Fick från Lumparkompisen ett mail varuti jag uppmanades att öppna den här länken samt ”leta även efter samma låt på youtube live at the Apollo från 2001 med Chris Spedding spelande det andra solot. Strålande.” Okej, sagt och gjort.
Vad händer på en vingård mitt i vintern? undrar kanske ingen av er, men det ska jag nu berätta i alla fall. Eller åtminstone vad som händer på Château L´Arnaude just nu. Alldenstund årgången 2010 trots ett svårt växtår var fantastisk överlag, har det varit lätt att blenda i år. Således är såväl vitvinet som rosévinerna redan färdiga, ja de är till och med klarade och väntar nu på att buteljeras om några veckor. På rödvinssidan tar vi det lugnt. Allt är så bra att vi kan välja och vraka och göra lite som vi vill. Normalt är annars att man alltid har någon tank eller ett eller annat fat som gått åt skogen eller inte blivit så bra som man hoppats, eller som rent av fått panikskördas med bristande kvalitet som följd. Merparten av de viner som ska läggas på ekfat är i faten och varenda behållare rödvin är i utmärkt skick såväl sensoriskt som analytiskt. I vinkällaren allt lugnt med andra ord. I vingården är det lite knepigare. Det har regnat mycket de senaste två månaderna, men tack vare den fantastiske Fabrice i vingården ligger vi ändå väl till med beskärning, ståltrådsdragning och stolpbyten. Längre fram, när ”basjobbet” är gjort kommer Fabrice att återplantera i en del gamla fält, där vinrankorna med ålderns rätt börjat falla ifrån i måttlig mängd (är mängden för stor är det bättre att omplantera hela fältet; genom att komplettera ett gammalt fält gör man dels myndigheterna glada (de kräver en miniminivå för antalet stockar per hektar), dels behåller man sina bästa stockar samtidigt som man klarar kvantitetsmålen med de nyplanterade stockarna, som emellanåt skördas för sig just för att kvaliteten ska vara på topp).
Eftersom jag nu har ett finger med i Terrific Wines (nej, ni får ingen länk här, hemsidan är förskräcklig, men en ny är på gång i februari) i Sverige och bland annat letar vin åt företaget kan jag inte annat än gotta mig åt senaste numret av svenska Allt om Vin och dess ”Stora Vinguide” som jag i dagarna fick i mina händer. Elva Terrific-viner bedömda. Tio fick högsta betyget ”Bästa köp”, det elfte nästhögsta betyget ”Rekommenderas”. Lite försmädligt med det där elfte vinet, men de tio vinerna ni måste köpa är (samtliga i beställningssortimentet, som sig bör): 08 Chablis, 07 Chablis GC Les Clos (07:an redan slut, köp 08:an istället, även den fick Bästa köp fast under rubriken ”Nyheter i beställningssortimentet”), 09 Muga Blanco, 09 Muga Rosato, 08 Domaine de la Grand´Cour Feurie Clos de la Grand´Cour, 08 Domaine de la Grand´Cour Felurie Cuvée Vieilles Vignes, 07 Château Saint-Antoine, 07 Fleur Saint-Antoine, 07 Lemelson Six Vineyards Pinot Noir, 07 Lemelson Vineyards Thea´s Selection Pinot Noir.
Mitt i veckan – musik med Morrissey och British Sea Power.
Dela “Morrissey & British Sea Power mitt i veckan” på Twitter
Mike Leighs senaste film, Another Year, är lika händelsefattig och fantastiskt underhållande som livet självt. Stark serekommendation. Här en gammal Leigh-klassiker från hans BBC-tid.
Varför göder man vingårdar när mager jord är bäst för kvaliteten? frågade en yster yngling med huvudet på skaft. Hm, först får vi då göra klart vad som avses med gödning och för det mesta menar gemene man handelsgödsel som säljs enligt formeln NPK (kväve, fosfor, kalium) och i lite olika varianter. Ungefär samma saker tillsätter den som dyngar på med hemkört från ladugården, fast då med mindre precision avseende förhållandet mellan N, P och K. Vid sidan om detta kan man, särskilt avseende grödor som vinrankan, tillsätta diverse mineraler (också en form av gödning). Om frågan inledningsvis omformuleras till ”Måste man göda med NPK?” är svaret, att ja, det måste man om man vill ha stora skördar och nej, det måste man inte om man satsar på låga uttag för dyrare viner (lägre uttag medför högre pris om lönsamheten ska bibehållas, det kan t o m svenska grundskoleelever räkna ut); däremot behöver sannolikt även den med lågt uttag tillsätta mineraler understundom, och kanske plöja ner gräset och klövern mellan raderna då och då (ger naturlig NPK eller i vart fall N). Med andra ord: hur mycket och med vad man behöver göda beror i grunden på volymen man vill ta ut (och, förstås, markens beskaffenhet; den som vill ta ut stora skördar på mager jord måste göda mer med NPK). Går det att göra vin utan att tillsätta NPK? Ja, under förutsättning att jorden är i gott skick (att man har ett levande humuslager) och att man inte vill ha ut jätteskördar (man får då plöja ner gräs och klöver enligt ovan samt kanske komplettera med mineraler; vissa sorter behöver mer av somliga mineraler så exakt vad man behöver tillsätta är individuellt). Är handelsgödsel bättre eller sämre än ”naturlig” dynga? Varken eller, kanske, men miljömässigt är det rimligt att anta att naturens egenproduktion är bäst lämpad för att återföras till jorden (under förutsättning, hur konstigt det nu än kan låta, att dyngan inte är förorenad). Kan man påverka smaken via gödningen? Absolut, på många vis, t ex gäller det att ha en levande och ”komplett” jord (d v s en jord som inte blockerar eller hämmar rankans tillväxt och aromutvecklingen i frukterna och, kan man tillägga, druvans kväveinnehåll påverkar jäsningsförloppet och den aromutveckling som då kan ta plats, dock kan man ”eftergöda” med kväve i samband med att jäsningen startas) om man vill få till komplexa och kompletta viner (låter självklart, men är det inte). Avslutningsvis, är världens vinbönder generellt sett bra på gödning? Nej, inte särskilt.
