Grillvin

Grillvin är vin som lämpar sig för sådana som fått slika griller i huvudet, att de tror att de gör sina medmänniskor glada genom att servera dem vidbrända köttstycken, rökskadade fiskar, becksvart haloumi och spetskålsaska alltmedan kvällskylan biter i matgästerna, täpper igen deras näsor och bygger upp nästa dags skavande hals och myggorna gör alltmer aggressiva utfall och daggen sprider sig från gräset och in i utesittarnas märg och ben. Kort sagt, vi pratar om viner som smakar mer.

Samtidigt som er utsände i de glada amatörernas osande värld fylld av webrar och skeva självbilder vill varna sina HR:are från att gå i grillfällan, vill den nyss nämnde också bistå dem som nu ändå åker dit – antingen genom självskadligt beteende som så kallad grillmästare eller som oskyldig gäst på ett grillinriktat gästabud, till vilket hen lockats med löften om glam, galej och party och inte ett ord om att det står hipsterspetskålsaska och låtsasamerikansk barbecuesås och kall utesittarkväll på menyn – och ge dem några blytunga tips på viner som förmår förjaga den dystopiska stämning som varje grillparty per definition förr eller senare drabbas av.

Girard Old Vin Zinfandel 2014, nr 22337, 199 sek (klassisk, röd spetskålsaskedödare från Napa Valley). Geoff Merrill Reserve Cabernet Sauvignon 2010, nr 6285, 199 sek (rött nytillskott från Australien, ett land där ett vins främsta uppgift är att rädda det kantrade grillpartyt.). Brunello di Montalcino ”La Fuga” 2012, nr 12330, 299 sek (rött finlir från Toscana som kan få den mest frusne och desillusionerade och rökskadade gäst att bli på hyggligt gott humör igen). Pouilly-Fuisée ”Aux Chailloux” (Domaine Trouillet) 2014, nr 75705, 285 sek (vitt, smakrikt från en burgundisk underappellation som är så cool att den kan invagga också den mest dystopisövde i en pånyttfödd framtidstro, dessutom gott och väl lämpat för sönderbränd kyckling). Les Lauzeraies Tavel 2017, nr 2724, 119 sek (en rosa dröm som är precis vad du behöver för att klara av den mardröm den inrökta fisken utgör).

Förbud mot att stå till vänster!

Det är comme il faut, vedertaget, en oskriven regel, sunt förnuft, ja vad ni vill, att inte stå och hänga till vänster på rullband, i rulltrappor och på och i andra liknande transportmedel. Själva poängen med dessa är att stressade personer, för att nu inte tala om alla nervösa stackare, ska kunna gå förbi mösehumler som – såvida de nu inte uppför sig och står som sig bör till höger så det går att köra om – bara står där och med berått mod står i vägen, till vänster på transportmedlet.

Någon kan möjligen invända att de stackars kusiner från landet, inavel och oresvana kineser som står i vägen till vänster inte förstår bättre. Så kan det för all del vara och då måste samhället ta sitt ansvar och banka lite vett i skallen på dessa samhällsomstörtande element, för hur skulle det se ut om man fick gå, cykla och köra bil och annat lite hursomhelst? Nej, här gäller det att inte bara snabbutbilda medels våld utan att också bestraffa på det att statuerande exempel finns att visa upp på flygplatser, tunnelbanor och andra strategiska platser där ståtillvänsteröverträdelserna är påfallande många. Låt lagbrytarna dricka kopiösa mängder vätskedrivande citronvatten och blockera sedan deras väg mot lättnadens oaser. Låt dem checka in till sina flighter och blockera sedan vägen för dem. Låt dem läsa tidtabellen på Centralstationen och köpa sig en biljett och blockera sedan vägen för dem. Låt dem få smaka på sin egen beska medicin, dessa bromsklossar, dessa olyckor och hinder på medmänniskornas väg mot lycka och samhällets utlovade resa mot Nirvana!

