Storytelling i Tällberg 2026

Publicerat av
Svara
Årets upplaga av Storytelling Tällberg är till ända. Som vanligt en högst märkvärdig tillställning. Bortsett från att vi hann plocka hem VM-guldet i juniorhockey serverades vi en radda fantastiska upplevelser på scenen. Tom Alandhs samtal med Grynet Molvig om hennes nyutkomna ”Alla kallar mig Grynet” och nyss nämnde Alandhs samtal med Jesper Högström om ”Smultronstället”, för att nämna ett par oförglömliga ögonblick.
Själv hade jag nöjet att få samtala med Tom Alandh, Heleen Rebel, Grynet Molvig och Krister Henriksson om dokumentären om Riksteaterns uppsättning av Lång dags färd mot natt, vidare nöjet att moderera Eva Vingård när hon tog ämnet ”ålder” till nya höjder och, sist men inte minst, samspråka med Anna-Lena Laurén, Emma Bouvin och Svante Weyler om hur det är att vara utrikeskorrespondent.
Lägg därtill fina scenprestationer av Magnus Västerbro (Augustpriset 2025), Annika Hälldin Lahger, Håkan Lahger, Paul Hansen (vilka bilder!) och Anneli Fichtelius. Som vanligt fanns arrangören Birgitta Baud på plats med sin pålitliga hjälpreda Åsa Pellasoch Göran Lundell (Lundells Bokhandel) sålde rikliga mängder böcker medan Villa Långbers och systerhotellet Klockargården skötte markservicen, login och kosten med den äran.

En minnesvärd vinresa (för somliga)

Publicerat av
Svara

Någonstans i trakten av Draguignan, Frankrike, någon gång i början av 1990-talet. En vinmakare skriver, slarvigt, nonchalant, ”90 Syrah utan ek”.

Linköping, Sverige, Nyårsafton 2025, en tokfrans har lagrat det ovan nämnda vinet i över 30 år och har nu tagit med sig det till en finare middag i hoppet och tron att det ska vara något extra. Efter 35 år… av vilka cirka 30 i den hoppfulles något för varma vinkällare…

Nåväl, nu var den i inledningen av den här ganska meningslösa texten nämnde vinmakaren faktiskt på plats i Linköping denna Nyårsafton och hans hjärta lät sig beröras av den hoppfulles tokiga och smått patetiska infall – samtidigt var han medveten om att de där 90:orna fortfarande är om inte vid full vigör så närapå, varför han ställde sig upp och röt åt det illustra och oborstade bordssällskapet – som ovan torde ha framgått hände detta i Östergötland – att stilla sig och då det gjort det lät han skrytet flyga fritt och högt. Detta är vad han sade:

”1990 var den första årgången jag gjorde på egen hand. Vi hade arbetat hårt i vingården för att få den i bättre skick. Ändrad beskärning och tuktning, ingen gödning, vendange en vert och effeuillage…” (han förklarade inte vad allt detta innebar, dels då det föreföll som meningslöst, dels då den som eventuellt undrade och inte vågade fråga måste tycka att ”satan i gatan vad han kan, sådana där uttryck skulle jag också vilja slänga mig med”) ”… och dessutom hade vi infört en gallringsmatta och renoverat vinkällaren och hunnit känna oss, hehe alltså jag, för lite grann under 1988 och 1989…” (det han inte nämnde här var att han hade tur med vädret 1990) ”… så förutsättningarna fanns för ett riktigt bra vin 1990 och som vi lyckades med det! Syrah-druvorna blev kort sagt kanoners…” (ett uttryck som förekommer i Östergötland) ”… och det passade väl planerna som vi hade på ett rent syrah-vin. Jag bestämde mig för att gå all in och pangade på med lång skalmaceration och hela baletten och hade lite tur…” (han borde sagt ”ofattbart mycket tur”) ”…när jag bestämde mig för att extrahera försiktigt…” (här hade han redan tappat publiken, som dock artigt, för att vara östgötar, satt kvar och lyssnade, de flesta med öppna ögon och utan att gäspa) ”… och, ja, det blev ett riktigt bra vin av det hela. Min tanke var att uppfostra vinet på ekfat under ett år sisådär. På så vis blev det också och det var det vinet som blev det ’riktiga’ Clos Dière på syrah 1990, kallat Clos Dière cuvée I, alltså vinet som de kommande åren skulle få en hel del uppmärksamhet och utmärkelser. Men. Det var inte det vinet som kom trea i Vinolympiaden i Bordeaux något år efter skörden – före Grange, Jaboulet, Guigal, Henschke och många fler. Det var en oekad version, just den som ni nu har i glaset. Skälet till att den versionen skickades in till olympiaden var att ek-varianten ännu inte var drickbar, och skälet till att det blev en oekad variant var att den dåvarande inköpsdirektören på AB Vin-& Spritcentralen, Mats Jurdahl, uppmuntrade mig att buteljera en oekad version då ’den var så in i helvete bra’ och, tja, ni känner ju att det fortfarande är ett extraordinärt vin vid god hälsa, och inte saknar man eken heller.” Det där sista om extraordinärt och så vidare var sant och till skrytmånsens glädje begrep även östgötarna det varpå alla utbröt i ett gemensamt skålande och skrålande som varade ända till nästa år.

