Det är direkt upprörande, att så fort det kommer fram en vettig ”högt uppsatt chef” så är någon där och ställer till det för honom. När högt uppsatta chefer i till exempel Vattenfall frångår ägarens uppdrag, alternativt inte fått något uppdrag och hittar på själva, får de extra bra betalt och förlängd pension. Vinifierat kräver upprättelse för Lu Guangyu!
Larmandier-Bernier 1er cru Blanc de Blancs (hustypisk: elegant, stram, krita, mineral, syra, lie, lagrad två år i min vinkällare, utmärkt), Mumm 2002 (mer årgångs- än hustypisk, har lagrats i rumstemperatur (mitt kök) ett år, bra att dricka nu), Château Cheval Blanc 1981 (njee, kanske fortfarande typisk (jag hade dock inte satt den i en blindprovning, inte ens i närheten), men i min vinmakargom trött och sliten, småtrist, mer Fronsac än St Emilon, har förvisso genomlidit eländestiden i min vinkällare, men ändå…), Le Petit Cheval 1989 (första året Cheval Blanc arbetade med gallringsmatta och de var supernöjda då, andravinet, bra lagrat (av mig, tro det eller ej), är just nu perfekt att dricka, suverän form och med alla inslag av St Emilion, Cheval Blanc och annat som ska vara där, t o m årgångstypiskt, mycket bra), Twoson Washington State Cabernet Franc 2004 magnum (bra att dricka nu om än fortsatt lite ung kanske, strålande (ja, vad trodde ni?), Gewurztraminer Kirchberg de Ribeauvillé Grand Cru 1993 (Faller) (oerhört typiskt för hur Fallers (Robert Faller & Fils, ska kanske tilläggas) viner var vid den här tiden: elegant, tillbakahållen Gewurztraminer, stor, härlig doft med mer frukt och botrytis än krydda och Gewurztraminer, ljuvligt att dricka idag, det inte helt diskreta men välplacerade inslaget av botrytis gör att det känns runt såväl i näsan som i munnen, trots att det i grund och botten är fråga om en ganska frisk Gewurztraminer- variant, snyggt jobb, utmärkt idag, har lagrats väl (av mig, igen!, i vinkällaren som inte översvämmats etc), satt som smäck till färsk grönsparris och lax och någon vit röra som jag måste fråga hustrun vad det var, men som också gick bra till vinet). Varför jag drog alla dessa viner? Jo, barnen kom på besök och de låtsas alltid att de inte dricker vin när jag är med och hustrun hade förstås fullt upp med att, tillsammans med de skenheliga barnen, laga mat till oss alla.
Vinifierat och jag vill önska er alla en riktigt Glad påsk!
I vanligt Långfredagsordning infann vi oss hos Vinvännen Göran i Cannes, lystna och med sniktarmarna skrikande. Vi hann knappt säga hej förrän vi kastade oss över Champagne-på-magnum-bordet, som i år bestod av en vällagrad och riktigt bra, rund och mumsig Laurent Perrier Cuvée Rosé. Mer mineralig och stram var en något yngre Ruinart Rosé. Båda mycket bra och med en fin eftersmak av jordgubbe. Utöver de här roséerna fanns också ett par hemmalagrade Pommery, som var okej till någon slags buffé med krabbsallad och gambas och sådant där. Innan vi så gick på den gröna, gula och blå Chartreusen tog vi oss, även detta traditionsenligt, an ett par magnum rödvin som Vinvännen Göran i Cannes behövde hjälp med. För egen tog jag snabbt och effektivt tag i Domaine de la Janasse 2001, varefter jag gömde mig i ett avlägset hörn av Vinvännen Göran i Cannes hus med en magnum La Chapelle 1999. Den förra var fantastiskt god och imponerande till att börja med (power–Grenache med mycket frukt), för att sedan bli lite för mycket med tanke på att det faktiskt är en Châteauneuf-du-Pape och ingen Grenache från Nya Världen, fast bra var den. Den senare, kan jag berätta för alla som var där och inget fick, var precis så mycket Syrah, Hermitage och La Chapelle, som man kunde önska.