Musik!

Min vän och jag

Jag hade en gång en god vän. Fram till i förra veckan. Men då tog vår vänskap slut med ett sjuhelvetes brak. Förresten var vi mer än vänner. Vi var kollegor också. Både lika och olika. Kanske som varandras spegelbilder. Två sidor av samma sak.

Vi var på affärsresa i Willamette Valley i Oregon. Eller affärsresa och affärsresa. Vi skulle prova vin. Men vi arbetade med vin. Så det var en affärsresa. Fast vi provade vin. Vin var vårt liv, kan man säga. Vårt levebröd. Och vi var vänner, och kollegor.

Willamette Valley är ett nästan obeskrivligt vackert vinområde strax söder om Portland, den största staden i delstaten Oregon som ligger inklämd mellan Kalifornien och Washington State. Gröna kullar, klädda med allehanda träd och buskar men kanske allra mest med hassel och vinrankor. Närheten till Stilla Havet påverkar klimatet. Regn och rusk inträffar, som de där dagarna i förra veckan då min vän och jag reste runt i trakten.

Vi bodde på Morton’s B&B, på en av dalens alla kullar, strax utanför hålan Dundee. Efter att ha stannat till på Navy Burger längs vägen från flygplatsen i Portland, styrde vi med välfyllda magar och lätt dästa sinnen hyrbilen genom regnet och rusket mot vår destination. Vi kunde ana Morton’s på långt håll. Det gigantiska, gamla träslottet lös med alla sina tända lampor upp den stormiga aprilkvällen. Att påstå att det såg välkomnande ut är att fara med osanning, och ju närmre vi kom desto risigare och ruskigare såg kåken ut. Fönsterluckor hängde på sniskan, färgen flagnade och det ruttnande räcket till balkongen ovanför entrén hade delvis ramlat ner. ”Tror du han som driver stället heter Norman Bates?” frågade min kollega. Jag svarade inte, lätt förskräckt av den skugga jag såg i ett fönster på andra våningen. Dumheter förstås, för varför skulle inte någon stå där och se ut i natten?

Men ändå, hade vi haft möjlighet hade vi bara åkt därifrån och försökt hitta ett annat natthärbärge. Tröttheten efter flygresan över Atlanten och det faktum att våra jetlagade hjärnor borde sova djupt så här dags gjorde att vi ändå fann oss i vårt öde, plockade väskorna ur bilen och gick upp till rucklets entré. Där stod en liten spenslig man med slät hy, rödkantade ögon, rakat huvud, bockskägg och feminina händer och väntade på oss. Han hade en märklig näsa och hans röst lät betydligt äldre än han såg ut att vara. ”Runt 40,” gissade min vän, ”Yngre,” viskade jag. ”Ser hal ut,” sa vännen, ”Obehaglig,” sa jag.

Richard Morton, som han hette, hälsade oss välkomna med slappa handslag. ”Vi har väntat på er,” sa han, ”gick resan bra?” Vi svarade så där som man gör att ja jo visst, men flyga är alltid att flyga, man sover ju inte så bra och han förstod att vi genast ville gå och lägga oss, visade frukostsalongen på entréplanet och våra rum på andra våningen, sa god natt och gick med knarrande steg korridoren bort och uppför en i än högre grad knarrande trappa som vindlade sig upp mot husets tredje våning.

Det stora trähuset måste ha varit sedan förra sekelskiftet. Tinnar och torn är att ta i, men visst fanns där torn och balkonger och prång. Och utbyggnader. Ett slags amerikanskt träslott från en svunnen era, med innandömet stilenligt i plysch och träpanel och mörkröda heltäckningsmattor, inpyrda med rök från den tiden det gick för sig att röka inomhus och fulla av damm och allsköns dunster, som värden eller någon annan försökt dölja under ett lager av köpta dofter, mer eller mindre tropiska och sötaktiga. Vinden ven och slet och rev i det gamla huset, det knarrade, knäppte och knakade, fönsterluckor slog och det lät som om den gamla byggnaden jämrade sig i ovädret. Det hade kunnat vara mysigt att befinna sig därinne i värmen men det var det inte. Alltför mycket var alltför konstigt. Richard Morton inräknad.

