Tävlingsmänniskor är människor som har ett hål i själen. De är patetiska, och därför gäller det att komma ihåg att det också är synd om dem.
Tävlingsmänniskor
Svara
Skörden Domaine Rabiega 2021 2.0
”Ni är väl snart klara med skörden?” har mer än en frågat de senaste dagarna och visst, vi har bara ett dagsverke kvar innan alla druvorna är bärgade. Men faktum är att varje nystartad jäsningstank innebär minst en månads, ofta två månaders arbete.
Med andra ord: Om vi kör in de sista (cabernet-)druvorna i slutet av den här veckan, är vi ”klara” med skörden en bit in i november. Å andra sidan är det förstås nu, då druvorna ska bärgas, det är som mest arbetsintensivt. Höll på att lägga till ”oroligt” i slutet på förra meningen, men så enkelt är det inte. Oro för regn och hagel är en del av skörden, och det är oro för avbruten jäsning, galopperande flyktig syra med mera också. Det är inte förrän vinet ligger där i tanken, efter väl genomförd alkoholisk och malolaktisk jäsning, som vinbonden kan andas ut. Alltså om två månader.
Just nu har vi ett flertal kärl som jäser. Tankar i rostfritt stål, öppna ekfat och betongägg. De första druvorna som kom in för snart tre veckor sedan jäser just nu alkoholiskt (de gröna/vita druvorna) eller malolaktiskt (de röda/blå druvorna). Källarråttorna – så kallas personalen i vinkällaren – springer mellan jäsningskärlen och mäter temperaturen och densiteten så vi vet att utveckling pågår – densiteten minskar allteftersom sockret jäser till alkohol – och för att vi ska vara säkra på att utvecklingen går åt rätt håll provar de nyss nämnda och vinmakaren all must och alla viner varje dag.
Min egen roll är dels, som nämnts ovan, att prova för att säkerställa att allt går som det ska, dels att sätta ihop de många olika pytsarna vin så 1 + 1 alltid blir minst 3. Det arbetet börjar, åtminstone i mitt fall, redan ute i vingården, där jag försöker få en bild av varje fält och druvorna där. Denna bild brukar sedan klarna något när jag står vid gallringsmattan och går igenom druvorna allteftersom de anländer till vinkällaren.
Det är utifrån den nyss nämnda bilden jag sedan fattar beslut om hur druvorna ska jäsas, och allteftersom den jäsningen pågår, alternativt då den är över, bestämmer jag hur vi går vidare, alltså vilka pytsar som ska slås ihop och, i förlängningen, hur de ska lagras de närmaste månaderna eller rent av åren. För att vara säker på att jag inte missat något eller omutifallatt någon blend drar iväg åt ett håll jag missat att förutse, måste korrigeringar göras allteftersom under lagringens gång. Faktum är att det är det där sista som är det roligaste med att göra vin i detalj och med högsta möjliga kvalitet som enda mål: Att det oförutsedda hela tiden inträffar och det gäller då att vara lyhörd för det och snabbt tänka om och fatta nya beslut utifrån de nya förutsättningarna. Detta sker allt som oftast mitt under pågående druvplockning och det händer också då vinet (eventuellt) är redo att buteljeras.
Boman bäst-i-test
Skrev för några år sedan om Göran Bomans bok om vinerna i Provence. Sedan dess har en engelsk version kommit och, hör och häpna, nu har ärevördiga La Revue du Vin de France recenserat och utsett den engelska (!) versionen till ”månadens bok”. Rätt cool ändå…
Sci-fi
Sci-fi finns understundom genomförd i Nuet som Déjà vu. Tanken slog Vidkun Quisling – ja, namnet var olyckligt, det var Vidkun den förste att erkänna, men vad göra med vilseledda föräldrar med lika dålig smak som omdöme och fötterna väl förankrade i den otänkande grå massans ängsliga geggamoja, och sedan, ja, då gick livet på av bara farten och han vande sig vid det tagna efternamnet och förnamnet, Vidkun, det tyckte han uppriktig om – då han satt där i husdoktorns väntrum och inte kunde sluta stirra på sin barndomsvän Erling som i samband med Kinesiska sjukan, detta för människan i liv så kostsamma 100-årsjubiléet av Spanska sjukan, kom ut som antivaccinare och bestämde sig för att han inte behövde några vaccin från Bill Gates och George Soros och andra judar och nu satt han där, Erling, och väntade på sin polio-diagnos.