Dela “La Chapelle, La Janasse & Champagne & Chartreuse” på Twitter
En gång i Argentina hamnade Terrifickollegan och jag på favoritkrogen Francis Mallmann i Mendoza. Vår vana trogen bad vi flott sommelieren ta in det bästa av det nya. Till den obligatoriska, grillade köttskanken med tillbehör fick vi ett uppenbarligen (väl)monterat, modernt och för landet rent rödvin. Bra vinmakeri alltså. Vinet visade sig vara Walter Bressias eget, nya vin, sålt under egen etikett och originellt nog kallat Bressia. Redan nästa dag var vi på plats och krävde att Walter skulle sälja vin till Sverige, vilket han med en suck och något uppgivet gick med på, men först sedan vi provat igenom hans fat, vilka återfanns i den kalla, fuktiga källaren till den byggnad som i framtiden skulle bli ”Bodega Bressia”. Inte nog med att vi fördes ner i den svinkalla lokalen mitt i den brinnande Argentinasommaren, Walter försåg oss också med vad som måste vara södra hemisfärens största vinprovarglas och… ingen spottkopp… Vi sökte desperat efter en golvbrunn och var redo att spotta på golvet, som man ofta gör, när Walter utan att säga något spände ögonen i oss och sa, utan att säga något, drick! Ja, sådan är han, Walter, men han är också en bra vinmakare och man kan inte annat än älska familjebygget, där han gör vinet, dottern säljer det och, både rart och tragiskt, den döde sonen finns med som en liten ängel nere i ena hörnet på familjens etiketter. I Sverige kan ni kolla själva om ni köper på er en Bressia Profundo. För egen del laddade jag inför påsken med en Profundo 2004 igår. Det här vinet som var så uppenbart monterat inledningsvis och med mer av skönsjungande frukt och mindre av seriös struktur har med tiden gått den vanliga argentinska vägen mot lite uttorkad frukt (som generellt sett kommer väldigt snabbt i de argentinska vinerna, om ni frågar mig och varför skulle ni inte göra det?) och, vilket inte alltid är fallet, antagit en betydligt mer seriös hållning till omvärlden. (Om någon mot förmodan undrar, finns numer även kontor och mottagningsrum i ”Bodega Bressia”, vilket inte hindrar att Walter fortsatt föredrar att tvinga ner sina besökare in den fuktiga underjorden där jättekuporna väntar.)
Enligt winealley.com ökade den kinesiska vinkonsumtionen med 20 % per år under perioden 2006 – 2010. Idag konsumerar kineserna årligen 1,4 miljarder liter vin, vilket, det är min egen räkneövning, gör att kinesen fortfarande konsumerar mindre än 1,5 l per capita. Winealley konstaterar också, att medan Ryssland varit räddningen för många andra länders produktion de senaste åren är det Kina som gällt för fransmännen. När exporten föll med 8,2 % i volym och 18,8 % i värde åren 2008 – 2009, ökade exporten till Kina med 87 % (volym) respektive 54,3 % (värde). Perioden 2009 – 2010 ökade den franska vinexporten generellt, 6,5 % (volym) och 14,6 % (värde). Avseende Kina är motsvarande siffror 57.9 % respektive 53,3 %. Noterbart är också att Kina idag är den största importören av Bordeaux-vin. RHCP.
Eftersom jag sedan många år känner Viggo Cavling lovade jag, i samband med att vi som hastigast sågs i Malmö förra sommaren, läsa hans spänningsroman ”Rörmokaren”. Inte för att jag hade en mer seriös avsikt att göra så, men det lät i mina numer franskretoriska öron bra att säga just då. Jag for förvisso med osanning; å andra sidan var alla glada. Dock dök en dag plötsligt min hustru, som faktiskt tycker om spänningsromaner, upp med boken i sin hand kvittrandes ”Titta, Lars! Viggos bok! Nu kan du läsa den!”. Nåja, som man bäddar får man ligga, tänkte jag och satte ögonen i boken efter att ha låtit den ligga och mogna ett par månader på nattygsbordet och, ja, det är både befriande och på något vis bestickande att jag känner Viggo, för det här är den första spänningsromanen jag med glädje läst sedan jag för typ 30 år sedan för alltid ledsnade på Alistair Maclean och Robert Ludlum och det är den första spänningsromanen jag under de senaste 20 åren tagit mig igenom utan att skratta och frusta på kultursnobbens obehagliga vis. Med andra ord: jag kryper till korset och rekommenderar uppriktigt och ångerfullt Viggo Cavlings”Rörmokaren” (Månpocket) å det varmaste. Den är rakt skriven och har en bra story och Viggo undviker välbetänkt att försöka smeta in sin spänningsroman i billiga metamorfoser och annat tjafs som inte hör hemma i en spänningsroman men som ack så många överambitiösa, deckardrivna författare envisas med att använda i syfte att göra konst av underhållningen istället för att stolt se sig själva som goda underhållare.
