Det finns olika förklaringar till utvecklingen vi sett i vingårdarna de senaste 30 åren. Tveklöst skördar vi tidigare nu. Sedan kan enstaka år avvika från mönstret. Intressant är att då någon idag skördar ungefär vid samma tid som förr om åren, typ 1990, säger den att ”skörden är sen i år”. Så snabbt har vi ställt om. Idag har ofta den alkoholiska jäsningen slutat ungefär vid samma datum som druvplockningen var klar för 30 år sedan. Men är det bara klimatet det handlar om?

Ovedersägligen spelar klimatförändringarna in. Det märks inte bara på skördedatumet. Längre perioder av värme och torka på sina håll – kanske till och med så varmt att det är svårt att behandla med svavel (som då bränner löven) – och häftigare oväder än förr. Samtidigt ska sägas att det här inte bara handlar om ett allt varmare klimat. Naturliga cykler och tillfälliga händelser som vulkanutbrott som påverkar atmosfären och dylikt spelar nu som alltid in. Men än större inverkan har människans ändrade beteende sedan låt säga 1990 haft.

”Parkerisering”

Även om de kraftigt ekade ”show-vinerna” från Australien på 1980-talet hade betydelse var det först under 1990-talet som de powerdrivna vinerna kom att ta för sig på riktigt, för att efter millennieskiftet dominera marknaden såväl i de dyra som de billiga segmenten. En ”parkerisering” i Bordeaux. Primitivo-vågen (senare appassimento-vågen) i Sverige. Allt är en del av samma skeende. Detta, att vi plötsligt såg mer till kraft än balans och finess, ställde nya krav på vinproducenterna. Hur göra dessa viner?

Det fanns och finns många svar på den frågan. Det som är intressant här är att vi únder de senaste 30 åren planterat nya, mer tidigt mognande kloner i syfte att uppnå de där övermogna tonerna som blivit så populära. Så, här har vi både ett klimat i förändring, kanske förstärkt av en tillfällig cykel, och så kloner som mognar tidigare. Klart det blir tidig skörd – även för den som jagar övermognad.

Växlande mode

Men så hände något. Modet gjorde som det brukar: växlade. Ut med kraft, in med syra och ljus färg (på det röda, och kanske mer färg på det vita). En ny trend ledd av naturvinsdyrkarna och snart spridd på samma vis som en gång power-skolan hittade in i Svenssons (och Smiths och Duvals och…) kök. Och plötsligt passade inte klonerna, eller för den delen klimatet, alls. Så vad händer? Den som har möjlighet kan ta sig upp i bergen eller ge sig i kast med gamla stockar, planterade långt innan de mer industriellt framställda klonerna såg dagens ljus. Möjligen ta skott och plantera dem eller, ändå bättre, göra viner på druvorna från de här kanske sekelgamla stockarna. I ett slag har flera bönder som satt där med Svarte Petter och drog sig för att plantera om sitt gamla fält vunnit högsta vinsten: Nu vill alla ha druvorna från den där gamla jordplätten planterad med hopplös carignan eller från den där vingården på vulkanens sluttning.

Nog om modet. Det kommer att svänga igen. Men hur har klimatet, cyklerna och klonerna påverkat skörderesultaten? Vad gäller kvantiteterna har de minskat på många håll. Det kan bero på torka eller hagel och frost. Men det beror i många fall också på att högavkastande fält ämnade för bulkvinsproduktion planterats om och nu används på ett klokare sätt. Många yngre producenter tar dessutom med sig miljöhänsynen och viljan att göra kvalitet in i tillverkningen. Det leder till lägre avkastning.

År med mycket regn och som dessutom följer på ett år med låg kvantitet som gör att stocken vill ge mer det följande året blir skörden per automatik större. Ja, vi talar till exempel om 2018 på många håll i Europa. 2019 är i likhet med 2017 mindre sett till volymen. Skälen varierar från plats till plats. I Chablis styrs nedgången till stor del av oväder. I södra Frankrike resulterade torkan i små druvor med lite vätska.

Lättarbetade år

Det som emellertid är det anmärkningsvärda är att så många år blivit så lätta att hantera för den som ska skörda och vinifiera. Under 1990-talet bjöd varje år på sina egna, inte sällan obehagliga, överraskningar. 00-talet skedde en transferering från det osäkra till en enklare tillvaro och nu under 10-talet har i stort sett varje år varit lätt att hantera och resulterat i bra eller bättre kvalitet (för den som arbetar kvalitetsmedvetet). Ja, det finns undantag och det finns regionala och lokala skillnader. Men generellt stämmer detta, och jag som vinmakare tycker, faktiskt, att det blivit så enkelt att blenda att det snudd på mist sin charm (nej, det menar jag inte, men det är skönt att kokettera ibland).

Så, ja, 2019 är ännu ett härligt år! Oerhört tydliga druvtoner, som så många andra år det senaste decenniet, och återigen gäller det framförallt de röda vinerna. Vitt och rosa är också bra men här är det inte alldeles ovanligt att vinerna saknar naturlig fräschör (något många bättrar på med tillsatt syra som dock sällan eller aldrig är lika bra som the real thing för det är svårt att backa på druvans mognare aromer). Alldeles oavsett om producenten vill göra mer syra-drivna viner (och mer ljusa röda och mer färgade vita) eller kraftfulla parkerpaket är det lätt som en plätt. När nu dessutom också gemene man och kvinna är på väg att acceptera amforor och oekade viner vid sidan om de mer eller mindre ekade, ökar möjligheterna för oss vinmakare ändå mer. Nu kan vi snart göra vad som helst och det kommer ändå att finnas en köpare på vinet. Till och med när det går käpprätt åt pipsvängen och blir så funky att det lokala önologi-laboratoriet skickar tillbaka en analys med röd text som säger ”Får ej säljas enligt europeisk lag!”. Och det behövs inte ens mördande reklam.

Länge sedan vi hörde Thin Lizzy på den här bloggen, och så lite Norrbottens Järn på det och TT Reuter och Clara Schumann.

Dela “Klimatet & årgång 2019” på Twitter