Vi hyllar Alf Henrikson & varnar för Lassie & Dumheten

En dag, det måste ha varit i det tidiga 1990-talet, på vårkanten eller så, erfors jag den stora äran att på Due Torri i Verona, av alla lyxiga ställen, få dela en stunds samkväm och dricka en aperitif med ingen mindre än Alf Henrikson. Han var precis lika beläst, ödmjuk och trevlig som det intryck han via sina böcker, radioprogram och eljest gjort och genom sina texter fortsatt ger.Alf Henrikson Om allt möjligtHar precis dragit igenom ”Om allt möjligt”, en liten utgåva av ”läsefrukter, kåserier för tv, Om ord, dikter och tal, Om tidräkning”, editerad av Alf Henrikson-sällskapet med, som sig bör, säte i Huskvarna. En liten nonsensartad bok om ingenting som är ytterst intressant och lärorik. Därför att sådan var han, Alf Henrikson, intressant och lärorik även då han bara var sig själv och satt och kopplade av med ett glas i handen någonstans i norra Italien.Alf Henrikson ungDet är bara ett fåtal 1900-talssvenskar som kan mäta sig med giganten från Huskvarna och vi vill här passa på att tipsa HR:arna om att läsa de böcker av Alf Henrikson de kan komma över (här är ett knippe som kan handlas via nätet, men ändå bättre är förstås att gå till närmaste bokhandel och lägga en beställning, detta i syfte att hylla Alf Henrikson och samtidigt slå ett slag mot samhällets fördumning genom att bidra till att åtminstone en boklåda till kan hålla öppet och rent av hålla sig med en del kvalitetsböcker i sitt utbud – vi har ju alla ett ansvar för att inte Dumheten och Okunskapen tar överhanden och remplacerar Klokheten och Kunskapen på våra lärosäten och i vårt samhälle).Alf Henrikson äldreIntermezzo!

Pietro Mascagni

Det händer med rosévin april – augusti

La upp ett litet vintips på rosé häromdagen. En HR kommenterade med att han upplevde utvecklingen av Clotilde Davennes förut så tillknäppta och nu så öppna Bourgogne Rosé som smått anmärkningsvärd och mycket positiv. Han ställde också frågan om det är normalt att rosévin utvecklas så snabbt på det där viset. Svarade i en kommentar men kör svaret i något modifierad version även här då jag tror fler är intresserade av detta.IMG_1613

”Precis så som du beskriver det (att vinet så snabbt gått från kärvt och tillknäppt till öppet och inbjudande) har utvecklingen av Clotilde Davenne Bourgogne Rosé varit och det är verkligen så att det är först nu som vinet står i full blom och så lär det förbli åtminstone till fram emot nästa sommar.

Ett problem för den som försöker göra personliga roséviner med komplexitet och djup är att de omöjligen kan vara ”färdiga” när de lanseras våren efter skörden. Det gör att de är aningen kärva och tillknäppta när de först möter konsumenten och att många därför vänder dem ryggen. Kunde konsumenten känna grund-kvalitén och förstå potentialen skull den köpa trots sina invändningar och låta vinet ligga till sig, så som du nu gjort (det handlar ofta om bara några månaders väntan, typ april – juli).

Tyvärr är det så trist som att en stor del av de roséviner som blir uppskrivna våren efter skörden är de som är mest industriellt gjorda, d v s med tillrättaläggande jästsorter, enzymer och annat – allt i syfte att få produkten färdig tidigt och med det menas framförallt att det ska skrika frukt på näsan. Inget fel i sig, vinet blir ju fruktigt och insmickrande redan i mars, rent av i februari, ehuru endimensionellt.IMG_1613

Det där sista brukar de flesta bedömare missa varför de här speed-vinifierade vinerna allt som oftast är de stora vinnarna i de rosétest som görs medan en del mer arbetade exempel försvinner från scenen. Ett övertydligt exempel på det senare är det andra vinet som nämns i den här posten, Château Henri Bonnaud. Väldigt få skrev gillande om det vinet när det släpptes ifjol. I år har däremot många fyndat det. Förvisso med all rätt, men det hade varit fint om vinets inneboende potential uppmärksammats redan förra året då hade det sannolikt sålt bättre och Systembolaget hade köpt in det i år igen. Nu lär det istället dröja innan vi får en ny fullödig Palette rosé till det svenska sortimentet.

