Fick frågan om jag verkligen är så usel i köket som jag påstår på vinfierat och om det är så, borde jag då inte också vara en usel vinmakare, eller, borde jag som vinmakare åtminstone inte vara hyggligt bra på att laga mat? Författade mitt svar i en kommentar till inlägget och någon tyckte i en annan kommentar att min kommentar borde bli en post i sig och det blir den nu:
Jag tror inte att kockar per automatik är bra på att göra och blenda vin och jag tror inte att vinmakare per automatik är bra på att laga mat. Däremot kryllar det av mindre 
självinsiktsfulla personer som tror att de kan laga mat eller göra vin, eller för den delen sätta ihop parfymer, på en högre nivå bara för att de kan något av det övriga, ja, det förekommer till och med en uppsjö folk som tror de kan laga mat, göra parfym eller maka vin bara för att de skriver om ämnet i fråga. Sannolikheten för att de faktiskt kan göra något av det där är oftast ungefär lika stor som att en musikrecensent faktiskt kan komponera en symfoni eller fylla Globen med framgång.
Med detta inte sagt att t ex jag inte kan bedöma en maträtt utifrån dess smaker och till och med ha synpunkter på vad som skulle kunna göras bättre rent smakmässigt. Däremot har jag högst sannolikt ingen aning om hur det ska gå till eller ens vad som egentligen tarvas för att uppnå min idealbild av rätten.
Lite grann som att se en bild och känna att något fattas här, men det är först när den kunnige designern dyker upp som den där sista pricken som fattades hamnar rätt.
Vad gäller det där med att maka vin är det nog i sig som att laga mat. På en lägre nivå är det bara att följa receptet och använda de tekniska kunskaper man införskaffat. Rent
krasst kan vem som helst göra detta. På en högre nivå finns inga recept och allt är fråga om känsla. Spörsmålet är då i slutändan om du har den känslan eller inte. (Utgår här från att det är en självklarhet att allt görs rätt i vingården och att frukten som frambringas är så perfekt den kan vara – noterbart är att även en vingård kan skötas med mer eller mindre känsla; varje år gäller det att avgöra när grönskörden ska påbörjas, kunna avgöra om ett uppbindningssystem kanske bör förändras, förstå det du odlar mellan raderna osv, ställningstaganden som inte alltid sker utifrån ren kunskap)
Utan att förhäva mig själv har jag, bortsett från början då erfarenheter saknades, vanligtvis alltid gått på känslan (därmed inget sagt om hur väl det går/gått, men rent objektivt vågar jag drista mig till att säga att det fungerat och fungerar hyggligt eller rent av bra) och de vinmakare jag själv uppskattar är de som inte tuggar på om allt de gör eller, i än högre grad, vad de inte gör – comme il faut bland dem som säljer in sig själva som ovanligt naturälskande vinmakare – utan bara gör. Så snart någon börjar snacka för mycket brukar det handla mer om att försätta lyssnaren i en stämning därför att produkten faktiskt inte håller vad babbelmakaren just står och lovar och/eller därför att vinmakaren faktiskt inte är en fena egentligen.
Senare tiders bästa svar jag fått från en vinmakare, då jag själv iklätt mig rollen som 
skribent, är från Marie Menger-Krug som, sedan jag avfyrat sju-åtta snabba, suckade och bad om ursäkt ”Jag är ledsen, jag har inga svar på dina frågor, jag antecknar ingenting och vet aldrig i förväg hur jag ska agera, allt går på känsla” – detta är beundransvärt (naturligtvis under förutsättning att vinerna utifrån sina egna förutsättningar är bra). Ingen kan gå från köket till vingården och klara det tricket, lika lite som i alla fall jag kan gå från vingården till köket och jobba på känsla så som de stora gör.
Sedan kan man, som Hustrun, med en suck korrekt konstatera att mina tillkortakommanden i köket ytterst beror på ett fundamentalt ointresse. Jag förstår helt enkelt inte varför jag ska laga mat när jag istället kan lyssna på musik, spela gitarr, läsa eller skriva lite. Men jag är oerhört glad att andra, som Hustrun, gärna gör det omvända.
På tal om symfonier en fantastisk symfoni.
Har precis dragit igenom ”Om allt möjligt”, en liten utgåva av ”läsefrukter, kåserier för tv, Om ord, dikter och tal, Om tidräkning”, editerad av Alf Henrikson-sällskapet med, som sig bör, säte i Huskvarna. En liten nonsensartad bok om ingenting som är ytterst intressant och lärorik. Därför att sådan var han, Alf Henrikson, intressant och lärorik även då han bara var sig själv och satt och kopplade av med ett glas i handen någonstans i norra Italien.
Det är bara ett fåtal 1900-talssvenskar som kan mäta sig med giganten från Huskvarna och vi vill här passa på att tipsa HR:arna om att läsa de böcker av Alf Henrikson de kan komma över (här är ett knippe som kan handlas via nätet, men ändå bättre är förstås att gå till närmaste bokhandel och lägga en beställning, detta i syfte att hylla Alf Henrikson och samtidigt slå ett slag mot samhällets fördumning genom att bidra till att åtminstone en boklåda till kan hålla öppet och rent av hålla sig med en del kvalitetsböcker i sitt utbud – vi har ju alla ett ansvar för att inte Dumheten och Okunskapen tar överhanden och remplacerar Klokheten och Kunskapen på våra lärosäten och i vårt samhälle).
Intermezzo!
