Fick häromveckan återigen greppa webbloggkameran och kan därför förse er med ännu ett knippe klassiker som skulle göra vilken dogmafilmare som helst avundsjuk:
Lost in La Mancha 1 – starring Miguel Merino Hijo
Lost in La Mancha 2 – starring Miguel Merino Hijo, co-starring Andreas Karlsson
Lost in La Mancha 3 – starring Miguel Merino Hijo, co-starring Andreas Karlsson
Hur mycket skulle den svenska vinförsäljningens tioitopp-lista förändras om alla viner kostade lika mycket? Kanske en del, men mindre än man skulle kunna tro, tror jag. Nästan oavsett vad vi tittar på – låt vara att det finns många undantag från regeln, fotboll till exempel – säljer skräp bättre än kvalité även om priset är det samma. Ett av många exempel på detta är litteratur. Ett annat är TV. Ett tredje är film. Och så vidare.
Just ja, Jean de Beauvais, som jag aldrig har provat eller vet något om, är enligt en snabbkoll i Systembolagets prislista billigast i Sverige (eller i vart fall ett av få viner som kostar 48 sek för 750 ml), Château Margaux 06 är, enligt samma snabbkoll, dyrast med sina 9996 sek för 750 ml.
Förresten, tror någon över huvud taget att Mattias Dahlgren, Matsalen skulle bli mer populär än McDonalds om det fanns en Mattias Dahlgren, Matsalen och en McDonalds till samma pris i landets alla kommuner? Inte en chans, säger jag.
Dela “Jean de Beauvais 48 SEK vs Château Margaux 2006 48 SEK” på Twitter
Det är klart att det i sig inte är något nytt, men i vår duggar filmerna om bekämpningsmedel och andra kemikalier tätt och som alltid visar de att allt började efter andra världskriget och att man inte sällan marknadsfört de nya produkterna med hänvisning till att man ska rädda världen från svält och elände och avseende det kan man väl konstatera att de nya kemikalierna i vart fall inte gjort till, möjligen från. Å andra sidan är de stora kemibolagens lobbying-verksamhet och stöd till forskningen så omfattande att motbilder behövs. Tidigare har jag nämnt Coline Serreaus film ”Solutions locales pour un désordre globale” och nu kommer vår egen Stefan Jarl med”Underkastelse – till de oföddas försvar”. På tal om kemikalier berättade en annan dokumentärfilmare, Janne Forsell, att han när han gjorde sina Jorden runt-reportage pratade med en kannibal (i Papua Nya Guinea vill jag minnas att det var) om kött och det visade sig då att kannibalen inte ville ha ”vita män” för de smakade konserveringsmedel. Sant eller osant, en kul historia är det.
Ekologiskt odlat majvin, från italiensk eko-pionjär
Dela “Stefan Jarl, Coline Serreau, Janne Forssell & kannibaler” på Twitter
Une table à Tavel eller som engelsmannen säger A table in Tavel. Det var vad jag och den chaufför som under min konvalescens kör omkring på mig – häromdagen kände jag mig som Michel Rolland och funderade på att sätta mig i bilens baksäte, men när jag gav luft åt denna åsikt, stukades jag snart av chaufförens rättframma anmärkning ”det är din stukade fot jag kör runt på, inte dig och foten sitter bra där den sitter” – hittade när vi hungriga som vargar strök runt i den förvisso charmiga men för dagen så gott som helt nedsläckta byn Tavel; vi smög bland gränderna, skrämda av våra egna, långa skuggor och de klickande, ekande ljuden från mina kryckor och kunde, viskande, konstatera att så otäcka som vi verkade var det inte så konstigt att vi inte såg till andra levande väsen, det var som gjort för en skräckfilm om kryckmördaren, som dödar genom att slå vilt med sina kryckor eller helt enkelt genom att köra en krycka i halsen på den som råkar ha oturen att möta honom i nattliga gränder. Restaurangen vi hittade, Le Physalis, var riktigt bra. Trots att menyn fick oss att tro att detta var ännu en tråkig, fransk dussinrestaurang, visade det sig att så var inte alls fallet. Köket är utmärkt och deliciöst, vinlistan kort med naggande god för den som vill ha local heroes och servicen mycket bra och trevlig. Faktum är att Le Physalis är värt en avstickare om man är i trakten.
