Malte Persson & Francois Villon

Publicerat av
2

Läser Malte Perssons Undergången,

inser: dikten ej alls är förgången!

Alltså är min Herdedikter och Mord

väldigt rätt och inne med andra ord!

 

Bjuder därför på några dikter här,

skrivna elegant och utan besvär

av Francois Villon, legendaren:

kloka ord, att citera i baren.

 

 

Amanita muscaria

I de Arkadiska fält, långt från stolta städer

Där ärelystnad säljes bort för nöjets väder,

Uti en ljuvlig trakt, dit oskuld lyckan drar,

Där strömmar kröka sig i svamprika dalar:

I denna sälla bygd herden livet njöt.

Han född och uppfödd var i menlöshetens sköt.

Vår svamp, som i sitt rus naturens fägring målar,

Har aldrig förr så trist fått råka med dess strålar.

Behagligheten själv dess hela teckning drog.

Uti sitt guda-verk en vällust himlen tog,

Och Ruset ville själv herdens skapnad söka

Att mera älskad bli och så sin dyrkan öka.

 

Han till Rusets tjänst från födseln offrad var,

Och i sin lugna själ hon hennes lagar bar.

Uti Rusets lund hon livets vår förnötte,

Och i en lycklig frid dess rena fårflock skötte.

Den unga herden där dess vän och sällskap var:

Du ljuva vänskap, du, som spasmer sammandrar,

Som dessa ungas rus med oskuldsband förenar,

De hjärtan, som du rör, du helgar och du renar!

 

Ack, Amanita muscaria, herdens bästa vän,

Kom, och din dristigt kavata båge spänn,

Skjut mig i rus till Guds grönt skimrande famn,

Låt mig gigantiskt hoppa till Arkadiens hamn,

Låt mig dansa en lustiger dans i det gröna,

Låt mig bli till en traktens besjungna skröna!

Fotnot: Av många uppfattad som en kärleksdikt tillägnad en kvinna är detta i själva verket en hyllning till flugsvampen (Amanita muscaria) och dess berusande effekt. Utmärkt barhängspoem.

 

Arkadiens öppna grav

Jag sjunger om branden, som plågar och förleder,

Då Lucifer lockat oss från goda seder.

Jag sjunger om längtan; branden i våra vener,

Som lockar oss mer än pastorala scener.

 

I det fagra Arkadien, ja också där,

Där tappre Akilles föll med sin stora här,

Invid den öppna graven och dess välsignade dy,

Långt, långt bort från närmaste, levande by,

Ja också där, mitt i allt det bukoliskt sköna,

Förvränger Djävulen tuppen med en höna,

Och herden, den lojalaste bland djurens vänner,

Plötsligt en svårbemästrad, usel smärta känner:

Ack, varför gör Du, Du Onde, detta emot mig?

Har jag inte alltid vandrat de sedligas stig?

 

Och samtidigt, denna brännande smärtas vällust,

Som lockar och drar farkosten mot kvinnlig kust!

Diana! Guda-krafter, hjälp en vilsen fårvakt,

En som tycks vara på väg mot sin egen slakt!

 

Ack, kvinnliga, lustfyllda, lockande hägring,

Du drar och oroar med din undersköna fägring!

Vad ska en stackars fåraherde då göra,

Kommer Skogs-Gudinnan honom snart höra?

Hur länge måste han svårt plågas och stångas,

Innan hans heta känslor löses och förångas?

 

Oh, hänryckningens svåra och ljusmörka tid,

Lös mig från mina kval och giv mig gudomlig frid!

Lägg mig i Arkadiens mystiska och öppna grav,

Det är ert arma vallhjons enda och sista krav!

Fotnot: Till skillnad från ovan förefaller Villon här vara en aning kärlekskrank, vilket gör ”Arkadiens öppna grav” till en utmärkt dikt att uppvakta åtråvärda objekt med samt, i förekommande fall, gjorda erövringar, med.

 

Postiljonens guppande vit röv

Oh, uti Arkadiens tomhets svarta  hav

där Bleka engelskan oväntat läggs i grav

Och där postiljonens guppande vita röv

febrilt arbetar i ett himmelskt moln av stöv,

Skogsgudinnan i svart förfäran utbrister:

Oh, Fader befria oss från alla turister!

Giv oss äta av Naturens feta ister

Och många gudomliga rus på spongister!

När engelska flottan siktas här vid vår strand,

sätts alla våra krigiska hjärtan i brand!

