Det stod utom allt tvivel att det luktade mögel i rummet, ja, i hela det väldiga huset, med sina hundratals, eller var det tusentals?, kvadratmeter utspridda i det som kallades huvudbyggnaden och de båda flyglarna, den västra och den östra; otympliga extremiteter påkopplade huskroppen i var sin ände. I den västra flygeln hade taket börja rasa senast jag tog mig en titt. Det är nog vid det här laget rätt många år sedan. Kanske har det rasat in nu, och vätan spritt sig som röta i den delen av kroppen; jag tror att det är så och har försökt stoppa rötan som tycks sprida sig som kallbrand från flygeln till resten av huskroppen. Först hängde jag upp ett par stora presenningar för att skärma av flygeln. Det höll regnet stången, för en tid i alla fall, men inte fukten och rötan. Då bestämde jag mig för att spränga bort den västra flygeln från huskroppen så att resten av byggnaden kunde överleva. Det var då jag skadade mig. Ja, jag vet att det är dumt att hålla på med fuktig dynamit och fuktiga stubiner, men nöden har ingen lag: det var ett snabbt avlägsnande av den sjuka delen av huskroppen som gällde om resten av byggnaden skulle kunna räddas.
Jag på den tiden innan det begav sig:
Om jag ser mig själv i spegeln, ser jag precis det jag vill att andra ska se. En lätt skrumpnad gumma med ovanlig stora öron och tovigt, grått hår. Näsan är kraftig och överläppen något utdragen. På hakan sticker ett par hårstrån ut, väl förankrade i en brunröd vårta. Hur min kropp mer bestämt ser ut är svårt att sia om, om uttrycket tillåtes, för de bylsiga kläderna döljer mina konturer och den ganska stora bysten, som tungt vilar på den likaledes ganska stora magen. Det är medvetet jag klär mig så där. Dels är det skönt och bekvämt, dels är det en image-fråga. Av samma skäl, ja image-skäl, bär jag en tajt turban. Ibland en grön, andra gånger en röd eller blå. Ganska ofta med glittriga halvmånar och stjärnor fästade i turbanens tyg. Allt det där, den skäggiga vårtan, de bylsiga kläderna (särskilt den stora kjolen) och turbanen, andas spågumma. Och jag är en spågumma.
Jag kan inte nog understryka vikten av att se rätt ut. Att ha en image. Kunderna vill inte ha något modernt påfund eller en spågumma hämtad från Hollywood, med silikonbröst och en flamingo tatuerad på ena skuldran. De vill ha en traditionell spågumma. Precis som ungarna vill ha en rödvit tomte på jul och ingen sparkcykleåkande lalle förpackad i en kostym från Algots i Borås. Same same but different, som ungdomarna säger i framtiden.
Det är också av image-skäl jag misskött min munhygien. Ingen var gladare än jag när det efter flera års vanskötsel började lukta ruttet och den första tanden trillade ut av sig självt. Sedan dess har jag dragit ut tre tänder till. För egen hand. Nu är munnen perfekt. Har till och med kunnat börja borsta tänderna – ja, de som är kvar – ibland. Det känns ändå lite bättre på något sätt. Blev aldrig riktigt vän med den där torra beskan som sätter sig som en hinna i munnen efter någon månad av utebliven rengöring.
Vad gör en inte för sin image? I alla fall när imagen är en överlevnadsfråga.
Jag har arbetat snart sagt överallt i världen. Ni kanske tror att jag därför sett alla möjliga typer av kunder? Det har jag såklart, men det intressanta är att kunderna är så lika, oavsett var i världen en befinner sig. Ynkliga män. Osäkra, ynkliga män. Ibland sådana som bara är osäkra och ynkliga. Andra gånger sådana som nästan lyckas dölja att de är osäkra och ynkliga, och så alla de där som slår sin partner. Men det må vara hur det vill med det där. Alla är välkomna till mig. Alla raser, alla missdådare, alla åldrar, alla… jag är faktiskt lite som Gud: Alla är välkomna till mig.
