Juluppståndelse (L’Inconnue de la Seine)

Publicerat av
7

Fönstren dröp av imma från snön som vi och särskilt barnen dragit med oss in, när vi angjorde pensionatet för att möta julaftonens klimax. Julfrukost check, slädåkning till kyrkan check, julspel i kyrkan check (barnen sjöng falskt men alla ojade sig ändå, uppfyllda av alla juleljusen, den väldiga granen vid sidan om altaret, de vackra psalmerna, de många rosiga kinderna, de kommande generationerna och doften av våt ull och mögel), jullunch med nubbe som vissa måste sova bort medan andra följde med barnen ut för att göra snögubbar och snölyktor och kasta snöboll check (solen hade lämnat plats för julaftonskvällen men kramsnön var fortsatt fantastisk), Kalle Anka check, och nu väntan på Tomten med julgotter, glögg och julmust.

De livligaste barnen, de som orkade, stojade och sprang runt uppfyllda av julens rus, påpassade av sina föräldrar och perifera för gamlingarna som dåsade tillsammans med mannen som gått alltför hårt åt nubben. Aalborgs Juleakvavit, Linie och Skåne. Någon längtade efter portvin. Vintage från ett stort år. Och stilton till det. Andra ville bara att julen snart skulle vara över och i enstaka fall förmådde inte högtiden skingra de dystra tankarna. Men de allra flesta frossade i denna årets höjdpunkt för den som ville och kunde det.

Bara några hade bytt om efter leken i snön, mestadels de som bodde i pensionatets huvudbyggnad och de som var mest om sig och kring sig. Männen bar slipsar, ofta med julmotiv eller Musse Pigg. Kvinnorna hade röda och gröna klänningar, några med fastsydda renar och andra julens motiv. De mest ambitiösa bar folkdräkt. Andra jeans eller rent av understället som kom i dagern när täckbyxorna åkte av efter leken. Vinterns ständiga doft av vått ylle låg tung över pensionatet och lyckades dominera allt det andra, glöggen, kaffet, dadlarna, fikonen, nötterna, kolan, knäcken, julmusten, jullunchens dunster och all förväntan.

Långt nedanför samlingssalen med granen, stearinljusen, imman och spotify-listan ”Jul” bredde Siljans frusna spegel ut sig, redan sotad av den annalkande julnatten. Hade någon fått för sig att närmare studera ytan, så gott det nu gick i mörkret, hade den kunnat se ett märkligt följe. Först gick två dalkullor med rykande andedräkt, följda av en hästdragen släde med en öppen kista. Släden kördes av en tredje kulla och efter den red fyra riddare i full rustning. Med jämna mellanrum steg rök från hjälmarnas visir och rustningarnas kalla metall var täckt av rimfrost. Ovanför dem vinternattens glimmer, fastfruset. Grå skuggor av lätta moln drog som snörök över himlavalvet, övervakade av Månen, full och liknöjd i fjärran.

I kistan låg en död flicka med halvlångt hår och ett fridfullt, rent av förnöjsamt leende. Ögonen var slutna. Som en dödsmask. Flickan, känd som ”L’Inconnue de la Seine” dog redan på 1800-talet. Drunknade i Seine. Genom åren har hon varit föremål för än den ena än den andra historien. Nazistiskt, sentimentalt och patetiskt som i tårdrypande ”Die Unbekannte” på 1930-talet, rysarhistorier som ”The worshipper of the image” från början av förra seklet. Historier utan verklighetsbakgrund. Vilda fantasier. Ibland rena tramset.

Vad som är sant är att redan innan flickan gick ner sig i Seine en kall vinterdag 1875 blev Hades förälskad i henne, det var han som kallade på henne och lurade ner henne i det kalla vattnet, som snart förlamade henne, slöt sig kring henne och tog henne med till Hades och hans rike. När Pallas Athena, som funnit behag i den unga, såg vad som hände blev hon rasande och förbannade Hades så han aldrig skulle kunna få flickan, än mindre hennes kärlek. Istället skulle han få ha henne hos sig under 150 år, en tid då han skulle tråna varje dag utan att nå sitt mål. När strafftiden var över skulle flickan återfå sitt liv, hon skulle återuppstå ur kallt vatten och för alltid leva under Pallas Athenas beskydd, så ren och vacker ansåg gudinnan att den stackars flickans själ var – den själ som så många trott sig förstå genom att titta på den dödsmask L’atelier Lorenzi i Paris tillverkade sedan flickans kropp fiskats upp ur Seine.

