Joggandets jobbiga parallell

Problemet med att komma in i den där parallellvärlden som vi joggare kan hamna i när vi närmar oss döden (eller vad det nu kan bero på) är att det kan leda till ouppmärksamhet i den värld vi faktiskt, trots allt, springer runt i. Häromdagen inträffade detta, igen (två år sedan sist), och jag insåg när foten vek sig under kroppen att det med tanke på den kraftiga sluttningen var lika bra att kasta sig framåt och försöka rulla runt så att foten inte gick av i någon brysk handling utan samklang med fysikens lagar och terrängen. Sålunda räddade jag vristen från ett brott och således rullade jag ett par varv i joggingspåret innan jag med stukad vrist och allmänt ömmande kropp stannade upp (platt på rygg för den som intresserar sig för meningslösa detaljer), insåg, stirrandes upp i himlen, att jag hade ett par kilometer hem och att det fina med stukningar av det här slaget är, när man väl tagit sig hem, att man måste passas upp.

Stukmusik

Alkohol, Beaujolais & Edith Söderström

Utan att någon egentligen märkte det smög alkoholstyrkorna upp över 13,5 %, sedan 14, 14,5 och den naturliga toppen på skalan: 15 %. Ett fåtal viner har saluförts med en deklarerad alkoholstyrka över 15, men för det mesta har de högre nivåerna tigits ihjäl – den som blir avslöjad tvingas i värsta fall att byta ut sina etiketter – eller åtgärdats med vattentillsatser eller omvänd osmos. Samtidigt blev vinerna mjukare, fruktigare och genomgående drickbara redan dagen efter buteljeringen. Orsaken till detta var, att i första hand de amerikanska producenterna gjorde ordentliga marknadsundersökningar och dessa indikerade att det var så här vinerna nu skulle vara: stora, mjuka, fruktiga, kraftfulla och färgrika.

För några år sedan började det som nu nästan är samtiden skönjas som framtiden och den innehöll viner med lägre alkoholhalter, mer stramhet och rent av strävhet, inte bara lagrings- utan också utvecklingspotential och en frukt baserad på druvans komplexitet och inte övermognad. Så vad är det då som nu står för dörren? Beaujolais? Varför inte?

Utmärkt exempel på det som nästan är samtiden
Ytterligare ett exempel på det som nästan är framtiden
En producent som nästan är i tiden
På drift med Edith Söderström

Clos Dière cuvée I 1999 & kaffesyra & badboll i vin

När jag 1988 kom till Domaine Christiane Rabiega (1989 omdöpt till Domaine Rabiega) stod det klart att det inte gick att fortsätta göra bara roséviner och ointressanta röd- och vitviner. Mer som en tanke än något annat provade jag redan från första årgången att blenda om druvorna och göra mer och fler rödviner. För att skilja nykomlingarna åt fick de namnen Cuvée I och Cuvée II (”blandning ett” och ”blandning två”).

Ett gallringsbord (det första i Provence) och nya ekfat (också det en nymodighet; jag blev uppsökt av odlarnas förenings företrädare som talade om för mig att de inte ville ha ny ek i appellationen…) införskaffades, vingården ställdes om till lågintensivt och ekologiskt jordbruk, försök med jäststammar, jäsningstemperaturer, syretillsatser och mycket annat gjordes och bara några år senare hade såväl Cuvée I som Cuvée II sin givna plats på marknaden. Så fick det vara fram till 2003 då vingården var i ett så bra skick och allt druvmaterial blivit så bra att Cuvée II (Carignan, Grenache och Cabernet sauvignon) kunde slås ihop med gårdens egentliga andravin, Domaine Rabiega, varmed ”Cuvée I” bytte namn till Clos Dière (som alltid ren Syrah).

Samma år byttes etiketten ut till en helt svart för Clos Dière rouge och en helt vit för Clos Dière blanc. Oläsligt, javisst, men ganska cool.