Låt Bleka engelskan smaka vår vassa tand!

Låt oss fördriva Lögnen från vårt fagra land!

Fotnot: Här är den store diktaren minsann både kärlekskrank och berusad av svampens gudomliga effekt och därtill lätt Johnny Bode-anstruken. Exakt vad detta rör sig om vet endast den som läst Herdedikter & Mord, vilken återfinns i välsorterade boklådor och bibliotek samt i nätbokhandeln.

Musik!

 

 

 

DR 20 – ett vin med tunnelseende

Publicerat av
10

Vissa viner, viner som görs för att ha en inbyggd utvecklingspotential, alltså inte bara lagringspotential, alltså viner som lever och frodas, sådana viner, går en eller flera gånger in i en tunnel. En självutnämnd lustigkurre och tönt till rubriksättare skulle kunna tala om viner med tunnelseende. Men vad är nu detta? Jo, det innebär att vinet genomgår olika faser i sitt liv. Aromer kommer till och aromer försvinner i en långsamt pågående bildningsroman fast på riktigt och för vin.

Den som föredrar enkla och publikfriande viner behöver inte bry sig. Sådana viner är inte gjorda för att utvecklas och de är alldeles för enkla till sin konstruktion för att ovan nämnda kroniska metamorfoser ska infinna sig. De ska drickas per omgående och utan något yvande och eftertanke. Samma sak gäller de kraftfulla powervinerna; de är inte heller gjorde med någon finess och de saknar den medfödda förmågan till förändring och utveckling. De här vinerna ska bara vara mycket, vilket de vanligtvis också är då det är det som är powervinets raison d’être.

För egen del tycker jag att vinmakeriets essens är att få skapa viner med utvecklingspotential. Till del därför att det är den största utmaningen, till del därför att sådana viner lever med en under så lång tid; de utvecklas ända in i döden, och varje gång man öppnar en pava väntar en ny upplevelse, en ny sida av denna lilla skapelse: är vinet inne i en tidig trotsålder, eller tonåren, har det lagt sig till ro, och är det i så fall bara tillfälligt, en liten kronblomare på kökssoffan… och så plötsligt, ibland, prickar man bull’s eye och inser att det är nu, just nu, som det här i ständig rörelse satta vinet befinner sig på sitt livs höjdpunkt och vilken lycka att då få vara vid dess sida.

Anledningen till ovanstående smått introverta och obehagligt småtöntiga men också högst sanna utgjutelse är, att jag precis provat Domaine Rabiega rouge 2020, cirka två och en halv månad efter buteljeringen. Det här vinet var i samband med tappningen tokdrivet av frukt och hade en knappt skönjbar ryggrad av ekburen stabilitet. Nu är det mitt i en tunnel. Frukten är knappt skönjbar, istället dominerar den där ekburna ryggraden. Är då vinet märkt av fatlagringen? Nej, det är inte så det fungerar. Om ett vin är märkt av eken på det viset kommer det alltid att vara det. I det här fallet är det en påverkan som framförallt märks i… tunnlarna.Mitt råd till den som skaffat en pava eller två av Domaine Rabiega rouge 2020 (nr 52260, 159kr), eller tänker göra det: Öppna inte förrän fram i september. Då kommer vinet vara ute ur tunneln. Men därmed inte sagt att allt är frid och fröjd. Min bedömning är att vinet kommer tunnla ett par gånger till de närmaste två åren. Så den som vill vara hundra på att tunnlandet är över och att vinet befinner sig i en mer förutsägbar och harmonisk fas, ska helst inte börja öppna sina flaskor förrän sommaren, eller rent av hösten, 2023.

PS Kommer det en ny Clos Dière också, på samma nivå som fordom? Har fått frågan från så många håll. Ja, det kommer en ny Clos Dière, gjord av mig på årgången 2020, den som väntar på något gott… återkommer i frågan, kan dock säga att allt ser oförskämt bra ut så här långt.

Musik.

När våra blickar möttes – en kärlekshistoria

Publicerat av
Svara

Hon hade ett utpräglat nonchalant sätt att röra sig på. En aning slängigt och vingligt, som om kroppen var av gummi. Hennes ben var oerhört fula. Hon bar en illasittande baddräkt och en alldeles för kort badrock. Men likväl spatserade hon fram där som om hon ägde den gyllene stranden och vattnet som plaskade lekfullt runt hennes förvuxna fötter. Jag ogillade henne starkt. Med vilken rätt gick hon omkring och såg ut som hon ägde världen när hon inte ens var snygg?