När följet befann sig mitt på Siljan öppnade sig en vak framför det. Riddarna satt av, tog kistan och lyfte den av släden, dalkullorna tog så med lätthet flickan under armarna och i fötterna och sänkte ner henne i vaken. Flickan sjönk. Följet på isen kunde bara skönja något ljust som drogs neråt i vattnet. Så plötsligt, med ett fräsande steg kroppen åter upp och flickans huvud kom över ytan, hon tog ett djupt andetag och andades häftigt. Kullorna såg snabbt till att dra upp henne ur vaken, få av henne kläderna som hon burit i över 150 år och klä henne i samma lokala folkdräkt som de själva bar.

Utan ett ord lät riddarna kistan försvinna ner i vaken medan fickan satte sig vid sidan om kullan på kuskbocken. Så fortsatte följet in till Siljans strand där Tomten mötte dem med sin släde och sina renar och de satte tillsammans av mot pensionatet, där ingen av oss kunde tro annat än att tomten var en betald, utklädd ortsbo och att det märkliga följet var ett uttryck för pensionatets ambition att bli bäst i Sverige på jul. Många förundrades över den vackra kullan med de rosiga kinderna. Hon som såg ut att vara pånyttfödd.

Chiara Condello – Predappios nydanare

Publicerat av
5

Artiklar, för att nu inte tala om PR-material, alltså sådant som både presenteras som sådant och sådant som når oss via köpt ”redaktionell” plats, ger ofta intrycket att producenten eller vinmakaren texten handlar om är något alldeles extra. Detta oavsett om det är femtioelfte generationen eller den första. Sanningen är den att en klar majoritet vinproducenter och –makare inte är särskilt duktiga. De bara följer manualer. Och detta oavsett om de titulerar sig högteknologiska ingenjörsmonster med stålbågade glasögon eller kruskaknuttekramande naturvinsfantaster med lustiga hattar och även i övrigt illasittande kläder. Jämfört med den där lilla minoriteten ytterst skickliga vinproducenter, de där som sätter varje vin mitt i prick och som lyhört navigerar fram genom odlandets vedermödor och vinmakeriets falluckor och grynnor, jämfört med dem är alla andra klåpare. Klåpare som pinsamt ofta saknar självinsikt och ödmjukhet och gärna låter sig bli föremål för falskt klingande hyllningsartiklar.

Fulländad balans

Nog av. Det här är en text om en av de där som inte försöker slå blå dunster i våra ögon. En av de där som faktiskt kan. Som både har förmågan att tänka visionärt och att känna var syran ska stå i smakprofilen för att vinet ska få en fulländad balans. Då Chiara Condello, artikelns föremål, är tämligen ung, kan vi med fog dessutom tala om huvudpersonen som en visionär och nydanare. Predappios och kanske rent av sangiovesens nydanare. Emilia-Romagnas svar på Madirans Alain Brumont många år senare. Någon som förnyar områdets viner och tar fram en ny typ av vin på en sedan länge känd druva.

Mitt i prick

Varför Chiara sätter sina viner mitt i prick hela tiden vet hon nog inte själv. Det bara är så. Däremot är hon sannolikt inte omedveten om att hon är synnerligen lyckligt lottad som dels fått starta en egen verksamhet på en särskilt utvald jordbit på föräldrarnas egendom Condé i Predappio, dels nu också fått ta över ansvaret för stora Condé. Idag driver hon dels sina egna pedantiskt skötta drygt fyra hektar, där hon gör Chiara Condello och Le Lucciole, dels tjugo gånger större Condé.

Då Chiaras mål är att göra bästa möjliga vin arbetar hon efter vad som omsatt till konsumentledets termer är principerna för ekologiskt och holistiskt jordbruk, och har valt att certifiera gården hållbart och arbeta CO2-neutralt. Den som vill se ägorna får göra det från hästryggen eller till fots, eller möjligen i en av gårdens för ändamålet avsedda ”buggies”.

Ekosystem

Självklart har hon, precis som kompisen Giula Negri i Barolo, haft att hantera relationen till föräldragenerationen, balansen mellan respekt och viljan att utveckla och förbättra. ”Pappa och jag har olika filosofier avseende odlingen,” berättar Chiara när jag träffar henne på vinmässan Prowein, ”jag började ställa om till ekologisk odling direkt. Mina ’egna’ 4,5 hektar är omgivna av buskar, träd och fruktodlingar, allt för att skapa ett så levande och väl fungerande ekosystem som möjligt. Idag har vi mer djur, allt från insekter till kaniner, på gården. Det är framtiden.”

