Äggvita, allergiker & vin

Fick en fråga av allmänt intresse om huruvida äggallergiker ska våga dricka vin klarat med äggvita. Till att börja med är de flesta viner som klarats med ”äggvita” klarade med pulver baserat på äggvita. Färsk äggvita är det få som arbetar med. Det är förvisso kanske det bästa klarningsmedlet som finns, i alla fall avseende röda viner, men det är bökigt att använda: det går åt ett par ägg per hektoliter. Om man nu ändå använder den äkta varan är själva idén att inga rester ska finnas kvar i vinet – det är, enkelt uttryckt, hela idén med att klara ett vin: klarningsmedlet tar med sig diverse ämnen och partiklar på sin väg mot tankens botten, där det lägger sig som en tunn matta. Vinbonden pumpar sedan försiktigt över vinet på en annan tank och eliminerar på så vis sedimentet. Om vätskan sedan dessutom filtreras kan äggallergikern sova lugnt. Tilläggas ska att ingen vettig producent slarvar med det här; rester av äggvita, och andra proteiner, kan lätt som en plätt ge upphov till proteinslöjor och som drycken då ser direkt äcklig ut – låt vara att slöjorna är i högsta grad naturliga – brukar flaskorna snabbt returneras till producenten.

Joëls källarateljé på champsan

Långt upp på Champs Elysée, nästan uppe vid Triumfbågen, just där Avenue George V, lite malplacé, skjuter ut från l´Etoile, i Publicis Drugstore med alla sina cigarrer och annat finlir, där har Joël Robouchon fått för sig att öppna ytterligare en stjärnkrog, i källaren. Den blyge kan skippa entrén från storgatan och ta bakdörren in, snubbla förbi cigarrgubben som står där och ser ut att vilja hjälpa till med något, vad som helst, och sedan stupa rakt ner i källaren, eller så får man söka sig fram, in i byggnaden från Champs Elysée, denna paradgatornas paradgata, fram till cigarrgubben och sedan rakt ner i källaren, där Joëls stjärnbeströdda ateljé i form av en bar väntar med raffinerad mat, ganska kul vinlista, kunnig personal och en väldigt avspänd och trevlig atmosfär. Den som känner sig stadd vid kassa kan gå på dégustationsmenyn för 165 € och med en uppsjö smårätter, andra kanske nöjer sig med något mellanläge eller rent av snikvarianten: trerätters lunch för 35 €; ett snuskigt lågt pris, även om man tar i beaktande att man blivit nerlurad i en källare.

Filosoferna på Le Café de la Paix

Lumparkompisen och jag laddade upp inför Patti-konserten på klassiska Le Café de la Paix och när vi satt där och smuttade på vår champagne och sörplade ostron, funderade vi över att det är ganska skönt att tiden går. Genom åren har vi bevistat en och annan konsert tillsammans och vi for i tankarna från ostrondisken där i Paris till de många åren som vi reste till Roskilde-festivalen, med start i det sena sjuttiotalet. Då var det snarare vidbränd hackeböf och aeblevin som stod på programmet. I bästa fall. Vad Le Café de la Paix anbelangar kan jag verkligen rekommendera stället både före och efter konserten nästa gång ni är på en sådan i Paris och istället för aeblevin rekommenderar jag lite krispig champagne.

Patti Smith livar upp Olympia

Publiken är, i alla fall till och från, förvånansvärt ung. Daugherty och Kaye framme på scenen måste vara nästan lika gamla som Olympia, som är så gammalt att gårdagens världsartister börjat blekna i väggarna. För att nu inte tala om haggan Smith själv.

Amerikatillverkad Strata med lönnhals

Varför går man och ser på sådant? Jo, därför att Patti Smith har en snudd på overklig scennärvaro och hon har skrivit rader som ”people have the power to redeem the work of fools” och ”Jesus died for somebody´s sins, but not mine” och bandet, ja, det ärsynnerligen vitalt och kraften, intensiteten och, framförallt, uppriktigheten i extranumret – en medleyimprovisation på People have the power och Rock n Roll Nigger, där Patti, som vi kallar henne sådär lagom familjärt, med adrenalinet pumpande  och med full kraft drar lönnhalsen på sin röda Fender i förstärkaren för att få bättre rundgång – är så imponerande att det här, kort och gott, är ett turnerande band ni absolut bara måste gå och se om ni får chansen (Lenny Kayes alltid perfekta rockposerande – som han måste övat framför spegeln i sin ungdom – och för den delen Daughertys originella trummande är bara det värt en långresa och en biljett). Här har någon alleredan påpassligt lagt upp ”Free money” från konserten.