Skörden Domaine Rabiega 2021 1.0
Inte ens september och redan är hälften, eller mer, av druvorna skördade på Domaine Rabiega. Tidig mognad, eller snarare normal mognad utifrån den nya skördekalenderns tideräkning. När jag började min första vända på Domaine Rabiega 1988 skördade vi syrah i slutet av september/början av oktober. Nu gäller sena augusti/tidiga september.
Året, 2021, har utmärks av eländes elände och massvis av tur. Det förra för alltför många av våra kollegor, det sista för oss. Skörden kommer förvisso bli väldigt liten på grund av den långa torkan i år, men vi får i alla fall en skörd och – paradoxalt nog tack vare torkan – den är galet bra: små druvor med fantastisk koncentration. Faktum är att druvorna är så koncentrerade och laddade att vi bestämt oss för att inte göra något rosévin i år. Enkelt uttryckt har druvorna fel balans och sammansättning för att fungera i målbilden för vårt rosévin.
Det eländes elände som drabbat så många började i april – den kallaste aprilmånaden i mannaminne, toppad av flera dygn med kraftig frost. Frost som dels tar knoppar av daga, dels stör mognadsprocessen. På detta följde längre norrut i Frankrike oväder och regnstormar medan vi i södern drabbades av en flera månader lång torka. När vädret så började rätta till sig norröver, drabbades vi i söder, särskilt i de sydöstra delarna av Frankrike, av bränder. Torkan i kombination med hårda vindar är mums för mumma för elden, och när intellektuellt allt annat än överbegåvade individer välvilligt hjälper den på traven genom att kasta fimpar i torrt gräs eller rent av grilla på engångsgrillar i den fria naturen, står det inte länge på förrän tusentals hektar mark har härjats av elden.
Vingårdar brinner inte. Tvärtom utgör de väl fungerande brandgator. Men att de inte brinner innebär inte att stockar inte kan torka sönder eller att druvor kan skrumpna ihop eller få sin smak förstörd av rök eller rent av det saltvatten vattenbombarna hämtar i havet. Oräkneliga av våra kollegor har fått årets skörd spolierad på det här viset. Och när alla trodde att nu kan det inte bli värre drog ett oväder fram här i förra veckan och dränkte vissa fält medan andra slogs sönder av hagel.
Nej, det är inget lätt år i år, och för många kommer det att vara det värsta någonsin. För konsumenterna bör det rimligtvis innebär att rosévinerna från Provence kommer gå upp något i pris, alternativ ner i kvalitet. Det sista inte därför att alla sitter med superkoncentrerade druvor utan därför att skörden kommer att bli mycket liten. Massvis av odlingar har förstörts helt eller delvis samtidigt som det är lite vätska i druvorna till följd av torkan.
När det ser ut som ovan är den som klarat sig undan med blotta fasan, och en liten skörd, mer än tacksam och medan andra slickar såren kan vi planera för en exceptionellt bra årgång, låt vara med en aning blandade känslor.
C
C. Än var det C. Än var det E. Än var det G. Än var det tal. Än var det skrift. Än var det något annat… Det tuffade på: Jag åkte transkriberiska järnvägen.