Samtidigt ska sägas att de relativt enkla, speed-vinifierade rosévinerna oftast är de mest öppna och fräschaste till och med maj/juni året efter skörden.”

PS Vinet på bilderna har inget med texten att göra annat än att det var (var, ety allt nu uppdrucket, åtminstone i er utsändes i de rosa drömmarnas himmel vinkällare) ett vin som gjordes för att toppa först två år efter skörden, eller rättare sagt det gjordes på ett sådant vis att det behövde mer än ett år i buteljen för att komma till rätta med sig själv.

Graham Parker & The Rumour.

La Cucina, Kristianstad

Kristianstad, denna metropol i nordöstra Skåne, före detta residensstad i Kristianstad Län, denna gamla danska pärla, grundad av Christian IV – den misslyckade militären men mer framgångsrike och stornordiske byggherren med flera städer och inte minst barn på sitt samvete, så många att halva Danmark måste vara fallet efter honom och en icke ringaMattias Ia Eklundh andel av våra nordiska städer döpta efter honom, städer som Kristianstad, Kristianopel, Christiania (gemenligen kallad Oslo nuförtiden) och Kristiansand –, tillika Vattenrikets huvudstad är inte bara närmaste större ort i förhållande till Absolut Vodkas hemstad Åhus, staden har ävenledes ett restaurangutbud och detta har vinifierat med sina HR:ares bästa för ögonen tagit på sig att inventera (med undantag för kranvattnet, vilket också fortsättningsvis måste skys som pesten efter sommarens hemska händelser i Everöd). Vad har vi då kommit fram till i denna första delrapport från nordöstra Skåne, jo, att vi rekommenderar La Cucina. Bra mat, schysst öl, inte så kul vinlista, mycket bra och trevlig service. Freak Kitchen!

Känsla, Hjo – spansk galenskap i Skaraborg

Som bekant har svensk mat- och dryckeskultur de senaste 30 åren utvecklats åt det bättre hållet å det bestämdaste. För egen del kan jag jämföra min gamla hemstad Hjo Då och Nu. Utbudet idag är såå mycket bättre och i en positiv spiral ses alltfler äta ute och äta och, inte minst, dricka bättre. Vill idag passa på att särskilt nämna krogen Känsla. Inte bara därför att jag känner en och annan inblandad eller ens därför att personalen är synnerligen trevlig och maten god och trevligt prissatt utan framförallt därför att Känslas vinsatsning förtjänar att lyftas fram.bild

Det är ingen självklarhet att hålla sig med omfattande och exklusiva vinlistor på vischan och i småstäderna, ja, det är ingen självklarhet ens i storstäderna. Därför är det en skyldighet för oss vintillskyndare att lyfta fram beundransvärda satsningar när vi ser dem. Det som är så speciellt med Känsla i Hjo är måhända inte att vinlistan är synnerligen omfattande – snarare är den välkomponerad i sin naggande goda, lilla storlek – utan att allt är så sympatiskt prissatt. Snudd på att någon där konkurrerar med Den galne sommelieren i Valencia och dennes osedvanligt korkade vinpriser till all lycka för oss konsumenter. Vad sägs till exempel om Baltos och La Corte del Pozzo Valpolicella för 290 sek på krogen? För att nu inte tala om Andeluna Chardonnay för 230 sek! Eller Krug’scher Hof Riesling Kabinett trocken för 290 sek och Giulia Negris fina Barolo La Tartufaia för 425 sek. Ja, så där håller det på vinlistan igenom. På frågan om de inte borde höja priset åtminstone lite svarar de ansvariga att de hellre har nöjda gäster och förhoppningsvis säljer en och annan extra butelj. Hatten av för det.bild