Ända sedan GB köptes upp av Unilever har dess sortiment blivit alltmer utslätat och likt alla andra Unileverägda glassdistributörers utbud. Med andra ord samma glass här som där. Det trista är att vi glassälskare får samma Cornetto och Magnum varthelst vi styr kosan. När min gamla arbetsgivare Sydvenskan häromveckan gjorde årets glassartikel konstaterade skribenten Niklas Holm att 80 % av de stycksaker som säljs i Sverige kommer från GB, men inte en enda av företagets nyheter i år tillverkas i Sverige. Istället äter vi glass som tillverkats i USA, Portugal, Spanien, Ungern och Tyskland. Som tur är finns en massa andra glasstillverkare som SIA, Klings, Österhagenglass och många fler.
Så är det ute i butikerna, det omtjatade KFV Farmer´s Reserve Chardonnay 2009 (länk SB) med NDA-tjosan i sig och allt. Medan utgående 2008 idag är kraftfullt och lätt baktungt är den nya årgången som sig bör lite lättare och betydligt fräschare med en mer närvarande syra. Samtidigt är den kanske väl ung och outvecklad. Mycket tropiska toner från jästen hänger kvar. Men det kommer att ge sig under sommaren.
Den som är lagd åt det hållet kan förstås mixa de båda årgångarna de närmaste tre-fyra månaderna i väntan på att 09 blir fullvuxet. Om man tar hälften 08 och hälften 09 idag kan man sedan successivt minska andelen 08 fram till 15 augusti. Inte supergott (årgångsbrytningen skapar viss disharmoni…), men man har något att berätta för gästerna.
Som jag tidigare tipsat om kan det vara en kul idé att ställa de båda årgångarna mot varandra och varför inte även lägga till halvflaskorna så det blir en provning av fyra viner, som egentligen är detsamma fast på olika vis. Klurig och kul provning, som man om inte annat kan utsätta pretentiösa provare för. Förresten, varför inte lägga till en 08-09-mix också?
Problemet med att komma in i den där parallellvärlden som vi joggare kan hamna i när vi närmar oss döden (eller vad det nu kan bero på) är att det kan leda till ouppmärksamhet i den värld vi faktiskt, trots allt, springer runt i. Häromdagen inträffade detta, igen (två år sedan sist), och jag insåg när foten vek sig under kroppen att det med tanke på den kraftiga sluttningen var lika bra att kasta sig framåt och försöka rulla runt så att foten inte gick av i någon brysk handling utan samklang med fysikens lagar och terrängen. Sålunda räddade jag vristen från ett brott och således rullade jag ett par varv i joggingspåret innan jag med stukad vrist och allmänt ömmande kropp stannade upp (platt på rygg för den som intresserar sig för meningslösa detaljer), insåg, stirrandes upp i himlen, att jag hade ett par kilometer hem och att det fina med stukningar av det här slaget är, när man väl tagit sig hem, att man måste passas upp.
Utan att någon egentligen märkte det smög alkoholstyrkorna upp över 13,5 %, sedan 14, 14,5 och den naturliga toppen på skalan: 15 %. Ett fåtal viner har saluförts med en deklarerad alkoholstyrka över 15, men för det mesta har de högre nivåerna tigits ihjäl – den som blir avslöjad tvingas i värsta fall att byta ut sina etiketter – eller åtgärdats med vattentillsatser eller omvänd osmos. Samtidigt blev vinerna mjukare, fruktigare och genomgående drickbara redan dagen efter buteljeringen. Orsaken till detta var, att i första hand de amerikanska producenterna gjorde ordentliga marknadsundersökningar och dessa indikerade att det var så här vinerna nu skulle vara: stora, mjuka, fruktiga, kraftfulla och färgrika.
För några år sedan började det som nu nästan är samtiden skönjas som framtiden och den innehöll viner med lägre alkoholhalter, mer stramhet och rent av strävhet, inte bara lagrings- utan också utvecklingspotential och en frukt baserad på druvans komplexitet och inte övermognad. Så vad är det då som nu står för dörren? Beaujolais? Varför inte?
Utmärkt exempel på det som nästan är samtiden
Ytterligare ett exempel på det som nästan är framtiden
En producent som nästan är i tiden
På drift med Edith Söderström
När jag 1988 kom till Domaine Christiane Rabiega (1989 omdöpt till Domaine Rabiega) stod det klart att det inte gick att fortsätta göra bara roséviner och ointressanta röd- och vitviner. Mer som en tanke än något annat provade jag redan från första årgången att blenda om druvorna och göra mer och fler rödviner. För att skilja nykomlingarna åt fick de namnen Cuvée I och Cuvée II (”blandning ett” och ”blandning två”).