Sverige ligger några år efter Frankrike avseende vildsvinsexplosionen. Här i sydöstra Frankrike fanns det knappt vildsvin för 15 – 20 år sedan. Idag är de inte bara ett gigantiskt problem för jordbrukarna (vinbruket inräknat) och ett stort trafikproblem (de franska försäkringsbolagen har chockhöjt självrisken för viltolyckor), de förstör också trädgårdar och attackerar tamdjur. För något år sedan höll vår hovawart på att dödas och i år lyckades vildsvinen ta död på vår fyraåriga unghäst (trots elstaket). Sett från min horisont förefaller de några hundra vargarna vara ett smärre problem jämfört med vildsvinseländet som Sverige bara sett början på och det endast nere i söder.
Den gamle hårdbarockaren Claudio Monteverdi och ett gäng muntra musiker förgyller förundrat vår måndag med en magistral madrigal.
För ungefär 20 år sedan köpte jag i samband med VinItaly på mig ett gäng Biondi-Santi. Till detta inköp drevs jag av upprepade uppmuntrande uppmaningar och hyllmeter av hyllande artiklar. Buteljerna jag köpte var av varierande ålder, men ingen var riktigt ung. Merparten var Brunello, några Rosso di Montalcino. Det flaskorna haft gemensamt utöver det höga priset är att de alla känts som mycket seriösa försök att göra ett riktigt bra och elegant vin, men att de kört in i en dimma av flyktig syra, orena stick och otillräcklig druvkvalitet och till slut hamnat i diket. Plockade i helgen upp en Rosso, dessvärre utan årgång eftersom den lilla etiketten trillat bort i samband med någon misshandel flaskan utsatts för i min källare och korken, som förvisso var i bra skick, var så vinmarinerad att den var omöjlig att få något vettigt ur. Etiketten var dock den ”gamla”, det vill säga den där det står ”Cantina della fattoria ’Il Greppo’”. Gissningsvis en tidig 70-talare. Nu tror nog majoriteten av er att jag ska dissa det här vinet fullständigt. T o m jag tror det! Men nej, eller, alltså det var inte bra och i mina ögon mycket långt ifrån marknadsvärdet, men det var ändå okej på något vis. Det var trött, men det hängde ihop i sin ljusa, orangebruna färg och med sin doft med ett överraskande inslag av frukt och för att vara en gammal Biondi-Santi väldigt lite färskt gips och flyktig syra – det sistnämnda förmodligen därför att Rosson fått mindre ek än toppvinerna. Lite murken och trubbig var den, och en aning skitbesk, men den hade en fin eftersmak av nöt och i huvudsmaken kunde man förnimma ett inte oangenämt inslag av petroleum. Shit, bästa Biondi-Santi jag druckit, tror jag! Nu var det dock så att det här vinet öppnades som en avledningsmanöver eftersom min syster och hennes man var på besök och jag själv tänkte dricka en Cune Imperial (Reserva) 1981. Visst, inte bästa Imperial-året, men gott nog, och elegant, vilket förstärker den klassiska Imperial-stilen. Nu var det moget och gott med, pittoreskt nog, ett litet drag åt det mer ”dilliga” Viña Real-hållet, bara för att snabbt återgå till sitt rätta jag: Imperial och Rioja och ett förvånat uttryck av svartvinbärssaft och nykokt, mjölig King Edward. Avslutningsvis: Syster och Svåger hade med sig en Assmannhausen Spätburgunder från Höllenberg och Kloster Eberbach och 2009 och den visade sig vara riktigt mumsig Spätburgunder med både elegans och jordgubbe; något snipig kanske men icke desto mindre god. Beyond The Bizarre.
Dela “Beyond Biondi-Santi: Cune, Spätburgunder & Finch” på Twitter