Håkan Wickberg, nr 10, en av Tre Kronors bästa puckhållare har gått ur tiden. Oerhört viktig spelare i det landslag som tog silver tre gånger (och en massa brons) på den tiden Sovjetunion vann alla VM. Jag har i alla fall alltid varit övertygad om att han var viktigast av alla i laget. Möjligen med undantag för Honken – målvakten som till slut började använda mask på träningen i alla fall.
Grattis du som har så mycket flis att du kan sprätta runt och köpa Petrus 82 för tjugofemtusen pannan. Det är ett mycket bra vin. Men om du inte redan har koll så är såväl Château Latour som Château Chéval-Blanc och Château Trotanoy från 1982 minst lika bra. Jag hoppas att du lyckas köpa dem nästa gång och kan rekommendera en jämförande provning som du bjuder in mig till.
vinauktion
Varierande företrädare för Försäkringskassan menar nu, att det är regeringens fel att enskilda tjänstemän skickar dödsjuka i tvångsarbete. Jaha. Skulle någon av er skicka en dödssjuk i tvångsarbete, även om ni uppfattade att er arbetsinstruktion sa åt er att göra det?
Dag tre, igår, som gräsänkling. Yngsta dottern har fått nog. Basta med pasta och inköpt pizza och kinamat. Igår kväll lagade hon tournedos, pommes duchesses och bernaissås. Underbart gott och ett trevligt avbrott i min mathållning, måste jag säga.
Jag tyckte att jag var värd ytterligare ett favvovin (se Ornellaia 1994) men kände mig kanske lite lutheranskt skamsen så jag tog sikte på ett vin som jag bedömt ska drickas av mig inom en överskådlig framtid, Château Lynch- Bages 1993 (se Lynch Bages & smörgås) . Som jag inte behövde tänka på matlagningen kunde jag koncentrera mig på viktigare saker, följaktligen drog jag även ett av husets viner, Caribase 2001 – ett vin som behövde tittas till, kände jag alldeles bestämt samtidigt som jag lugnade Luther ety det här med husvinerna är inget annat än jobb, alltså viner jag måste titta till då och då för att fullt ut kunna förstå mig på dem.
Carbase är en ren Carignan som jag gjorde på Château d´Esclans i La Motte (Provence) 1995 – 2001, eller rättare sagt 1996 – 2001. Första årgången blendade jag bort i gårdens bulkvin. Gick åt skogen helt enkelt. Dracks av plastdunksköpande lokalbefolkning och tillresta turister med utvecklingsbara smaklökar och bristande vin- och självinsikt. Ungefär samma konsument om handlar box i Sverige, gissar jag.
Årgången 2001 är däremot utmärkt om än i min gom inte lika bra som åren 1998 – 2000. Skälet till detta är att jag maxade kraften 2001, bara för att se hur det skulle gå och det gick ganska bra och gav ett riktigt gott och trevligt vin på 14,5 % (Carignan!) som jag inte bedömde skulle ha särskilt bra vare sig lagrings- eller utvecklingsmöjligheter. Kanske lagring upp till sju – åtta år.
Där är vi idag, sju – åtta år senare, och vinet är fortsatt vid bästa vigör – och har dessutom utvecklats bort från power mot struktur, elegans och fördjupad komplexitet (har jag nog aldrig varit med om förr, powervinerna brukar bara sakta klinga av). Jag vågar lägga till ytterligare 7 – 8 år i vinkällaren.
Carignan är helt enkelt en fantastisk druva – oförutsägbar och läcker i sin nyansrikedom (under förutsättning att druvorna odlas och vinifieras klokt, vill säga). Ni som har åren 1998 – 2000 av det här vinet kan lugnt låta dem ligga kvar i källaren om det faller er i hågen.
Lynch-Bages 1993 var mycket bra. Klart bättre än buteljen jag tidigare skrivit om (se länken ovan). Det kan bero på att jag bara var glad över att slippa laga mat och att bli bjuden på en ståtlig middag av yngsta dottern. Å andra sidan skämtar vi inte när det gäller vin i det här huset. Därtill är vi alltför lutheranska. Ergo: den här buteljen var bättre.