Helt säkert ser en del av kunderna mig som en slags gudom. Kanske rent av Guds förlängda arm. Jag har haft präster, rabbiner och mullor som trott sig kunna kommunicera med sin respektive uppdragsgivare via mig. Tur en kan lite religionslära! Har utan problem kunnat lura de godtrogna männen att jag har direktförbindelse både hit och dit.
Men den stora majoriteten av mina kunder är de här osäkra och ynkliga männen. De står och trampar nervöst utanför mitt tält. När jag säger ”Åh, jag har herrbesök!”, kan de aldrig låta bli att utbrista ”Åh! Ni vet att jag är en man, otroligt!”, då säger jag ”Men kom så in, stå inte där och trampa i tomme!”, och då kommer de in och sätter sig osäkert på pallen på andra sidan kristallkulan, men först sedan jag nickat åt pallen och gjort en svepande gest med handen. När de fumlat sig på plats, sluter jag ögonen och håller upp händerna i luften framför mig och säger något i stil med ”Åh, så stark er aura är… en ren själ… med så många rätt… en tillgång för, men vänta!… vad är detta?… får ni inte alltid den uppmärksamhet ni förtjänar? Jag känner att er fulla potential inte utnyttjas, att ni inte har den position i samhället ni förtjänar… har jag rätt?” Kommen så långt öppnar jag ögonen och tittar allvarlig på mannen, som ofta sitter där med öppen mun och mer sällan gråter och då och då upprymt utbrister ”Ja, precis så är det!” – de lutar sig då framåt och är så till sig över att någon äntligen ser deras fulla potential och rätta jag att de skvätter ner kristallkulan med sitt saliv.
Därifrån tar jag med min kund på en spännande resa i hans undermedvetna; en livslång frustration och en mer eller mindre dold ynkedom. När jag är klar och mannen genomgått en katarsis och sitter där utmattad och med våta kinder, ger jag honom en Lotus-serviette och min faktura som jag ber honom betala kontant ”för vi vill ju inte att det här blir känt eller hur, att ni går till spågumman?”
Vad har jag gjort mer än bjudit på en spännande resa, som endast handlar om självklarheter, arketyper och allmängods? Jo, jag har ställt en ljusnande framtid i utsikt. Och så har jag svarat på frågor om sådant kunderna funderar över. Det kan gälla ekonomi, aktiekurser och sådant, otrogna fruar eller om de ska åka tåg eller flyg till Turku nästa vecka.
En del tror att jag gör det här för pengar. Det kanske jag också gör, men det handlar inte om det. Det handlar om makt. Om övertag. Att dominera och kontrollera. Det finns såklart en sexuell spänning i det där. Att se männen vrida sig som masken på kroken medan de för fram sina stupida och ynkliga frågor om vad deras fruar gör just nu, om vad Fanny tänker om dem, vad…. Ibland får jag orgasm.
Den här kunden var lika blåögd som alla andra kunder, lika borttappad i tillvaron, lika försvarslös och lätt att förtrolla, att besätta, att erövra. Ett känslokallt spel som ger klirr i kassan och skänker en stunds förnöjelse. Ja, för min del. Kunden blir förstås alltid blåst och sjunker bara djupare i sin förnedring.