Till Sverige

Chiara inte bara är, hon låter också som en bonde. Men innan hon tog steget fullt ut och utbildade sig inom jordbruk och vinmakeri hann hon med en universitetsexamen i ekonomi. Hennes första egna viner gjorde hon 2015, och de är… uppseendeväckande, i sin renhet och balans. Utan tvekan från en vinmakare som har den där feelingen som bara ett fåtal utvalda begåvas med. Och det gäller inte bara en årgång eller ett eller två viner. Alla viner jag provat, hennes gena varumärken (Chiara Condello och Le Lucciole) och de Condé-viner hon satt sitt avtryck på (2015 och senare) är oerhört snygga och välformulerade. Som poesi av Tranströmer. Ni som ännu inte haft tillfälle att upptäcka hennes viner ska veta att en tillfällig lansering (”TSE”) av ”Chiara Condello” väntar mot slutet av sommaren och redan före det kommer toppvinet ”Le Lucciole” dyka upp i Systembolagets beställningssortiment.

#TWWD2018  

Publicerat av
5

Lördagen den sjunde april är det dags för årets #TWWD (Terrific Wines Winemaker’s Day) för allmänheten, och två dagar senare bjuds ”branschen” in för att möta de tillresta vinmakarna och höra dem berätta om sin vardag eller rent av för att få följa med på en resa in i vinmakeriets hemligaste vrår.

På lördagen utspelas allt på Ästad Vingård i Tvååker, söder om Varberg. Den som är intresserad gör rätt i att ta kontakt direkt med Ästad. Ett antal föreläsningar/provningar står på programmet liksom en minimässa där besökarna får tillfälle att prova på vinvärldens mångfald, biträdda av några av nämnda världs skickligaste spelare. På kvällen dukas en ”winemaker’s dinner” upp för hugade. Bland stjärnorna på plats nämner vi Clotilde Davenne från Chablis, Chris Mullineux från Sydafrika, Simone Rings från Pfalz, Bastien Goutorbe från Champagne och Nicolas Garnier från Calvados.

På måndagen – för ”branschen”, d v s sommelierer, vinskribenter och liknande själar – blir fördjupningarna djupare och föredragen fler. Anmälan sker direkt till importören Terrific Wines. Den som inte har något bättre för sig kan alltid komma och lyssna på undertecknad då denne djupdyker i rosa vin – ett vatten som förefaller vara onödigt grumligt i Sverige. När så det är avklarat drar programmet igång på allvar med framträdanden av megastjärnor som Clotilde Davenne och Chris Mullineux, blivande megastjärnor som Giulia Negri och Chiara Condello, samt sådana som är mittemellan som Simone Rings och måhända mindre kända men desto mer kunniga som Nicolas Garnier och Bastien Goutorbe. Hursomhelst folk från allt från Emilia-Romagna via Pfalz till Champagne. Dessutom medverkar Geoff Merrill på länk från Australien.

TV-historia.

Livets stig

Publicerat av
Svara

Det förunderliga i att en stig du går, eller springer, gång på gång, ständigt kan vara ny. Du vet var krökarna finns, de små håligheterna, trädgrenen som hänger ner så du stöter i den om du inte ser upp, du vet var de uppstickande stenarna finns, nerförsbackarna, de små som underlättar, de stora som tvingar dig att hålla igen. Träden som ändrar färg och skepnad allt efter årstiderna och dagens väder, och lukterna, så olika beroende på tiden på dygnet, vädret och årstiden. Sommar-morgonens fräscha dofter från den fuktiga marken och den drypande daggen, gröna och skimrande, vinterns hårdare aromer, ren snö, smutsig snö, grått gräs sedan snön tillfälligt smält, slask, de kala trädens fuktiga dunster av blöt bark och mögel. Marken som eroderar i de häftiga stormarna. Höstens färgsprakande palett, dofterna av ännu friska löv, nyfallna löv och multnande grönska, lerans tungt gyttjiga, slafsiga lukter. Vårens sprittande dofter! Spirande, gröna aromer fyllda av klorofyll, solljus och bristande knoppar. Och allt detta ackompanjerat av den musik som årstiden, tiden på dygnet och vädret inbjuder till. Vivaldis Våren. Sibelius tungsinne om hösten. Paganinis violin i vinterkylan! En italiensk, lättsam opera om sommaren. Rossini. Sommaren, sommaren… popmusik! Katrina and The Waves. Gyllene Tider. Lovin’ Spoonful. Mungo Jerry. Tidiga Beatles. Svensktoppen på 60-talet, Eva Roos, Ann-Louise Hansson, Siv Malmkvist. Lättsamt. Vårkvällarnas smygande kyla, vinterns andedräkt och ansträngda luftrör, sommarens svett, höstens långbyxor på. Stigens grått melerade brunhet, gräset och riset vid dess sida, kullarna, ravinen, bäckfåran, stenblocken, barrträden, lövträden, knastret under fötterna. Lingonen om hösten.

