (London), International Wine and Spirits Challenge (London) och Challenge Mondial (Bryssel) – är högt rankade bland konsumenterna (medaljerna ger ”vill ha”- eller åtminstone trygghets – känsla), och några är inte så högt rankade av någon.

Med Domaine de Brescou har jag vunnit flera medaljer de senaste åren, bland annat i Vinalies-tävlingarna (arrangeras av franska respektive internationella önologföreningarna), men vi har också fått medalj i ”Syrah du Monde” (förra året), som säger sig kora världens bästa Syrah-vin varje år. Inte illa, eller hur? Eller nja. Alltså medaljen är vi glada för och visst är det en viss kvalitetsgaranti för kunden, men kan man ta ”Syrah du Monde” på fullt allvar när den säger att den varje år utser världens bästa Syrah? Inte då. Kolla bara in årets prislista. Inga dåliga viner, men var är Guigals cru-viner, La Chapelle och så vidare och så vidare.

Och med Château L´Arnaude har jag de senaste två åren bland annat vunnit guld i Sial/Concours Agricole (Paris) med vinerna Château L´Arnaude rouge 2007 respektive 2008 (årgången 2006 som finns i BS fick f ö brons i Paris för tre år sedan). För mig personligen smäller inte det lika högt som ett guld i Vinalies eller Vinalies International (Château L´Arnaude, vill jag påpeka för att inte framstå som en sopa, har även vunnit medaljer där de senaste åren), men för den här franska producenten är det klart bättre att få ett guld i Sial/Concours Agricole eftersom ingen medalj i Frankrike säljer bättre än ett guld i Sial/Concours Agricole.

Slutligen: ta inte de mer lokala tävlingarna/medaljerna på för stort allvar. Ibland är de seriösa och gör ett bra kvalitetsurval, ibland är det humbug och kanske snarare ett uttryck för att producenten själv satt i juryn och kände igen sin flaska på formen eller annat särskilt kännemärke som gör att producenten känner igen vinet även om flaskan är maskerad (vilket den inte alltid är…).

Grenacheforum på G

Första internationella symposiet med Grenache i högsätet någonsin arrangeras i La Verrière, Crestet (Rhône-dalen) 5-6 juni. Den anglosaxiska världen företräds bland annat av Steven Spurrier och den latinska av Michel Bettane. Ett antal Grenache – producenter från olika hörn av världen kommer också att dyka upp på podiet. Kul, tycker jag. Grenache hyggligt hanterad ger utmärkta vardags- och matviner, Grenache väl omhändertagen ger viner som inte skämmer ut sig någonstans.

För övrigt kan jag inte komma på någon druva som är roligare att komplettera med andra druvor än Grenache. Producenterna i Chateauneuf-du-Pape har hur kul som helst.

Ät ostron – rädda Muscadet!

Muscadet som helhet drabbades hårt av frost 2008. Volymen gick ner, priset upp, man kunde inte leverera. När volymen kom tillbaka fanns inte marknaden där längre – den hade tagits över av vitt från Bergerac, Gaillac och Picpoul de Pinet. Nu ligger, kort sagt, området pyrt till. Vi som tycker om att få en knastertorr, enkel Muscadet (helst sur lie) till våra ostron måste därför göra vad vi kan för att hjälpa till. Således vill jag uppmana oss alla att äta mer ostron.

Albarino i var fransk odlares land

Chambre d´Agriculture de l´Hérault konstaterar att man i Frankrike ännu inte har råkoll på druvan Albarino, men som den är så utbredd och väl analyserad i Spanien och Portugal och då allt fler vill plantera den i södra Frankrike, ber ”La Chambre” CTPS (Comité technique permanent de la semence et des plants) att ställa sig positivt till att Albarino ska kunna godkännas som fransk druva utan vidare vetenskapligt arbete. Om CTPS ställer sig positivt går frågan vidare till Jordbruksdepartementet som säger bu eller bä. Visar det sig att även ministeriet är positivt inställt kan Albarino bli tillåtet fullt ut redan från och med nästa år. Något som, om ni frågar mig, verkar mycket sannolikt. Intresset för Albarino i södra Frankrike är stort och vi lär få se en del fransk Albarino framöver.