Torrperioder är ingen nyhet i områden som södra Frankrike, de centrala delarna av Spanien, Red Mountain i Washington State och Sicilien. För att nu nämna några som sedan länge har att hantera detta föga törstsläckande fenomen. Idag har de här traditionellt torra och varma regionerna fått sällskap av vingårdar snart sagt överallt. Orsaken är de alltmer extrema väderförhållandena under så gott som hela växtsäsongen. Mer frost, vind, torka och, paradoxalt nog, nederbörd.
På vissa håll klarar man en torr växtsäsong, och skörden, med hjälp av bevattning. Men det fungerar inte överallt. Vatten är, föga förvånansvärt, inte sällan en bristvara i områden som har problem med torka. Ibland är det förbjudet att vattna, andra gånger införs ransonering under perioder då vattnet behövs som bäst och när det vill sig riktigt illa har de egna brunnarna sinat och bonden har inget annat att göra än att konstatera att det är kört.
Fast det där sista är inte riktigt sant. Försigkomna bönder planerar för torrperioder genom att välja rätt typ av druvmaterial. Särskilt viktigt är valet av rot – så gott som alla druvsorter som chardonnay och syrah (arten vitis vinifera) är ympade på rötter (korsade på andra vitis-arter) speciellt framtagna för olika odlingsbetingelser, till exempel torka – men det gäller också att välja sorter och kloner som är anpassade för ett torrt klimat. Utöver detta är ett bra trick att behålla en ”gräsmatta” av klöver, gräs och blommor mellan raderna. Växtlighet som försiktigt klipps ner vid behov och som dels blir framtida gödning, dels, och viktigast i det här sammanhanget, håller kvar fukten i marken. Kort sagt är det stor skillnad på fuktigheten i en rad som plöjts och en som är beväxt.
Vid sidan om ansningen av växtligheten mellan raderna är ett ytterst viktigt moment i vingården just nu att hålla svampangrepp, framförallt mjöldagg (mildiou och oidium), stången. På Domaine Rabiega har vi precis nåtts av informationen att det grasserar mildiou på platser lite väl nära oss. Som lök på laxen har angrepp av oidium också konstaterats i området. Medan det första eländet kan sätta fart även då det är ganska svalt, föredrar oidium värme och fukt. Ett rejält regn, som det vi hade för någon vecka sedan, och lite värme på det är allt som behövs för att eländet ska få fäste i vingården.
I och med att vi i år dels haft varma och soliga dagar, dels svala nätter, och regn vid rätt tillfälle – rätt för odlingen som sådan, fel för att hålla svampen borta – har vi att hantera båda mjöldaggsvarianterna. För oss som arbetar ekologiskt är det då förebyggande gallring och vid behov växtskydd i form av bordeauxvätska (mildiou) eller svavel (oidium) som gäller. Den som ”sätter” de första behandlingarna, alltså skyddar vid rätt tillfälle, brukar klara sig utan några skador alls och behöver dessutom inte spruta så mycket mer, förutsatt att säsongen inte är alltför blöt. Vi sätter, förstås, en ära i att aldrig bomma de där initiala besprutningstillfällena.
Händer inget mer? Tja, vi som står mitt i smeten, eller i alla fall jorden, tycker att det räcker med det ovan nämnda, men föralldel, detta ska också ske nu och den närmaste tiden och helst igår: binda upp de unga vinstockarna (planterade ifjol) och sätta ut stöttor och tråd för desamma, plöja bort ogräs mellan stockarna (alltså inte mellan raderna) med traktor där det går annars för hand (tufft jobb i värmen), ébourgeonnage (årets första gallring då vildskott och skott som sitter för tätt tas bort), ta bort stenar från odlingen (varje år kommer som en glad överraskning nya stenar upp ur jorden), så småningom vendange vert då vi tar bort druvanlag där vi tycker det ser ut att bli väl mycket av det goda… ja, och så har vi förstås lite arbete kvar i vinkällaren innan vi tar tag i nästa skörd, bland annat ska den sista skvätten vin (Fleur de Lys rouge) buteljeras i juni och därefter ska lokalerna och all utrustning gås igenom i god före skörden som vi (jaja, jag) idag tror kommer starta sista veckan i augusti i år.
Detta nyss nämnda om chenin blanc innebär, i alla fall för er utsände i de missuppfattade vinernas småsmutsiga och sorgliga värld, att han inte kommer att dricka ett enda glas chenin blanc på en stockholmsk restaurang det närmaste året. Därtill är risken alltför stor att råka ut för ett platt vin med doft och smak hämtad från den fenoliska övermognadens tröstlösa environger, alternativt ett förvisso friskt men också kraftigt felsvavlat vin (bränt svavel a la ”jag arbetar med mycket, mycket litet svavel, å andra sidan tillsätter jag det med stor precision vid absolut fel tillfälle så konsumenten kommer känna ett inslag av bränt svavel som hen i bästa fall kommer intala sig är terroir”), som dessutom är så orent att det står härliga till när smaklökarna går loss i kräkreflexer de inte riktigt visste att de hade. Som lök på laxen serveras de här vinerna högst sannolikt av en stöddig sommelier som kan och vet allt och då inte minst att skiten smakar ”friskt och fräscht med inslag av citrus”.