C’est la vie, liksom detta.

Varför veganvin?

Publicerat av
2

Det enkla svaret på rubrikens fråga är ”därför det finns veganer”. Självklart är det så. Samtidigt ska man ha klart för sig att det finns en ekonomisk drivkraft i detta. Lohas (Lifestyle of Health and Sustainability), alltså folk som försöker leva fullt ut utan att det är på någon annans bekostnad, är en ofta köpstark målgrupp. Bortsett från det kloka i att behandla naturen och allt annat väl, vore vi vinproducenter korkade om vi inte försökte nå den här tydlig nischade gruppen. Och det gör vi. Bland annat med ”veganvin”.

Idag förefaller det finnas en viss förvirring kring begreppet vegan i förhållande till vegetarian. De sistnämnda – de som avstår kött, och oftast också fisk, medan somliga äter mejeriprodukter och många kan tänka sig att gå i en dunjacka – är en idag fullt ut accepterad minoritet i samhället. Kort sagt hittar vi numer utan att anstränga oss bra vego-krogar och goda vego-recept också i västvärlden.

Om vegetarianerna är en minoritet i vårt samhälle är veganerna en minoritet inom vegetarianismen. Talar vi hard core–veganer/Lohas dricker de förmodligen inte alkohol alls, helt säkert avstår de viner som på något vis haft att göra med djur. Vi talar då om allt från att limmet till etiketten kan till del vara baserat på animaliska produkter via äggvite-klarning till att vingården plöjts med hjälp av hästar. Det sistnämnda betyder att många biodynamiska viner och holistiska initiativ går bort för veganen, som också avstår dunkuddar och ylletröjor för att nämna något.

Enligt Demoskop 2014 är fyra procent av svenskarna veganer, i USA är siffran en procent (enligt Vegetarian Resource Group, 2009). Det är alltså en förvisso tydligt nischad men också liten marknad, som dessutom begränsas av att vissa veganer avstår eller i vart fall begränsar sin vinkonsumtion kraftigt. Vinindustrin har därför allt att vinna på en än större förvirring över vad ”vegan” egentligen står för och ju fler som säger sig vara veganer utan att vara det, desto större marknad för veganvinerna.

Tips på en vegan-certifierad producent: Weingut (Marie) Menger-Krug. Här två av Maries viner som finns att beställa på Systembolaget (OBS! alla är inte registrerade som eko/vegan i SB:s lista, vilket emellertid inte ändrar sakförhållandet): Krug’scher Hof Riesling Trocken Kabinett 2015, nr 72449, 119 sek (fräsch riesling utan åthävor), Menger-Krug Méthode Rurale Brut Chardonnay 2012, nr 77559, 299 sek (finfint ursprungsbubbel, oerhört rent och imponerande välgjort, ett vin som kräver sin vinmakare).

Läs mer om en känd vegan och lyssna på hans musik i form av detta och detta och detta.

Lucia Berlin: A manual for Cleaning Women

Publicerat av
2

Inte så ofta jag tycker jag kan skriva under på en boks baksidestext. Här gör jag det och citerar:

”For the last fifty years Lucia Berlin has been one of America’s best-kept secrets, celebrated by those in the know. The first publication of this collection of her astonishing short stories, in 2015, came a decade after her death and saw her rightly recognized as one of the most important writers in twentieth-century American short fiction. Her work has been compared to Alice Munro, Raymond Carver, and Anton Chekov.

Drawing on her own rich, itinerant life, Berlin invites the reader into a world of beauty, pain, laughter, drink and surprising moments of grace. In Mexico, Chile and the American Southwest, in laundromats, hospitals, motels and bars, she crafts miracles from the everyday. Her voice is irresistible.”

Musik. Mer musik.

Ny syn på rosé?

Publicerat av
Svara

I La Vigne ”Vitisphere” häromveckan ställdes frågan om vi kommer få se mer lagringsdugliga roséviner framöver. Skälet är inte, som man kanske skulle kunna tro/hoppas, att man tänker sig en förbättrad kvalitet utan den brist på rosévin som väntar om hörnet.