En gång kunde han inte sluta stirra på min vårta. Då drog jag till med en kvalsterhistoria. ”Vet du att kvalster lever i kärnfamiljer?” frågade jag. ”Nää?” svarfrågade han, som den ynkedom och borttappade spillra till människa han var. Det visade sig att han trodde att kvalster inte har kön eller att de möjligen är homosexuella och lever i synd med sig själva. Hur det nu skulle kunna gå till. Men det frågade jag honom inte. Han var så dum att jag hade kunnat tappa honom som kund om jag frågat. Istället berättade jag att det finns flera kvalsterraser och att kvalster, ja också de i min vårta och på vårtans skäggstrån, är rasister. Ständiga raskravaller i och på vårtan. Ibland får de där upploppen skäggstråna att darra. Som asplöv. Eller snarare rön i en vind driven av elektriska impulser. Än åt ena hållet, än åt andra och än ner i diket!!! Ja, det skrek jag, det där sista, då hoppade ynkedomen till i stolen och började gråta. Jag hade inget annat val än att trösta honom. ”Nå, se så, räck mig nu handen,” sa jag och det gjorde han. En lätt darrande hand, märkt av tillkortakommanden och fuktig av torkade tårar och ymnig handsvett sprungen ur nervositet. Jag skulle precis börja berätta om en massa härligheter som väntade honom när plötsligt en polispratull stormade in i tältet. ”Razzia! Stå still där ni är!” skrek någon. Då visste vi, eller iallafall jag, inte riktigt vad jag skulle göra, för jag satt redan still på min pall. Skulle jag ställa mig upp? ”Det är omöjligt att stå still när en sitter på en pall,” sa jag kanske lite hurtigt till den närmaste polisen. Han blev oerhört irriterad. ”Satans spåkärring! Sitt still och håll käften!”
Det var först när de satt mig i cellen och jag fått tala med en advokat som jag förstod att jag skulle häktas och åtalas för lurendrejeri. Åklagaren och polisen hävdade, att jag utnyttjat svaga män i samhället och lurat dem att betala mig pengar för att få blå dunster i ögonen.
Tydligen utnyttjade jag de ynkliga männens historier, svagheter och utsatthet och lurade dem att utlämna sig, sina innersta tankar och själar och pengar för en kort stunds glömska och lycka.
Jag insåg att jag låg risigt till så jag ringde min agent. Han tog kontakt med en känd pr-byrå, en föregångare, som hade experter inte bara på smutskastning utan också på rentvagning och att ta sig ur smutsiga situationer. ”Hm, du ligger riktigt illa till nu,” sa experten jag fick tala med, ”utnyttjande av utsatta och svaga män är inte att leka med, samhällets fördömande är med rätta hårt, dessutom ingår du i ett nätverk av spågummor, alltså organiserat siande, hm…” Till slut kom experten fram till att det enda jag kunde göra, där jag stod med kjolarna uppdragna, var att erkänna och förklara att jag blivit misshandlad som barn, att jag hade ett självskadebeteende, att jag inte kunde hålla tårarna tillbaka, att det här var första gången jag spått någon, att jag dövar hål i mig genom att utnyttja andra människors utsatthet. ”Gör du detta,” sa experten, ”spår jag att du kommer få gråta ut i radio och sedan är du snart på banan igen.”
Jag på den tiden det begav sig:
William Birger var min sista kund. Vi delade en Svarta Maja till häktet, med en butter konstapel i vitt koppel och skärmmössa sittande mellan oss i baksätet. William Birger var så imponerad och så förälskad, jag var den första personen som förstått sig på honom, han grät och grät, och bönade och bad och till slut lät jag hans advokater ordna den sorgliga historien åt mig och sedan gifte vi oss. Vi bestämde gemensamt att jag skulle läggas in på klinik i Schweiz och genomgå en extreme makeover rent kroppsligt. Bort med den skäggiga vårtan, adjöss det gamla garnityret, in med nytt i vitblänkande porslin, bysten kvar magen bort, kort sagt adjöken lilla fröken. Sedan flyttade vi till William Birgers enorma gods. Jag fick hälsa på William Birgers mor, ”ma” som han sa med undergiven röst, ett surkart till kärring som numer finns att beskåda som benknotor i en av cellerna i östra flygeln, och alla i personalen: kusken Jorma, som mest agerade chaufför dåförtiden och som blev en av mina älskare, kokerskan Aino, husorna Helmi och Ilma, trädgårdsmästaren Juha, honom satte jag också på, stallmästaren Berglund och alla de andra. Jorma och Juha… som vi nuppade, dagen lång.
