Ibland vill Systembolaget ”konkurrensutsätta” produkter. Om detta beror på krav från EU eller om det är en egen idé vet jag inte. Helt okej är det dock inte alltid. Just nu finns en offert ute för ett vin som direkt utmanar succén Café Culture (som, är det bäst att tillägga, jag inte har något som helst med att göra). Skälet till att jag är skeptisk är att oavsett vad vi tycker om Café Culture så är det ett vin och ett koncept som någon framgångsrikt tänkt fram och producerat och – efter en egen insats av kunnande, arbete, pengar och tid – gjort till en succé. Så till den milda grad för övrigt att flera vinskribenter och sommelierer på fullt allvar förklarat att vinet görs på en speciell ”kaffe-klon” av Pinotage (wow! det är en av de bästa, lögnaktiga storytelling-historier jag både hört och, inte minst, sett lyckas). När nu ett sådant här förvisso extremt stajlat vin ”konkurrensutsätts” är det alltså fritt fram för alla copy cats och andra halvdana vinmakare och producenter att profitera på originalet. Lika trist som när man hör någon annans musik lysa igenom i en meningslös hit.
Avstängda vinstockar, N.Y. & Slow Burn
I inlägget om skörden i Languedoc nämner jag att ett par fält med unga stockar ”stängt av sig själva” till följd av torkan. Vad menas med detta, kan man kanske undra? Jo, vinrankan är en överlevare och gör vad den kan för att klara de rådande omständigheterna. När det blir för torrt slutar den helt sonika producera frukt och koncentrerar sig på överlevnad. Detta kan leda till att druvorna lämnas åt sitt öde, halvt mogna.
Vintips: ”Ungdomlig, mycket fruktig doft med fatkaraktär, inslag av persika, ananas, smörkola och vanilj; torrt, mycket fruktigt vin med fatkaraktär, inslag av tropisk frukt, vanilj, smörkola, nötter och citrus.”
Ett knippe glada New York-bor & David Bowie förgyller vår fredag.
Skörden Languedoc 2010
Det här året är inte helt olikt 2009: mycket regn under våren och försommaren, sedan torrt och varmt. Ifjor stack mognaden iväg i en rasande fart. I år verkar det gå mer sansat till. På Domaine de Brescou har vi kört in Grenache (mycket små druvor, dessutom mycket coulure i år = liten skörd), Pinot noir del 1 (ovanligt uppblåsta druvor = stor skörd; Pinot noir del 1 används för rosévinet ”Fleur d´Été”), Chardonnay del 1 och Viognier del 1 (vi skördar i två omgångar för bevarad fräschör och bästa balans i vinet, båda mycket lovande, normala kvantiteter eller något större). F ö ser allt bra ut förutom något fält med unga stockar där rankorna stängt av sig, p g a torkan.
Bästa köp! x 3
Måste erkänna att jag dessvärre bara hinner läsa svensk vinpress sporadiskt. Desto trevligare då när jag idag fick ett ex av senaste Allt om vin i min hand. Tre viner från Terrific Wines (som jag är inblandad i) hade provats och samtliga fick högsta betyget. Normalt hänvisar jag inte till sådana här bedömningar, men just i det här fallet handlar det om viner som står mitt hjärta nära, varför jag gärna vill nämna dem här och ett ”Bästa köp!” känns då som en bra ursäkt. De tre är ny årgång av eko-pionjären tillika utmärkta Fasoli Gino Soave Borgoletto (för löjliga 69 sek) samt två viner från Aubert Vignobles, d v s två röda Bordeauxer av utmärkt virke och märke, i det här fallet 2007 Château Saint-Antoine (för blott 89 sek!) och 2007 Fleur Saint-Antoine (lika tokbillig den, blott 120 sek).
Hundar & jogga i Provence
I Provence springer i största allmänhet hundar lösa. Mest överallt. När jag nyss var ute och joggade med mina (lösa) hundar kom det en (lös) schäfer springandes mot oss. Sådant brukar lösa sig, särskilt som schäfern var en tik och mina båda hundar är hannar. Döm om min förvåning när den uppenbarligen synnerligen korkade schäfern inte gick fram till den tioårige dalmatinern och utbytte lite nosande med honom innan vi alla drog vidare utan istället helt frankt attackerade den tvååriga hovawarten. Så snart jag insåg vad som höll på att hända försökte jag avstyra det hela, men det tog ungefär en tiondels sekund innan schäfern satt fast i hovawartens käftar och låg och småsprattlade på marken. Vad som då flög i dalmatinern vet jag inte, men – här bör känsliga personer sluta läsa – han började plötsligt, ja, slicka schäfertiken. Efter en stund då hovawarten väl tyckte att angriparen föreföll lugn och att det inte var läge att bita vidare eftersom husse stod och vrålade människoljud i örat på honom, släppte han schäfern som försvann i en väldig, om än lätt haltande, fart. När jag kom hem och förväntade mig viss uppmärksamhet – jag blödde från benet och hade fått en blå tumme – begick jag misstaget att berätta om dalmatinerns tilltag varpå hustrun lämnade mig med mina sår och ett ”ni karlar är likadana allihop”.