Les Sorts Selecció 2.0 & magnum

Publicerat av
4

Ibland hittar konsumenter ”flaskvariationer”. Alltså skillnader mellan olika flaskor av samma vin från samma årgång. Ibland är detta inbillning, andra gånger stämmer det. Skälen till variationer mellan flaskor kan vara av många slag.

Förslutningen kan spela oss ett spratt. Uppenbar korkdefekt är kanske snarare att hänföra till just korkdefekt än en variation. Däremot kan olika varianter av smygkork, dvs påverkan som med rätta tillskrivs korken utan att vara en uppenbar defekt, ge intrycket av att vara en flaskvariation. Detta då den ena flaskan kanske uppvisar fin frukt och en ren karaktär medan den andra, som påverkats av en smygkork, saknar den där frukten och upplevs som lite avslaget.

Variationer kan också uppstå i samband med buteljeringen, till exempel genom att det kommer med mer syre i enstaka flaskor eller genom att några pannor blir stående på tappningslinan i samband med ett mer eller mindre tillfälligt stopp. Nu kan någon invända att sådant händer väl inte i vår moderna tid. Svaret är alltså att det gör det. Både i små och stora anläggningar.

Hur buteljerna lagrats påverkar. Har flaskorna lagrats på olika platser, vid olika temperatur, olika mycket ljus, liggande eller stående? Kanske har en flaska legat nära ett element medan den andra inte gjort det. Ju längre tid vinet lagrats desto större påverkan har sådana här detaljer.

Till finliret hör att det i samband med tappningen av vinet kan vara skillnad på den övre delen i en tank och den nedre, och… tempot under buteljeringen spelar roll. Kanske kommer den sista slatten i tanken i kontakt med syre på ett vis som lejonparten av volymen inte gjorde.

Något som inte är helt ovanligt, snarare en regel, är att det blir mer eller mindre skillnad mellan olika tappningsdatum. På gott och ont. Ibland till det bättre, andra gånger till det sämre. När det gäller mindre producenter som arbetar med små volymer är det vanligaste att varje vin tappas en och samma dag, men när det gäller viner som görs i större volym, och med det menas här en volym som inte låter sig tappas på en enda dag, delas volymen upp i två eller flera tappningstillfällen. Dessa tappningsdatum kan ligga nära varandra eller åtskiljas av flera månader. Utöver det självklara att vinet som lagts på flaska i låt säga april upplevs på ett något annorlunda vis än det som buteljerats i oktober när de båda jämförs i december, kan upplevelsen förstärkas av att den senare tappningen till exempel fått lite mer tid på ek.