Den som nu känner sig manad att snarast bege sig till Hjo för att stötta Känslas galna sommelier och den beundransvärda vinsatsningen kan hålla i minnet att vi för dagen vill rekommendera nyprovade bookmakern, Filé trio på planka och Känslas hemgjorda burgare (att fisken, som inte smakades av den här gången, i denna Vätterns pärla, alltså Hjo för er som har svårt att hänga med, är utmärkt, är en självklarhet). Och just det, missa för allt i världen inte desserten Känslig – något för alla med känsla för feeling i det annars så ofta onödigt tillkrånglade dessertträsket.bild

PS Särskilt plus för att krogen håller sig med Gramona Imperial (för pinsamt låga 380 sek, så billigt att det gör ont; smakar som tur är bra trots att det känns som att någon skinnflås just då vinet beställs in). Boston.bild

Förbud mot bristfälliga pizzaomslag!

Här ska man göra sig till och värma pizza till Hustrun och vill ha ett handfast och tydligt ”Gör så här” i punktform, alltså 1. Öppna förpackningen 2 Värm ugnen till 200 C… Men icke! Det enda den förbenade pizzan, som dessutom påstods vara italiensk, instruerade via sitt omslag var, att, hör och häpna, den skulle värmas tills osten smalt och degen antog en gyllenbrun färg! Men hur tänkte inte pizzatillverkaren där? 1. Hur ska den ensamme, utsatte kocken veta vilken temperatur som är lämplig? (Jag provade med 100 C och höjde efter 20 min till 250 C) 2. Hur gör man om osten smälter långt innan degen blir gyllenbrun? 3. Hur gör man om osten börjar torka och så småningom småryka alltmedan ena sidan av pizzan svartnar i väntan på att resten av degen ska bli gyllenbrun? Nej, det är klart att det inte går! Det är väl det den där förbaskade lurendrejarpizzatillverkaren vet, att den säljer en pizza som är omöjlig att värma, eller baka som det så fint heter på köksitalienska. vinifierat kräver förbud mot uppvärmningspizzor utan vettiga instruktioner samt förbud mot pizzor som inte värms upp samtidigt med hela sig själv!Deep Purple Burn

Lämplig musik.

Stöd sommaren – drick rosé!

Förvisso finns med stor sannolikhet ett och annat rättmätigt uns av grämelse och förbannelse över sommaren 2015, men, saken är den, att den är inte slut ännu. Hur vi än vrider och vänder på saken måste vi räkna augusti till sommarmånaderna. Det innebär att vi har ytterligare halvannan månad sommar kvar. Hur vi än vrider och vänder på saken.bild

Har vi lite tur så kommer en fin brittsommar i september att ytterligare uppväga den inte fullt tillfredsställande sommar vi hade till och med slutet av juli. Den sena sommaren ställer extra stora krav på oss som sommarvarelser. Låt vara att den är sen men om inte vi bejakar den går den oss förbi och vi kommer tycka att sommaren 2015 var sämre än den faktiskt var. Med andra ord gäller det att dricka kopiösa mängder rosévin de närmaste dagarna och veckorna. Här följer några finfina tips som kommer hjälpa er hålla sommaren igång.bild1.Clotilde Davenne Bourgogne Rosé, nr 99022, 119 kr. Finns i alla välsorterade butiker, kan beställas med fyra dagars varsel till övriga. Det här vinet var oförlöst när det lanserades i maj. Sedan dess har det vuxit till sig och står nu i full blom med pinot noir-roséns alla prunkande adelsmärken som jordgubbe och röda och vita vinbär och som det klassiga rosévin detta är uppvisar det även ett tydligt inslag av mineral och örter och bjuder på en uppfriskande syra a la Clotilde Davenne. Perfekt nu, men håller till nästa sommar. Drick som höstavisande aperitif eller till kycklingrätter, lax i olika varianter och sallader.bild2.Château Henri Bonnaud ”Palette rosé”, nr 71164, 179 kr. På senare år har Rosé de Provence kommit att bli Rosévinet med stort R i Sverige. Inget fel i det. Provence är rosévinets hemland och här görs bra rosa en masse. Samtidigt är väldigt många roséviner härifrån lika bleka i doft och smak som de är i färgen. Det gäller alltså att gå rätt i Provence-djungeln. Château Henri Bonnauds rosé, eller ”Palette” som den kort och gott heter i Systembolagets lista, torde vara mer Rosé de Provence än något annat Rosé de Provence på den svenska marknaden. Det är förvisso årgången 2013 som säljs i Sverige (via beställningssortimentet), men det märks inte – en riktigt bra rosé härifrån håller för övrigt lätt två år – snarare är det bättre i år än i fjol. Våga prova detta superkomplexa rosévin och upptäck det djup rosévin från Provence har när det är som bäst.bildRichard Wright.bildAndy Summers.Richard Wright

För Sibylla i tiden!

