John Frusciante & Anden i flaskan

Plats: Kiev. Tidpunkt: 16 mars 2010, 18H00. Uppdrag: Intervjua en ”medelklassfamilj i lägenhet” för att komma vidare i det grundläggande marknadsarbetet så att jag på det kan bygga en portfölj och en produktionsstrategi för den gigantiska anläggningen på Krim. Rummet: en vägg tapetserad med utsikten från en söderhavsö, soffa, bord, två pallar, stereo på en stereobänk, en liten väggfast hylla belamrad med ett par nonchalant ditlagda hörlurar. Han: alldaglig. Hon: i superblonderat hår och åtsmitande och väl urringad leoparddräkt inte lika alldaglig i en västeuropés ögon. Slutsatser: Båda rankar priset som viktigaste urvalskriterium. Därefter, för honom, att vinet kommer från Moldavien, för henne, att flaskan är kul eller åtminstone etiketten gullig. Vi provar ett kraftfullt, halvtorrt vin på Saperavi från Moldavien. Hans favoritvin. Hon föredrar rosé. Ikväll åker jag till Ukraina igen och fortsätter mitt oförtrutna arbete med att utveckla 500 hektar vingård och att ta drygt två miljoner buteljer in i framtiden eller åtminstone samtiden. Och, just det ja, vi ska köpa in ytterligare 400 hektar på västra Krim också.

Förstadiets vackra rundgångar tolkade av John Frusciante

Har vinets medalj en baksida?

Skälet till att någon anordnar en tävling för vin är att tjäna pengar. Det kan förstås även handla om att promota en viss typ av vin eller, i undantagsfall, vin i största allmänhet. Inget ont i något av detta, men viktigt att ha klart för sig. Skälet till att producenterna betalar, ofta förhållandevis stora, pengar för att delta med sina viner är att medaljerna säljer vinerna. Bra marknadsföring helt enkelt. Hur bra, förstår man när man vet att vinnarna i tävlingarna måste betala alla ”medalj-etiketter” för flaskorna med ändå mer pengar, vilket gör totalkostnaden per medalj betydande (ibland får man även betala extra för att få ett diplom som visar att man vunnit en medalj).

Det där låter kanske inte så kul, men vi i branschen är alla med på det. Jag ligger bakom viner som vunnit över 300 medaljer sedan 1990 och det är inte så att de medaljerna bara trillat på mig. Varje vin insänt till en tävling har en kostnad och merparten av de vinnande vinerna kostar ytterligare, som den redan fattat som fattade vad jag skrev i första stycket. Men, de här pengarna får man igen med råge. Media skriver ofta om medaljerade producenter och viner och kunder, på plats i vinkällaren eller mer på distans (importörer och inköpare för restauranger och vinbutiker), gillar medaljer.

Det som ni konsumenter dock måste lära er är att värdera de olika medaljerna. Vissa – som Vinalies (ambulerande/Paris), Vinalies International (ambulerande/Paris), Séléction Mondial (Montreal) och Challenge International (Bordeaux) – är högt rankade bland producenterna, andra – Sial/Concours Agricole (Paris), International Wine Challenge (London), International Wine and Spirits Challenge (London) och Challenge Mondial (Bryssel) – är högt rankade bland konsumenterna (medaljerna ger ”vill ha”- eller åtminstone trygghets – känsla), och några är inte så högt rankade av någon.

Med Domaine de Brescou har jag vunnit flera medaljer de senaste åren, bland annat i Vinalies-tävlingarna (arrangeras av franska respektive internationella önologföreningarna), men vi har också fått medalj i ”Syrah du Monde” (förra året), som säger sig kora världens bästa Syrah-vin varje år. Inte illa, eller hur? Eller nja. Alltså medaljen är vi glada för och visst är det en viss kvalitetsgaranti för kunden, men kan man ta ”Syrah du Monde” på fullt allvar när den säger att den varje år utser världens bästa Syrah? Inte då. Kolla bara in årets prislista. Inga dåliga viner, men var är Guigals cru-viner, La Chapelle och så vidare och så vidare.