Vintips: ”Ungdomlig, mycket fruktig doft med fatkaraktär, inslag av persika, ananas, smörkola och vanilj; torrt, mycket fruktigt vin med fatkaraktär, inslag av tropisk frukt, vanilj, smörkola, nötter och citrus.”
Eld, vind & vinstockar
Inte nog med regn och annat elände, nu brinner det i knutarna också. Igår när jag körde hem från Domaine de Brescou utanför Pezenas var motorvägen A9 avstängd väster om Montpellier till följd av en vådlig brand. På bara några timmar brann tusentals hektar upp och vi som befann oss på Autoroute 9, som råkade ligga i brandens väg, fick snällt sitta och vänta tills någon kom på den briljanta idén att ta bort mitträcket på motorvägen så vi alla kunde vända och köra tillbaka mot Spanien. Själv valde jag att köra tillbaka till Pezenas och sedan hem via Millau, norr om Montpellier . Även där brann det, visade det sig. Dock inte häftigare än att man kunde ta sig fram. Sedan brann det också utanför Arles och slutligen ner mot Aubagne till. Konstigt med alla bränder? Nej. Det händer varje år då det varit torrt en länge tid och vinden (Mistral här, Tramontana där) börjar blåsa. Då kommer pyromanerna fram och tänder sina små brasor som snart är förödande bränder. Den stora branden utanför Montpellier bekämpades av sex vattenbombare, fyra små vattenbombare, två helikoptrar och hundratals brandsoldater till fots. För den som inte redan visste det kan jag berätta att vingårdar utgör utmärkta brandgator eftersom de inte brinner, de bara torkar ut.
Skördeutsikterna på Krim 2010
Klart ni vill veta allt om hur skörden artar sig härborta i österled! Volymmässigt är det ett tufft år. Mycket regn i början säsongen – som ivriga följare av denna blogg redan har råkoll på – resulterade i både taskig fruktsättning och mjöldagg och därmed färre druvor. Efter regn följde sol och den värsta värmeböljan och torkan i mannaminne – jämför med Ryssland i år – och den fortgår, även om temperaturen nu fallit från +40 – +42 till +32 – +35. Således är många druvor trots de tidiga regnen mycket små. Kvalitetsmässigt bör dock allt elände spela vinmakaren i händerna. Imorgon sparkar vi igång skörden med Pinot Gris.
Äventyrsresa till Sheremetyevo
Nya Terminal F på Moskvas flygplats Sheremetyevo är inget annat än grandios och lyxig (massvis med Ukrainska vittofflor till salu, bl a på Zilli där de kostar mer än min resa Nice – Simferopol ToR) bortsett från ett bortglömt rum – rummet som Putin glömde – som står orört sedan Breznjev sånär som på ett par datorer (eventuellt av märket Norsk Data) som kom dit sedan Boris Jeltsin i fyllan och villan bestämt sig för att det var dags att modernisera Sheremetyevo. Till detta rum förs resenärer med besvärliga transitönskningar, som att få komma med sitt plan till Simferopol. Nåväl, efter en vänlig och effektiv behandling blev jag ombedd att tillsammans med fem kineser – vart de skulle begrep jag aldrig – följa efter en bestämd dam som rusade genom vackra Terminal F med oss, nerför lugubra trappor och genom kraftigt upplysta korridorer, tills vi slutligen stod öga mot öga med en gigantisk, uniformsklädd dam som, som tagen ur en av Max Mosleys våta drömmar, stirrade stint ut i horisonten och vrålade ”baagatsche!” gång på gång åt oss (kineserna och mig). När vi mest bara tittade förvånat och roat på varandra började jättekvinnan att slå på sina öron samtidigt som hon skrek ”baagatsche!”. Då gav sig kineserna till att fnittra och till slut gav den imponerande och högljudda damen upp och vinkade oss vidare till en liten buss, där vi knappt fick plats men det luktade avgaser och läckte in vatten. Efter en resa så lång att jag började bli rädd för att planet var inställt och vi skulle bussas till Ukraina, kom vi lätt koloxidförgiftade fram till Terminal C, där kineserna med sin besvärliga destination och framförallt sina besvärliga kinesiska pass fastande i en kontroll som de sannolikt fortfarande står i (eller så skickades de till Chodorkovskis Sibirien – de hade trots allt fnittrat åt Stora Damen), medan jag vinkades vidare till en ung, arg, uniformsklädd kvinna som bestämt rotade igenom min väska medan en likaledes uniformsklädd man – inte så ung, men även han såg arg och dessutom viktig ut – barskt iakttog henne. Efter att båda intresserat tittat och känt på min rakapparat fick jag så äntligen gå till min gate och den väntande flighten till Simferopol. För övrigt är det idag, 24 augusti, Ukrainas nationaldag.