Min man och jag hade tagit ett break, gjort uppehåll. I ett år skulle vi bo på varsitt håll och känna efter om vi var lyckligare var för sig när barnen äntligen flugit ut. Nu hade ett halvår gått, jag kände att breaket borde bli för evigt och firade denna befriande insikt med en charter till Grekland.

Vad min man, snart före detta man, hade för sig, eller hur han såg på saken, visste jag inte, och jag brydde mig inte heller. Vi var ett sådant där par som aldrig borde ha blivit men likväl blev, och det alldeles för tidigt. Redan på universitet. Första dagen. Han stod där och såg lika bortkommen ut som jag kände mig. ”Letar du också efter…” sa han och efter det hängde vi ihop. Vi var lika fokuserade på studierna. Lämnade inget åt slumpen och aktade oss noga för hamna i kretsarna med festprissar och spexare. Min man hade nog kunnat tänka sig att vara med på ett hörn på spexen. ”Sjunga i en kör eller kanske var med som scenbyggare eller scenograf rent av,” sa han. Det var det han ville göra. Inte bli scenograf eller bygga scener. Bygga och renovera hus. Det var vad han ville göra. ”Min dröm,” berättade han tidigt för mig, ”är att få rita hus och kontor åt landsting och sånt.” Jag trodde först att han skämtade, men det var vad han ville göra. Själv skulle jag bli kemiingenjör så jag tyckte att hans dröm lät ganska spännande. Fast vi hade olika inriktningar på våra studier var vi väldigt lika. Tyckte vi.

Vi tog oss igenom högskolestudierna, skaffade jobb och familj och plötsligt så satt vi där och tittade på varandra utan att direkt ha något att säga, och jag tror att vi både ångrade flera av våra val i livet. Men det var bara det: vi var uttråkade. Less på oss och våra liv. Vi hade inget emot varandra. Och vårt liv var praktiskt. Välordnat som ett rutmönstrat papper. Ingenjörskonst som livsstil. En dag sa han, eller var det kanske jag, ”vad tror du om att vi tar ett break ett år, ja, från varandra, provar hur livet kan vara utan den andre?”

Och nu låg jag där på den grekiska stranden och studerade de lekande barnen, de bollkastande ungdomarna i havet och alla som flanerade i strandkanten och jag retade mig något alldeles oerhört på den nonchalanta kvinnan. Samtidigt fascinerades jag av henne. Det var något köttsligt, i dess mest sexuella mening köttsligt, över henne, ett sug, något som drog mig till henne, trots att hon var ful och vinglig och inte borde vara så nonchalant. Kunde hon vara i min ålder?

Så där framskred mina dagar. En härlig frukost på hotellets terrass med utsikt över en prunkande trädgård fylld av exotiska ljud, en lång promenad ner till byn för att köpa lite frukt och vatten och tillbaka till hotellet och ner till stranden, där jag låg och delade min uppmärksamhet mellan en spännande och illa skriven deckare och allt som skedde där på stranden. Efter ett par dagar insåg jag att jag spejade efter henne, och hon gjorde mig aldrig besviken: varje dag, tidigt på eftermiddagen, kom hon där, nonchalant svängande sina långa, fula ben nere vid strandkanten.

Jag började känna mig missmodig av det där, som en tonårsförälskelse där målet för kärleken är ouppnåeligt; en slags sugande, melankolisk bitterljuv känsla i magen och bröstet. Att vilja skratta, jubla och gråta på samma gång. För jag visste ju att det här bara kunde bli en lika platonisk som ensidig semesterfling. Jag skulle aldrig våga närma mig henne. Men jag försökte ta bilder på henne i smyg, där jag låg på behörigt avstånd från strandkanten. Först utan zoom, sedan, när jag blev modigare, zoomade jag in henne. Märkte hon något visade hon det inte med en min. Hon bara fortsatte framåt med sina långa armar och ben och konstiga kropp.

Sista kvällen på semestern anordnades en karaoketävling nere i byn. Vi på hotellet blev uppmuntrade att gå dit, både av hotellets personal och reseledaren. ”Varför inte?” tänkte jag. Eftersom reseledaren hade förvarnat mig om att det nog skulle vara mer att dricka än att äta på baren där den famösa tävlingen skulle äga rum, åt jag souvlaki, moussaka, tzatziki och andra traditionella rätter från hotellets buffé och drack måttliga mängder av ett lokalt retsina innan jag begav mig mot byn och karaokebaren. Att påstå att mina förväntningar var höga vore att kraftigt överdriva min sinnesstämning.