”Marskalken har bott i huset!” sa William Birger. Jag undrade förstås vilken marskalk, ”Göring?” sa jag. ”Göring?” sa William Birger och tittade fundersamt på mig. Göring var den enda marskalken jag kände till, ja, förutom bröderna Wrede som varit marskalkar på vårt bröllop. Men det vore ju märkligt om William Birger skulle mena någon av dem. De var ju dessutom två. Inte marskalken. Utan marskalkarna.
”Göring,” sa jag igen, ”han är den enda marskalken jag känner till,” la jag snabbt till när William Birger fortsatt såg fundersam, och nu dessutom lite ynklig, ut. Snart skulle han kanske börja gråta, lipsillen, mammas pojke. ”Men för satan, vad säger du? Göring? Tror du vi är nazister? Men du vet väl vem Marskalken är???” Jag var tvungen att säga att det visste jag nog inte då. ”Det är märkligt att du ser och vet allt genom din kula men du vet inte vem Marskalken är?” Han fortsatt se så där fundersamt på mig och så vrålade han: ”Mannerheim! Mannerheim för satan!” Jag log lite åt hans infantila ilska och så sa jag: ”Jaså, den marskalken, Mannerheim för satan.”
Tydligen hade Marskalken bott på gården vid flera tillfällen mellan krigen. ”Vilka krig?” frågade jag William Birger. Han suckade och svarade inte på min fråga. ”Förbannade kärring,” sa han och menade mig. Det var då jag bestämde mig för att ge honom arsenik och mura in honom i nybygget nere vid älven (trädgårdsmästaren Juha hjälpte mig och visade hur man gör och eftersom jag lärt mig både det ena och det andra av honom slog jag ihjäl honom också och murade in honom vid sidan om William Birger, där har de det bra, i väggen till nya bastun, William Birger älskade att bada bastu och jag tror att Juha också gjorde det).
Kanske är en av alla vålnaderna som stryker omkring i huvudbyggnaden eller det förfallna stallet eller något av uthusen Marskalken. Inte för det spelar någon roll, men lite kul skulle det allt vara för jag tror bestämt att bröderna Wrede också glider runt här om nätterna. Ett riktigt marskalkkalas.
Annars är det mest gamla gårdsarbetare och döda ryssar som hemsöker gården.
Jag sedan:
När William Birger gått bort, eller nja, ni vet ju: När William Birger fått hjälp med att vandra vidare, visade det sig snart att det ekonomiska läget för gården var katastrofalt.
Jag sa upp all personal och fick sköta huset själv. Sålde Bentleyn och William Birgers pappas ögonsten, en tolvcylindrig Hispano-Suiza J12. Byggd av Hispano France på 1930-talet, sas det. ”Den franska Rolls-Roycen”. Men jag visste att William Birgers gubbfan till far köpt en tjeckisk-tillverkad J12:a. Skoda! Skitgubbe. Det sänkte priset när jag skulle sälja den.
Marken arrenderade jag inledningsvis ut men det tog inte så många år innan jag tvingades sälja den till arrendatorn Ruotsalainen. Som tur var fanns det kvar älskare på bygden. Luffare som strök runt och ville ha tak över huvudet (benknotor i några av östra flygelns celler vittnar om att de inte bara fick älskog utan också tak över huvudet här på gården), postiljonen, ful som stryk, då kom jag väl till pass, den efterblivne springpojken på lanthandeln borta i byn, jodå, det gick ingen nöd på mig.
Värre var det med gårdens byggnader. De förföll så sakteliga. Och allteftersom de förföll kom de att i allt högre grad hemsökas. Kanske kan man säga att historien kom ikapp.
