Det var en morgon som andra när herr Rummel böjde sig ner på ett ergonomiskt korrekt och ja, närmast ortopediskt vis, alltså genom att böja på knäna för att på så sätt komma närmare golvet med händerna utan att böja på ryggen, i syfte att plocka upp en fallen hatt till en tandkrämstub, som han gick i lås. Jo, han gick i lås: han fastande i sittande kråkställning.

Skälet till herr Rummels ergonortopediska övning var att han var strakryggad sedan en olycka för många år sedan; han arbetade som hantlangare på ett bygge och for hormonstinn och överenergisk runt på en byggnadsställning med diverse verktyg och hinkar till dess ställningen en dag gav vika. Till skillnad från de andra byggnadsarbetarna som befunnit sig på ställningen, överlevde till uppdragsgivarens stora förfäran herr Rummel. Vare sig anställningskontrakt eller försäkring fanns. Herr Rummel hade inte ens rätt att befinna sig i landet, än mindre att arbeta där. Till slut bestämde sig förmannen för att spjälka herr Rummels rygg och skicka hem honom med en kompis som körde tradare söderöver. Väl hemma konstaterade läkarvetenskapen att förmannen spjälkat herr Rummels rygg så väl att den läkt ihop och att den, bortsett från att den inte gick att böja, var i utmärkt skick.

Och nu satt han där, i kråkställning, mitt på det rutiga badrumsgolvet med de spruckna kakelplattorna och lyssnade till vattenkranen med den bristfälliga packningen och det hälsovådliga vatten som med jämna mellanrum trillade ner i det smutsiga handfatet, och stirrade tomt på tandkrämstubens hatt. Till att börja med, då och då under det första dygnet, försökte han komma upp ur sin sittande ställning. Detta ledde bara till visst gnissel i knälederna och ett litet gung som gjorde varken till eller från. Någon gång försökte han ropa på hjälp. Givetvis utan framgång. Folk i trappuppgången ropade på hjälp mest varje dag, men inte brydde sig någon om det, så varför skulle någon hörsamma just hans rop?

När grannarna efter ett par veckor tvingade vicevärden att gå in i herr Rummels lägenhet – snart sagt hela trappuppgången stod runt den flintskallige och orakade

vicevärden när denne iförd en solkig brynja och med en passepartout öppnade dörren till herr Rummels tvåa på fjärde våningen – följde de med händer och näsdukar för näsan efter vicevärden in i det sunkiga tjället. Jakten på ursprunget till den alltmer påtagliga odör som fått verksamheten i trappuppgången att upphöra de senaste dagarna – kort sagt gjorde inte folk annat än talade om den stank, den olycka som drabbat dem, de slutade att gräla och skrika åt varandra och allteftersom stanken blev värre upphörde till och med männen att misshandla sina hustrur och sambos – ledde den snart den samlade grannsämjan till den lilla lägenhetens badrum.

Där låg herr Rummel, eller iallafall det som var kvar av honom, på sidan och i fosterställning menade fru Bliik och fick medhåll av de upprymda grannarna innan de efter en snabb och  nyfiken titt i lägenheten rusade ut mot friskare dofter. Vi vet emellertid att herr Rummel inte låg i fosterställning: han låg så där sedan han i sin låsta kråkställning efter några dygn utan att kunna göra annat än att sitta still, sakta tippade över på sidan och blev liggande som han suttit.

”Kataton låsning och stupor”, förkunnade doktor Brahma Puttra när hon kom till platsen, ditkallad av den orolige vicevärden, som dels inte tyckte om lik i lasten, dels inte ville ställa till med en historia: kort sagt ville han inte att hans hus skulle hamna i  lokaltidningen på grund av ett ruttet lik.

Doktor Puttra hette förstås inte Puttra och att denna lurendrejare tagit namnet Brahma Puttra och försett sina förfalskade diplom från den medicinska fakulteten i Agra med det namnet, var inte bara häpnadsväckande utan också häpnadsväckande korkat och skälet till att hon, Olga Karlova, så småningom kom att avslöjas som den skurk hon var (sedan hon avtjänat sitt fängelsestraff dök hon upp som helaren, vaccinmotståndaren, domedagsprofeten och foliehatten Leena Kappillainen och ställde i sin nya skepnad till med stor oreda och olycka innan hon en ruggig dag i mars klev rakt ut framför en vildsint framförd biznizmansaudiqåtta i Sofia, där hon befann sig på ett seminarium om Jordens rätta form, en händelse som lugnade ner henne betydligt). Men någon kataton låsning eller stupor hade herr Rummel som vi vet inte råkat ut för. Han hade, vilket framgått om en regelrätt obduktion utförts av en riktig obducent, drabbats av akut kråksittning, och annat var inte att vänta då herr Rummel på ett närmast missbrukande vis och under lång tid ägnat sig åt frossande i kråkor. Det började med att han inte hade råd att äta ordentligt sedan han i samband med sin olycka gått i förtidspension, och kråkorna fanns där utanför fönstret, en masse, och de fanns i stadens parker, en masse, och ju fler han åt desto godare tyckte herr Rummel att de smakade, med eller utan senap och serverade på den spruckna tallriken med ett motiv av Musse Pigg i ett flygplan – som han älskat att äta på den tallriken som barn!

Ambulanspersonalen vägrade ta sig an den sega och kletiga fosterställning som den blivit ombedd att köra till sjukhuset. ”Den där e dö”, konstaterade sjukskötaren, en drygt trettioårig man med mycket ljus hy och slapp kropp berikad med osedvanliga mängder svart hår, och hans kollega, chauffören, en medelålders kvinna på knappt en och femtio och med en ökänd gaspedalsfot och en intill psykopati gränsande brist på empati, pep, ”De där får ni ringa städbolaget om eller ta hann-om själva” (ja, det ingick i hennes sysslor att hålla ambulansen ren, vilket lett till ett flertal reprimander från högsta ambulansledningen sedan hon vägrat ta med sig knivskurna, yxhuggna eller på annat vis skadade personer med kraftig blödning som mest framträdande symptom). Så fick det bli. Vicevärden ringde städbolaget som kom med skyfflar, hinkar, skurborstar och Klorin original och städade upp efter den av stadens kråkor innerligt hatade herr  Rummel.

Kråksång.

Dela “Herr Rummel – en sommarföljetong i en del” på Twitter