Det där sista kan låta lite mysko, men är inte särskilt dramatiskt. Finns det tillräckligt med tid mellan skörden och det första tappningsdatumet hinner den första tappningen få exakt den tiden på ek som är optimal, men ibland töms lagren fort, kanske efter en liten skörd eller efter att en ny exportmarknad öppnats, och då tvingas producenten kompromissa lite med eken. Resultatet blir att den eller de tidiga tappningarna får en något annorlunda karaktär än de senare buteljeringarna som hunnit få exakt den tiden på ek som producenten menar är optimal.

Och nu är vi framme vid poängen med den här långa drapan. Det är nämligen så att i dagarna byter Les Sorts Selecciò, nr 70217, 129kr,  från sådana där lite tidigare tappningsdatum till ett senare. Vinet i sig är exakt detsamma, det ”sattes ihop” redan efter skörden 2022, det som skiljer är, alltså, att den senaste tappningen dels fått mer tid i tank, dels lite mer tid i ek. Skillnaden mellan den senare tappningen och de tidigare är inte avgrundsdjup på något vis, men den uppmärksamme och kräsne lär kunna notera att vinet blivit mer komplext, fått mer mörk frukt och att eken nu är något mer framträdande.

PS På tal om Les Sorts Selecció så släpps vinet nu också på magnumbutelj (finns i beställningssortimentet, nr 77367, 279kr). Sent tappningsdatum.

Musik!

Luktar en defekt kork korkdefekt?

Publicerat av
5

Har vid ett flertal tillfällen i samband med provningar jag hållit för allmänheten fått frågan om huruvida man kan känna på en korks doft om vinet är korkdefekt. Ibland har jag svarat nej, ibland ja. För så är det.

Det händer att en kork stinker det som vanligtvis betecknas som TCA och korkdefekt lång väg. Ofelbart är då också vinet i den nyss förslutna flaskan korkdefekt i klassisk mening. Så ja, man kan känna korkdefekt redan genom att lukta på korken.

’

Å andra sidan kan vinet uppvisa klassisk korkdefekt trots att korken inte luktar så. Med andra ord är svaret nej, man kan inte (alltid) känna klassisk korkdefekt genom att lukta på korken.

Utöver det ovan sagda, om ”klassisk korkdefekt”, den där uppenbara som alla vinintresserade förr eller senare lär sig att känna igen, finns det andra defekter knutna till korken. Defekter som inte kan uppfattas som klassisk korkdefekt/TCA. Till exempel olika former av ”smygkork”, en elakartad variant som tar loven av vinets frukt och sänker drycken i fråga ett par nivåer under sin egentliga kvalitet, kanske rent av påverkar smak och doft med en murken karaktär (som inte är att förväxla med gamla fat, som, utöver det murkna, brukar ha ett kompletterande doftinslag av smuts och flyktig syra).

Den här typen av defekter är över huvud taget knepiga att känna igen. Är provaren bekant med vinet har hen relativt lätt att känna att något inte är som det ska. Om det är första gången vinet provas är det svårt att avgöra om det är en smygkork eller bara ett inte helt optimalt eller rent av direkt tråkigt vin. Helt klart känner inte provaren smygkorken på korkens doft. Möjligen kan hen ana fara å färde om korken är svampig och till del dränkt i vin, men, dessvärre kan även torra, till det yttre oklanderliga korkar vara upphov till smygkork. Så, kanske kan provaren i de här fallen ana en defekt genom att studera korken. Förmodligen inte. Såvida hen inte är synsk.

 

Jul-quizz 2025!

Publicerat av
1

Rätt svar i en kommentar om några dar

  1. Är Årets julklapp en 1. Bok X. Bok 2. Bok ?
  2. Är boken en 1. Långdikt X. Långdikt 2. Långdikt ?
  3. Är den långdikten skriven av 1. Lars Torstenson X. Lars Torstenson 2.Lars Torstenson ?
  4. Heter långdikten tillika boken av Lars Torstenson 1. Frukostflingor (vi ska ändå snart dö) x. Frukostflingor (vi ska ändå snart dö) 2. Frukostflingor (vi ska ändå snart dö) ?
  5. Vems vänner önskas God jul i SVT på Julafton kl 15.00?    1 .Vi som står upp för Joakim Lamotte (Joakim Lamottes vänner) X. Zum Franziskaners Vänner 2. Musse Piggs vänner
  6. Skiljefråga: Vad heter vännerna i fråga 5?