Om man fastnat på bild på en söktjänst som hitta.se och eniro.se är möjligheten att raderas från den liten. Således gäller gyllene tider för den som vill ha sina 15 minuter av berömmelse på weben. För övriga gäller det att hålla sig inomhus.
Fransk film brukar sällan uppmärksammas i Sverige. Kort sagt är fransk filmkonst fylld av barnsligheter och pretentiösa utryck. Fast samtidigt kan det vara riktigt roligt, välgörande vackert och uppfriskande pratigt.
En som uppmärksammats av svenska cineaster är Agnès Jaoui . Skälet till detta är att hon är en synnerligen begåvad skådespelerska, musiker och numer även filmmakerska. Filmvärldens Thom Yorke.
I konventionell nyhetsmedias knapphändiga rapportering från Sydamerika – tja, varför skulle den inte vara knapphändig just därifrån förresten? – har det lite så där i skymundan av Köpenhamn meddelats att Evo Morales blivit omvald i Bolivia i helgen. Den som vill veta mer om detta och annat som har med Sydamerika att göra ska läsa Magnus Linton
Gräsänkling med blott yngsta dottern hemma, vad passade då bättre än djupfryst lasagne – för ordningens skull värmd till rumstemperatur – och lite Ornellaia? Ja, påstortellini är ett bättre alternativ, men eftersom dottern fått nog av dylikt slog jag på stort och försökte mig på konststycket att få till en perfekt lasagne, vilket inte är det lättaste ska ni veta.
Fabrikanternas exakta recept varierar för att nu inte tala om allt skräp som tillsätts före djupfrysningen (alla har väl läst ”Hemlige kocken” vid det här laget?). Sedan har vi det här med ugnars förmåga att uppträda kapriciöst. Ibland betyder 200 just 200, men ibland betyder det 150 eller 250. Lika pålitliga som en folkomröstning i Sverige.
För att vara på den säkra sidan – som ni förstått kan mycket gå fel när man ska värma lasagne – samt därför att jag inte hade någon som snyltade på innehållet, bestämde jag mig för att hämta upp ett favvovin. Efter visst sökande i min numer enormt disciplinerade vinkällare hittade jag till avdelningen med Ornellaia. Där ligger de på rad, 1991 – 1995. I stora, välordnade högar.
Varför har jag så mycket Ornellaia just? Jo, som sagt gammalt favvovin, men också därför att en tokpanna till spritlangare i Ventimiglia – precis på andra sidan gränsen; det är dit fransmännen åker för att handla billig sprit: Italiens svar på Bordershop – varje år tog emot en omgång Ornellaia från sin distributör, som, specialiserad på crap som han var, inte kunde bli av med det här dyra vinet. Min dealer gjorde helt enkelt distributören en tjänst. Och jag, jag köpte sedan orneallaiorna från min langare för att göra honom lycklig. Nåja, även för min del var det ganska okej eftersom dealern inte gjorde något påslag, desperat som han var att bli av med dyrvinet.
Tyvärr tog detta utmärkta arrangemang slut i samband med att Ornellaia helt eller delvis (minns inte längre hur det mer exakt förhöll sig) såldes och för övrigt även ändrade stil från och med årgången 1997. Från att ha varit sinnebilden av exakt vinmakning, vilket inte är helt lätt att åstadkomma, blev det ett bra vin i powerskolan, som inte är fy skam det heller men inte lika imponerande, eftersom nästan vem som helst, till och med Paul Hobbs, kan göra ett powervin.
Nog av. Ornellaia blev det till den inte med full framgång uppvärmda lasagnen – dottern är dock van och tog en youghurt eller något istället – och jag ansträngde mig verkligen för att hitta fel på vinet, men det gick inte. Visst hade den flyktiga syran blivit lite mer påtaglig med åren, men för övrigt var det, som det alltid varit, fulländat i sin eleganta och balanserade vinmakning. Snyggt. Gott. Hatten av. Ska nog drickas de närmaste åren så det gäller att inte vila på hanen utan att göra sin plikt. Mer lasagne framöver alltså.