Och med Château L´Arnaude har jag de senaste två åren bland annat vunnit guld i Sial/Concours Agricole (Paris) med vinerna Château L´Arnaude rouge 2007 respektive 2008 (årgången 2006 som finns i BS fick f ö brons i Paris för tre år sedan). För mig personligen smäller inte det lika högt som ett guld i Vinalies eller Vinalies International (Château L´Arnaude, vill jag påpeka för att inte framstå som en sopa, har även vunnit medaljer där de senaste åren), men för den här franska producenten är det klart bättre att få ett guld i Sial/Concours Agricole eftersom ingen medalj i Frankrike säljer bättre än ett guld i Sial/Concours Agricole.

Slutligen: ta inte de mer lokala tävlingarna/medaljerna på för stort allvar. Ibland är de seriösa och gör ett bra kvalitetsurval, ibland är det humbug och kanske snarare ett uttryck för att producenten själv satt i juryn och kände igen sin flaska på formen eller annat särskilt kännemärke som gör att producenten känner igen vinet även om flaskan är maskerad (vilket den inte alltid är…).

Grenacheforum på G

Första internationella symposiet med Grenache i högsätet någonsin arrangeras i La Verrière, Crestet (Rhône-dalen) 5-6 juni. Den anglosaxiska världen företräds bland annat av Steven Spurrier och den latinska av Michel Bettane. Ett antal Grenache – producenter från olika hörn av världen kommer också att dyka upp på podiet. Kul, tycker jag. Grenache hyggligt hanterad ger utmärkta vardags- och matviner, Grenache väl omhändertagen ger viner som inte skämmer ut sig någonstans.

För övrigt kan jag inte komma på någon druva som är roligare att komplettera med andra druvor än Grenache. Producenterna i Chateauneuf-du-Pape har hur kul som helst.

Ät ostron – rädda Muscadet!

Muscadet som helhet drabbades hårt av frost 2008. Volymen gick ner, priset upp, man kunde inte leverera. När volymen kom tillbaka fanns inte marknaden där längre – den hade tagits över av vitt från Bergerac, Gaillac och Picpoul de Pinet. Nu ligger, kort sagt, området pyrt till. Vi som tycker om att få en knastertorr, enkel Muscadet (helst sur lie) till våra ostron måste därför göra vad vi kan för att hjälpa till. Således vill jag uppmana oss alla att äta mer ostron.

Albarino i var fransk odlares land

Chambre d´Agriculture de l´Hérault konstaterar att man i Frankrike ännu inte har råkoll på druvan Albarino, men som den är så utbredd och väl analyserad i Spanien och Portugal och då allt fler vill plantera den i södra Frankrike, ber ”La Chambre” CTPS (Comité technique permanent de la semence et des plants) att ställa sig positivt till att Albarino ska kunna godkännas som fransk druva utan vidare vetenskapligt arbete. Om CTPS ställer sig positivt går frågan vidare till Jordbruksdepartementet som säger bu eller bä. Visar det sig att även ministeriet är positivt inställt kan Albarino bli tillåtet fullt ut redan från och med nästa år. Något som, om ni frågar mig, verkar mycket sannolikt. Intresset för Albarino i södra Frankrike är stort och vi lär få se en del fransk Albarino framöver.

Jean de Beauvais 48 SEK vs Château Margaux 2006 48 SEK

Hur mycket skulle den svenska vinförsäljningens tioitopp-lista förändras om alla viner kostade lika mycket? Kanske en del, men mindre än man skulle kunna tro, tror jag. Nästan oavsett vad vi tittar på – låt vara att det finns många undantag från regeln, fotboll till exempel – säljer skräp bättre än kvalité även om priset är det samma. Ett av många exempel på detta är litteratur. Ett annat är TV. Ett tredje är film. Och så vidare.

Just ja, Jean de Beauvais, som jag aldrig har provat eller vet något om, är enligt en snabbkoll i Systembolagets prislista billigast i Sverige (eller i vart fall ett av få viner som kostar 48 sek för 750 ml), Château Margaux 06 är, enligt samma snabbkoll, dyrast med sina 9996 sek för 750 ml.

