Crisis? What crisis? Fransk vinexport går som ett Alstomtåg. 2011 nåddes den magiska gränsen 10 miljarder euro för exporten, meddelar WineAlley.com.
Vinisud: Ogre battle & Servitrisen från Underjorden
Plötsligt stod hon där, vid sidan om vårt bord, inte särskilt anspråksfull vare sig till kroppshydda eller munhygien och med en därmed allt annat än uppfriskande andedräkt, som gjorde sig påtaglig när hon slog fast att vi skulle dricka Piña colada som aperitif. Utan att invänta vårt svar började hon skriva ner sin egen beställning med ett lika belåtet som mystiskt och illauktande leende, ja munnen stod och läckte på vid gavel när hon gjorde detta. När vi vågade oss på ett försiktigt ”nja, vi tänkte oss nog en öl före maten” förlängt med ett onödigt ”vi har provat vin hela dagen”, tog det hus i helsike och efter att ha talat
om för oss vilken slags lägre människoras den tillhör som inte dricker Piña colado som aperitif på hennes restaurang gick hon med påtagligt sura steg och ett synnerligen fientligt kroppsspråk iväg och hämtade ett par öl, som hon snart var tillbaka med och ställde ner med ett klatsch eftersom uppseendeväckande mängder vätska rann utmed glasens utsidor. Medan vi försökte torka av oss ölskvättet föreslog hon så att vi skulle äta fjäderfät pintade idag och dricka Månadens Vin. Vi tog ett djupt andetag och sa tyst och utan att se på henne och framförallt utan att insupa hennes bristande munhygien ”i så fall vill vi prova vinet först”. Efter att ha stått och glott på framförallt mig en lång stund gick hon slutligen iväg och hämtade en butelj rödtjut och skvätte ner insidan av ett undermåligt, litet och löjligt glas med det. Trots den bristfälliga provningsvolymen stod det klart att vinet var av vad man vänligt skulle kunna kalla ett prisvärt budgetvin, pimpat med äcklig maceration carbonique-teknik. Nu tog jag bokstavligen talat saken vid hornen och spände ögonen i Servitrisen från Underjorden och förklarade på en lång utandning att vi inte skulle dricka hennes vin och inte äta hennes fjäderfä, däremot ville vi ha en hamburgare. Medan jag vände bort huvudet för att andas in frisk luft, stod hon där och sög på sina ruttna tänder och funderade över vilka djävelskap vi skulle utsättas för. Till slut bestämde hos sig förmodligen för att spotta i våra hamburgare för efter att ha låtit oss vänta en halvtimme var hon så plötsligt tillbaka med ett brett, illaluktande leende och två hamburgare, som vi hade väldigt svårt att få i oss. Ogre battle.
Dela “Vinisud: Ogre battle & Servitrisen från Underjorden” på Twitter
Äta i Palavas (Montpellier)
Palavas les Flots är en kommun i sig, men ses oftast som Montpelliers hamn och strand, allt i ett. Väl placerad i den, sommartid, trevliga miljön, ligger Le
Saint Georges. En krog som följer havets rytm och bjuder det som dagens fisketur inbringat. Som tur är håller man sig även med en finfin entrécôte och lika finfina ostron från bankarna utanför närbelägna Bouzigues. Kort sagt är detta en restaurang för den som uppskattar trevlig service, en utmärkt köttbit och frukterna från Medelhavets bästa ostronbankar. Ganska kort vinlista, som ändå har den goda smaken att innehålla det viktigaste, här exemplifierat med Château Saint Martins läckra Picpoul de Pinet för inga pengar alls.
Côté Rue: Stjärnglans över Draguignan
Inte nog med att Benjamin Collombat arbetat på trestjärnig krog, imponerats av danska laget i Bocuse d´Or, gästspelat i Norge, har råkoll på Noma och har utsetts till ”Espoir 2011” av Guide Michelin, han har dessutom bestämt sig för att skapa Draguignans första stjärnkrog. I augusti 2011 öppnade han Côté Rue, i förrgår var Guide Michelin där och provåt igen och frågan är om inte stjärnan kommer redan i nästa upplaga av guiden. Även om den nu inte skulle komma då, är Côté Rue ändå det givna krogvalet i Draguignan med omnejd. Modernt, innovativt, humant prissatt (menyer mellan 29 och 59 €), hygglig vinlista (Montirius Gigondas för under 50 €), trevlig och bra service anförd av Sandrine Collombat och, framförallt, gott. Att Benjamin Collombat dessutom är synnerligen sympatisk och avspänd gör, förstås, inte saken sämre. Värt en charter till Nice och hyrbil därifrån.