Mätt och trots allt glad och nöjd mitt i eländet med min tonårsfling hittade jag ett bord nära barens lilla scen, där de tävlande avlöste varandra. Nivån var som väntat varierande. Bäst före pausen var en kille från England som var riktigt bra på att härma Engelbert Humperdinck. För pausunderhållningen skulle Linda Lovelace Jr stå. Det framgick både av affischerna utanför baren och de enkla program som tryckts upp och lagts ut på borden. Linda var tydligen ett nytillkommet stjärnskott som uppträdde på barerna i trakten. På kort tid hade hon fått namn om sig som traktens bästa showartist. Sång, dans, stand up, kabaré, showbiz. Byns Liza Minelli.

Hade jag varit lite mer om mig och kring mig kanske jag kollat upp namnet i förväg. Då hade jag vetat att Linda Lovelace var en gammal porrstjärna, framförallt känd från filmen ”Långt ner i halsen” eller ”Deep throat”, som den heter i original, en film om en kvinna vars klitoris hamnat i halsen. Den fick aldrig någon Oscar men är likväl, lärde jag mig via surfande på nätet, en klassiker i sin genre, och nu stod kvinnan med det utmanade namnet Linda Lovelace Jr, Jr!, där på scenen och det var hon, den nonchalanta kvinnan på stranden, hon med de fula benen och den sexuella utstrålningen, en utstrålning som var ändå starkare när hon nu stod framför mig på scenen och det var först när hennes och mina ögon möttes, som vi båda insåg att vi var gifta med varandra.

Hustrun, rosé, tur-is-ter & skam

Publicerat av
4

Det mest pinsamma vi infödda respektive integrerade och acklimatiserade sydfransoser kan tänka oss, är turister som pimplar isbitsförstärkt provencerosé i värdelösa bistroglas. Om de dessutom gör detta på en offentlig inrättning inför omvärldens fördömande ögon, finner vi inte ord för hur illa detta är.

Ovanstående är en sanning som varit skriven i sten. Ända tills igår. Då lockade Hustrun medelst honungslent prat om lunch i solen i en pittoresk by i de mest pittoreska och autentiska trakterna av Provence er utsände bland de lättlurade och därför aldrig riktig coola snubbarnas tragiska och av självömkan fyllda värld, att sätta sig i cabben och köra runt i det pittoreska ända tills den där mest pittoreska byn uppenbarade sig. En inte alls oäven upplevelse, och inte blev det sämre av att ett bord på en inbjudande uteservering snart kunde intas under ivrigt nickande till höger och vänster och kreti och pleti. Detta sista på grund av att det är så vi hemmahörande gör, vi som inte pimplar rosé med is i.

Så långt allt väl. Då! Hustrun: ”Lars, jag vill ha ett glas rosé, kan vi inte ta ett glas rosé ihop?”. Den utsände: ”Hm, nje, klart det finns bra rosé här också, ibland, men nu dricker ju inte jag de här blekfisiga bitterbomberna som är industriellt framställda till och med då de tillreds i liten skala och på ett sätt som Mats-Eric Nilsson godkänner.” Hustrun: ”Nu slutar du konstra! Det där är bara dumheter, det vet du! Nu dricker vi rosé och är som alla andra. Punkt!”

Sagt och gjort. Hustrun beställer i bästa samförstånd med servitören en halvflaska rosé att förgylla måltiden med. In kommer vinet. Hustrun godkänner: ”Inget fel på det, Lars, men du kanske inte kommer gilla det, men bär dig inte åt nu!”. Smakar. Blekfisigt med tydligt inslag av färgglatt dandy-tuggummi i både doft och smak och därtill en sjuhelsikes äckelbeska av hårt pressade skal och som lök på laxen ett svavelinslag som ligger där och vibrerar i såväl näsa som gom. Hustrun (ser vad som rör sig huvudet på er utsände) mellan sammanbitna tänder: ”Nu dricker du vinet.”Vad göra annat än att röra runt i glaset till dess en inte oansenlig mängd av det fria svavlet bundits och sedan preppa glaset fullt med is som dels spär ut eländet, dels kyler ner de oangenäma inslagen i arombilden så de knappt märks.