Bildledtrådar:

Musikledtrådar: Ledtråd ett. Ledtråd två.

 

Frukostflingor (vi ska ändå snart dö)

Publicerat av
6

Har fått en del nyfikna frågor om vad läsaren kan förvänta sig av nyutkomna ”Frukostflingor (vi ska ändå snart dö)”. Tja, en långdikt över drygt 100 sidor och i åtta delar. Om livet och hoppet och allt däremellan som informationsöverflödet, miljöförstöringen, åldrandet, krigen och döden. Alltså vår gemensamma vardag och sånt som alla bör vara bekanta med. ”Vadå långdikt”, har mer än en frågande hasplat ur sig med förvetenheten lysande i ögonen. Det tål att fundera på, men allt hänger ihop även om det tar sig vindlande vägar och utflykter i periferin förekommer. Bundet, obundet, rimmat, orimmat, samplat, fakta och hittepå. Lite grann som här nedan, även om de här små citaten ur helheten inte kan bli annat än skärvor.

Saxat ur del 1.0 (Ouverture)

Oxfam hit och dit och kaffe i bryggaren,

surrande flugor, sol, sommar, peett radio,

kanske en morgontidning, en lokalblaska,

ungdomar som är i Visby för att vaska,

ett budskap: vi är rika, inte ni, tjoho!

Och krigen i världen… vi läser resten sen

Saxat ur del 2.0 (Information)

Bara ordet intellektualism

kan leda till en regelrätt schism

Inte vill väl den som hittat sin kant

veta vad som faktiskt är sant

om det är alldeles upp och ner

och en annan bild av det som sker

Saxat ur del 3.0 (Moder Jord)

En oljetanker på grund

tiden stannar upp en stund

Oljeklibbiga små djur

som inte haft någon tur

Snart är oljetankern tömd

katastrofen över, glömd

Minnet vårt är väldigt kort

det mesta förbleknar bort

—

Vad är väl torka och svält

massa flyktingar i tält

krig elände annan skit

om det inte kommer hit

Låt samvetena lida

om skinnet slipper svida

Samma med extremväder

finns för helvete kläder

charterresor att boka

för oss rika och kloka

Saxat ur 5.0 (Ålder)

vem minns vad

vad finns att minnas

vem minns vem

vem finns att minnas

—

I det gulnande, redan röda,

snart färglöst bruna och döda,

ser vi det som fram tills nyss var,

det försvunna som ändå finns kvar

—

Tiden flyger högt över

svunna tider, svunna rum

Flyger genom det skira,

återser det som har glömts

Stävar i det som trampats

av dem det som en gång var

Svävar genom oss dig mig,

våra livsandar, livsluft

 

En färd genom upptrampade

landskap, genombrutna av

minnen

En färd,

en smärtsam flykt från Alltet,

en  rasande flykt från sig själv

Tiden sprider ljus mörker;

genomlyser det dunkla

En transparent förflyttning

inom oss och utom oss

Ett snabbt flyktande mörker,

en dörr till ett nytt dunkel

Tiden flyger högt över

svunna tider, svunna rum

Saxat ur 6.0 (Krig)

”Polen åberopar Natofördragets artikel 4

om samråd i samband med säkerhetshot.”

Det är kanske så det börjar.

 

Men först uppladdning och nationalism,

som i von Suttners gamla bok om hur

ett krig blir till.

Provokationer, frustande kontorsråttor,

som själva inte ska dra i fält,

inte ens vara nära fronten.

De stora orden kittlar fegisens skrev,

får den lille att känna sig stor,

konsekvensen är avlägsen.