Insnöad blott två månader
Enligt SVT tvivlar läkaren Ann Lindstrand på att en man kunnat vara insnöad sedan december och överlevt. Viniferat.se har svårt att förstå hennes tvivel: skrämmande många människor är insnöade hela livet.
Liten vinfrossa, lång text: Middag med Manu Muga
Rummet är, egentligen, stort. Väldigt stort. Men det gigantiska bordet gör det mindre. Kring det runda bordet: sex personer. Långt ifrån varandra. Emellertid är akustiken god så det går, mot förmodan, att föra samtal som alla kan delta i. Bakom spanjoren placerad längts in i rummet, så att säga, sprakar en munter brasa i en majestätisk eldstad, där en halv fura ryms (inom parentes är det ingen tillfällighet att den nyss nämnde spanjoren, för övrigt ingen mindre än Miguel Merino Navajas, strippat av sig ända in på t-skjortan). Snett mitt emot den avklädde – ja, ni vet vem han är nu – sitter kvällens värd, Manu Muga, stor som en basketspelare och kastar, målmedvetet, vin på övriga sällskapet. Knappt märkbart, mellan vinskvättandet, smyger en svartklädd skugga fram överfyllda fat med vit sparris, pata negra, chuletas och annat smått och gott. Som en aptitretare bollar Manu iväg en Tempranillo gjord enligt konstens alla macération carbonique – regler i… öppna kar, ”jo vi måste vara försiktiga när vi lägger druvorna i tanken”, underdriver Manu och pyser korken ur en cava, gjord på Garnacha och zero dosage – ännu inte på marknaden (vi talar alltså inte om Conde de Haro) och därför känns det otroligt skönt att konstatera, att det kanske är Spaniens bästa mousserande vin. Nya årgången av Blanco, mer nedtonad i eken nu och snyggare än någonsin och oerhört rätt i tiden, följs av Spaniens bästa rosado som är lika bra i klädedräkten 2011 som alltid. En Prado Enea 1969, den första någonsin, visar sig vara utrustad med en rutten kork och måste, trots att den mycket värdigt gått i graven,
kasseras. Den ersätts med en crianza från 1970, fortfarande fullt vital och extremt ursprungstypisk med sin blandning av vekhet och frisk pondus – ett resultat av att man på den tiden alltid hade mer eller mindre Viura i rödvinerna, förklarar Manu förstrött medan han sliter kapsylen av en Prado Enea 2004, ett vin som lanseras i begränsad upplaga i Sverige i april. ”Bra, va?” säger Manus bisittare Jesus Viguera, som får säga sådant som Manu själv inte kan säga. Vi nickar belåtet och inser att även om Prado Enea 2004 är bra redan nu så ska den antagligen sparas 20 år eller så, om korken håller, och anar i ögonvrån att svarta skuggan i samma stund, stånkade, släpar in en ny halvfura, som han med möda och efter ett farligt balanserande på eldstadens rand till slut lyckas få att falla in i den enorma eldhärden och det så till den milda grad att ett smärre gnistregn slår ut och får den bakre delen av rummet att likna ett skeppsvarv på ackord. På andra sidan de klassiska och ändå rena och moderna tonerna som flödar ut ur Prado Enean, in i näsan och upp i hjärnan, noterar jag ett svagt gnyende borta från eldstaden i samma stund som ett väldigt sprakande hörs och, när jag nu tänker på saken, visst pep svarta skuggan när den flydde ut i serveringsgången, lätt hopkrupen? Sedan fick Manu ett Reserva-spel och kastade årgångar och flaskstorlekar över oss som vore han en diversehandlare i just Reservor. En villfarelse han snabbt tar ur oss. ”Det är bara på export vår Reserva existerar”, säger han, ”här i Spanien säljer vi Muga”. Vi nickar som om vi förstått och sneglar förbi Gran Reservan från 1989, bort mot Torre Muga-avdelningen, som den svarta skuggan, uppenbarligen renoverad och möjligen inkletad i någon lämplig salva och kylbalsam, just svept över, sig efterlämnandes en svag förnimmelse av pomada och ett antal karaffer, som snart står på vårt bord och från den stunden struntar vi, högst vanvördigast mot vår värd, allra ödmjukast mot vårt vin, i vad vår värd säger och, handen på hjärtat, det gör nog han också. Och även om inte Manu på vår fråga kan instämma i att medan Prado Enea är en snudd på optimal Rioja för källaren är Torre Muga snudd på sinnebilden av optimalt vinmakeri och som sådant ett vin som ska konsumeras i närtid, kan Jesus göra det åt honom. ”Si,” säger han och ser ut att mena vartenda ord.
