Sångförbud!

Alltså, klart det inte ska införas ett generellt sångförbud. Det som ska förbjudas är, att muntert gå och småsjunga atonala ”sånger” på offentliga platser. Särskilt hårt straff ska det vara på slik sång framförd mellan 06.00 och 10.00 och den som ger sig till att dumlalla – ”dididipompompomdadadadododo” – för sig själv i ett hotells frukostmatsal ska, i samma stund som den första, meningslösa, tonen kläms fram, vara medveten om att han – jojomensan, även detta är en manlig åkomma – från den stunden är fredlös.

The Three Stooges går igen!

Tycker du om bröderna Farrelly, vaudeville och amerikanska klassikern The Three Stooges, det vill säga mycket slapstick, högljudda påkar i huvudet och dito fingrar i ögonen, då är bröderna Farrellys nya film om The Three Stooges, påpassligt kallad ”The Three Stooges”, något för dig. Du som tycker att ovanstående är synnerligen intelligensbefriat, omoget och dumt och som inte alls kan tänka dig att Larry David utklädd till en arg nunna kan vara ett dugg kul, du ska se en annan film. Också The Stooges.

Stollarna & skatten i urskogen

Du tycker om god mat, mycket god mat. Du tycker om att bo bra. Du tycker om förstklassig service. Du tycker om gamla viner. Du tycker om låga priser. Du tycker om urtrevliga människor. Du tycker om entusiaster. Du tycker om fantaster som svälter sig själva och som redan för 30 år sedan började låna pengar för att kunna bygga urskogens bästa vinkällare, bara för att få se dig, långt senare, le över en

En intet ont anandes Francis Salamolard, minuterna innan han blir blåst på en Beauroy 96.

Château Montrose 1995 för 80 € eller en Beauroy 1996, vinifierad av ingen mindre än Clotilde Davenne på den tiden hon förgyllde Brocards tillvaro, och som stollarna i skogen tycker är så fantastisk och speciell att de inte vill ha betalt för den! Om du tycker att detta passar in på dig kan det vara läge för dig att köra till Auberge de l’Artre, mitt i nationalparken tillika urskogen Mourvan, någonstans mellan Beaune och Chablis, typ. Om det nu finns något vin kvar när du kommer dit vill säga. Hustrun och jag funderar på att flytta in för gott eller i alla fall till dess pengarna tar slut för Odile och Francis Salamolard, som ägarna, de tokiga styckena, heter.

Visslingsförbud nu!

Även om det hjälper, behöver man inte vara grumpy för att reta ihjäl sig på alla dessa, måste vi utgå från, självupptagna och världsfrånvända män, alltid män, som går omkring och visslar på allmän plats, som vore det en mänsklig rättighet att störa den allmänna ordningen meddels disharmoniskt, repetitivt, ofta skenbart muntert, oljud. vinifierat kräver omedelbart förbud mot detta ofog.

Michelangelo: Aktivistavslutning!

På en av de många vingårdar som vi domare fick besöka under Michelangelo-veckan, kom samtalet in på läget för vinproducenterna runt Stellenbosch. Inte alltid så kul just nu, förstod vi. Ett par inhemska grossister har på senare tid kursat och, ordagrant, menade producenten att man nu tvingades gå från ekfat till stavar och chips för att kunna möta de låga priser inköparna i Storbritannien och… Sverige, erbjuder. ”De stora druvköparna är medvetna om att vi befinner oss i ett pressat ekonomiskt läge och erbjuder därför ofta priser under tillverkningskostnaden så något måste vi hitta på.” Att detta också innebär högre skördeuttag och mindre omsorg i både vingården och – källaren, och om miljön och personalen, lyser, mellan raderna, tydligt igenom. Den vakne konsumenten har redan dragit slutsatsen att man inte ska köpa billiga Sydafrikanska, eller för den delen inte heller andra billiga, viner. Handla dyrt och klokt, det är ett enkelt och njutbart sätt att göra nytta i världen.

