Bara på vinifierat: Estelle dansar och sjunger!

Medan andra medier ägnar sitt utrymme och tid åt Herman Lindqvists ilska, prinsessan

Inte glad idag

Estelle i egen hög person, huruvida namnet är rätt eller fel, kungahuset och konseljer och annat som ingår i ett dagsprogram dagen efter en prinsessefödsel, chockar viniferat.se världen med en unik video där låt vara inte Herman Lindqvist men väl  Estelle dansar- eller åtminstone vaggar med huvudet, rör på kroppen i vågaktiga rörelser och sprätter med händer och fingrar – och sjunger.

Big Boys Gone Bananas Gone To Cinema

Så är det dags: ikväll går Fredrik Gerttens ”Big Boys Gone Bananas” upp på de svenska biograferna. I morse kunde ni se honom berätta om sin film på TV4 Nyhetsmorgon, vad han inte förtäljde är att det fria ordet fortsatt behöver vårt stöd. Hursomhelst är det tillfredsställande att se den uppmärksamhet Fredrik och hans gedigna, journalistiska arbete äntligen får. Historisk bakgrund. Här kan man stödja det fria ordet. Här kan man hålla sig ajour. Big Boys Gone Bananas i Riksdagen. Bra klipp från SVT, att se före 23 mars 2012. Fritt ord den 29 februari.

På bio, ikväll.

Perez Cruz: Prinskorvars vin, viners Prins

På tal om alla dessa vandringshistorier som berikar vår vinvärld, är det fascinerande med

Prinskorvars vin, viners Prins

alla drycker som varit Winston Churchills favoritdryck och alla sorter han drack en flaska av varje dag. För att nu inte tala om alla viner som sägs ha gett upphov till uttryck som ”Ett vin för kungar, Kungars vin” och ”Vinernas kung, Kungarnas vin”, och alla kungar, och i förekommande fall drottningar, detta skulle ha gällt. vinifierat.se är stolt över att nu kunna bidra till denna kulturhistoriska flora genom att, efter långa och utmanande test, kunna slå fast att Perez Cruz är ”Prinskorvars vin, viners Prins”. Henrik IV döptes i Jurançonvin, Bullen sköljde ner sina korvar med Perez Cruz Reserva Cabernet Sauvignon. Fler som gillar vinet.

 

Château Calon-Ségur & snarvel

Ända sedan jag, för vid det här laget ganska längesedan, i Hallwylska muséets vinkällare såg en butelj Calon-Ségur från förra seklets början, har jag funderat över de många, aldrig kontrollerade, historierna som är i svang avseende den här Bordeaux-egendomen. Det som då, det måste erkännas (jag var ung och om inte jättenaiv så i vart fall dum i huvudet

Château Calon-Ségur med hjärtat på rätta stället

på unga människors vis), slog mig med viss häpnad var, att det inte fanns något hjärta på etiketten. Med andra ord: hela historien om markisen som sa ”Jag gör vin på Lafite och Latour (blanda annat… förf anm) men mitt hjärta tillhör Calon” och lät sätta ett hjärta på etiketten är snarvel. Läste nyligen ett annat ständig upprepat påstående om att Nicolas-Alexandre, marquis de Ségur, gifte sig till egendomen 1718 (oftast via ett äktenskap med Jeanne de Gasq, vilket bland annat slottet självt ibland påstår i sin reklam och som till exempel franska Wikipedias artikel tagit fasta på). Detta är ganska spännande med tanke på att flera mer tillförlitliga källor anger att han köpte slottet 1718 – ungefär samtidigt som han också införskaffade Mouton – och att markisen de Ségur enligt flera oberoende och samstämmiga uppgiftslämnare (bland annat släktens egen krönika), gifte sig för första gången 1721 och då med en dam vid namn Charlotte Émilie Le Fèvre de Caumartin, med vilken han för övrigt fick fyra, får man förmoda ljuvliga, döttrar. Det där sistnämnda kan en och annan ta för trams och se som en onödig upplysning, men det är de facto värdefull information till alla vinpetimätrar och -besserwissrar. Nåväl, inget av det ovanstående hindrar nu att Château Calon-Ségur numer faktiskt har ett underbart hjärta på sin etikett och att det för det mesta också är ett underbart vin, som värmer vart Saint-Estèphehjärta.