—

Lemlästad betyder sakna en arm

Eller ett ben eller två eller en tå

Lätt att inför allt detta känna harm

Men det är nog helt klart så det kan gå

Både här och där och förr och nu och då

Fast den lemlästade kan nog inte gå

I alla fall inte utan hjälp och stöd

Det är kanske inte svårt att förstå

Men att någon befinner sig i nöd

Innebär inte att den får vårt stöd

—

När kanonerna har tystnat

och ruinerna raserats,

och husen byggts upp igen

och parkerna åter fyllts av fåglar

När halta och lytta är borta från gatorna

och massgravarna är böljande fält,

och köttkvarnarna slutat mala

och smärta och sorg är bild och text

När barn inte tas från fäder

och fäder från barn

och mödrar från barn

och barn från mödrar

och bror från syster

och syster från bror

När alla trauman är kurerade,

undanstädade eller döda,

och allt gammalt groll är glömt

och pengarna åter fått ett värde

När gråten utan tårar är historia

och ålarna inte längre är feta av döda sjömän,
och våldtäkterna och oäktingarna blivit sägen

och mardrömmarna är historia

och dagdrömmen tillbaka

När livet åter fått ett värde,

­–då samlar vi oss,

och tar sikte på nästa krig

Saxat ur 7.0 (Död)

Folk dör
Man kan fråga sig varför
Men det är nåt man bara gör

—

Gamla vänner dör i ett kör, tar klivet ut ur livet, snart bara du kvar, allt du har, inget är givet, inget skrivet, bara övergivet, och föreskrivet, livet vände, hade en ände, en gubbfan på stan, stan är för fan för Fan och hans barn, alla blir gamla, börjar svamla, lytta och halta, åldringsvården dalta, livet är slut, du checkar ut, i väntan på Hades, på dödsbädden lades, fäjdar bort, livet är kort, tack och ajöss, nu drar vi till sjöss, ut på Styx vågor, inga mer plågor, din egen dödsräpp, som en sista päpp

                                                                                                                                                                                                             Saxat ur 8.0 (Hopp)

Denna desperata flykt från den livsvikta tristessen,

– tristessen, eftertankens förutsättning,

vägen mot ljuset i tunnelns slut, vägen till utopin:

Hoppet finns i tristessens eftertanke

—

Det måste alltid finnas ett hopp,

ett hopp i vardagen, ett hopp i det svåra,

ett hopp i det glada, i dagdrömmen,

Ernst Blochs så viktiga dagdröm,

en förhoppning, ett hopp, också i det

till synes hopplösa: Ett hopplöshetens hopp

Nu släpps min nya bok!

Publicerat av
2

Efter, om jag räknat rätt, 20 böcker – faktaböcker om vin, novellsamlingar, romaner och en humorbok om det katalanska köket – debuterar jag i veckan som kommer som lyriker. ”Frukostflingor (vi ska ändå dö snart)” är en långdikt över drygt 100 sidor och i åtta delar, som skulle kunna kallas Ouverture, Information, Moder Jord, Intermezzo, Åldrar, Krig, Död och Hopp. Boken tillägnas ”Livet, det mer eller mindre underbara och mer eller mindre korta, och Hoppet, det obligatoriska”. Årets julklapp – beställningsbar vilken dag som helst (går redan att ”bevaka” hos nätbokhandlare som Bokus).

Musik

Den fina bilden till omslaget – ”Vintner’s winter” (beskuren) – är gjord av konstnären Pär Strömberg.

Musik.

 

 

2001 Carbase: Carignan-frossa!

Publicerat av
2

Senast jag skrev om 2001 Carbase var den åttonde december 2009 och då skrev jag så här: ”Carbase är en ren Carignan som jag gjorde på Château d´Esclans i La Motte (Provence) 1995 – 2001, eller rättare sagt 1996 – 2001. Första årgången blendade jag bort i gårdens bulkvin. Gick åt skogen helt enkelt. Dracks av plastdunksköpande lokalbefolkning och tillresta turister med utvecklingsbara smaklökar och bristande vin- och självinsikt. Ungefär samma konsument som handlar box i Sverige, gissar jag.