Har ägnat söndagen åt botgöring, att skämmas och att arbeta fram en strategi för att återupprätta anseendet i trakten. En sannolikt omöjlig uppgift.

Musik.

Nu blommar vindruvan

Publicerat av
Svara

Den som hyser en dröm om att besöka de sydfranska, eller andra , vinfälten då de blommar, för att där sitta och njuta av blomsterprakten och insupa den livgivande doften från vingården, blir grymt besviken om den försöker genomföra sin dröm. I verkligheten ser det ut som på bilderna här. Kort sagt ser man i stort sett ingenting, såvida man inte tar sig en närmre titt – för blommorna är små, pyttesmå.

Doften då? Jajo, det kanske doftar lite om man sätter näsan intill blommorna, men på det stora hela luktar åtminstone ekologiska gårdar så här års snarare av svavel och bordeauxvätska, och det kanske inte är en hit när huset Chanel ska sätta ihop nästa #5, om man säger så.

Bilden här nedan visar hur druvorna ser ut innan de börjar blomma. (Alla bilder från Domaine Rabiega, där jag är tillbaka sedan snart ett år, nu som konsulterande vinmakare)

Musik! Mer musik! Ändå mer musik!

En speciell vinterdag i Bergåsa by – en vinterhistoria

Publicerat av
Svara

Vissa vinterdagar, när himlen är blå och snön breder ut sig över åkrarna och hustaken, och det ryker och ångar från de nyanlända lassen på gödselstackarna och röken sakta stiger ur kalla skorstenar, sådana vinterdagar, är det som om det sitter en symfoniorkester där uppe, i himlen, ovanför Bergåsa by, och spelar Vivaldis Vintern. Allegro, andante, allegro. Stråkar och strängar vibrerande av kärvhet och kyla, men också av glatt lekande barn och smäktande skönhet. Isande vindar, virvlande snö, gnistrande skare, nyfallen pudersnö, knarr under kängorna, rykande andedräkter, rimfrost: skidornas, skridskornas och sparkstöttingarnas rike.

Klingande sköna toner, som ömsom rusar fram över den frusna snön, ömsom stannar upp och dansar runt en buske vars rimfrost solen just fångat.

Ett Bruegel-motiv tonsatt av Vivaldi.

Vissa vinterdagar är Bergåsa by som ett Bruegel-motiv tonsatt av Vivaldi, och kanske känner människorna det på sig. På något vis. De känner sig viktiga. Sannolikt viktigare än de är. Sådant som inte betyder någonting en mulen höstdag eller en sommarmorgon fylld av oönskat regn och uteblivet fågelkvitter, det är av högsta vikt en sådan där vinterdag.

Det var just en sådan dag som drängen på Lillgården gick ner sig i Bergåsaån. Vad han hade att göra nere vid ån som genomkorsar Lillgårdens marker och delar upp den i två delar, hitom ån och bortom ån, är det ingen som riktigt vet. Någon påstår att han skulle ner och pimpla, och det är ingen dum teori om man betänker att drängen på Lillgården var lite enkel, som det heter. Han begrep inte bättre än att han trodde att när det är så kallt att skaren bär, då bär också isen på den vanligtvis strida ån. I hans ögon låg vattnet där, tuktat i Kung Bores grepp och skulle så göra till dess våren gjorde sitt intåg. Att vattnet, strax under det tunna istäcket, forsade fram lika ursinnigt som det hade för vana att göra, övergick i ärlighetens namn inte bara den eljest drängens förstånd. Det råkade bara bli han som gick ner sig först, i alla fall i modern tid. Hur många som lurats av det där tunna istäcket genom åren är det ingen som vet.

”I den mån det finns något positivt i Lillgårds-drängens olycka”, som byns präst senare uttryckte saken, ”och som allt som sker har en mening då det är Guds vilja”, som prästen fortsatte sitt tal vid den enkla jordfästningsceremonin, ”kommer dennes olyckliga tilltag och obetänksamhet att tjäna som läxa både för denna och kommande generationer”. Så har det också blivit.  Byns barn får från vaggan och via skolan och från föräldrar och lärare, prästen och handlaren och snart sagt alla de möter ute på byn en sådan där dag då de är som små figurer i en Bruegel-målning höra, ”gå nu för allt i världen inte nära ån, barn, det gjorde den olycksalige Lillgårds-drängen och var är han nu tror ni, barn?” Oavsett om barnen vet det eller inte, fortsätter den vuxne tala utan att invänta ett svar. Dels därför barnen i byn inte har någon talan, dels därför att den vuxne nu är ohejdbar, för ingen sann bybo kan vare sig nu eller kunde då hålla emot: när en byskröna börjar välla upp inom dem och strax bubblar ut genom munnen i sin jakt på ett lyssnande öra, är den ostoppbar. ”Jo, det ska ni veta att Lillgårds-drängen han dog där i ån, för ån den är lömsk. Djävulens ondska som rinner rakt genom vår by utan att vi kan göra något åt det, annat än att sky den som elden!”