Hittade häromdagen en Clos Dière med trasig etikett och oläslig årgång. Öppnade buteljen och redan vid första sniffen stod det klart att det var en Cuvée I från 1999. Den är lätt att plocka ut på grund av att den alltid luktat ny badboll och kaffe i kombination med en klassiskt stram struktur i smaken. Hade inte provat den på några år och det som skett är att badbollskaraktären fått träda tillbaka och ge plats för en doft av mognande Syrah. En slående karaktär som här kompletteras med kaffe och mocka.

Jag skulle vilja säga att den här kaffetonen kommer från kaffesyra, som finns naturligt i druvan och vinet, men enligt den kunskap jag kunnat tillgodogöra mig luktar inte kaffesyran i vinet kaffe utan snarare vanligtvis mer negativa saker som drar iväg åt tall- och kådahållet (kaffesyra finns naturligt i till exempel den österrikiska svarttallen). Nej, den här kaffetonen kommer från fat som var hårdare rostade än avsett.

En av de leverantörer jag troget använde både på Domaine Rabiega (1988 – 2005) och i viss utsträckning på Château d´Esclans (1995 – 2003) var, och är fortfarande, kapabel att leverera fantastiskt bra fat, men dessvärre blandas dessa superfat då och då upp med stolpskott och tunnor som inte riktigt är vad de utger sig för att vara. Jag använde aldrig mer än mellanrostad ek på Clos Dière/Clos Dière cuvée I men här är det uppenbart att kaffekaraktären inte kommer från ett mellanrostat fat. Hursomhelst håller kaffetonerna på att klinga av, även om jag tror att de alltid kommer att finnas kvar där i någon ringa mån.

Mitt råd till folk som köpte Clos Dière cuvée I 1999 var att de skulle dricka vinet mellan 2010 och 2020. Det rådet håller jag fast vid (dock: den som vill ha mer tydligt Syrahgodis på näsan och i munnen bör från dags dato vänta ytterligare ett par år; förändringen pågår just som bäst).

Eyjafjallajökull & en våldsam seglats längs Autobahn

För att göra en lång historia kort bar det sig inte bättre än att jag fick sätta mig en 25 år gammal bil som gått 25 000 mil och styra kosan mot hemmet i Frankrike. Ingen visste när Eyjafjallajökull tänkte sluta spruta aska och skulle man tro den gode Reynir Bödvarson var det inte osannolikt att den skulle kunna hålla på i upp till två år.

Det som var lika fascinerande som skrämmande med min retur var att segla fram i höger körfält på Autobahn. I hastigheter över 120 km/h krängde bilen våldsamt, särskilt vid svängar och inbromsningar – detta avhjälpte jag förvisso delvis i höjd med Frankfurt genom att kolla trycket i däcken – och varje gång jag försökte mig på en omkörning kom en sådan där som jag normalt sett är körande i vänster körfält, tokfort, och vips! var han (alltid en han) uppe i min bakruta och min fulbil och jag krängde av fasa och skam.

Så här patetisk har jag inte varit som chaufför i Tyskland sedan jag för 100 år sedan tappert styrde min VW Kleinbus från norr till söder och från söder till norr utan att toppa över 105 km/h annat än i kraftiga nedförsbackar då jag understundom fick upp min protesterande Kleinbus i både 107 och 108 km/h.

Hittade dock ett riktigt trevligt ställe utanför Slagelse på Själland: Vilcon Golfhotell, där man bor bra till ett resonabelt pris. Allra bäst är dock den närliggande golfrestaurangen – det är väl känt att golfare är både prismedvetna och kräsna, varför golfrestauranger ofta byter arrendatorer och inte sällan är prisvärda – där man kan äta både hemgjord sill och pariserböf samt dricka Lux och Aalborg Krone.

