Åsa-Nisse går igen och kommer med all rätt självfallet inte att bli särskilt uppskattad och jag som en gång i tiden tyckte att Åsa-Nisse stod för allt det som Harry Schein beskyllde honom för, tycker trots allt att det är kul att han går igen. Hade glömt hur bra det faktiskt kunde vara.
En trogen vinifierathangaround tillika nostalgiker och vinvän skickade den här länken och uppmaningen ”se den!”. Sagt och gjort och visst är det fint? Är månne den lång- och snyggspottande gentlemannen i filmens början ingen mindre än den legendariske lång- och snyggspottaren Bengt Risberg iförd AB Vin- & Spritcentralens provarrock? Och hur ekologiskt korrekt var inte det gamla systemet med tåg, båt och härtappning?
För ett par år sedan slog Europas bäst betalde filmskådis, Dany Boon, till med den enorma succén ”Bienvenue chez les Chti´s” eller ”Welcome to the Sticks” som den väl heter på svenska eller i vart fall kommer att heta när den amerikanska kopian når landet (finns även kopierad i Italien sedan en tid). Kul film om än möjligen lite för fransk för att alla ska kunna uppfatta alla skämten (dialekter och så, fast det blir nog lättare för gemene man när den amerikanska versionen dyker upp). Nu är Boon tillbaka med en ändå roligare film, ”Rien a declarer”, och med suveräna komiker som belgarna Paul Belvoorde och Bouli Lanners och många andra. Förhoppningsvis kommer den på svenska som ”Nothing to declare” eller något sådant. Missa den inte. Det är verkligen en riktigt rolig film om de dramatiska dagarna då tullarna mellan Frankrike och Belgien togs bort i samband med att det gränslösa Europa såg dagens ljus.
Vad är det som gör camemberterna så oövervinneliga i handboll (OS-, VM- och EM-mästare för er som har nollkoll på viktiga skeenden i samtiden)? För att svara på den heta frågan måste vi gå tillbaka till Gunde Svans glansdagar. Denne visade för världen vikten av rätt diet. Idag vet vi att om inte atleten äter rätt, står den sig slätt. Ergo är tiotusenkronorsfrågan i dessa dagar då den frankiske handbollsspelaren förefaller oövervinnelig: Vad äter camemberterna annat än camembert? För att ta reda på detta bodde jag för några nätter sedan på samma hotell som ett franskt elitlag i handboll och det visade sig att den stora hemligheten är frukosten som består av… pannkakor, pain au chocolat och kokt skinka och till det en stor kopp varm choklad. Staffan Olsson & Co, ingen orsak och nej, behövs inga pengar för tipset, se bara till att ta guld nästa gång (och lägg gärna ett gott ord hos Nike åt mig).
Dela “Vinifierat avslöjar: De franska handbollsspelarnas hemliga diet!” på Twitter
Jake Shimabukuro gör en Queen på sin ukelele.
Påstod att det är säkrast att handla vin för 100+, men det är klart att det även finns enstaka russin i Under100-kakan också. Har tidigare nämnt Fasoli Ginos Soave Borgoletto, ett snyggt, rent och välgjort vitvin från en av Italiens verkliga eko-pionjärer. Såväl den sympatiska odlarfamiljen som vinet smetar gärna fast sig vid hjärtat på den som gillar sympatiska eko-odlare och smäckra, eleganta viner. Den som söker kraft och ek får däremot leta vidare. Soave Borgoletto finns i Systembolagets så kallade T3-sortimentet, varför man brukar få beställa hem det. Pris: löjligt låga 72 sek.Läs mer här. Om jag har ett personligt intresse i det här vinet? Absolut, men, tro det eller ej, framförallt därför att det är ett bra och synnerligen reko vin från en synnerligen reko odlarfamilj. OBS! Inte bara jag tycker om Fasoli Ginos Soave Borgoletto, utan även GP och Tasteline (AB/SvD), för att nu nämna några av alla dem som gett vinet toppbetyg i Sverige under det senaste året.
Fick från Barndomsvännen tips på den här blogglänken. Och det fick mig att börja fundera över om RIP Kirby i själva verket alltid varit död? Är det egentligen han och inte Kip Walker som är Den Vandrande Vålnaden? Eller ska Kip Walker egentligen heta Rip Walker?