När Lillgårds-drängen trampat igenom isen, lät han sig i sin brist på simkunnighet och lugn svepas iväg med det strida vattnet, som lömskt rusade fram där under istäcket. Snart hade han tappat sansen till följd av den akuta syrebristen och det var först borta i grannbyn Broberga hans våldsamma och oönskade resa fick sitt slut, och det var folket nere i Broberga by som hittade honom en tidig måndagsmorgon. Iförd vadmal, uttjänta kängor och den stickade mössa och de slitna vantar han ärvt av en äldre bror som gått bort i tuberkulos, stod han där, upprätt som en isstod i den strida strömmen och lutad mot en al som törstigt sträckte ut sina kala grenar över ån, som för att lägga en skyddande hand över den och säga ”det här är min å, mitt vatten”.

Byborna i Broberga kunde för sina liv inte begripa hur Lillgårds-drängen från Bergåsa by hamnat där. Eller varför stod han där som en isstod mitt i den strida ån som snarare var en fors när den kommit så långt som till Broberga by, på sin väg mot Bergasjön lite längre bort. Det var först sedan Länsman rett ut saken, som det stod klart för alla att Lillgårds-drängen möjligen lockats av Näcken eller mer sannolikt trott att han kunde göra ett pimpelhål och sätta sig att pimpla på den tunna isen. Om inte annat, menade Länsman, talade det faktum att Lillgårds-drängen bar på en ryggsäck med pimpelspö och borr för detta.

Länsman kunde också med hjälp av doktor Haglund i Broberga by visa hur Lillgårds-drängen sannolikt färdats under isen från Bergåsa bara för att resas upp av den kraftiga forsen i Broberga by, och just när det skedde brakade drängens upprätta kropp in i den där alen, som, som doktorn sa, ”högst sannolikt utan silkeshandskar fångade upp den olycksalige drängens  stelfrusna kropp, som snart kom att inkapslas av is, skapad av det fräsande och hoppande vattnet, vilket med ursinnig kraft kastade sig upp på drängen där denne stod i dess väg, och som det var pass tjugofem minusgrader gick detta tämligen snabbt, ja, det är snarast ett under att någon såg vad som skett just då det skett och inte långt senare i samband med snösmältningen.” Det där sista om undret tog för övrigt även prästen i Bergåsa upp i sitt griftetal.

Musik.

Virginie Despentes: Vernon Subutex tombe 1-3

Publicerat av
2

Kanske står Virginie Despentes i vägen för Virginie Despentes. I annat fall är det, sagt med all respekt för hur trött Svenska Akademien är, konstigt att hon inte nämns, namndroppas eller läcks när det kommer till diskussionerna kring vem som ska få nobelpriset i litteratur härnäst. Till och med Houellebecq nämns i diskussionerna och gissningslekarna, och han låtsas bara, eller framställs kanske snarare av sina anhängare, vara allt det Despentes är. Kort sagt lirar  Houellebecq i samma division som låt säga en Mo Yan medan Virginie Despentes tillhör litteraturhistorien, Nobelpris eller inte.Nu har förvisso Despentes fått ett och annat pris, som Prix Renaudot (för Bye Bye Blondie) och flera av hennes texter har blivit film. Kontroversiell i mångas ögon, på riktigt, inte som Houellebecq lagom för att många ska kunna känna en liten kittling utan att det någonsin blir farligt.

Lysande stilist, smart berättare, intelligent iakttagare, analytisk finlirare och inte utan humor.

Skrev, tycker jag så här i efterhand, en hygglig sammanfattning av del 1 i trilogin om Vernon Subutex efter ha läst den för drygt ett år sedan. Tyckte då att del 1 var okej men inte riktigt där jag trodde den skulle vara, men att den också kändes som en startsträcka som lovade mycket inför de kommande två volymerna. Förutsägelserna om och förväntningar på del 2 och 3 infrias till fullo, kan jag nu konstatera efter att ha närmast sträckläst dem.