Den galne sommelieren i Valencia

Aalto – årgång 2005 i det här fallet – är ett av världens mest välgjorda powerviner, varför man mer än gärna dricker det. Kostar det dessutom inte mer än 47 € på krogen är det straffbart att inte slå till. Då undrar ni förstås var man kan köpa Aalto för ingenting och ja, det finns förstås ett litet aber: ni måste åka till Valencia. Där hittar man Raco del Turia, en restaurang med fantastisk skinka, utmärkt kött och paella valenciano samt en chefssommelier som hissen inte gått hela vägen upp på. Vinlistan skäms verkligen inte för sig och priserna är så låga att det är billigare att handla på Raco del Turia än i någon av stadens vinbutiker. Vi provade även en Pommery 1996, som var för ung men till ett pris av 57 € gjorde inte det så mycket. Vi kommer tillbaka.

Socuellamos stadsplan

Okej, låt mig säga det direkt: har ni hamnat i Socuellamos har ni problem. Bäst är om ni aldrig förvillar er in i den av täta gränder kaotiskt mönstrade hålan där det enda ni kan vara säkra på är att om ni kommer till platsen med ett stridsplan upphängt på en betongpelare då kommer ni att ställa er frågan ni aldrig får svar på: vad gör planet här? En urinvånare påstod när jag som den sanningssökande person jag i grunden är, med risk för livet tog mig in i (och, lyckligtvis, så småningom även ut ur) hålan för att omvärlden, ni, en gång för alla skulle få veta vad som dväljs i hålans mitt (nu vet ni: ett stridplan upphängt på en betongpelare), att planet finns där för att hedra flygplanens helgon, en annan försäkrade att planet är en gåva från en flyggeneral som kommer till Socuellamos en gång om året (numer för att titta på planet), en tredje menade att det var självklart att planet finns där eftersom högsta ledningen för spanska flygvapnet sammanträder i Socuellamos en gång om året. För att nu nämna några föga trovärdiga svar jag fick mig till livs. Som tur var hittade jag också krogen Casa Francisco så om ni har oturen eller oskickligheten att hamna i La Mancha i allmänhet och Socuellamos i synnerhet ska ni inte missa Casa Francisco. Däremot är det ingen dum idé att missa La Mancha.

Alcalá de Henares

Om ni anländer tillräckligt sent till Barajas eller om ni vill bo i närheten av flygplatsen och undvika både flygplatshotell och storstaden Madrid, då är Alcalá de Hernares ett bra tips. Vacker, gammal stadskärna och Cervantes födelseort, bara en sådan sak. Bra att känna till: om ni bor på Husa el Bedel ska ni veta att männen som går runt i frukostmatsalen klädda som servitörer inte har med saken att göra, varför man med fördel kan bo på det trevligt belägna hotellet, men inta frukost på annat håll.

Fadern, Sonen & Jiro Taniguchi

Vad vet jag om manga? Slätt ingenting. Sonen ville åtgärda denna, som han nog menar, allvarliga brist i min bildning, varför han gav mig Jirô Taniguchis ”Quartier lointain” (utgiven av Casterman i Frankrike, i original ”Haruka na machi e” och på engelska ”Distant neighbourhood”). Nu har jag läst den och jag ger mig: är detta manga så är manga hur bra som helst. Denna tegelsten är med sitt tecknade innehåll inget annat än en lysande bok.

Coline Serreau, Jonathan Nassiter & Wes Anderson

Man må tycka vad man vill om enskilda dokumentärfilmare och deras alster, därför att det är just det som är dokumentärfilmens styrka: att den skapar debatt. Debatt skapade Jonathan Nassiters Mondovino när den kom för några år sedan och debatt håller redan Coline Serreaus (Coline i mindre omfång på engelska) nya ”Solutions locales pour un désordre global” på att skapa. Jag hoppas verkligen att den kommer till Sverige så småningom och att ni ser den och debatterar den.

För övrigt är jag inte dugg förvånad över att Wes Andersons nya film får lysande kritik.

Dokumentärfilmarens val.