Fast allra värst var det med William Birgers släktingar. Girigare familj får man leta efter. Påstod att jag förtrollat William Birger, att jag bedrivit otukt på gården, att jag dödat både Wiliam Birger och hans mor! Satans avföda. Må de ruttna i helvetet, ja, de som jag inte redan slängt i cellerna i östra flygeln, där har de ruttnat färdig; det hade de gjort redan när jag senast kollade upp saken för säkert något tiotal år sedan.
Jag nu:
Jag visste ju att dynamiten fanns där ute i förrådet bakom garaget. Kanske var det Marskalken som lämnat den där. Eller så hade den kanske använts för att ändra älvens flöde i syfte att göra gårdens kraftverk mer effektivt. Vara hur det vill med den saken: dynamiten fanns där. Jag visste det för jag hade haft mer än ett kuttrasju, eller kuttraskjut som Jorma sa, på dynamiten. Har ni inte gjort det, ska ni absolut ta och testa det, att nuppa på en bädd av dynamitgubbar. Men nog om det. Jag visste att dynamiten fanns där så jag gick dit och hämtade en låda. Den var tung. En trälår med metallbeslag. Det stod något obegripligt på den. I svart. Kyrilliska bokstäver. Och så en bild i en varningstriangel: en sådan där gammaldags, rund bomb som exploderar. Ett sönderslaget hänglås dinglade på lårens sida.
Jag släpade låren till den västra flygeln och började placera ut dynamiten. Det tog sin tid. Jag var inte så stark som jag trott. Eller så var lådan tyngre än vad jag trott. Mycket dynamit var det i alla fall. Dynamitgubbar. Ni vet sådana stavar. Stora påsksmällare. När de väl var på plats förband jag dem med varandra med stubintråd. Nog kände jag att både dynamit och stubintråd var fuktiga både här och där och ute öste regnet ner. Kanske hade allt blivit än fuktigare när jag drog låren över gårdsplanen med allt ogräset och sin numer försvunna singel. Det blev ett lång märke, som efter en gigantisk mördarsnigel, över gårdsplanen. Jag kommer nog ihåg fel men jag tror faktiskt att det tog mig två dagar att baxa låren från garaget till västra flygeln.
Jag fick i alla fall dynamiten på plats, och jag fick dit stubinen med hjälp av en aptertång som låg i lådan. Hur jag visste att det var en aptertång? Det var William Birger som visade mig hur det fungerade, någon gång då för länge sedan. Varför minns jag inte. Han ville nog bara imponera lite. Lära mig något totalt ointressant. Men där ser man… När allt var satt på plats tände jag på. Jag förde svavelstickan till stubinens ände och med ett gemytligt sprakande, som ett tomtebloss i julnatten, fräste gnistorna iväg mot dynamiten. Jag sprang snabbt ut och tog skydd bakom muren bakom västra flygeln, ner mot älven och bastun till. Sedan hände ingenting och ingenting. Till slut reste jag på mig och började gå mot flygeln och då small det utav bara helvete. Inte en gång. Utan gång på gång. Allteftersom de många dynamitgubbarna fick liv. Det var som att befinna sig mitt i ett åskoväder. Uppe i himlen. Mitt bland åskknallarna och de rungande blixtarna. Mitt i den svarta natten och plötsligt var det bara svart natt kvar.
Det visade sig att jag träffats av flera stenar och en bit av en takbjälke. Mitt högra ben var obrukbart och även i övrigt var jag i ganska dåligt skick. Passande, tänkte jag, för nu är huset som ett don efter person. Huset och jag är ett.
Men den västra flygeln rasade inte helt. Jag lyckades inte avskärma den från huskroppen. Detta är jag fullt på det klara med. Stanken av mögel som genomsyrar huset och den sura doften från mina sängkläder, utbredda över mina skadade ben och foten jag har kvar, är kväljande. Man kunde tycka att man efter en tid skulle vänja sig vid de här dofterna men så tycks det inte fungera. Ändå är huset och jag ett. Två bedagade skönheter med framtiden bakom oss, hemsökta av vålnader och i tröstlös väntan på det sista andetaget.