Lavinartad ökning

Sedan några år ökar rosévinerna lavinartat världen över. Mycket fokus har hamnat på Provence, som inte minst med hjälp av en mycket skicklig marknadsföring som startade redan på 1990-talet kommit att bli en referens i den rosa vinvärlden. Bara under 2016 och 2017 ökade exporten varje år med över 30 procent, och uppgången spås fortsätta i oförminskad takt. Problemet är bara det att skörden 2017 är mycket liten och redan före årsskiftet 17-18, skriver Vitisphere, klagade flera vinagenter/brokers, över att det inte fanns tillräckligt med vin, och framförallt inte i en vettig prisnivå. Kort sagt räknar de med att vinet kommer vara slut innan ”kampanjen 17-18” är över.

Två år

Vissa producenter som arbetar med både egna varumärken och försäljning av bulkvin kommer fokusera på sina egna varumärken och klarar då biffen, andra räknar kallt med att gå torrt. Inte minst gäller det sista varumärken som görs på inköpt bulkvin, alltså majoriteten av de provensalska storsäljarna. Vad är då lösningen? Röster höjs för att man måste få konsumenten att tänka om när det gäller rosévin. Istället för att betrakta de lätta vinerna som något som ska konsumeras året efter skörden ska rosévin ses som en vintyp som håller över två år. På så vis kan producenterna hantera fluktuationerna mellan årgångarna.

Problem

Nu finns det ett par problem med detta. Till att börja med har många producenter och områden, bland annat Provence, medvetet marknadsfört sina viner som ”ungt, friskt, fruktigt, drick året efter skörden”, något som de betraktat som om inte en USP så i vart fall något att bita sig fast vid i marknadsbearbetningen. Så fel har nu inte detta varit, särskilt inte med tanke på att majoriteten roséviner görs för snar konsumtion. Med andra ord är det uppförsbacke för producenter som tidigare hävdat att deras viner ska konsumeras inom ett år men nu menar att nejdå, de håller två år, lätt.

Kvalitet

Det största problemet torde dock vara något jag känner igen alltför väl från producent-kretsar som inte är riktigt där de borde vara i sitt kvalitetsarbete: istället för att göra något åt saken ändrar de sin kommunikation och ökar användningen av ordet ”kvalitet” i sina utsagor. Nu, menar någon som intervjuas i Vitispheres artikel, är utmaningen att få konsumenten att se roséviner som två års-projekt, på så vis kan, som nämnts ovan, producenterna med enkelhet hantera fluktuationerna mellan årgångarna. Märk väl, det sägs inget om att producenterna då också kanske måste fundera över hur de gör sina viner.

Högre pris

Så vad kommer att hända? Vi kan nog, som tidigare förutspåtts här på vinifierat, räkna med högre priser i vissa regioner, bland annat Provence, och/eller försämrad kvalitet (den som inte är beredd att följa med i prisuppgången för druv- och vinmaterialet lär få finna sig i att istället gå ner i kvalitet), kanske kommer till och med en del varumärken – många av vinerna vi talar om är som bekant ”negociant-viner”, alltså blandade av inköpt bulkvin – ta slut en kort period. Förhoppningsvis blir resultatet av ”två-års-tänket” att en del producenter faktiskt också bygger sina viner för ett något längre liv, samtidigt som detta tar bort ett viktigt argument för Provence-roséerna (och ställer högre krav på druvmaterialet och därmed arbetet i vingården). Å andra sidan är de här vinerna idag så väl positionerade på marknaden att de kan våga sig på att bredda sin image – låt vara att det inte görs i en handvändning.

Languedoc

Vitisphere menar också att andra områden, inte minst Langudeoc där stora mängder rosé numer görs och då ofta på samma druvbas som i Provence, idag ser sin chans att förbättra sina positioner på den globala rosémarknaden. En del av de här områdena gör redan vad som betecknas som ”mat-rosé”, alltså lite kraftfullare viner med en något högre lagringspotential – något de kommer kunna dra nytta av om/när Provence börjar kommunicera att rosé inte måste drickas året efter skörden utan kanske rent av vinner på att lagras. Tilläggas kan att nyss nämnda kommunikation lär glädja områden som Tavel (och övriga Rhône) och Bordeaux i än högre grad.

Rosa musik. Mer rosa musik. Musik med roses. Rosie girl.

Blacken – en inside story

Publicerat av
4

Punkt. Min nionde roman klar. Jag vänder mig mot min rumskamrat Viggo.

”Vad är det som får folk att läsa mina böcker, tror du Viggo?”

”Ingen aning. De kanske tror att det du skriver är sant, och så får de en förhoppning om att de en dag också ska bli del av vårt liv, du kanske ger dem hopp, ett hopp om respekt, om en plats en bit upp från botten.”

”Hm, men det du nu säger bygger på att det är folk på botten som läser mina böcker, alltså de som det handlar om, eller ja, till stor del handlar om.”