Förresten, tror någon över huvud taget att Mattias Dahlgren, Matsalen skulle bli mer populär än McDonalds om det fanns en Mattias Dahlgren, Matsalen och en McDonalds till samma pris i landets alla kommuner? Inte en chans, säger jag.

Lord Zinclair, Skribenten & Det självklara

Fick häromdagen från en vinskribent, och kompis, frågan varför jag är inblandad i ett vin som Lord Zinclair (en white zinfandel som släpptes till försäljning häromdagen). Jag svarade med motfrågan varför han skriver om ett vin som Lord Zinclair.

Otvivelaktigt vittnar det om en något bristande självinsikt, och rent av ett visst mått av verklighetsflykt, om man tror att man kan ifrågasätta andras inblandning i massprodukter utan att ifrågasätta sin egen dito. Dessutom: skälet till att vi alla – vinmakare, importörer, sommelierer, vinskribenter, restauratörer…- är inblandade i massviner är att vi måste överleva. Importören i det här fallet, Terrific Wines, som ”ger ut” Lord Zinclair, skulle aldrig ha råd att jaga upp ”okända” godbitar som Lemelson eller att plocka hem kanoner som Sinskey, Serene, Château La Couspaude ochPerez Cruz Quelen om den inte också hade några volymviner i sortimentet.

Twoson sjösatt på Pontus by the sea

Äntligen är Twoson sjösatt! Det tog fem år av kringflackande vinsökeri och förhandlande med de olika producenterna innan vi kom hit. För att nu inte tala om hur man lämpligen hanterar en sådan här sak i Sverige.

När vi väl var redo att sjösätta gick allt i en väldig fart. Ni som velat bli medlemmar har inte haft mycket tid på er. Å andra sidan fanns inte heller många platser (40 st). (Är någon fortsatt intresserad går det bra att anmäla sitt intresse på info@twoson.se, det kan bli platser över i framtiden eller om någon drar sig ur och vi kommer då och då erbjuda enstaka viner även till andra än de 40 abonnenterna.)

Igår sjösattes Twoson i alla fall på Pontus by the sea, där Pontus själv trollat fram mat som passade som hand i handske till de Twoson-viner som vi visade. Den utsökta maten – i sig värd en drapa – finns det andra som är bättre lämpade att skriva om. Här några ord om vinerna:

Först en blanc de blancs gjord på druvor från de bästa lägena i Champagne, utvald av Hanzon och mig och med vår dosage. Kommer till medlemmarna mot slutet av året. Kan sammanfattas med tre ord: fräschör, krita och personlighet.

Sedan en Chablis Grand Cru (Les Clos) från Clothilde Davenne. I min värld blir det inte mer Chardonnay än så här. Rent från ek och oerhört distinkt och kraftfullt i sitt eleganta uttryck. Den som tänker efter inser snart att det är ytterst sällan man faktiskt får tillfälle att prova den här typen av 110 % Chardonnay – Chardonnay. Oftast är druvkarakteristikan delvis eller helt förstörd av en dålig klon, för tidig eller för sen skörd, överdriven bevattning, för högt skördeuttag, felaktig jästtyp, fel odlingsplats (nej, Chardonnay är inte perfekt överallt…) och vanligast av allt: för mycket ek eller inte optimalt använd ek. Det mest fantastiska med en sådan här äkta super-Chardonnay är den explosiva smaken. 2005 Twoson Chablis Grand Cru Les Clos är det första Twoson-vinet som levereras till abonnenterna i april.