Hårresande bra cover från Nina Simone… Och här ett Nina Simone – original som blev mer känt som cover.
Fick just mail från Mendoza, där min kompis och uppdragsgivare Tom Hedges i skrivande stund befinner sig. Tom bodde och arbetade under några år på 80-talet i Argentina, men har inte varit tillbaka sedan dess. Ett av hans mål med resan nu är att hitta Argentinas bästa vin. Jag har gett honom de tips jag tycker att jag kan bidra med. I övrigt går han på andras tips och artiklar han läst i ämnet. En hel del vin att gå igenom således. Därför kändes det bra när mailet visade sig innehålla en bild på en Melipal och den lapidariska texten ”Good shit!”. Enda vinet Tom spontant hört av sig om under resan. Tango!
Den unika glöggen från Gustibus, gjord på årets rester och en och annan krydda, har nu kommit i sin nya upplaga och då också bytt namn till Gustibus Finglögg D.O.P. (Definitivt Originell Produkt). Dock fortsatt en upplaga om femtio halvpannor. Förvisso är det synd om er som inte får prova den här drycken, eller, nej, det menar jag ju inte, jag är så innerligt glad att jag får prova den och ni inte. Klart det känns fint att skriva om drycken när den är unik, vilket också kan förklara att fjolårets upplaga utsatts för ett långdistanstest. Hur är då årets variant? undrar ni alla med munnarna på vid gavel, uppspärrade ögon och gåendes en säker medvetslöshet tillmötes om ni inte börjar andas snart igen. Jo, den är förstås fantastisk. Ljus i färgen, ung, frisk, tydliga inslag av pomerans, kanel och kardemumma och lakrits (som jag sedan på etiketten ser inte ingår i kryddningen, men även Gustibus kan ha fel, tänker jag när jag ser det), ung, frisk smak, lång, komplex eftersmak, liten beska. När glöggen hällts från glaset till en gryta doftar det tomma glaset sötlakrits, kanel och kardemumma. Uppvärmd och serverad i kopp ter sig glöggen annorlunda: fortsatt ung, mer återhållen (!), nu känns det att drycken i år snarast har en väl liten sötma, med andra ord en ganska torr glögg, beskan är nu bättre integrerad i smaken och sitter som smäck, ganska spritig. Så läser jag mer ordentligt på etiketten: årets glögg innehåller stjärnanis! Så klart. Och så ingår inte bara vin i basen utan även destillat, vilket sannolikt förklarar beskan och en konstig frukt som är svår att sätta näsan på (man kan, förstås, fråga sig hur viktigt nu detta är på en skala, men då har man glömt att vi bara är 50, jag upprepar femtio, personer, som får oss tillsända denna gudabrygd). Sist men inte minst framgår av etiketten att glöggen även innehåller ett macerat av skumtomtar. En fullständigt lysande idé! För egen del brukar jag lagra familjens Julenissar ett år, alltså, jag köper in dem Julen 2010 och konsumerar dem Julen 2011. Viktigt är att öppna påsen cirka en månad före Julafton för att de ska få rätt seghet och djup i smaken.
Nej, den här gången var det inte hundarna som försatte mig i ett akut tillstånd av måste-prova-glögg. Det var snarare det faktum att det idag gått ett år sedan jag tillsammans med en fransman som inte räknas provade Gustibus Finglögg 2.0 för första gången. Under året som gått har den unika drycken ändrat sig otaliga gånger och den lilla skvätt som nyss ännu fanns kvar i flaskan gjorde mig inte besviken. Sedan den där dagen i maj då hundarna väckte mig har denna Glöggernas glögg lagt sig till med en grumlig, nu också betydligt mörkare färg och doften av pomerans och grön kardemumma har begåvats med en tydlig ton av flyktig syra, eller varför inte lite vinäger? Den här vinägertouchen kommer igen i smaken om man sörplar och bär sig åt, men om man nöjer sig med att dricka glöggen rakt av märks den bara i form av en ökad syrlighet. Jag har faktiskt en slatt kvar, återkommer således i ärendet samtidigt som jag nu förväntar mig att Allt om Vin, Livets Goda, Gourmet, Allt om Mat, Ica-Kuriren, Råd och Rön med flera gör en mer uttömmande långdistansprovning av Systembolagets utbud av glögg. Gustibus Finglögg – Glöggernas glögg – är vi ju bara ett femtiotal som får prova och det skulle inte falla oss in att låta er andra komma med på den kakan.