Vinisud: Ogre battle & Servitrisen från Underjorden

Plötsligt stod hon där, vid sidan om vårt bord, inte särskilt anspråksfull vare sig till kroppshydda eller munhygien och med en därmed allt annat än uppfriskande andedräkt, som gjorde sig påtaglig när hon slog fast att vi skulle dricka Piña colada som aperitif. Utan att invänta vårt svar började hon skriva ner sin egen beställning med ett lika belåtet som mystiskt och illauktande leende, ja munnen stod och läckte på vid gavel när hon gjorde detta. När vi vågade oss på ett försiktigt ”nja, vi tänkte oss nog en öl före maten” förlängt med ett onödigt ”vi har provat vin hela dagen”, tog det hus i helsike och efter att ha talat

Pintade på språng

om för oss vilken slags lägre människoras den tillhör som inte dricker Piña colado som aperitif på hennes restaurang gick hon med påtagligt sura steg och ett synnerligen fientligt kroppsspråk iväg och hämtade ett par öl, som hon snart var tillbaka med och ställde ner med ett klatsch eftersom uppseendeväckande mängder vätska rann utmed glasens utsidor. Medan vi försökte torka av oss ölskvättet föreslog hon så att vi skulle äta fjäderfät pintade idag och dricka Månadens Vin. Vi tog ett djupt andetag och sa tyst och utan att se på henne och framförallt utan att insupa hennes bristande munhygien ”i så fall vill vi prova vinet först”. Efter att ha stått och glott på framförallt mig en lång stund gick hon slutligen iväg och hämtade en butelj rödtjut och skvätte ner insidan av ett undermåligt, litet och löjligt glas med det. Trots den bristfälliga provningsvolymen stod det klart att vinet var av vad man vänligt skulle kunna kalla ett prisvärt budgetvin, pimpat med äcklig maceration carbonique-teknik. Nu tog jag bokstavligen talat saken vid hornen och spände ögonen i Servitrisen från Underjorden och förklarade på en lång utandning att vi inte skulle dricka hennes vin och inte äta hennes fjäderfä, däremot ville vi ha en hamburgare. Medan jag vände bort huvudet för att andas in frisk luft, stod hon där och sög på sina ruttna tänder och funderade över vilka djävelskap vi skulle utsättas för. Till slut bestämde hos sig förmodligen för att spotta i våra hamburgare för efter att ha låtit oss vänta en halvtimme var hon så plötsligt tillbaka med ett brett, illaluktande leende och två hamburgare, som vi hade väldigt svårt att få i oss. Ogre battle.

Äta i Palavas (Montpellier)

Palavas les Flots är en kommun i sig, men ses oftast som Montpelliers hamn och strand, allt i ett. Väl placerad i den, sommartid, trevliga miljön, ligger Le

Palavas är Montpelliers hamn och strand, allt i ett.

Saint Georges. En krog som följer havets rytm och bjuder det som dagens fisketur inbringat. Som tur är håller man sig även med en finfin entrécôte och lika finfina ostron från bankarna utanför närbelägna Bouzigues. Kort sagt är detta en restaurang för den som uppskattar trevlig service, en utmärkt köttbit och frukterna från Medelhavets bästa ostronbankar. Ganska kort  vinlista, som ändå har den goda smaken att innehålla det viktigaste, här exemplifierat med Château Saint Martins läckra Picpoul de Pinet för inga pengar alls.

Côté Rue: Stjärnglans över Draguignan

Inte nog med att Benjamin Collombat arbetat på trestjärnig krog, imponerats av danska laget i Bocuse d´Or, gästspelat i Norge, har råkoll på Noma och har utsetts till ”Espoir 2011” av Guide Michelin, han har dessutom bestämt sig för att skapa Draguignans första stjärnkrog. I augusti 2011 öppnade han Côté Rue, i förrgår var Guide Michelin där och provåt igen och frågan är om inte stjärnan kommer redan i nästa upplaga av guiden. Även om den nu inte skulle komma då, är Côté Rue ändå det givna krogvalet i Draguignan med omnejd. Modernt, innovativt, humant prissatt (menyer mellan 29 och 59 €), hygglig vinlista (Montirius Gigondas för under 50 €), trevlig och bra service anförd av Sandrine Collombat och, framförallt, gott. Att Benjamin Collombat dessutom är synnerligen sympatisk och avspänd gör, förstås, inte saken sämre. Värt en charter till Nice och hyrbil därifrån.

