Mot en livsfilosofi enbart baserad på att den starke överlever, har människan försökt skapa Civilisationen. Och sedan länge har kampen stått mellan Civilisationen och Barbariet. Då och då, sedan industrisamhällets början sisådär, har det funnits länder som är den hänsynslöse kapitalistens våta dröm och därför närmar sig Barbariet, samtidigt som de undergräver förtroendet för och solkar ner den civiliserade kapitalismen. Länder där regimen håller den sociala oro som alltid uppstår när orättvisorna blir oacceptabelt stora i schack så man slipper dela med sig eller ta hänsyn ens då man exploaterar naturresurserna. Samhällen där framstegen blir imponerande och rekordsnabba, men till ett högt pris av mänskligt lidande, stora orättvisor och total ofrihet. Vår samtids mest korporativistiska – och ett av de mest förtryckande – samhälle är det kinesiska, som felaktigt ibland kallas ”kommunistiskt”. Det har det knappast någonsin varit även om tanken kanske fanns där för 61 år sedan. Däremot har det varit en utpräglad förtryckarstat och militärdiktatur. Och är så i minst lika hög grad idag som någonsin – även om färre människor dödas nu än under Maos m fl terrorstyre och sociala experiment. Om militärdiktaturen i Kina vilar på någon ideologisk bas är det snarast, som i Nordkorea, konfucianismen. Inför denna svinaktiga regim svassar än den ene än den andre eftersom de ser att det finns två kronor att tjäna. I sådana tider är det skönt med den självständigt tänkande och modiga Norska Nobelkommittén, som tar ställning för civilisationens fredsbudskap i kampen mot Barbariet och gör det genom att ge Fredspriset till Liu Xiaobo.
Dela “Liu Xiaobo, norsk mänsklighet & kinesiskt förtryck” på Twitter
