Någon som är skogstokig eller möjligen intill dumhet naiv eller måhända både och i kombination med en upptågsmakaranda som heter duga har fått det mystiska infallet att bjuda in mig som representant för ”min region” i en stort upplagd mattävling med både TV-inslag och Alain Ducasse! Eller kan inbjudaren ha fått allt om bakfoten och fått för sig att mina påstortellini faktiskt är en delikatess?
Har tidigare påtalat poängen med reviderade och utökade upplagor. Snart är det dags för min gamla ”Vinprovningens abc” – inte helt utan framgång utgiven i Danmark och Sverige i början av seklet – att återuppstå som ”Vinprovning”. Närmare bestämt sker detta den första september i år, varmed alla snälla företag redan vet vad de ska ge sina anställda i julklapp 2011 (bokhandelspriset blir resonabelt, snudd på snålt i julklappssammanhang, men man kan då komplettera med ”Odla och tillverka vin”) och ni som inget kan om provning och ni som tycker att era vänner är hopplösa och behöver lära sig de mer grundläggande elementen avseende vinumgänge, ja, ni har alla hittat rätt redan i september. Den som nu sitter på en ”Vinprovningens abc” ska inte tro att inget nytt hänt i den här nya versionen. Kort sagt är den uppdaterad och utökad med mer text om vintillverkning, världens vinområden och fakta om druvor i syfte att göra utgåvan till en titel inte bara för den som vill vinprova utan också för den som vill vinumgås. Det som i princip lämnats orört är texten om hur man blir vinprovare. Detta därför att en poäng med boken är att den ska locka till vinprovning, inte tvärtom, och just kapitlen om hur man blir vinprovare var redan såväl abc-mässiga som putslustiga. Däremot har tipsen på egna blendövningar kraftigt utökats, vilket gör boken till en omistlig bibel för alla vinklubbar. Ja, det är bara vad jag säger så här innan allt är helt klart, återkommer med en fullödig, mer positiv recension när det är dags för säljstart fram på sensommaren.
Man ska aldrig säga aldrig, men i vart fall tillsvidare försvinner varumärket Q-rious snart ut ur de svenska Systembolagshyllorna. Följare av vinifierat frågar sig kanske nu irriterat och förvånat ”man va f är inte redan Q-rious redan ute ur leken?!”. Ha! Det trodde jag också, men enligt en vanligtvis välunderrättad källa reas i skrivande stund de sista flaskorna Q-rious Semillon ut till det facila priset av… 51 sek! Nu har jag inte provat det här vinet på snart ett år, men det skulle förvåna mig om det inte är fortsatt fräscht – enligt den vanligtvis välunderrättade källan (se ovan) är vinet fortsatt bra och sanningshalten i det säljande påståendet kan man själv enkelt utröna genom att köpa på sig en panna eller två.
Många känner sig säkert kallade när den bästa vinproducenten i Chile ska utses. Som om det nu skulle vara möjligt att göra något sådant: utse den bästa. En av dem som definitivt skulle vara med i leken avseende de röda vinerna är alldeles oavsett måttet av orimlighet i saken i sig Perez Cruz. Inte särskilt kända i Sverige, annat än i små, obskyra vinnördskretsar, alltså sådana där grupperingar som består av sådana som jag som sitter där och nagelfar vin på det mest opassande vis istället för att njuta. Där sitter vi, glädjeförstörarna, och talar om för oss själva, att ”jo, men här är det minsann lite mindre syltburk än det brukar vara i Chile och då är det bra”. Dessutom tycker vi oss hitta druvkaraktär och då är det ändå bättre om vi nu talar Chile. I mindre utsträckning funderar vi över om det är gott. Några av oss sitter till och med och tittar mer på etiketten än ner i glaset. Det vi har gemensamt är att vi alla stirrar oss i naveln, vilket om man så vill innebär att vi navelfar oss själva samtidigt som vi nagelfar vinet och det förstår var och en att det inte kan bli annat än esoteriskt trams av ett slikt beteende. Men sådana är vi vinnördar och vi älskar att vara sådana, därför att vi älskar såväl vin som våra navlar och, i förekommande fall, oss själva och framförallt vår egen röst och åsikt. Och vi har svårt för Chile, därför att det är helt enkelt för mycket av det goda. Nu tycker som tur är inte vettiga vindrickare att det nödvändigtvis förhåller sig på det viset, de tycker till och med om chilenska viner. Även de röda. Och visst finns det röda chilenare värda att upptäcka och om nu jag, som den korrupte bloggare jag är, ska lyfta fram en producent så blir det, förstås, Perez Cruz, som jag varit med och välsignat in i den svenska importörens Terrific Wine portfölj och skälen till att jag gjort så är många: 1. Perez Cruz viner har relativt sett låg syltfaktor och tämligen hög druvtypiskhetsfaktor. 2. Perez Cruz ligger i sprillans nya ”Maipo Andes”. 3. Perez Cruz gör en Carmenere som är drickbar. 4. Perez Cruz gör ett av Chiles bästa viner i i och för sig långt ifrån billiga Quelèn, men Herregud!, vem av oss vinnördar vill missa en enda av de här dyrgriparna med hög svansföring och stor käft? Kosta vad kosta vill, det är värt vartenda öre att få veta vad de andra talar om eller ändå bättre: på ett självklart vis kunna tala om ett vin de andra inte har provat, medan de sitter där och avundsjukt blickar ner i sina navlar samtidigt som man själv dansar elegant på den styva lina som spänts högt över deras huvuden. Internationell hyllning av Quelén.