Aeroflot, träsmak & mummel
Noterar på Aeroflot-flighten Nice – Moskva (på (om)väg till Krim), att Aeroflot slår alla andra flygbolag när det gäller att hålla igång högtalarsystemet efter start. Dock är detta oväsen mindre störande hos Aeroflot än hos konkurrenterna ity man har haft vett att justera ner volymen så det enda som hörs är ett behagligt mummel – på ryska, engelska och franska – som blandar sig med det konstanta suset i ett flygplan och sakta söver en. När man vaknar är det dags för lunch och en kaka till kaffet som inte går av för hackor eller vad sägs om en kaka som både luktar och smakar som ett inte tillräckligt bra vin som legat för länge i inte tillräckligt rostade franska ekfat? Således luktar och smakar Aeroflots kaffekaka trä och kokos. Bäst av allt: doften sitter kvar i fingrarna till dess man tvättar dem, varför man kan sitta där och analysera kakan även sedan den är uppäten. Tror Aeroflot är det enda flygbolaget som erbjuder passagerarna att både äta kakan och ha den kvar.
Carignan, Mazuelo & MDLXV07
Carignan/Mazuelo är en synnerligen intressant druva. Inte minst därför att den har så dåligt rykte samtidigt som den på många håll i världen använts och används som volymdruva samt möjligen för att ge lite syra eller färg eller uthållighet. Typiskt för druvan i sina olika uppenbarelser och kloner är, att den ger en närmast påträngande ”röd frukt” som drar iväg åt röda vinbär och i förekommande fall lingon. Åstadkommer man blott detta, möjligen i kombination med en rustik apparition, är det förståeligt att ”druvtypiska” viner av Carignan inte välter kiosker och systembolagsbutiker. Lyckas man däremot komplettera det ”röda” och rustika med mer ”mörk frukt” (jaja, jag vet att det är skillnad på bär och frukt, men uppriktigt sagt: vem bryr sig?), som björnbär och mörka körsbär, och samtidigt runda av med väl avvägd och väl utvald ekhantering, kan man åstadkomma högst personliga viner, ofta med mer komplexitet än överdåd och munfyllnad. För egen del har jag arbetat med Carignan sedan 1988 och kanske är mitt mest lyckade vin på druvan Carbase 1998 (från Château d´Esclans i La Motte, Provence). Som bäst var det vinet när jag drog i mig sista buteljen 2008: medelfylligt, ytterst komplext, väl balanserad frukt och ek, bra balans mellan ”röd” och ”mörk frukt”, lång, ren eftersmak. Idag gör jag Carignan-viner på Domaine de Brescou (Côtes de Thongue), Château L´Arnaude (Côtes-de-Provence) och Bodegas Merino (Rioja). Brescou släppte sin första årgång, 2007, häromåret och det går väl okej för det vinet. Inte helt lätt att få acceptans för Carignan från Côtes-de-Thongue, trots att det är exakt vad man borde göra där. Hursomhelst är det bra återköpsfrekvens på vinet så drycken i sig uppskattas. Château L´Arnaude fortsätter avvakta med lanseringen av sin första årgång (också 2007) på grund av att vinet fortsatt är alltför ungt och kantigt, dock mycket lovande, om vi får säga det själva. Avseende Merino och vårt Mazuelo de la Quinta Cruz (populärt kallat MDLXV) blev första årgången, 2006, en dundersuccé när den lanserades häromåret (t o m rankad bland Riojas tio bästa viner av flera spanska publikationer). Även uppföljaren, 2007, fick riktigt bra mottagande (bl a ”Red wine of the month” i Decanter), men själv har jag varit och är fortsatt tveksam. Kort sagt är vinet tokungt idag. Klar dominans av ”röd frukt”, dåligt integrerad ek, lätt rustikt och lite vekt i största allmänhet. Men vet ni vad? Så var 98:an Carbase också i sin ungdom och det tog över fem år innan den blev drickbar. Jag har själv kraftigt underskattat tiden den här 07:an MDLVX behöver för att nå harmoni och njutningsmognad. Lämnade i helgen en halvdrucken flaska öppen över 48 timmar och först då blev den fin i doften (syran gick förstås inte att lufta bort så smaken var fortsatt kantig dock). Ni som orkat läsa ända hit står nu öga mot text med en köprekommendation av MDLVX07 för er som vill lagra vin och en generell drickvarning tillsvidare för alla. 2008 av samma vin, då? Jo, det är faktiskt mer tillgängligt idag, men även det behöver ett par år i källaren innan det blir lika följsamt som debutårgången 2006.