Medan del 1 är lite tjatig och, som sagt, mycket startsträcka, är delarna 2 och 3 lysande. Det är lätt att instämma i kören som menar att Despentes med Vernon Subutex ansluter till en Balzacsk tradition. Bitvis är det här väldigt kul, bitvis tragiskt, bitvis våldsamt, bitvis pratigt, bitvis tänkvärt, bitvis både det ena och det andra och på det hela väldigt bra. Ett måste för den som är intresserad av litteratur och smarta och väl sammanfattande samtidskommentarer.

PS De tre böckerna om den gamle skivaffärsinnehavaren och discjockeyn Vernon Subutex innehåller massor av musikhänvisningar och påpassligt nog finns all musiken samlad på flera spellistor på Spotify, till exempel den här, sammansatt av jimbirmant, och här är en spellista på YouTube.

1983 Château Lafite-Rothschild

Publicerat av
Svara

Sonen på besök. Med hjälp av lismande och all den lömskhet han ärvt på fädernet lurar han er utsände bland de lättlurade stackarnas ömkliga gemak, att låta honom följa med till vinkällaren. Detta är illa nog, att sonen lömskt nästlat sig in i det allra heligaste – för vad syfte kan den lömske Sonen ha annat än att lura ni vet vem att ta fram en finpava till kvällens middag, som annars är vigd för de sista av fjolårets roséviner, nu behagligt söndertorkade och oxiderade bortom räddning, kort sagt perfekt bjudvin –, men, plötsligt: Hustrun!

Som en demon, en fantom, en skugga, en oväntad kastvind i mistralen, har hon smugit sig med och plötsligt står hon bara där och rör om bland flaskorna på Bordeaux-avdelningen. Vi flämtar till när vi ser henne, en amason, som står och muttrar på skytiska och ser ut att, som alltid, vara redo för strid! Hon sliter en flaska ur dess behagliga bädd i hyllan, muttrar alltför hörbart ”aah, Lafite 83, värd 1000 euro på vinauktionen i Cannes… minst”.”Men, lilla gumman,” försöker den nyss nämnde utsände, ”det här är grejer som inhandlades för mycket längesedan, för i stort sett ingenting, det här handlar inte om pengar utan om kärlek.” Det där sista tar viss skruv för hon frurstar lite och lägger tillbaka flaskan och lämnar källaren med ett ”nåja, bara du inte tror att du ska dricka det där ikväll,” vilket är något vi både kan instämma i och inte, samtidigt som vi inser att om vi inte gör något kommer den flaskan att gå under klubban innan året är över – det är för övrigt något även Sonen inser, där han står och småler på samma gång lömskt och förhoppningsfullt.Och så fick det blev. Vi drack det inte till vår raclette. Istället drack vi ett vin som serverades i karaff och som var väl bibehållet för sin ålder, låt vara att vinden i det mojnat något och att, som med så många andra gamla godingar, naturkorken satt sina spår i form av korksmak – vilket, förtjänar att understrykas, inte har något med korkdefekt att göra – vilket gjorde att den kvardröjande frukten, som en fläkt av flydda tider, kom fram bättre i smaken än i doften. På det hela taget väl godkänt.Om någon som läser det här, Hustrun till exempel, undrar vad vi ska göra med vår Lafite 83:a så har jag fått upp ett bra spår. Har hittat en intresserad kund på Blocket, han köper Lafite, även tomflaskor, för den kinesiska marknaden.

Musik.

Frosten 2021 : ett sanningens slutord

Publicerat av
3

Rent allmänt blir det inte sällan så, att en utsaga från någon kopieras av någon annan och kopieras igen och så är det plötsligt en sanning. I vinvärlden gäller detta mer än i största allmänhet. Dels därför att vår värld är fylld av petimätrar, dels därför att många skribenter är okunniga eller lata eller både och. En sådan ”sanning” är att frosten 2021 blev så svår på grund av att det varit ovanligt varmt i mars, alltså före frosten, och att knopparna skjutit fart i förtid. Medan det antagandet – att tidig värme satt fart på knoppandet i vad som traditionellt varit att anse som förtid – stämmer på snart sagt varje år det senaste decenniet, stämmer det inte på 2021. Förvisso begåvades Frankrike med några rekordvarma dagar både i början och slutet av månaden, men på det hela taget bromsades knoppningen upp av kalla nätter, och årets knoppning är snarare att betrakta som sen – låt vara att det förekommer regionala avvikelser från detta.