Som avslutning en Cabernet franc från A.V.A. Red Mountain och Hedges Family Estate. Visst, jag jobbar där, men det är just därför vi kunde upptäcka och lägga beslag på den här godingen. Många odlare i världen har Cabernet franc som sin knorr i blenden eller rent av som räddningsplanka. Ytterst få gör ren Cabernet franc. Skälet är att den är svår att sälja, detta trots att viner som Cheval Blanc och Saissicaia och dess producenter inte sticker under stol med att vinerna inte skulle vara vad de är utan Cabernet franc. Hursomhelst hade det här vinet hamnat på ett gammalt uttjänt fat och till råga på allt var det ett pressvin. Mer fula ankungen blir det inte. Men ack, en sådan potentiell skönhet det visade sig vara när jag strax efter skörden 2004 testade igenom Hedges alla fat (ca 300 st per dag) för att klassificera inte innehållet utan faten i sig. Med Hanzon som förhandlare lyckades vi övertyga Tom Hedges om att flytta det här vinet till ett nytt, franskt fat från Seguin & Moreau och att sälja vinet till oss. Tror ingen gissade USA på det här vinet. Däremot var så gott som alla vilse i Bordeaux. Börjar bli drickfärdigt nu (och uppför sig alltså som en, tja, Graves (låt vara att fler än en igår drog parallellen till Cheval Blanc utan att veta vad de hade i glaset), med begynnande mognad), men vinner fortfarande på luftning och ett inte alltför vågat tips är att man gärna kan lagra det några år till om man vill. Släpps som tredje Twoson-vin i år. Tilläggas skall att det här är ursprunget till Twoson. Hade vi inte sprungit på det här fatet hade vi kanske inte fått idén att leta upp enskilda fat eller tankar och buteljera dem på magnum.

En Twoson-site är på gång. Öppnar inom kort (jag återkommer om detta): www.twoson.se

Twoson, Hanzon, Yamashta & jag

Det växte fram som en lös idé som tog sig allt fastare form när svenske vinnestorn Mats Hanzon och jag provade vin tillsammans på olika ställen ute i världen. Med tiden blev idén allt fastare i köttet och kom att bli Twoson.

Det hela är enkelt: Hanzon och jag åker till producenter som tillhör de bästa i världen och/eller är nykomlingar i toppen och fortfarande ganska okända. Vi provar igenom deras fat och väljer ut ett enda, som buteljeras på magnumbuteljer utan filtrering eller annan påverkan. De här magnumbuteljerna kan man sedan köpa genom att bli Twoson-prenumerant.

Visst, det kostar multum (vad trodde ni förresten?). Det görs blott mellan drygt 120 och 140 magnumbuteljer av varje vin och dessa förpackas om tre och säljs endast till 40 Twoson-prenumeranter. Med tanke på att vinerna verkligen är unika och riktigt bra (påstår jag ganska objektivt) kan man förmoda att de antingen blir en glädje att dricka för prenumeranterna eller så kan de sitta på dem några år för att sedan sälja dem med vinst.

Ni har förstått? Det är ett klipp för prenumeranterna… Vad får Hanzon och jag då? Tja, så många kronor blir det inte över till oss, snarast ingenting, men det här är vansinnigt kul och som det å andra sidan inte heller kostar oss något att glassa runt i de fina salongerna och spotta ut topproducenternas vin känns projektet helt ok. Dessutom lär vi säkert klura ut ett sätt att mjölka pengar ur varumärket Twoson när det är starkt nog.

Hur man blir prenumerant? Ett inbjudningsbrev går ut i dagarna, men man kan förstås också försöka kila sig in i gänget genom att snabbt kontakta info@twoson.se . (Om någon tid kommer även sajten www.twoson.se öppna, men då är det nog försent att bli prenumerant)

Avslutningsvis lite Stomu Yamashta att skölja ner tisdagsbluesen med (det står att ”Crossing the line” är med Steve Winwood, men det är Stomu Yamashta´s Go som spelar – däremot stämmer det att Winwood sjöng på den här konserten i Paris, f ö är det Pat Thrall som river av solot kompad bl a av Al di Meola) avseende Stomu stil 2 ska man ha lite tålamod i början).

Stomu stil 1
Stomu stil 2
Stomu stil 3

Journalistskribentkritikerreporterrecensent

Vilket är fel, att kalla vinkritiker för vinjournalister eller litteraturjournalister för litteraturkritiker? Ska alla, som inom filmkonstens värld, kanske kallas (film)skribenter? Och djupt i Goethes pudel: ska hov- och nöjesrapportörer som för den anakronistiska furstespeglingens patetiska arv vidare kallas reportrar?

Tisdagsblues
Tisdagsvin