I entréhallen fanns en spegel det inte gick att spegla sig i, alltså det blev ingen bild av den som försökte se sig i spegeln. Det noterade både min vän och jag (vi tittade med höjda ögonbryn på varandra när vi passerade spegeln, vad trodde vi egentligen?, ingenting, tror jag, kanske att Richard Morton var ett original som smyckat sitt hus med allsköns påhitt, som speglar utan spegelfunktion). Utmed väggarna i korridoren som ledde från trappavsatsen fram till våra rum hängde en blandning av landskapsmotiv och porträtt – porträtt som tycktes så levande att det var otäckt. De avmålade personernas ögon såg med förakt, avsmak och ondska på oss. I ett hörn i mitt ofantligt stora rum fann jag en liten lucka till ett skåp som visade sig vara flera meter djupt, eller ja, såvitt jag kunde bedöma genom att se in i det och lysa med min mobiltelefon; ljuskäglan förlorade sig i mörkret någon meter in. Jag inbillade mig att jag hörde någon eller något kvida därinne men var för trött för att undersöka saken mer noggrant.

I mitt badrum, nästan lika stort som rummet, stod en staty av Sir Francis Drake (tror jag det var) i naturlig storlek och där liksom lite varstans i huset hängde tavlor med riddarmotiv och personporträtt från flydda tider. De tjocka heltäckningsmattorna var nedslitna på sina håll och också här inomhus flagnade färgen i taken och de gamla tapeterna var genomgående solkiga. Det tunga möblemanget, företrädesvis i ek, satt som kronan på verket i detta monument över en svunnen tid. Kanske var Richard Morton, och hans mor?, fångade i det förgångna, tänkte jag, i den nostalgi som Richard Nixon lyfte fram redan under sin presidentperiod och som lovade förvirrade medborgare en återgång till en mindre komplicerad tid – det politiska recept som sedan blivit så populärt bland många politiker och väljare. Drömmen om det enkla, om livmodern, bort från Nuet.

I taken hängde stora, gammaldags lampor med väldiga armar, ornerade och i mässing. Sänglampan, gammal den också, tände och släckte man med en skruvknapp på ena sidan och både sladden och stickkontakten såg allt annat än pålitliga ut. Men himmelssängen var enorm och väldigt skön och det luktade gott om de nytvättade lakanen. Jag somnade som en stock.

Det blev en märklig natt. Jag sov oroligt. Väldigt oroligt. Och jag vet inte när jag sov eller när jag var vaken eller när jag drömde. Det började, ganska snart efter att jag somnat tror jag, med att jag hörde hur det brakade till i golvet ovanför mitt rum, följt av tunga steg på ovanvåningen. Steg som såvitt jag kunde bedöma fortsatte nerför trappan och vidare genom korridoren fram till min dörr. Jag såg hur någon stod i den breda ljusspringan nertill på min glipande dörr. Personen, Richard Morton?, andades högt och lätt väsande. ”Hallå?” försökte jag. Då blev det knäpptyst och personen avlägsnade sig snabbt från min dörr och uppför trappan igen.

Alla mina drömmar den natten. Plötsligt är jag ute och går runt bland kullarna och vingårdarna i trakten. Rusket har upphört men det är beckmörkt. Problemet är att jag är enormt lång, särskilt halsen, huvudet sitter som en vippande satellit långt från kroppen och jag tar mig fram med väldiga kliv bara för att plötsligt stå öga mot öga med en gammal kvinna, en av de där på porträtten i huset. Hon har huvudduk och är klädd som om hon kommer från sena 1800-talet. Hennes ögon är omöjliga att se in i. De lyser starkt. Gult. På något vis förstår jag att kvinnan inte alls kommer från 1800-talet utan att det är Richard Mortons mamma. Just som jag inser det ger hon ifrån sig ett elakt och tandlöst skratt.