Kong – en krog i Paris

Den som vill känna sig lite hipp och från ovan se ut över floden Seine samtidigt som den äter en god bit mat från ett hyggligt medvetet och modernt kök kan med fördel söka sig till 1, rue du Pont Neuf i Paris. Där, högst upp i tårtbitshuset, ligger krogen Kong – ett kul ställe som smakar bra.

 

Äntligen! Ukrainska vittofflor på bild

Äntligen har vinifierat.se tagit steget från det spartanskt sparsmakade till det klatschigt kitschiga och för första gången i bloggens historia visas därför här och nu ett par ukrainska vittofflor (storlek 43) på bild. Det är nu inte vilka vittofflor som helst utan ett par med smyckad flärp och dito häl – hälen har dessutom försetts med en praktisk och vacker dragplös – samt lufthål på ovansidan. Spetsen kunde varit mer markerad, men man kan inte få med allt på första bilden. På det hela taget ett snyggt hantverk som tar oss raka vägen till Koktebel.

Beaujolais Nouveau – torsdagen

Inte mindre än 60 % av fransmännen gör det. Vet inte hur det ser ut i Sverige, men själv ska jag definitivt prova årets skörd idag, tredje torsdagen i november. Om någon mot förmodan fortfarande diskuterar kvaliteten på Beaujolais Nouveau så, nej, det är bara en kul grej, inget annat, men det är verkligen en kul grej, om man låter det vara det, så dumma er inte, bara gör det.

 

Fordson Major & Trabant-avgaser: Naturvin i Zürich 3.0

I samband med konferensen i Zürich gavs tillfälle, i form av en minimässa, att prova en uppsjö naturviner, av vilka flera gjorts utan tillsatser av svavel. Det är uppenbart, att samtidigt som det svavellösa vinmakeriet ökar såväl odlarens risk som spännvidden i utfallet, ger det också konsumenten tillfälle att bli kastad mellan hopp och förtvivlan, alltmedan denne förflyttar sig från producentbord till producentbord för att få en sniff och en munfull av vinerna som ställs ut till allmän beskådan. Upptäckte några riktigt spännande och bra producenter, som Luca Orsini på Podere Le Cinciole (Chianti), Marino Colleoni på Podere Santa Maria (Toskana) och Sébastien Riffault (Sancerre), samt några häpnadsväckande stolpskott. Mest uppseendeväckande var en producent vars namn naturligtvis ska skyddas, när jag anlände till hans bord stod där en kvinna och ojade sig något alldeles förskräckligt över den fantastiska kvaliteten. Man blir nyfiken! Stoppar snoken i glaset och upptäcker en härlig mix av en gammal Fordson Major, oljig och otvättad, och en Trabant som kör förbi på gatan, lämnandes efter sig ett blågrått, doftrikt moln. Tar en sipp av vinet och… nej, min själ, omöjligt att snurra runt i munnen, ut med det snarast! Utan tvekan det äckligaste vin jag någonsin stött på. Obeskrivligt otäckt! Men kanske blir det bättre av att ligga fem år till i producentens källare – i vilket fall som helst berättade denne nöjt, sedan jag i likhet med den ojande damen livligt berömt hans vin, att han inte tänkte börja sälja vinet förrän om fem år då det legat till sig.

Terroir: Naturvin i Zürich 2.0

Ytterst, menar många med Isabelle Legeron MW i spetsen, och med kraftigt eldunderstöd från Lydia och Claude Bourguignon, handlar naturvin om att fånga terroiren och då i ordet mest ursprungliga betydelse, den som användes innan man för vid det här laget ganska länge sedan kom på att ”utan människa ingen terroir” och raskt infogade denna nödvändiga faktor i begreppet. De gamla munkarna, säger Claud B, tittade dessutom mer på berggrunden, jordmånen och topografin än klimatet när de planterade sina vingårdar och till exempel kom fram till lysande lösningar som Pinot Noir i Bourgogne och Grenache och Syrah i Rhône-dalen. När man idag anlägger nya appellationer genom att utgå från klimatet är man helt fel på det och den som anstränger sig till det yttersta med utvald jäst, ekspån och tannin och annat gör inget annat än skyler över det faktum att vinet i fråga saknar såväl av- som uttryck från sin terroir, eller så gör man vad man kan för att undvika att ta hänsyn till naturens påverkan på druvan och vinet.