”Det har du rätt i. De läser inte böcker. Men de kanske får en bild förmedlad till sig, en förvriden bild som har sitt ursprung i dina böcker, haha, det innebär att du är skyldig till en mängd brott.”

”Kanske. Jag tror att de som läser mina böcker är sådana som lockas av det okända, det förbjudna, det farliga, i alla fall när det är långt borta, som i en text.”

                                                           *

Min första text sedan jag åkt fast, ja överhuvudtaget, var en novell, eller snarare den sanna berättelsen om vad som hände när jag begick mitt brott, eller ja, brott enligt ert samhälles synsätt, ett ofritt samhälle där man inte får göra som man vill, långt från Ayn Rand och andra totalitärt frihetliga tankar, insnärjt i en massa förbud mot allt från att köra som man vill till att man inte får döda när man känner för det. Novellen vann en tävling och sedan var bollen i rullning. Mina romaner om livet innanför murarna har fängslat (sic) och fängslar läsare i inte mindre än sjutton länder, och jag har fått litteraturpriser i fyra länder. Jag har hyllats av kritiker världen över och jag har varit med på debatter via länk vid jag vet inte hur många tillfällen och jag har fått vänja mig – det har inte varit svårt – vid epitet som ”fängelsevärldens store skildrare” och ”The prisoner’s King” (med en blinkning både till Stephen King och min position här i livet).

I de flesta av mina böcker heter hjälten Allen Pratt och det går inte en bok utan att han har ihjäl ett dussin plitar, medfångar, poliser och folk utanför murarna – han är utanför murarna i de böcker han är på rymmen för att hämnas en oförrätt som begåtts mot någon avlägsen släkting eller en sjuk medfånge, alltså något som får hans jobb som handelsresande i hämnd och mord att gillas av allmänheten, varmed mina böcker inte bara blir ekonomiska framgångar utan också rumsrena och rent av salongsfähiga och föremål för djupa diskussioner i de förment esoteriska men i verkligheten snarast kvasi-litterära kretsarna. Sedan ett par år hittar vi Pratt också på vita duken, eller snarare på bildskärmen eller var man nu ser på HBO:s produktioner. Snygg snubbe. Massor av muskler och mod. Klok, kavat karlakarl. Vältalig, vis och vacker. Stor, ståtlig och stark. Rakryggad, renhårig och rättrådig. Medvetet mordisk i sina manliga manér. Välrimmad helt enkelt.

Det som hände mig själv, och som min första novell handlade om, den började förresten ”En morgon i maj red en amazon på en fux fram genom Bois de Boulognes alléer, som prunkade av blommor”, eller nej, det gjorde den inte, det där var ju Albert Camus, men jag snodde hans idé: ”En morgon i maj vandrade jag med en schäfer fram genom Bois de Boulognes alléer, som prunkade av blommor”. Och sedan berättade jag med fler meningar jag snott från andra om det som hände. Det var följande.

Med mina egna ord var jag ute och gick med min hund. Vid ett tillfälle mötte vi en ung man, klädd i svart, svarta träningsbyxor, svart hood, med huvan uppdragen, svarta skor med orange ränder, men hans eget ansikte var blekt, det lyste där mitt i allt det svarta. Otäckt, tyckte jag. När vi någon kilometer senare åter såg den unge mannen, som vänt längre fram, komma mot oss, anade jag oråd, därför jag gjorde mig beredd på att hoppa undan om killen skulle försöka sig på något dumt. Dessutom släppte jag lös min hund.

Mycket riktigt! När grabben var bara några meter från mig såg jag något glimma till i hans hand. En kniv! Han tänkte hugga mig. Jag hade för avsikt att ge min hund order att attackera men schäfern hade redan förstått vad som höll på att hända och han visste att det var det här ögonblicket som var meningen med hans liv, stunden han levt för, han kastade sig framåt för att sätta tänderna i ynglingens arm, men den unge mannen var blixtsnabb och högg kniven in i hundens bröstkorg, tydligen dog min ögonsten omedelbart, träffad i hjärtat, samtidigt gav det här mig tid att handla, i ögonvrån såg jag en sten, jag tog upp den och slog den bakifrån i hoodhuvan, det fick pojken att svaja lätt, jag slog en gång till, nu hördes ett ljud som om någon tappat en full syltburk i en diskbänk, om nu någon någonsin gjort det, ”kloff-ss” sa det iallafall, och nu föll grabben omkull och jag kunde kasta mig över honom och, som åklagaren framställde det under rättegången, och jag måste ge honom rätt i det, ”besinningslöst slå till dess där inte fanns något mer att slå på”. Just detta sista verkar ha upprört vissa. Ingen verkar tänka på min döda hund, eller mig som mist min hund och som dessutom fick mina fingrar skadade av att slå stenen i det där som fanns kvar när där inte fanns något mer att slå på. Hursomhaver. Det där renderade mig den livstidsdom som gjort mig till en uppburen författare så om ni frågar mig så som så många journalister gjort så ja, jag är oerhört tacksam mot huvgossen och hans pennkniv och rättssamhället som gjort mig till den jag är.