Årgången 2001 är däremot utmärkt om än i min gom inte lika bra som åren 1998 – 2000. Skälet till detta är att jag maxade kraften 2001, bara för att se hur det skulle gå och det gick ganska bra och gav ett riktigt gott och trevligt vin på 14,5 % (Carignan!) som jag inte bedömde skulle ha särskilt bra vare sig lagrings- eller utvecklingsmöjligheter. Kanske lagring upp till sju – åtta år.

Där är vi idag, sju – åtta år senare, och vinet är fortsatt vid bästa vigör – och har dessutom utvecklats bort från power mot struktur, elegans och fördjupad komplexitet (har jag nog aldrig varit med om förr, powervinerna brukar bara sakta klinga av). Jag vågar lägga till ytterligare 7 – 8 år i vinkällaren.

Carignan är helt enkelt en fantastisk druva – oförutsägbar och läcker i sin nyansrikedom (under förutsättning att druvorna odlas och vinifieras klokt, vill säga). Ni som har åren 1998 – 2000 av det här vinet kan lugnt låta dem ligga kvar i källaren om det faller er i hågen.”

Det var då det. Fick tillfälle att prova om 2001 Carbase häromdagen. Vinet hade en del riktiga godbitar att stå upp emot i provnings-flighten och stod upp gjorde det med den äran. Min bedömning 2009 (se ovan) om ytterligare sju-åtta års lagring visade sig vara en rejäl underdrift. Kort sagt var vinet vid utmärkt vigör nu 16 år senare och vid 24 års ålder och, framförallt, var det så himla gott och alla carignan-attributen satt där de skulle: röd och mörk frukt om vartannat, mormors hemgjorda svartvinbärsbaserade saft och den där friska syran som är så hoppfull för alla odlare i rödvinsområden som blir allt varmare.

Vid sidan om 2001 Carbase provade vi en MDLVX (Mazuelo de la Quinta Cruz) eller La Quinta Cruz, som det numera heter sedan Hijo Miguel Merino tagit över vinet hans far Miguel Merino Padre och jag skapade 2006. Nu stod årgången 2019 på menyn och även om de flesta provningsdeltagarna tyckte att denna rena mazuelo från ett unikt gårdsläge i Rioja – La Quinta Cruz i Briones – överskuggades av 2001 Carbase, tyckte jag att Hijos version av vårt gamla vin var strålande och trots att det skriker gubbvarning om det vill jag ändå klappa lille Hijo på huvudet och säga ”Bravo!”. (Förhoppningsvis får vi se det här vinet i Sverige igen framöver; efterfrågan på Hijos viner är dock enorm och det är inte helt lätt att få en allokering nuförtiden.)

Det man kan konstatera idag är att carignan-druvan blivit rumsren, den har till och med fått lite kultstatus. Det är oerhört glädjande. När Carbase lanserades på 1990-talets andra hälft gällde det att inte tala om för hugade kunder att vinet gjorts på carignan… och när Miguel Padre och jag gjorde den första årgången av MDLVX 2006 var han rädd för att inte kunna sälja vinet. Nu kom den årgången, precis som flera senare årgångar av vinet, att, som tur var och är, rankas högt av magasin som Sobremesa och guider som Guia Peñin (ja, även Miguel Padre tvingades allokera MDLVX på sin tid – för trots att det var den fula ankungen mazuelo aka carignan upptäckte fler och fler att det faktiskt var gott). Om det inte vore så töntigt och ocoolt skulle jag nu utbrista ”CARIGNAN FOREVER!”. Men det ska jag inte göra. Högt.

Musik.

Den svenska arvsynden

Publicerat av
Svara

”Nu har det tagit hus i helsike!”

”Va? Vad har hänt?”

”En studentskiva!”

”Och?”

”Och? En studentskiva, säger jag ju!”

”Ja, och?”

”Vi måste hitta bevis för att studentskivor hänt även tidigare!”

”Varför?”

”Så det inte är något speciellt med vår studentskiva förstås!”

”Du menar att ett minus ett är noll: det har aldrig hänt! För att det har hänt förut.”

”Just så!”

”Det är ju genialiskt!”

” Jag vet.”

”Men varför måste vi nolla studentskivan?”

”Därför att det pratas om den. Sägs att det är korruption. Typ.”