Ett gallringsbord (det första i Provence) och nya ekfat (också det en nymodighet; jag blev uppsökt av odlarnas förenings företrädare som talade om för mig att de inte ville ha ny ek i appellationen…) införskaffades, vingården ställdes om till lågintensivt och ekologiskt jordbruk, försök med jäststammar, jäsningstemperaturer, syretillsatser och mycket annat gjordes och bara några år senare hade såväl Cuvée I som Cuvée II sin givna plats på marknaden. Så fick det vara fram till 2003 då vingården var i ett så bra skick och allt druvmaterial blivit så bra att Cuvée II (Carignan, Grenache och Cabernet sauvignon) kunde slås ihop med gårdens egentliga andravin, Domaine Rabiega, varmed ”Cuvée I” bytte namn till Clos Dière (som alltid ren Syrah).
Samma år byttes etiketten ut till en helt svart för Clos Dière rouge och en helt vit för Clos Dière blanc. Oläsligt, javisst, men ganska cool.
Hittade häromdagen en Clos Dière med trasig etikett och oläslig årgång. Öppnade buteljen och redan vid första sniffen stod det klart att det var en Cuvée I från 1999. Den är lätt att plocka ut på grund av att den alltid luktat ny badboll och kaffe i kombination med en klassiskt stram struktur i smaken. Hade inte provat den på några år och det som skett är att badbollskaraktären fått träda tillbaka och ge plats för en doft av mognande Syrah. En slående karaktär som här kompletteras med kaffe och mocka.
Jag skulle vilja säga att den här kaffetonen kommer från kaffesyra, som finns naturligt i druvan och vinet, men enligt den kunskap jag kunnat tillgodogöra mig luktar inte kaffesyran i vinet kaffe utan snarare vanligtvis mer negativa saker som drar iväg åt tall- och kådahållet (kaffesyra finns naturligt i till exempel den österrikiska svarttallen). Nej, den här kaffetonen kommer från fat som var hårdare rostade än avsett.
En av de leverantörer jag troget använde både på Domaine Rabiega (1988 – 2005) och i viss utsträckning på Château d´Esclans (1995 – 2003) var, och är fortfarande, kapabel att leverera fantastiskt bra fat, men dessvärre blandas dessa superfat då och då upp med stolpskott och tunnor som inte riktigt är vad de utger sig för att vara. Jag använde aldrig mer än mellanrostad ek på Clos Dière/Clos Dière cuvée I men här är det uppenbart att kaffekaraktären inte kommer från ett mellanrostat fat. Hursomhelst håller kaffetonerna på att klinga av, även om jag tror att de alltid kommer att finnas kvar där i någon ringa mån.
Mitt råd till folk som köpte Clos Dière cuvée I 1999 var att de skulle dricka vinet mellan 2010 och 2020. Det rådet håller jag fast vid (dock: den som vill ha mer tydligt Syrahgodis på näsan och i munnen bör från dags dato vänta ytterligare ett par år; förändringen pågår just som bäst).
Dela “Clos Dière cuvée I 1999 & kaffesyra & badboll i vin” på Twitter
För att göra en lång historia kort bar det sig inte bättre än att jag fick sätta mig en 25 år gammal bil som gått 25 000 mil och styra kosan mot hemmet i Frankrike. Ingen visste när Eyjafjallajökull tänkte sluta spruta aska och skulle man tro den gode Reynir Bödvarson var det inte osannolikt att den skulle kunna hålla på i upp till två år.
Det som var lika fascinerande som skrämmande med min retur var att segla fram i höger körfält på Autobahn. I hastigheter över 120 km/h krängde bilen våldsamt, särskilt vid svängar och inbromsningar – detta avhjälpte jag förvisso delvis i höjd med Frankfurt genom att kolla trycket i däcken – och varje gång jag försökte mig på en omkörning kom en sådan där som jag normalt sett är körande i vänster körfält, tokfort, och vips! var han (alltid en han) uppe i min bakruta och min fulbil och jag krängde av fasa och skam.
Så här patetisk har jag inte varit som chaufför i Tyskland sedan jag för 100 år sedan tappert styrde min VW Kleinbus från norr till söder och från söder till norr utan att toppa över 105 km/h annat än i kraftiga nedförsbackar då jag understundom fick upp min protesterande Kleinbus i både 107 och 108 km/h.
Hittade dock ett riktigt trevligt ställe utanför Slagelse på Själland: Vilcon Golfhotell, där man bor bra till ett resonabelt pris. Allra bäst är dock den närliggande golfrestaurangen – det är väl känt att golfare är både prismedvetna och kräsna, varför golfrestauranger ofta byter arrendatorer och inte sällan är prisvärda – där man kan äta både hemgjord sill och pariserböf samt dricka Lux och Aalborg Krone.
Dela “Eyjafjallajökull & en våldsam seglats längs Autobahn” på Twitter