Jag är tillbaka i huset. Går genom den väldiga salongen där Richard Morton dukat för morgonens frukostservering. Gammalt porslin på ett väldigt ekbord. Mörkröd heltäckningsmatta. Tjock och mjuk. Blir till dy. Dy som jag slafsar fram i tills jag möter den enarmade Cervantes. Han kommer ut ur köket och han är upprörd. Jag förstår inte vad han säger på sin gammaldags spanska. Varnar han mig? Eller är han bara arg på något som inte har med mig att göra? Vinden friskar i. Cervantes tystnar och ser sig oroligt omkring. Jag stannar också upp, lyssnar och tittar. Väntar. När jag vänder huvudet mot Cervantes är han inte kvar. Jag vaknar i min säng. Ser mig förvånat omkring. Hör hur det slamrar och slår i rummet ovanför mitt. Funderar på om jag ska kontakta min vän, har han också drömt, hör han de där ljuden? Vad är det som sker? Jag orkar inte. Somnar.

Vaknar av att telefonen vibrerar och blinkar. Jag är alldeles svettig. Har fruktansvärd huvudvärk. Rummet luktar svavel. Försöker svara. Det går inte. Telefonen fortsätter vibrera och blinka. Jag försöker stänga av den. Det går inte, spelar igen roll hur hårt eller länge jag håller in avstängningsknappen. Det känns som om huvudet ska sprängas. Inbillar jag mig att jag kan känna pulsen i tinningarna? Att det pumpande blodet måste synas där det drar fram genom ådrorna? Oregelbundna vågor som rör sig över tinningarna… Jag tar med mig telefonen till badrummet. Med sina vibrationer får den min arm att skaka. Fyller handfatet med vatten. Dränker telefonen. Den fortsätter vibrera och blinka i vattnet. En stund. Så blir allt tyst. Jag sväljer ett par värktabletter – receptbelagda, effektiva – och går och lägger mig igen. Fryser nu. Får frossa. Somnar.

Slår upp ögonen. Är livrädd. Någon eller något ligger under min säng. Fortsatt huvudvärk. Ont i lederna. Stel. Någon eller något knaprar på någon eller något under sängen, och krafsar på sängbotten. Jag hör det tydligt, och känner det – krafsandet i sängbotten. Ropar ”Huh!”för att skrämma bort vart det nu är. Allt upphör. Vågar inte titta under sängen. Inbillar jag mig att jag ser ett svagt rött ljus på golvet? Tar en värktablett till. Sveper täcket tätt om mig. Somnar om.

När jag vaknar skiner solen utanför. Nattens oväder är bokstavligen bortblåst och huvudvärken med det. Allt det gamla i rummet finns där, men det är inte längre hotfullt. Jag skrattar av mig mardrömmarnas obehag, går till fönstret och drar upp den gamla rullgardinen. Vyn är magnifik. Bukolisk. Böljande, vårskira vingårdar inhöljda i den arla timmens lyftande dimma på ena sidan av kullen, tät, grönt lysande skog på den andra. Jag tar på mig mina träningskläder och ger mig ut på en joggingtur. Springer längs de smala asfaltsvägarna med sina heldragna gula linjer, vidare in i en vingård, en härlig känsla, luften är klar och frisk, rankorna har knoppats och börjat veckla ut sin grönska och det är då jag ser ormen; flera meter lång och jag vet inte hur många decimeter i diameter ligger den där med vidöppet gap och väntar på mig. Jag ser den abnorma giftgadden långt där inne i gapet. Då vaknar jag. Stiger upp. Går till fönstret och drar upp rullgardinen. Beundrar den magnifika utsikten. Duschar. Tar på mig. Gå ner till den väntande frukosten.

