Det här vinet hade inte legat och blivit belupet av glömskans mossa, oåtkomligt bland kaosets törnen. Nej, det hade inte försvunnit, som så mycket annat, i mina misskötta vinkällare; det här vinet hade istället misskötts i sig självt: det hade legat flera år, gissningsvis sju år, i ett vinställ i mitt kök. Ett vinställ som f ö står på behagligt avstånd från spisen så vinerna slipper frysa på vintern.

Således uppvisade vinet en mognadens bärnstensrodnad när det nu blev dags att korka och hälla upp. Eller rodnad och rodnad: det såg klart övermoget ut. Eftersom jag tänkte att vinet säkert var kass, tog jag med det som gå-bort-gåva till en middag i torsdags.

De som kunde lite om vin tyckte att det var ju en gentil gåva (även om de tittade lite konfunderat, och möjligen med ett uns avsmak, mellan etikettens årgång, vinets färg och mig). De som inget kunde om vin gick på mitt tugg om att Yquem kan slänga sig i väggen och sådant (”när färgen börjar anta den här bruna tonen, det är då det är som bäst”). Jag var hjälte. För en stund, därför att rätt som det var fick värden, den opålitliga ormen, för sig att servera vinet till efterrätten, som var en slags mango-hallon-crumble.

Nej, det går inte ihop och gjorde det inte heller. Å andra sidan måste jag säga att Rieussecen hade klarat min långvariga misshandel på bästa vis. Det fanns en sådan där liten murken underton och obalans, som fellagrade viner brukar ha (provencalska kök brukar toppa runt 30 + på sommaren) men på det hela taget var vinet utmärkt. Moget förstås och gott. Och helt fel till efterrätten.

Dela “Rieussec 1999” på Twitter

År 1998 bjöds jag av någon outgrundlig anledning med på en fransk ”vinstudieresa” till Chile. Kanske hade de franska myndigheterna kollat mina militära betyg (utmärkta, ska ni veta) och utifrån dem gjort bedömningen att jag är att lita på i kampen mellan det goda och det onda.

Övriga resenärer var, liksom jag själv på den tiden, vinproducenter. Vårt uppdrag var att se och notera för att sedan lämna en liten rapport efter resan. En av de övriga vinproducenterna var Daniel Coulon från Chateauneuf-du-Pape-gården Domaine de Beaurenard. Bortsett från att han såg ut som om någon just klippt ut honom ur ett Asterix-album stod det snart klart att han hade ganska bra koll på läget oavsett om vi talade vingård eller vinkällare.

Några år senare var jag förbi Beaurenard för att hälsa på Daniel och hans bror Frédéric. Lite småpinsamt var att jag, medan jag verkligen gillade deras vita viner, upplevde alla rödviner som överekade och jag var inte ett dugg förvånad över att Parker noterat dem skamligt högt. För att inte vara en gris köpte jag dock även lite rött av bröderna.

Sedan gick det som det brukade gå för mina viner på den här tiden: jag la dem i en av mina vinkällare och där uppslukades de snart av glömskans mossa och kaosets ogenomträngliga törnen. I alla fall de röda. De vita slank ner i strupen som en oljad blixt.

När jag för några månader sedan likt prinsen i Törnrosa högg mig fram genom kaosets törnen, in till det som var min samlade, mossbelupna vinförmögenhet, hittade jag även lite Beaurenard, både standardvinet Beaurenard och toppvinet Boisrenard. Det sistnämnda var så kraftigt ekat på sin tid att jag inte vågat sätta sågen i det ännu, men häromdagen var det dags för en Beaurenard 1998 att dissekeras.

Vilken utveckling! Visserligen hade jag inga höga förväntningar, men vinet har utvecklats på ett remarkabelt sätt och det är rätt och slätt urgott. Fortfarande ungt efter elva år i glömskans tomrum, uppvisade det en underbar balans, en väl avvägd och väl integrerad ek som på det mest harmoniska vis beblandade sig med allsköns frukter och en markant touch av Grenache i högform. Jag är oerhört imponerad och ångrar djupt att jag tyckte att Daniel förvisso var trevlig och kunde låta som om han visste något men förmodligen var värdelös i övrigt.

Dela “Beaurenard 1998” på Twitter