Diet
Diet är en synonym till ”ett djävulens påfund”. Detta vet alla som någonsin provat på övningen ifråga, vare det sedan på frivillig eller tvingande basis. Den som nu blir utsatt för djävulstyget ifråga måste, om inte annat så som en ren överlevnadsåtgärd, vara listig. Låt säga att hemmafronten kontrolleras av dietvänliga styrkor och det armod till frukost och middag som det innebär, då måste den dietutsatte se till att äta lunch på annat håll. Kanske krävs det inte så mycket list för nyss nämnda åtgärd. Utmaningen ligger snarare i att dels hålla hemmafronten desinformerad, dels hitta lunchserveringar på gudsförgätna platser där inga frågor ställs. Detta skrivet utan någon särskilt anledning.
Hundraeurosrosé
Kan ett rosévin vara värt 100 euro? Kan ett vin överhuvudtaget vara värt 100 euro? Svaret på den frågan är huruvida vinet ifråga säljer eller inte, och eftersom det finns så pass många säljande viner för 100 euro, och ibland avsevärt mycket mer än så, är svaret på båda frågorna ovan ja.
Nu kan någon invända ”aldrig på min dag att jag köper ett vin ens för 100 kronor, än mindre 100 euro!” I det fallet är med självklarhet vare sig rosévinet eller vinet överhuvudtaget värt 100 euro. Svårare än så är det inte.
Med det sagt, låt mig presentera R Rabiega Rosé 2020, 106€.
Hur gick resonemanget när det här priset sattes, ett pris som just nu inte utan viss framgång testas på marknaden? Ungefär så här: Lars var den som började jäsa och lagra rosé på ny ek i Provence. Vinet han då gjorde på Château d’Esclans, ”Rochêne”, kom att bli ”Garrus” och fick en prislapp på nära 100€. Nu gör samme Lars ett vin på ett likartat vis men med de tidigare erfarenheterna från Château d’Esclans och andra håll som kunskaps- och erfarenhetsbas, bör inte ett sådant vin hamna på samma prisnivå som ”Garrus”? Det svarade alla tillfrågade ja på. Nu återstår det att se vad marknaden säger.
Vad väntar då den som sprätter en hundring på det här vinet? Framförallt ett högst personligt och smakrikt vin, en mix av ek och frukt i både doft och smak, ganska runt och kraftfullt utan att bli klumpigt samt ren och lång eftersmak. Kan med fördel avnjutas till en tomatbaserad fisksoppa, en avokado- och mangotimbal, en kaninterrin, grillade rotfrukter, välavvägda kycklingrätter (kanske med lite apelsin i såsen) och, säger köksmästaren på Domaine Rabiega, kalv.
”Et derrière les montagnes, au fond de la vallée, Eos se réveille…”
Flipperspelet
Flipperspelet var av den digitala modellen. Trots bristen på känsla spelade de ändå ett par omgångar. Han slog till med den högsta poängen som dittills uppnåtts på spelet. Det tekniska underverket uppmanade honom att digitalt rista in de tre bokstäver som för evigt skulle manifestera vem denne finlirare var. Han skrev k. Han skrev u. Han skrev k. Kvinnan lämnade då med lätt blossande kinder spelet. Muttrandes. ”Jag förstår verkligen inte vad som är så kul. Man får ju skämmas.” Hon var den vuxna i rummet.
Tvååringens privilegier
Tvååringens privilegier vederfors mig tidigare idag. I samband med ett besök på ett av stadens näringsställen upptäckte jag att omgivningen såg mig som en tvååring och behandlade mig som en sådan. Således började gästerna vid de andra borden rista och vicka när jag spelade en löjlig melodi på min speldosa, och de föll in i ett unisont ”Borta!” var gång jag gömde speldosan under bordsduken, bara för att upprymt ropa ”Titta!” var gång jag slet fram speldosan från dess gömställe. När jag sedan började stöna och stånka med en bestämd och smått ansträngd min, tittade de alla på mig med deltagande leenden. Det var mycket uppmuntrande.