”Du menar att svenska folket nog tycker att de statliga inrättningarna ska användas för statens verksamhet?”

”Ja, obegriplig nog när vi gör något, men helt rätt när ni andra gör något.”

”Alltså att svenskarna på fullt allvar tror att till exempel Harpsund används för regeringsmöten, politiska överläggningar och statsbesök och inte släktkalas och studentskivor? Typ, vad är det för speciellt med att bli rodd runt i en eka som den svenska politruk-klassens släkt och vänner redan rotts runt i? Och varför ska regeringsmedlemmar eller ändå värre deras vänner få fira bröllop på stället?”

”Typ så. Kan absolut bli tal om korruption också.”

”Därför att man tänjer på gränserna och faktiskt tar sig friheter med det svenska folkets arvegods?”

”Ja.”

”Och därför att politikerklassen degenererat? Changerat. Gått i regression.”

”Nej, Harpsund har alltid missbrukats. Det är det som är det fina. Ett minus ett du vet.”

”Så vi tycker det här är bra?”

” Ja, vi tillhör ju entouraget. Pressekreterare och så. Vi må tillhöra olika politiska läger men i grund och botten hör vi ihop.”

”Ja, jag känner det. Tydligt. Nu går vi ut och skäller ut journalisterna därför att de pratar om maktmissbruk och dålig vandel. De ska ge sjutton i att ifrågasätta hur svenska folkets arvegods används! Särskilt när det används på ett diskutabelt vis!”

Musik.

Domaine Rabiega: Avslut & 2003

Publicerat av
5

Många frågar mig hur det går för Domaine Rabiega och hur årets skörd var. Svaret är att jag inte har koll på vare sig det ena eller det andra, eftersom jag avslutade mitt konsultuppdrag som ansvarig för vintillverkningen i mars i år. Förhoppningsvis går det alldeles utmärkt och förhoppningsvis var årets skörd utmärkt.

En följdfråga när jag berättar att jag lämnat Domaine Rabiega är ”Vad gör du nu då?”.  Redan innan jag tog på mig konsultuppdraget på Domaine Rabiega 2020 hade jag mer än fullt upp och så är det nu också. Snarare är det så att jag idag för första gången sedan gymnasiet, eller så, nöjer mig med att arbeta heltid. Med andra ord fortsatt arbete med importfirman Terrific Wines, fler böcker på g och fortsatt konsultande som vinmakare (även om jag på grund av allt resande försökt och fortsatt försöker dra ner på det).

På tal om Domaine Rabiega och äldre årgångar och hur förändrade förutsättningar påverkar våra viner kan det i det här sammanhanget vara lämpligt att avlägga en rapport från den senaste provningen av en Clos Dière från 2003, vilken skedde i hemmets lugna vrå häromdagen.

Årgången 2003 innebar, enligt mig, att ett paradigmskifte som vi kunnat ana 1999, 2000 och 2001 blev tydligt. De svalare och till och från mer nederbördsrika åren på 80- och 90-talet ersattes av varmare år med längre torrperioder. För producenterna längre norrut var 2003 generellt ett gissel. Kort sagt var de ovana vid att hantera den typen av frukt som de här ”nya” åren ger. För oss som redan hade vanan inne och inte överraskades av torkan och värmen, i alla fall inte på samma vis, var det ”bara” ett något varmare och torrare år.

Det är glömt nu men många fick panik, då 2003, och andra visste inte riktigt hur de skulle hantera frukten. Detta samtidigt som vinvärldens krämare hade siktet inställt på Parker och hans idealbild av det fullmatade vinet. Föga förvånande gjordes därför en hel del uppblåsta viner utan balans, elegans och seriös ryggrad. Viner som med självklarhet inte hållit över tid.

Den som läst så här långt inser att 2003 Clos Dière än en gång visade sig vara i ett superbt skick och inte bara det: det vara dessutom otroligt gott. Ett av de bästa viner jag gjort. Ja, det var bara det jag ville ha sagt. Resten av den här texten är bara falsk blygsamhet.

Musik.