Skälet till att årets frost är så speciell är snarare att det i april i år blev ovanligt kallt, alltså mycket svår frost, och det vid flera tillfällen under en tvåveckorsperiod. Faktum är att april 2021 var den kallaste aprilmånaden på 20 år i Frankrike. Därtill slogs det flera köldrekord under månaden och temperaturer som inte mätts upp de senaste 70 åren noterades. Sett över 100 år landar april 2021 på plats 35 på listan över seklets kallaste april (kallaste april inträffade 1986 följd av 1973 och 1958). Sett bara till de kallaste temperaturerna som uppmätts en aprilmånad hamnar april 2021 på plats 6 – inte sedan 1973 har så här låga temperaturer noterats.

Tilläggas ska att bortsett från de låga temperaturerna som uppmättes så höll dessa i sig över lång tid och fick på många håll hjälp av för kylan gynnsamma vindar – ytterligare två skäl till att frosten 2021 går till historien.Sist men inte minst (eftersom många frågat om hur det ser ut på gårdarna jag arbetar med i Frankrike): På Domaine Rabiega är skadorna de som tidigare nämnts, alltså 60-80% av fjolårsplanteringens knoppar och begränsade skador på ”vieilles vignes grenache” – kunde varit mycket värre, till del klarade vi oss så pass ”bra” på grund av nattkylan under mars som höll tillbaka knoppningen. På Domaine de Brescou drabbades framförallt stockarna på de lägst liggande markplättarna och nära de bäckar som rinner bland gårdens odlingar och på de platserna växer gårdens enklaste druvor – med andra ord hade vi relativt sett flyt där också (låt vara att skadorna är kännbara).

Efter frosten…

Publicerat av
6

Det har nog inte förbigått någon att det varit rejält med frost i framförallt de franska vingårdarna i år.  Samtidigt som detta rapporterats heter det från vissa håll att det är ”inte så farligt” och ”det brukar ordna sig”. I dessa tider då folk blir kränkta för ingenting är det lätt att konstatera att de franska kvalitetsvinodlarna med rätta skulle kunna känna sig rejält kränkta av slika dumheter.

Saken är den att frostskadorna till del drabbar det första årets avkastning, vidare drabbar det även det nästkommande året genom de svårigheter sönderfrusna knoppar innebär för beskärningen samt den växtkraft en stock, som den överlevnadsinriktade klängranka den är, alltid reagerar med på ett år med lite frukt, vilket medför merarbete och potentiella kvalitetsproblem.Men värst är förstås den uteblivna skörden eller delen av skörden. Detta är oersättliga förluster.

Så hur är det då med detta att ”det brukar ordna sig” och så vidare? Jo, så är det för den som gör enkla bordsviner. Alltså volyminriktade budgetviner som ofta går under epitetet industriviner.  De här jepparna arbetar med ett avsevärt mycket högre skördeuttag än kvalitetsvinsproducenterna. Det innebär dels att de brukar ha ”mer kvar” i vingården efter en frost, dels att de med sina låga kvalitetskrav kan nöja sig med den undermåliga frukt eventuellt sent skjutande knoppar kan ge, dels kan de deala med andra industrivinsproducenter och köpa druvorna från dem, druvor från ett mindre drabbat område eller rent av ett annat land. Med andra ord är skördebortfallet när året summeras inte lika högt som helhet för landet som det förefaller vara direkt efter frosten. Men, det kvalitetsvinsproducenterna å sin sida förlorat, det är borta eftersom de inte kan ersätta sin dyrbara frukt med något annat.Lägg till det ovanstående att det vanligtvis utgår statligt stöd till drabbade bönder. Detta stöd beräknas på kvantiteten druvor. Det vill säga: alla druvor är lika mycket värda. Medan då en budgetvinsproducent med ett skördeuttag på 10 ton/hektar får ersättning för detta, får kvalitetsproducenten ersättning för sina låga och kvalitetsinriktade tre-fyra ton/hektar enligt samma mall, varför den förra får mer betalt.

Så, visst, det  är ”inte så farligt” och det ”brukar ordna sig”. För vissa.

Mitt tips både till er som lämnat industrivinerna bakom er och till er som snarast bör göra det: ta detta på allvar och stötta de hårt drabbade kvalitetsvinsproducenterna genom att dricka lite bättre viner, för övrigt både för er egen skull och den kvalitetsinriktade vinbondens. Dessutom gör ni miljön en tjänst.