När jag för sisådär tio år sedan sommarpratat i P1 fick jag många kommentarer inte bara på vad jag sagt (en attack på skämtet tillika nötrasen Belgisk blå, en tes om den då allmänt hyllade Lars Ramqvists begränsningar som företagsledare, en idé avseende arbetsfördelningen i samhället i syfte att hjälpa arbetslösa in på arbetsmarknaden och annat, som en vinmänniska förmodligen inte förväntades ha synpunkter på) utan också på musiken jag spelat (Pixies, Belly, Shakespeare´s sister, Paul Weller, Jussi Björling, Janis Joplin & The Big Brother, Rita Mitsouko och inte minst en specialinspelad snutt med Peter Puders (TT Reuter, Commando M Pigg, Thåström) i bästa gitarrform och i Stig Vigs produktion, gjord enkom för mitt program) .
Medan alla – ingen vågade väl annat – var positiva till det sagda, tyckte de flesta att musiken genomgående sög. Den övervägande majoriteten förstod sig inte alls på Puders underbara lilla inspel och stilbildande Pixies tror jag är populärare idag än de var för tio år sedan eller då de höll på som bäst några år tidigare. Någon sa till och med att jag var för gammal sådan där musik. Hur kan man överhuvudtaget bli för gammal för en musik? Möjligen kan en musik, likt en människa, gå ur tiden. Eller för den delen vara ur led med tiden. Eller utsättas för ignoranta individers åsikter.
Hursomhelst, jag lyssnar faktiskt nästan lika mycket på klassiskt och opera som övrig musik, men det är inte så lätt att lägga in speltips på sådan musik i en sådan här blogg, tycker jag. Men okej, nedan följer tips på ett mycket vackert intermezzo från Pietro Mascagnis Cavalleria rusticana från 1890, en av mina favoritoperor.
Det är en enaktare, vilket det inte finns så där jättemånga av. Det är också huvudskälet till att den oftast sätts upp tillsammans med Ruggiero Leoncavallos enaktare Pajazzo från 1892. Andra skäl är att såväl Cavalleria rusticana (ofta På Sicilien i Sverige) som Pajazzo är skrivna vid samma tid och att båda kompositörerna och deras verk räknas till verismen, Cavalleria rusticana anses för övrigt som stilbildare inom den samma.
Verismen, för er som vill slänga er med lite abc i operakunskap i helgen, försökte, inom operans ramar, att utan romantiska försköningar återge vardagens dramatik.
Som vinmakare har jag blivit bortskämd med att snabbt kunna förstå druvor och viner och att därmed kunna vidta rätt grepp i olika situationer. Syrah, Carignan, Malbec, Petit verdot, Grenache, Cinsaut, Mourvèdre, Cabernet sauvignon, Merlot, Cabernet franc, Braucol, Tempranillo, Sangiovese, Chardonnay, Lin d´Oeil, Sauvingon blanc, Roussanne… och många fler har passerat revy.
Men nu står jag öga mot öga med Pinot noir. Suck.
Topografi, jord, berggrund, vind, klon, beskärning, vatten, skördetillfälle, jäsningstmeperatur, jäst, svavelhantering, malolaktiska jäsning, ja, allt tycks plötsligt spela dubbelt så stor roll. Kul och frustrerande.
På Domaine de Brescou har vi hållit på i fyra år och det är väl först nu som vi kan tro på en bra Pinot. Inte så att åren 2006 – 2008 varit helt fel. Vinerna är okej som viner. Däremot är de inte så bra som Pinot noir som vi skulle vilja.
Pinot noir är, i alla fall för mig, bilden av perfektion: perfekt balans mellan syra och frukt, mellan nyansrikedom och elegans, mellan frukt och ek, mellan naturen och hanthavandet. Om den är bra gjord, vill säga.
Nåväl, årgången 2009 av Domaine de Brescous Pinot noir börjar likna något. Vi är inte i mål ännu men så här långt har vi i alla fall ett vin som uppvisar allt det som bra Pinot ska visa upp. Med detta inte sagt att vi konkurrerar med toppvinerna i Bourgogne, Oregon och Nya Zeeland, men vi är komna en god bit på väg. Och, priserna i Languedoc är fortsatt emellanåt löjligt låga. Med andra ord köprekommendation på Domaine de Brescou Pinot noir 2009 när den släpps om ett par år (gissningsvis under 2011).
I väntan på Pinot noir från Domaine de Brescou kan ni prova till exempel Viognier eller Syrah från samma ställe. Vi försöker göra en frisk och fräsch Viognier och en druvtypisk Syrah i klassisk stil.