Kvinnonamnet Sibylla är av latinskt ursprung och betyder sierska. Enligt Allt för föräldrar finns det idag i Sverige 1203 personer med namnet Sibylla. År 2003 fick endast en flicka namnet, men inte som tilltalsnamn.bild

År 1932 serverades den första Sibyllakorven, vilket är en viktig kunskap att bära med sig i vardagen – tänk att åka ur postkodmiljonären på en sådan fråga! – liksom andra viktiga årtal i Sibyllas historia, som 1907 då Oskar Lithell startade i Kumla, 1930 då varmkorv började säljas, 1932 Sibyllakorven lanseras, 1949 start för tillverkning av grillkorv, 1957 produktionen flyttas till Sköllesta, strax utanför Örebro, 1969 Sibyllaskolan startas, 1972 hamburgaren lanseras, 1997 Sibyllakedjan bildas med 170 franchise/kök, 2004 Sibylla-varumärket utses till ett superbrand.bildMedan kvinnonamnet, och, får man förmoda, i förekommande fall mansnamnet, Sibylla, för en aningen tynande tillvaro – minns 2003 ! – lever Sibylla i bästa välmåga. Eller, bara nästan. Vi har på senare år kunnat konstatera att det bir allt svårare att hitta Sibylla-kiosker i vårt avlånga land, för att nu inte tala om hur stört omöjligt det är att hitta Sibylla-kiosker utomlands. Nåja, helt kört är det nu inte.bildLåt vara att grynkorven är korvarnas korv och att västgöten elva av tio gånger väljer grynkorv, men den tolfte gången väljer även västgöten Sibylla (och, sagt inom parentes, Bullens pilsnerkorv, omutifallatt det blir fråga om att välja också en trettonde gång på tiondet)! Sibylla-kiosken är ett lika självklart pilgrimsmål för den hemvändande utlandssvensken som Bullens pilsnerkorv är ett självklart inslag i gräsänklingens och gräsänkans skafferi och som nattamat före dra-åt-helvete-soppan.bild

Vid vår senaste rundresa i det högresta landet i norr kunde vi dels konstatera att sommaren 2015 är ovanlig fin – vi har hört infödingarnas invändningar mot detta men vi kan bara döma utifrån de två augustiveckor vi befunnit oss i det soldränkta Sverige -, dels att Sibylla-kiosken invid Göta kanal i Karlsborg fått ett insides ansiktslyft. Visst börjar hamburgermenyerna bli alltför talrika i kampen mot den amerikanska snabbmatsimperalismen men vi hittar fortfarande kulturhistoriska minnesmärken som hälta-hälta med grillad, kokt special och tunnbrödsrullen med stekt korv och rostad lök och vi njuter i stora drag.bild

För er som inte bevistat Sibylla-kiosken i Karlsborg vill vi varmt rekommendera ett besök just då augustisolen sänker sig över kanalen, grälen i den närbelägna slussen tystnat och hungriga resenärer och ortsbor i bästa sämja samlas kring mattemplet vid kanalen och samstämmigt hyllar korven, brödet och den heliga senapen.

Sibylla.