                                                          * * *    

En cell är alltid en cell. Också då den är upplyst av takarmaturens tokpotenta lysrör och fönstrets somriga dager. Den är dyster. Luguber. Inbjuder till självömkan. Snarare än eftertanke. Linoleummattan, britsarna, skrivbordet, stolen, den väggfasta vattenklosetten utan lock och sittring… allt är enkelt och den råa betongen i taket och bakom det tunna färglagret, olivgrönt, luktar damm och något obestämbart starkt. Rent. Kliniskt. Kanske något som används när cellerna rengörs från grunden? ”Blacken” sitter vid sitt skrivbord. Hans. Nåde mig om jag närmar mig det. Hans förrädiska, smala axlar och hans tunna kropp rycker till. Ett brett leende i det osymmetriska ansiktet. Som en karta över hans trasiga uppväxt. Den platta näsan. De oregelbundna, missfärgade tänderna. Tre saknas. Han har ett ärr på halsens vänstra sida. Tatuerad.

”Vad är det som får folk att läsa mina böcker, tror du Viggo?” frågar han. Jag är på min vakt. Alla vet att ”Blacken” är galen. Att han borde sitta på psyket. Inte här. Försiktigt svarar jag. Långsamt. Så jag hinner ändra inriktningen på mitt svar om jag ser att hans ansiktsuttryck ändras åt fel håll.

”Ingen aning…” ”Blacken” ser fundersam ut. Inte hotfull. Inte på väg att arbeta upp ett raseri. Jag andas försiktigt ut. ”… De kanske tror att det du skriver är sant, och så får de en förhoppning om att de en dag också ska bli del av vårt liv, du kanske ger dem hopp, ett hopp om respekt, om en plats en bit upp från botten.”

”Hm, men det du nu säger bygger på att det är folk på botten som läser mina böcker, alltså de som det handlar om, eller ja, till stor del handlar om.”

Hal is nu. Väg orden. Försiktigt.

”Det har du rätt i. De läser inte böcker…” ”Blacken” ser nöjd ut. Det där barnsliga leendet. Ögonen glittrar lyckligt. Barnunge. Jag går vidare. ”… Men de kanske får en bild förmedlad till sig, en förvriden bild som har sitt ursprung i dina böcker, haha, det innebär att du är skyldig till en mängd brott.”

Jag håller andan. Gick jag för långt? Gick jag fel? ”Blacken” ser fundersam ut.

”Kanske. Jag tror att de som läser mina böcker är sådana som lockas av det okända, det förbjudna, det farliga, i alla fall när det är långt borta, som i en text.”

                                                            *

”Blackens” första text. En novell. En förment realistisk, självupplevd novell. På heder och samvete självupplevd, på heder och samvete realistisk, hävdar ”Blacken” och hans förläggare. Jag vet att det är lögn. Alla här inne vet att det är förbannad dikt. Det som hände var att ”Blacken” gav sig på en oskyldig flanerare. En gammal dam. Ute och rastade sin pekineser. Utan känd orsak kastade sig ”Blacken” över tanten. Slog ihjäl henne. Med en sten. Hunden trampade han ihjäl. Allt skedde i en offentlig park. Massvis med vittnen.

Han gör ofta sådär, ”Blacken”. Skriver om verkligheten. Alltså inte skriver om den, utan skriver om den. Ändrar på den. Så den passar hans förvrängda hjärna. Hans böcker är vilda, våldsamma fantasier utan koppling till fängelselivet, eller något annat liv, om ni frågar mig. ”Blacken” har dödat fem personer. Vad vi vet. Och misshandlat medfångar och plitar en masse. Än är han på isoleringen, än på sjukan, än på psyket. Än är han här i cellen, hos mig.

”Oroa dig inte, Viggo,” sa de, ”’Blacken’ är okej nu,” sa de. Och flyttade honom till min cell. Så fan han är okej. Han är komplett galen. En mordisk, komplett galning. Med världsrykte. Ingen vågar röra ett hår på hans renrakade huvud.