Ytterligare några tankar kring varudeklarerat vin: 1. Man får inte få för sig att vin är ett smutsigare livsmedel än andra. I flera länder är det de facto så att alla som är inblandade i produktionsledet enligt lag är skyldiga att dokumentera allt den gör. Det innebär att tillsynsmyndigheten, eller för den delen en driven konsumentjournalist, idag kan ta t ex vilket franskt vin som helst och följa det bakåt i produktionsledet, in i minsta detalj, tillbaka till planteringen. Hur många andra livsmedel lever under sådan kontroll? 2. Även om det låter illa ibland så tillsätts i livsmedelssammanhang få produkter till vin. Dyra viner får oftast blott en tillsats av svavel, billigare viner kan förstås få fler tillsatser, men innehållsdeklarationen liknar på intet vis t ex de glassar som säljs en masse världen över. 3. Att flera av oss kan ha åsikter om att ”terroir-avtrycket” medvetet späs ut i många viner väger trots allt lätt eftersom, uppenbarligen, den masskonsumerande delen av marknaden inte bryr sig ett skvatt om ”terroir” – för den konsumenten är det viktigaste att vinet inte är surt och strävt och, inte minst, att det är billigt. Om detta må vi tycka vad vi vill. Så är det bara och det ligger helt i linje med förytligandet och snuttifieringen av nyhetsförmedlingen, dokusåpornas allt större och ständigt lika intelligensbefriade värld och allt annat som vi fått som ett gemensamt straff för masskonsumentens hjärnbefriade sätt att definiera ordet kvalitet.
Gary Moore, så mycket mer än en bluesgitarrist, har gått ur tiden. Här, ung och pigg, med Thin Lizzy i Australien (lägg märke till Garys gitarristkompis, Scott Gorham, fantastiska 70-talsvariant av ukrainska vittofflor). Här, lite äldre och tyngre och mindre vig, men trots det får han till slut till och med fart på basisten i denna hälsning till alla oss som gillade Thin Lizzy. Här visar han på det jag menar: han var inte bara en blues- eller för den delen rockgitarrist – ha överseende med det tröttsamma trumsolot från Ian Paice, alla som spelade med Paice vid den här tiden var tvungna att låta honom spela sitt solo. Här låter han som han lät i Colossuem II (och här kan man fördel även lyssna till Jon Hisemans trumspel). Bonus-blues.
”Dags att deklarera vinet”, säger Mats-Eric Nilsson i SvD. Tja, jag försökte för ett tiotal år sedan, men kom fram till att om ingen annan deklarerade så skulle folk som läste på ”mitt” vin (i det här fallet ett vin som hette Rabiega Rouge och såldes i Systembolagets bassortiment) tänka ”Men, nej, usch, innehåller det här vinet E 441? På inget annat vin står det att det innehåller E 441. Jag tar ett annat vin.” Alla som gör rena viner, ekologiskt odlade och med låg halt tillsatt svavel och dylikt har allt att vinna på att alla tvingas deklarera innehållet. Däremot är det svårt att se mer exakt hur det ska gå till. Avseende vin gäller så gott som alltid ”ju dyrare vin, desto renare och bättre” och det är fortsatt den bästa grundregeln för den som vill handla ”korrekt”. Skälet till att de ”rena” vinerna är dyrare är att de är mer kostsamma att göra. Det är för övrigt inte en tillfällighet att de bästa vinerna är dyra, eller, för den delen, att dyra viner som regel är bra – och faktiskt gjorda som tillverkaren säger att de är gjorda. En total deklaration måste innehålla allt från tillsatser i jorden vid planteringen (hur naturliga är för övrigt ympade stockar?) via bekämpningsmedel och arbetsmetoder i vingården till tillsatser och arbetsmetoder i vinkällaren. Den som är intresserad brukar kunna få reda på det mesta via Systembolaget, importörerna eller direkt från producenten. Ett problem i dessa sammanhang är så gott som alltid att nästan ingen talar sanning i producentledet (inklusive jag själv). Dels av lättja, dels för att dölja ”affärshemligheter”. Det kan också vara så att mindre nogräknade producenter helt enkelt ljuger därför att man vet att konsumenten – och för den delen Systembolaget i inköpssammanhang – idag vill höra att vinet lagrats i nya franska ekfat och inte filtrerats, trots att det i själva verket behandlats med ekspån och visst filtrerats. Tror ni att någon kan känna skillnaden om det är bra gjort och vi pratar viner under 100 sek? Glöm det. Jag har testat detta på duktiga provare vid upprepade tillfällen. Ingen har någonsin ens varit i närheten av tio rätt av tio möjliga. Med detta sagt, vill jag ändå hålla med Mats-Eric: klart vinerna ska deklareras så långt det är möjligt, i alla fall avseende tillsatser i vinkällaren (fast jag önskar att all odling, inte bara vitikulturen, var tvungen att deklarera vad som används ute på fältet). En liten detalj, som jag inte nämner för att näpsa Mats-Eric utan därför att det är en så vanlig missuppfattning: tannin som tillsätts är så gott som uteslutande inte strävt. Det är det som är poängen. Man ökar munskänslan och stabiliserar färgen med det tillsatta tanninet utan att göra vinet strävare. PS E 441 är gummi arabicum, en vanlig tillsats inte bara i livsmedel rent allmänt utan också i vin.