Istället för rondellhund: Luna Café, Lysekil

I en ful rondell utanför fina Lysekil ligger ett ganska fult och oansenligt hus och alldeles därintill växer vinstockar som om hade de gått vilse någonstans i höjd med Koblenz och nu fattar nada men tycker det väl är lika så gott att gilla läget och växa på som om inget konstigt inträffat. På samma sätt har en spanjor, vars hela namn är höljt i dunkel men som tycks lystra till Javier, och hans vad vi förmodar svenska och i informationen helt säkert namnlösa kollega installerat ett stycke Spanien i det till det yttre ganska fula och oansenliga huset och dess närmaste omgivning.bildSåledes kan den hugade när vädret så tillåter stiga in i en trädgårdsservering som har lika lite med Västkusten att göra som den utmärkta spanska maten och de dito vinerna som serveras där. Eller varför inte äta inomhus, där samma förflyttning söderut sker innan du hinner säga hola. Tydligen managerar det ambitiösa krögarparet flera verksamheter i Lysekil. Sköts resten lika väl och med lika stor personlighet, servicekänsla och bravur i köket som Luna Café är det bara att lyckönska Lysekil och dess besökare.bildPS ”Javier” är inte bara krögare och spanjor utan också sommelier och, i viss mån, vinproducent. Den hugade kan därför ta sig en svängom i Luna Cafés vinodlingar – solaris och pinot noir – och kanske någon gång i framtiden också få tillfälle att prova husets i bokstavlig mening eget vin.bildKlicka här för spanska bomber!

Caryl Ferey: Mapuche

Trots att er utsände i vårt platta grannlands litterära katakomber och förhandenvarande debatter har gett ut tre böcker i original på danska – jo, så är det faktiskt, de har skrivits påCaryl Ferey Mapuche svenska och sedan översatts, men det är först sedan de kommit ut i Danmark som de köpts in av svenska förlag – har han inte läst någon mer omfattande text på danska, som till exempel en över 500 sidor lång roman. Fram till nu. Boken som tagit er ovan nämndes danskbokssvendom är Mapuche av Caryl Ferey.

Vadan detta, vad finns det för skäl för dig att läsa en bok på danska bortsett från att det ger dig ett osökt tillfälle att tala om dina danska originalböcker i en konstruerad och krystad recension? Jo, det finns ett mycket fint skäl, rent av två: 1. Boken är en gåva från författaren och dedicerad till er ovan nämnde. 2. Boken har överlämnats av författarens far, som i sin franska okunskap och dito ullstrumpor var övertygad om att han överlämnade en bok på svenska och som er ovan nämnde undantagsvis kan vara en vänlig själ tittade denne på boken och utbrast ”Åh! På svenska och allt!”. Ja, ni förstår, efter det där sista återstod bara att ta sig an boken på danska – och detta måste underströks ytterligare av att Hustrun undslapp sig ett ”Va? Ska du läsa Caryls bok på… danska?! Vi har den ju på franska i original, vad är det för fel på det? Du läser väl inte danska?”. Klart jag gör. Nu.Caryl Ferey

Oavsett vad jag nu tycker om Mapuche förstår alla att den här recensionen inte kan bli annat än positiv, rent av hyllande. Tur då att boken är välskriven, spännande och kunnig i sin beskrivning av den synnerligen dystra och brutala tiden då Argentina styrdes av mörkrets makter, minst 30 000 människor försvann på bara några år (poff! så var de borta), laglydiga människor torterades för ingenting, barn togs från sina föräldrar och gavs till viktiga militärer och så vidare i all outhärdlig evighet och sedan Menem på det. En tid som inte får glömmas och förtjänar att beskrivas om och om igen. Gärna i en sådan här thriller-betonad bok. All heder åt Caryl som lagt ner mycket tid, inte minst på plats i Argentina, för att samla in det autentiska underlaget till den här boken. Tyvärr finns Mapuche inte utgiven på svenska, men vi kan rekommendera den på engelska, franska eller danska.

PS Caryl Ferey, född 1967, visste redan som liten att han skulle bli författare. Han fick kämpa under många år. 1994 utkom hans första roman och idag är han väl etablerad och har utgivit allt från barnböcker via brutala thriller till sångtexter och teaterstycken. Han har översatts till flera språk och bland annat har det gjorts film av hans kriminalroman Zulu. Mapuche är hans tionde kriminalroman. Musik.

Kan vinmakare per automatik laga mat?