”Egentligen,” säger jag eftertänksamt och tittar ner på lilla ”Blacken” där han sitter och ler vid sitt skrivbord och sitt senaste manus, ”egentligen,” säger jag, ”borde du dö dramatiskt här i fängelset.” Hans ansiktsuttryck. Nyfiket. Frågande. Förväntansfullt. Ett barn… ”Det skulle göra dig än mer legendarisk. Strypt i sin cell.”

Jag tar ett rejält grepp om ”Blackens” tunna hals och trycker till för kung och fosterland. Tummarna pressar adamsäpplet långt bakåt. In i halsen. Mot nacken. ”Blacken” blir knallröd i fejan. Som en pion. Hade han säkert beskrivit det som. Ögonen står ut ur sina hålor. Vi luktar svett båda två. Han väser högt. Tystare. Inte alls. Hans naglar gräver sig in i mina underarmar, stora som lilla ”Blackens” lår. Först hårt. Mjukt. Inte alls.

Han, en sparv. Jag, en kungsörn. En kattuggla. Nu kramar jag bokstavligen livet ur honom. Liv som sätter sig i väggarna och måste tvättas bort. En cell som behöver rengöras. Kaustiksoda! Det är det det luktar!

Vinvärldens små stora hjältar

Publicerat av
Svara

I affärer är det vanligtvis betydligt enklare att vara stor än liten, och det är lättare att smyga runt i en stor organisation än att vara fullt synlig i en liten. Måhända bjuder dessa sanningar understundom in till vissa modifikationer, men bara understundom. Tveklöst är det lättare att verka i en miljö som har en stabil ekonomisk uppbackning. När det gäller vinvärlden är det i allra högsta grad på sin plats att hylla de små. De där som sliter med sina verksamheter utan att bli särskilt feta på det; kanske riskerar de rent av sin personliga ekonomi för att får syssla med sin passion. Och de siktar inte in sig på de stora volymerna av skräpviner utan försöker förgylla både sin egen och konsumenternas vardag med produkter som är moraliskt hållbara och avsedda för medvetna vinälskare, med andra ord varorna som inte leder raka vägen till toppen på inkomstlistan i hemlänet.

I Sverige är vi begåvade med en otalig mängd importörer och några näthandlare. Bland dessa finns, såväl bland importörerna som näthandlarna, stora företag med stabil ekonomi, rent av väl tilltagna pekuniära muskler och juridiska avtal till höger och vänster, och där finns något mindre företag som stöttas av riskvilliga och täta investerare*. Vidare finns där sådana som bara sysslar med sin importverksamhet på semestern och då de skickar vidare Systembolagets offertförfrågningar på ren chansning. Inga av dessa kan påstås tillhöra vinvärldens hjältar, inte ens då de företräder producenter och viner vi hemskt gärna vill se mycket av i Sverige. De gör sitt, och de gör det utan att behöva förta sig och än mindre riskera sin personliga ekonomi.

Vid det här laget har den vakne följaren insett det som de riktigt klipska insåg redan då rubriken skummades, nämligen att vinvärldens stora hjältar är de små, de som lever sin passion och som fyllda av mod i barmen ger sig ut på vinimportens underbara men farliga farvatten fyllda av grynnor, fluktuerande valutakurser och den ständigt närvarande risken för en svidande avlistning. Det nyss sagda om vilka vinvärldens hjältar är kan låta såväl självklart som överdrivet samt, inte minst, som en slags bön för en sjuk moster. Må så vara ity alldeles oavsett dessa fjuttiga och lågvattensmärkta invändningar förtjänar alla de här risktagande och av passion drivna, små aktörerna ett lyft på hatten. Tack för att ni lever farligt så vi kan leva gott!

Heroes.

*I den mån Systembolagets idé är att hämma tillgången på alkohol torde idén fungera, i den mån ett raison d’être också skulle vara att stuka alkohol-kapitalet fungerar det inte. Idag är det en affärsidé i sig att via en fet budget, vanligtvis runt 500 000 sek, trycka in framöver lukrativa produkter i de mest lukrativa segmenten via kanaler som leder till garanterade konsumentinköp av de produkter som framhålls (detta kan ske såväl via nya som gamla medier), vilket i sin tur så småningom ger produkten en plats i monopolets fasta sortiment. Detta är säkert något som irriterar både en och annan på Systembolaget, dels den som är mån om kvalitén, dels den som vill stuka alkohol-kapitalet, men som gläder den som tycker att monopolmarknaden ska vara så lik en fri marknad som möjligt så att konsumenten får det den vill ha eller i vart fall tror sig vilja ha.