Enligt uppgift från min säkra källa i den internationella nyhetsvärlden stämmer det att man använde kodnamnet Geronimo för UBL. Lite svårt att tro, men stämmer det, vilket alltså min vanligtvis tillförlitliga nyhetsvän bedyrar, kan man väl lugnt säga att valet av kodnamn var mindre lyckat än insatsen i sig. Passar på att påminna om tidigare inlägg om indianer.
I år är det 100 år sedan Flann O´Brien föddes och på The Killarney Bookshop i Killarney hittade jag hans debutbok ”At Swim-Two-Birds” – som, upptäckte jag nyss, numer även går att handla via svensk nätbokhandel… så klart -, vilken jag mer eller mindre aktivt letat efter i decennier, vilket, ska erkännas, i bästa fall låter en aning korkat och i värsta fall som att jag är obsolet med tanke på det nyss sagda om svensk nätbokhandel, men jag är nu en gång för alla en sådan där som gärna handlar cd och böcker i affären. Får återkomma till hur den är. I väntan på det rekommenderar jag mer än gärna O´Briens ”Klagomunnen”. Efter att ha hittat den efterlängtade ”At-Swim-Two-Birds” blev jag så till mig att jag trodde jag kunde hitta det som inte finns, som en ny bok av Djuna Barnes, och det fick mig att i en stund av mer än vanligt utvecklad sinnesförvirring blanda ihop Edna O´Brien och Djuna Barnes, varför jag köpte en novellsamling av Edna O´Brien (”Saints and sinners”), återkommer eventuellt om den – hur jag kunde göra detta fatala misstag vet jag inte, men det ger mig en bra anledning att rekommendera något av Barnes, till exempel ”Nattens skogar”. Däremot var det inget misstag att köpa Roddy Doyles senaste, ”Bullfighting”, och dessutom tredje delen i trilogin om Henry Smart, ”The Dead Republic”, som jag av någon outgrundlig anledning ännu inte läst – de båda första delarna är bra, del ett, ”En stjärna kallad Henry”, bör alla läsa. Det här inlägget, vägrar jag inse, är ungefär lika ointressant som ett inlägg om vilka matvaror jag köpt idag (påstortellini) eller vilka viner jag funderar på att köpa framöver (Lemelson Thea´s Selection Pinot Noir). Mer irländsk musik.
Polarpriset brukar i min mening sällan gå till någon som inte förtjänar det synnerligen väl. I år går det bland annat till en av mina gamla favoriter, en favorit som aldrig upphört att utvecklas och som därför har hängt med i skivsamlingen genom åren. Däremot förvånas jag över att så många kallar Patti Smith för punkikon och punkens gudmor. Rimligtvis har personerna som använder sådana epitet på Patti Smith varken koll på henne eller punken. Patti framför tre låtar av andra låtskrivare: 1, 2, 3. Pattibonuscover från Stockholm. Givet vinval till Patti.
Det finns många Temple Bar, men bara en Temple Bar i Temple Bar i Dublin och om man någonsin ska gå på en Temple Bar är mitt råd att man ska gå på just Temple Bar i Temple Bar i Dublin. 160 års historia, flera inslag av levande musik dagligen, hundratals whiskey- och whiskysorter, finfina ostron från Galway Bay och minst lika finfina pints Guinness att skölja ner blötdjuren med och om inte det skulle duga finns också typisk pubmat som Ploughman´s lunch av bästa sort och även om det tar emot att dricka annat än Guinness i Guinness hemstad är det tillåtet att prova Smithwick´s till Ploughman´s lunch . Utöver allt detta finns det en beer garden som ger den som längtar efter en cigarr möjlighet att avnjuta denna på plats. Sist men inte minst: atmosfären är som sig bör hur fin som helst och på väl valda platser hänger porträtt av Phil Lynott och Rory Gallagher.
När det började kännas lite småtråkigt under den guidade turen vid Christ Church, i hjärtat av Dublin, stod de plötsligt bara där, vid sidan om en bänk och två bara fötter: ett par tvättäkta ukrainska vittofflor! Ytterligare ett bevis på hur den ukrainska toffelimperialismen skördar framgångar just nu (låt oss här också påminna oss om den snörda stockholmsvariant som dök upp härförleden). Tilläggas kan, att vittofflornas innehavare – mannen med de bara fötterna – till synes inte hade några strumpor, inte ens undanstoppade i en ficka, varför man kan dra slutsatsen att han inte var en schweizisk bankman. Dock såg han ut att ha druckit en eller annan Guinness i sin dag och, vid närmare eftertanke, även idag.
Lika självklart som det är att äta angus beef i Irland är det att inmundiga omåttliga mängder av de lokala ostronen. Såvitt jag har kunnat utröna ska man vara försiktig med molluskerna från Dingle Bay, i alla fall en stor del av året. Inte för att de är dåliga i sig utan därför att bukten och golfströmmen samverkar på ett vis som i mitt tycke gör ostronen för feta. Detta förhållande gäller inte blötdjuren från Galway Bay. Vid en ytterst vetenskaplig molluskprovning i Galway kom jag fram till att såväl de ursprungliga irländska ostronen som de inplanterade Gigis-ostronen är utmärkta och att, dessvärre får man väl säga, de inplanterade är allra bäst. Vill man både prova ostron och äta förstklassig angus i Galway kan man med fördel göra det på Kirwan´s Lane Restaurant eller The Seafood Bar @ Kirwan´s – de båda sitter ihop och ligger undanskymt på Kirwan´s Lane i gamla stan, inte helt lätt att hitta men den som söker den finner. Ett annat bra ostronställe är mot all förmodan Temple Bar i Dublin, mer om det i kommande inlägg.