Liten vinfrossa, lång text: Middag med Manu Muga

Rummet är, egentligen, stort. Väldigt stort. Men det gigantiska bordet gör det mindre. Kring det runda bordet: sex personer. Långt ifrån varandra. Emellertid är akustiken god så det går, mot förmodan, att föra samtal som alla kan delta i. Bakom spanjoren placerad längts in i rummet, så att säga, sprakar en munter brasa i en majestätisk eldstad, där en halv fura ryms (inom parentes är det ingen tillfällighet att den nyss nämnde spanjoren, för övrigt ingen mindre än Miguel Merino Navajas, strippat av sig ända in på t-skjortan). Snett mitt emot den avklädde – ja, ni vet vem han är nu – sitter kvällens värd, Manu Muga, stor som en basketspelare och kastar, målmedvetet, vin på övriga sällskapet. Knappt märkbart, mellan vinskvättandet, smyger en svartklädd skugga fram överfyllda fat med vit sparris, pata negra, chuletas och annat smått och gott. Som en aptitretare bollar Manu iväg en Tempranillo gjord enligt konstens alla macération carbonique – regler i… öppna kar, ”jo vi måste vara försiktiga när vi lägger druvorna i tanken”, underdriver Manu och pyser korken ur en cava, gjord på Garnacha och zero dosage – ännu inte på marknaden (vi talar alltså inte om Conde de Haro) och därför känns det otroligt skönt att konstatera, att det kanske är Spaniens bästa mousserande vin. Nya årgången av Blanco, mer nedtonad i eken nu och snyggare än någonsin och oerhört rätt i tiden, följs av Spaniens bästa rosado som är lika bra i klädedräkten 2011 som alltid. En Prado Enea 1969, den första någonsin, visar sig vara utrustad med en rutten kork och måste, trots att den mycket värdigt gått i graven, kasseras. Den ersätts med en crianza från 1970, fortfarande fullt vital och extremt ursprungstypisk med sin blandning av vekhet och frisk pondus – ett resultat av att man på den tiden alltid hade mer eller mindre Viura i rödvinerna, förklarar Manu förstrött medan han sliter kapsylen av en Prado Enea 2004, ett vin som lanseras i begränsad upplaga i Sverige i april. ”Bra, va?” säger Manus bisittare Jesus Viguera, som får säga sådant som Manu själv inte kan säga. Vi nickar belåtet och inser att även om Prado Enea 2004 är bra redan nu så ska den antagligen sparas 20 år eller så, om korken håller, och anar i ögonvrån att svarta skuggan i samma stund, stånkade, släpar in en ny halvfura, som han med möda och efter ett farligt balanserande på eldstadens rand till slut lyckas få att falla in i den enorma eldhärden och det så till den milda grad att ett smärre gnistregn slår ut och får den bakre delen av rummet att likna ett skeppsvarv på ackord. På andra sidan de klassiska och ändå rena och moderna tonerna som flödar ut ur Prado Enean, in i näsan och upp i hjärnan, noterar jag ett svagt gnyende borta från eldstaden i samma stund som ett väldigt sprakande hörs och, när jag nu tänker på saken, visst pep svarta skuggan när den flydde ut i serveringsgången, lätt hopkrupen? Sedan fick Manu ett Reserva-spel och kastade årgångar och flaskstorlekar över oss som vore han en diversehandlare i just Reservor. En villfarelse han snabbt tar ur oss. ”Det är bara på export vår Reserva existerar”, säger han, ”här i Spanien säljer vi Muga”. Vi nickar som om vi förstått och sneglar förbi Gran Reservan från 1989, bort mot Torre Muga-avdelningen, som den svarta skuggan, uppenbarligen renoverad och möjligen inkletad i någon lämplig salva och kylbalsam, just svept över, sig efterlämnandes en svag förnimmelse av pomada och ett antal karaffer, som snart står på vårt bord och från den stunden struntar vi, högst vanvördigast mot vår värd, allra ödmjukast mot vårt vin, i vad vår värd säger och, handen på hjärtat, det gör nog han också. Och även om inte Manu på vår fråga kan instämma i att medan Prado Enea är en snudd på optimal Rioja för källaren är Torre Muga snudd på sinnebilden av optimalt vinmakeri och som sådant ett vin som ska konsumeras i närtid, kan Jesus göra det åt honom. ”Si,” säger han och ser ut att mena vartenda ord.