Michelangelo 2012: Liten vinfrossa

Som avslutning på den veckolånga vintävlingen passade vi domare på att kasta medhavda viner på varandra. Följande buteljer provades: Wallin 2008 (medhavt vin från Provence, första årgången av blend-versionen av Wallin rouge, av falsk blygsamhet vill jag inte kommentera det, men alla andra tyckte det var superbra…); Ktma Argyro 2011 (grekiskt, småblygt, rent och lätt spritzigt vitvin, som bör fungera utmärkt till grekisk mat), Sancerre Jadis (Henri Bourgeois) 2002 (druvtypiskt på alla sätt och vis, stort vin, bra, mjukt och runt nu, mycket bra); Åhus Solaris 2010 (frisk, ren, blyg doft, viss frukt, mognad, hybridkaraktär i smaken men ändå rund i avslutningen); Boloun Ryzlink (Laski Riesling från Tjeckien) 2010 (frisk, ren, viss druvkaraktär, frukt, halvtorrt, bra); Amavi Collection (Walla Walla) 2008 (typisk Walla Walla – stil, stor, fruktig, lätt laktisk doft, mycket frukt, saknar lite syra); Andrew Will ”Two Blondes Vineyard” (Washington State) 2007 (stor, ursprungstypisk doft, integrerad ek och frukt, saknar lite frukt som balans mot eken i smaken, men bra); Clos Dière ”Cuvée I” (Côtes-de-Provence) 2000 (mycket komplext och bra, ja, vaddå? skulle jag ta med skräpviner? börjar visa mognad, men har många år kvar i källaren för den som så önskar); Ridge California Mazzoni Home Ranch 2003 (Zin, Carignan och Petit verdot som uppvisar en stor, fruktig doft med inslag av russin och fruktsötma från övermogen frukt, noterbart är att flaskan var behäftad med en liten släng av kork annan än TCA, som knappast hjälpte till); Morrow Valley ”Madeleine Angevine” 2007 (walesiskt hybridvin med en ren och liten doft, liten sötma); Pullus ”Ranski Riesling” TBA 2008 (sött och gott från Slovenien, stor doft, honung, persiska, mango, koncentrerat, sött, mycket bra); Montelle ”Norton” 2009 (hybridvin från Missouri, stor svartvinbärsdoft, mint, lite trögflytande, riktigt bra smak för att vara en blå hybrid); Anima Libera ”Vigna Favassa” Etna Rosso 2010 (ganska ljus färg, körsbär och körsbärskärnor, rent, klassiskt italienskt vin i distinkt stil, ganska strävt, lång och ren eftersmak med ren bitterhet, snyggt vinmakeri av Emiliano Falsini, cool); Abadía Retuerta ”Sago Garduña” Syrah 2009 (powervin från Spanien, tät färg, stor doft och smak där ek och frukt slåss om utrymmet på powervinets vis, disciplinerat och snyggt, saknar lite syra, lång eftersmak, bra gjort i sin stil); Augusta Winery ”Vignolle” 2010 (Missouri-vin på gammal, fransk hybrid, blygt, hygglig frukt med inslag av jordgubbe, tydligt hybridavtryck i smaken som är en aning robust men också nyanserad, lite grovhuggen hybrid-syra, fruktig ren eftersmak med tropisk frukt); Kasugayama (sake från Musashino Shuzo – mycket bra!); Simonsig ”Redhill Pinotage” 2004 (stor, fruktig doft, varmt klimatavtryck i såväl doft som smak, välgjort i sin stil); Ayres ”Pinot Noir” 2006 (PN från Oregon, som behövde tid i glaset för att komma till sin rätt och som sedan tappade av väl snabbt, annars trevlig frukt och väl integrerad ek); Clos Henri ”Sauvignon Blanc” 2011 (Bourgeois´vin från Nya Zeeland, stor doft, sparris, nässlor, ungt, friskt, rent, mycket bra); Interkardinal Solaris 2010 (mer svenskt vin, lite blyg doft och smak med hygglig frukt, inslag av ostbågar och begynnande mognad, rent och snyggt); Glyndwr 2010 (dessvärre, eller inte, korkdefekt hybridvin från Wales på Rondo, Regent och Triumph d´Alsace).

K-märkta nygamla druvor

vinifierat tackar Christer von der Burg, vinodlare i Mendoza, för tipset på följande BBC-klipp, som var vinnörd bör se, samt alla ni som uppskattar filmklipp där de ovana huvudrollsinnehavarna lurats att bära attribut, i det här fallet en lustig huvudbonad som måste antas vara ”autentisk”, som bekräftar tittarens omedvetna, eller, i förekommande fall, medvetna, förväntningar på hur X bör se ut.

Två något udda viner & Queen

Domaine Chrstiane Rabiega blanc 1987 (Provence, Frankrike), Ugni blanc och lite Clairette, lång lagring på jästfällningen: Vacker, gyllengul färg, ganska stor, mogen doft med inslag av ostbågar, honung och gula äpplen, medelfylligt, rent, väl moget men fortsatt intakt i smaken, lång, ren eftersmak, saknar syra för att vara riktigt bra, men oj, det överraskar. Sariza 2004 (Plovdiv, Bulgarien), 80 % Rubin och 20 % Cabernet sauvignon, lagrat i franska, amerikanska och bulgariska ekfat, källarprov före slutbehandling och tappning, har lagrats i rumstemperatur sedan 2006: tegelkantat, ganska stor, mogen doft med hygglig komplexitet, inslag av rostad ek, vanilj och frukt och bär i en mix av mörka och röda bär, medelfylligt, lång, ren eftersmak, saknar lite syra och är på fenoliskt ej mogen Rubins typiska vis grovhugget, annars ursprungstypiskt och ganska okej, bättre än förväntat. Queen.