Vad gäller El Niño nämns fenomenet ytterst sällan när årgångens kvalitet kommer på tal. Likväl har det påverkat åtskilliga viner och årgångar. I modern tid anses kanske El Niño 1997-1998 ha påverkat det globala vädret mest. Vad gäller Sydamerika, som vanligtvis drabbas värst, har flera årgångar även efter 1997-1998 påverkats påtagligt. Noterbart är att det förekommer så kallade meganiños, vilket innebär att fenomenet håller i sig under perioder på upp till ett decennium. Självklart talar vi då inte om ett ständigt pågående katastrofläge utan snarare om en rad fenomen och händelser i form av extremväder.
Och allt detta kära HR:are i förlängningen på grund av den oläsbara minitexten på behållaren! Skandal är ett på tok för otillräckligt ord i sammanhanget. Vi kräver att Riksdagen med omedelbar verkan och utan remissrunda beslutar om ett förbud mot liten text i alla sammanhang! Den som beställer liten text eller trycker en liten text eller saluför en produkt med liten text eller på annat vis utsätter allmänheten för liten text ska kunna dömas till ett straff som inte får understiga tre år på tukthus med tvagning tre gånger om dagen med ingen annan toalettartikel än en tandborste och conditioner i flaskor och burkar och tuber med oläslig text.
Les Lauzeraies 2020, nr 2724, 139kr. ”Stor, kraftfull, rejält fruktig doft och smak med inslag av granatäpple, körsbär, persika, jordgubbar och blodapelsin; välgörande stramhet och balans. Smakrikt: ett rosévin för matbordet. Serveras vid 8-10°C till vegetariska rätter eller grillad eller rökt fisk, grillade rotfrukter eller till rätter av ljust kött eller vegetarisk pizza eller varför inte en påskbuffé?”
Man kommer överens. Och därifrån tar Vuillard oss med på en resa till Anschluss Österreichs fem år senare. Fem år av mer ordning och reda för företagen men också ökat förtryck, antisemitism, propaganda, desinformation, vi mot dom och förföljelse av oliktänkande i bredast tänkbara bemärkelse. Ekonomiskt kaos och konventionell kriminalitet ersätts med en välgenomtänkt och ordnad form av kaos och kriminalitet och övergrepp orkestrerade av staten och det styrande partiet.
En hel del hann hända innan kriget på riktigt tog fart två år senare, då krigsmaskinen faktiskt fungerade, men så här, två år tidigare var mekaniska fel och problem med logistiken vardagsmat. Mycket påminner om Rysslands inmarsch i Ukraina. Med den skillnaden att Ukraina inte fallit till föga, varför det inte gått som vår tids Hitler & co tänkt sig. Oavsett hur mycket det ryska propagandamaskineriet än försöker, har omvärlden redan nu fått klart för sig att den ryska regimen är omänsklig, paranoid, inkompetent och i största allmänhet förkastlig samtidigt som stora delar av den väldiga röda armén får oss att dra oss till minnes Potemkins kulisser.
Men låt oss gå tillbaka till det där mötet, för det är inte oväsentligt, ja, det är hela poängen med Vuillards bok: Så här illa kan det gå om näringslivets och samhällets företrädare låter sig förvillas av en som det verkar – för den som inte tänker igenom saken och ser vidden av det hela – resonlig och rejäl ledare, som lovar guld och gröna skogar förutsatt att han får allas stöd nu.
Den som inte är alldeles bakom flötet har redan förstått att vinet var utmärkt, i annat fall hade det här inlägget aldrig sett dagens ljus. Skämt åsido är det ett enormt nöje att som vinmakare få prova sina små skapelser så här många år senare och, inte minst, finna dem vara vid god vigör och dessutom himla goda. För så var det: Clos Dière 2003 uppvisar en inbjudande mognad utan några som helst oxid-toner, tvärtom finns här väl integrerad frukt och dito fat i den ganska stora och påtagligt nyansrika doften (mogen syrah i sin prydno); smaken följer upp och bekräftar doften och gör sin, i mina ögon, främsta plikt: den är balanserad, sansad, lagom stram och väldigt snygg. Lång, ren eftersmak.
Året 2003 utmärktes av mycket hög värme under lång tid – det dog så många på Frankrikes äldreboenden på grund av avsaknad av kylanläggningar och därför hög värme, att president Chirac såg sig nödsakad att göra om Annandag Pingst till en dag då fransmännen arbetar ”frivilligt” i syfte att tjäna in pengar till landets äldreboenden – och en hel del torka. På Château d’Esclans, som vi då arrenderade, brann skogen runtomkring egendomen och det var den första årgången på länge som vi inte fick delar av skörden förstörd av vildsvin.
På Domaine Rabiega slapp vi bränderna som rasade i trakten och vi klarade även av året på ett utmärkt vis. Till del berodde detta på att vi fullt ut kunde tillgodogöra oss det svala och nederbördsrika 2002 (varje årgång är beroende av föregående år), till del tur och, framförallt, lågt skördeuttag hårt ”ekologiskt” arbete i vingården alltsedan 1989. Faktum är att medan många hade problem 2003, var vi på Domaine Rabiega överförtjusta. Tack var den fina balansen i vingården kunde vi rent av skörda vid full fenolisk mognad utan att överstiga 13.5% och det är något som betalar sig nu efter nära 20 år i form av en fin balans och full potential i arombilden.