Dela “Liten vinfrossa, lång text: Middag med Manu Muga” på Twitter
Kopiera & handla musik & Årets album redan här
Såg i Figaro att försäljningen av musik efter flera års nedgång nu vänt upp i Frankrike. Inget att förundras över. Som en genom åren om inte gigantisk så i vart fall fanatisk storkonsument av köpemusik, har jag också alltsedan kassettbandens tid kopierat enorma mängder musik. Kort sagt tror jag att ett sunt kopierande motiverar lusten och viljan att
köpa musik. Å andra sidan är det inte konstigt att konsumenten inte vill köpa ett album av en ”enlåtsartist” eller betala omusikaliska marknadsförares löner eller ohemult mycket för en CD/vinylskiva med ett konvolut som inte bjuder på något mer, till exempel vackra bilder, texter, fakta om musikerna och så vidare. Tyvärr kan jag inte bjuda på en låt från ”Årets album” ity det går inte att hitta några låtar från det på youtube ännu. Vilket album det är? Blue for Two – Tune the Piano and Hand Me a Razor. Å andra sidan spelar det ingen roll för ni kan lika gärna beställa det med en gång.
Dela “Kopiera & handla musik & Årets album redan här” på Twitter
Hjospråket
Västgötskan borde ha erövrat Sverige, och världen, för längesedan, men eftersom det inte förefaller inträffa det här seklet heller sätter viniferat.se nu sitt hopp till Hjospråket.
Kött, vin & byfånar i Logroño
Mitt i smeten i Logroño, närmare bestämt på Capitán Gallarza 10, esquina Potales 61, ligger Herventia. Alldenstund ställets adelsmärke är kött och ”la cocina del fuego” äter man helt fantastiskt kött här och alldeles särskilt grillat sådant. Vinlistan innehåller ett, för ett vinområde, hyggligt utbud av utländska viner, men framförallt ett långt pärlhalsband av reservor och crianzor, som blott undantagsvis orkar ta sig över 26 eurosgränsen. Lägg till det ett hyggligt champagneutbud, där fina Gosset är dyrast med sina 59 euro och ni förstår att, så länge ni undviker Pingus för 698 euro, har man inte råd att inte gå både lös på och gärna också vilse i vinlistans utbud. Som extra bonus för gästerna bjuder Herventia på en trevlig och duktig personal, som toppats med undantaget från det nyss sagda i en synnerligen sur och spänd hovmästare/sommelier, vilken tillfredsställer gästens behov av byfånestudier till den grad att man inte behöver se en enda dokusåpa eller talangjakt på TV den närmaste månaden.
Tips på tapas: Marivella
Den avseende sin precision något… nonchalanta… adressen ”Carretera Madrid-Barcelona, Km 241”, förtäljer inte att man måste svänga av allfartsvägen mot Calatayud för att hitta ”Marivella”. Kanske behöver ”Marivella” inte vara mer precist i sin positionsangivelse: ställets parkeringsplats är lunchtid överfull hursomhelst. Den som kommer hit första gången ska inte låta sig skrämmas bort av ställets osexiga utseende: här servera tapas, och för den delen kaffe, som gör resenären lycklig.