Fick frågan om jag verkligen är så usel i köket som jag påstår på vinfierat och om det är så, borde jag då inte också vara en usel vinmakare, eller, borde jag som vinmakare åtminstone inte vara hyggligt bra på att laga mat? Författade mitt svar i en kommentar till inlägget och någon tyckte i en annan kommentar att min kommentar borde bli en post i sig och det blir den nu:

Jag tror inte att kockar per automatik är bra på att göra och blenda vin och jag tror inte att vinmakare per automatik är bra på att laga mat. Däremot kryllar det av mindre Hector Berliozsjälvinsiktsfulla personer som tror att de kan laga mat eller göra vin, eller för den delen sätta ihop parfymer, på en högre nivå bara för att de kan något av det övriga, ja, det förekommer till och med en uppsjö folk som tror de kan laga mat, göra parfym eller maka vin bara för att de skriver om ämnet i fråga. Sannolikheten för att de faktiskt kan göra något av det där är oftast ungefär lika stor som att en musikrecensent faktiskt kan komponera en symfoni eller fylla Globen med framgång.

Med detta inte sagt att t ex jag inte kan bedöma en maträtt utifrån dess smaker och till och med ha synpunkter på vad som skulle kunna göras bättre rent smakmässigt. Däremot har jag högst sannolikt ingen aning om hur det ska gå till eller ens vad som egentligen tarvas för att uppnå min idealbild av rätten.

Lite grann som att se en bild och känna att något fattas här, men det är först när den kunnige designern dyker upp som den där sista pricken som fattades hamnar rätt.

Vad gäller det där med att maka vin är det nog i sig som att laga mat. På en lägre nivå är det bara att följa receptet och använda de tekniska kunskaper man införskaffat.  RentToque krasst kan vem som helst göra detta. På en högre nivå finns inga recept och allt är fråga om känsla. Spörsmålet är då i slutändan om du har den känslan eller inte. (Utgår här från att det är en självklarhet att allt görs rätt i vingården och att frukten som frambringas är så perfekt den kan vara – noterbart är att även en vingård kan skötas med mer eller mindre känsla; varje år gäller det att avgöra när grönskörden ska påbörjas, kunna avgöra om ett uppbindningssystem kanske bör förändras, förstå det du odlar mellan raderna osv, ställningstaganden som inte alltid sker utifrån ren kunskap)

Utan att förhäva mig själv har jag, bortsett från början då erfarenheter saknades, vanligtvis alltid gått på känslan (därmed inget sagt om hur väl det går/gått, men rent objektivt vågar jag drista mig till att säga att det fungerat och fungerar hyggligt eller rent av bra) och de vinmakare jag själv uppskattar är de som inte tuggar på om allt de gör eller, i än högre grad, vad de inte gör – comme il faut bland dem som säljer in sig själva som ovanligt naturälskande vinmakare – utan bara gör. Så snart någon börjar snacka för mycket brukar det handla mer om att försätta lyssnaren i en stämning därför att produkten faktiskt inte håller vad babbelmakaren just står och lovar och/eller därför att vinmakaren faktiskt inte är en fena egentligen.

Senare tiders bästa svar jag fått från en vinmakare, då jag själv iklätt mig rollen som Hector Berlioz2skribent, är från Marie Menger-Krug som, sedan jag avfyrat sju-åtta snabba, suckade och bad om ursäkt ”Jag är ledsen, jag har inga svar på dina frågor, jag antecknar ingenting och vet aldrig i förväg hur jag ska agera, allt går på känsla” – detta är beundransvärt (naturligtvis under förutsättning att vinerna utifrån sina egna förutsättningar är bra). Ingen kan gå från köket till vingården och klara det tricket, lika lite som i alla fall jag kan gå från vingården till köket och jobba på känsla så som de stora gör.

Sedan kan man, som Hustrun, med en suck korrekt konstatera att mina tillkortakommanden i köket ytterst beror på ett fundamentalt ointresse. Jag förstår helt enkelt inte varför jag ska laga mat när jag istället kan lyssna på musik, spela gitarr, läsa eller skriva lite. Men jag är oerhört glad att andra, som Hustrun, gärna gör det omvända.

På tal om symfonier en fantastisk symfoni.