Men först: ett kvalitetsvin tarvar inte mycket svavel; den som kan sin sak och arbetar med rena druvor och en ren vinkällare kan utan större åthävor göra sina viner med en total svavelhalt långt under hälften av vad som tillåts. Samtidigt är det viktigt att vinmakaren går in med sin svaveltillsats vid rätt tillfälle. Gör hen inte det kan insatsen förfelas och vara direkt negativ för vinets fortsatta utveckling (det förklarar också varför en del svavlade naturviner, som bevisligen har så låg svavelhalt som 30-40 mg/l, kan lukta svavel). Låt oss därför för enkelhetens skull utgå från att allt nedan görs korrekt.
1.Frågan gällde också om klarning och filtrering används för att förhöja druvkaraktären (detta eftersom ”naturviner” inte klaras eller filtreras). Svaret är att majoriteten kvalitetsviner inte klaras eller filtreras och det snarast av motsatt skäl: hård klarning eller filtrering kan strippa vinet på såväl aromer som färg och struktur (försäljarna av filter hävdar annat, men många års erfarenhet på fältet talar sitt tydliga språk). Så nej, utebliven klarning eller filtrering påverkar inte ”druvtypiskheten” i vinet negativt.
2.Vad gäller de druvtypiska aromerna är de flesta av dessa mycket flyktiga. De uppstår under jäsningen och förflyktigas väldigt lätt efter denna. Eftersom flera av dem är svavelbaserade (det uppstår alltid lite ”naturligt” svavel i vinet under jäsningen och ibland följer svavel som druvorna besprutats med in i jäsningskaret) och eftersom svavel kan motverka att aromerna förflyktigas, kan vinmakaren gå in med en mindre mängd svavel efter den alkoholiska jäsningen i syfte att bevara de nämnda aromerna. Andra väljer att inte göra så, ofta till priset av att de flyktiga aromerna går förlorade.
Sist men inte minst ”maskerar” en liten mängd svavel vissa ”off-flavors” som till exempel etanal; ”off-flavors” som inte nödvändigtvis alltid är detekterbara men som likväl finns där och ”döljer” andra aromer.
Idag är det annat ljud i skällan. Eko är så rätt att det nästan är pinsamt. Och bra är väl det. Baksidan av myntet är möjligen att många tror att bara för att det är ekologiskt så är det bra och hållbart. Som framgått ovan hjälper det inte att vara ekologisk om man arbetar med stora skördar skapade med hjälp av kraftig (över)gödning och kanske också riklig bevattning. Dessutom är inte de ekologiska, eller biodynamiska, certifieringarna så heltäckande som nog många tror. Faktum är att de hållbara certifieringarna ofta är… mer hållbara.
Medan många numer tänker sig för en extra gång innan de svavlar, kunde jag ända fram till för några år sedan inte sällan mötas av ifrågasättande invändningar när jag vägrade panga på med svavlet så som ”andra” gjorde. Skälet till det var helt enkelt att de läroböcker som användes och den undervisning som bedrevs, och till del fortsatt bedrivs, på olika lärosäten världen över lärde ut att svavel skulle användas vid upprepade tillfällen, och i väl angivna doser, under hela tillverkningsprocessen. Från det druvorna plockats på fältet, och alltså ännu ej krossats, via jäsningen och lagringen till buteljeringen. Detta gjorde att även ”rena” viner kunde landa in på onödigt höga svavelhalter (dock långt ifrån de gränsvärden som gällde och gäller). Viner gjorda på angripna druvor, som transporterats långt eller hanterats i en inte helt ren källare kunde få, då som nu, väldigt höga svavelvärden.
I år när jag var på plats för att blenda valde jag, rätt eller fel, att välja bort den ekologiska varianten. Det finns två skäl till detta: 1. Det var i år omöjligt att nå önskad stil och kvalitet med druvorna från de ekologiska odlingarna, 2. Sedan ett år är producenten certifierad ”Vigneron engagé” och i mina ögon smäller denna nära nog allomfattande hållbarhetscertifiering högre än en ekologisk certifiering. Medan den sistnämnda ”bara” tar sikte på odling och i viss mån arbetet i källaren, tar ”Vignerons engagés” (som det heter i pluralis) sikte på helheten, något som uttrycks via de fem grundpelarna: 1. Hushålla med våra gemensamma naturtillgångar. 2. Skydda den naturliga biologiska mångfalden. 3. Minska användandet av kemiska produkter i produktionen. 4. Öka miljömedvetenheten (hos odlarna) och minimera avfallet. 5. Delta i kampen mot klimatförändringarna. Uttryckt i det dagliga arbetet omfattar detta allt från planteringen via produktionen till limmet i kartongerna som levereras till kunder och konsumenter. Drägliga villkor för medarbetarna, rening av spillvatten, koldioxidneutralitet, att favorisera underleverantörer i närområdet med mera ingår också i konceptet.
Damerna höll igång in i det sista. Låt vara att Fru Karlsen gick ur tiden en natt i juli men hon hade vinterbadat långt in i september och börjat om igen i tidiga maj, så snart bassängen öppnat, samma år som hon gick bort. Med Fröken Blomdahl förhöll det sig annorlunda. Hon tog både sitt sista andetag och simtag i bassängen en tidig morgon i sena september. Av något outgrundligt skäl – de som var insatta i samtidens kommunala förvaltning var emellertid övertygade om att det hade med vaktmästarens, Erland Gunnarsson, tilltagande missbruk att göra – kom bassängen att stängas, alltså till del tömmas på vatten och sedan täckas med en gigantisk presenning, utan att någon, läs Erland Gunnarsson, upptäckte den före detta vinterbadaren. Desto större var förvåningen när Gunnarsson ett drygt halvår senare öppnade poolen igen och fann resterna av den sedan länge efterlysta Fröken Blomdahl i höjd med stegen vid tjugofemmetersmarkeringen.
Kursen tog tre dagar och var uppdelad på en teoretisk och en praktisk del. Först fick vi lära oss allt om isar och särskilt då förrädiska vårisar och isar vid bryggor och där det är strömt, därifrån tog utbildarna oss med till ispikarnas och isdubbarnas värld och vidare till förlängda armens användningsområde och kast med räddningslina – vi skulle kunna kasta en räddningslina så den träffade ett målområde med en meters bredd på 12 meters håll – och mycket annat, som att rensa svalg, ge hjärtmassage och utföra mun mot mun-andning. Bra, fick vi också klart för oss, var att få den som mot sin vilja hamnat i en vak att snarast få av sig sina blöta kläder och att få personen ifråga torr och varm på något vis, som massage eller genom att jaga runt den ofrivillige badaren så den sprang sig varm.
Jag märkte först inte så mycket. Blev varse min situation när en efter en av deltagarna hörde av sig och meddelade att de utvecklat en covid-infektion. Men så, en dag, bara sådär, slog corona-viruset till med full kraft. Däckade mig. Hosta, feber, ont i halsen, tung i bröstet, slem, ont i kroppen. Trött. Det tog en dryg vecka innan jag åter var på benen och då var luktsinnet borta, eller snarare: saker och ting luktade inte som förut. Till min förvåning steg från apelsinerna i kökets fruktkorg en air av bensin och från badrummets tvål kom en allt annat än diskret dunst av kospillning; det var som om jag hade en hel kobesättning i badrummet. Min nya flickvän, Jeanette från Tinder, som jag varit så besatt av, intresserade mig plötsligt föga, hon fyllde mig rent av med avsmak, det sade jag också i samband med att jag kastade ut henne.