”God morgon!” möter mig en glädjestrålande Richard Morton.

”God Morgon.”

”Har du sovit bra?”

”Tack, utmärkt. Det är verkligen ett fint ställe du har.”

 

Längre kommer vi inte i vår konversation för min vän dyker upp. Med ett brak. Med vild blick och håret på ända, ingen dusch där inte, stöter han till en serveringsvagn så den välter. Glas, koppar, assietter, kar med strösocker, små marmeladburkar… allt far i golvet. Han har samma kläder på sig som när vi lämnade Stockholm för snart två dygn sedan.

 

”Men för helvete!” skriker min vän och glor ursinnigt på Richard.

”Oj, hoppsan! Det gör inget. Låt mig ta hand om det där,” säger Richard med oro och, tror jag, rädsla i blicken. Han har orsak att se rädd ut. Det är något som inte stämmer med min gamle vän.

”Din jävla kålsupare det där gjorde du väl förbannat bra!” skriker min vän till stackars Richard Morton.

”Ffförlåt? Jag ffförstår inte?”

”Nej, folk av din sort borde fan utrotas! Stammar och fattar nada! En exekutionspatrull det är fan vad som behövs här! Försvinn ur min åsyn, förbannade idiot! Men ge mig först kaffe och pannkakor! Ditt lilla as! Bor här med mamma kan jag tro! Precis som Norman!”

Så mycket mer blir inte sagt. Vi äter under tystnad. Richard Morton serverar kaffe och pannkakor. Servilt. Han vågar inte se min vän i ögonen. Han böjer på nacken och tittar ner i golvet och sneglar bara då och då omkring sig för att inte stöta till ett bord eller gå fel. Några andra gäster finns inte i den väldiga salongen och Richard Morton låter klokt det omkullvälta bordet ligga. Jag sneglar då och då på min vän som nu tycks äta med god aptit. Han stirrar tomt framför sig medan han vräker in pannkakorna och sköljer ner dem med rejäla klunkar svart kaffe.

Senare, när vi sitter i bilen på väg mot dagens första möte, känner jag att jag måste tala med min vän om det som hänt. Jag tittar på honom där han sitter vid ratten och koncentrerat håller bilen på vägen. Han sneglar med orolig blick åt mitt håll. Det ser jag tydligt att han gör. Han harklar sig och då passar jag på att fråga.

”Men du, vad var det som hände i morse?”

”Ja, det undrar jag också. Vad var det som hände i morse?”

”Jag måste erkänna att jag blev rädd. Orolig.”

”Blev du? Ja, det blev jag också. Jag är orolig och, måste jag erkänna, lite rädd nu också. Det var otäckt. Hur mår du nu?”

”Ja, det var otäckt. Kan det hända igen?” frågar jag min vän glad över att han verkar så samlad nu och orolig för att han ska få ett nytt utbrott.

”Jag önskar jag kunde svara på det .”

”Nej, det är kanske svårt att svara på det. Men du vet alltså inte alls varför du skrek så? Var du arg?”

 

Han tittar oroligt på mig. Flackar med blicken. Jag blir förbannad. Känner att jag behöver sätta honom på plats. Precis som jag satte den där satans smilfinken Richard Morton på plats på morgonen och precis som jag bad alla hans förbannade porträtt och spöken och sjuka drömmar att dra åt helvete.

”Men, men,” stammar han, den lilla smilfinken, min fram till nyss goda vän.

”Men för helvete! Är du också en sådan där servil skit som sitter och lipar dagarna i ända istället för att göra nytta? Jag trodde jag kände dig men nej, det gör jag inte! Du är bara ett värdelöst vrak till äckelmänniska! Någon borde fan bara skjuta dig så mänskligheten slapp dig! Stanna bilen och släpp av mig! Jag går hellre hem än åker med dig, jävla as! Du är inte min vän längre, bara så du vet det!”

På besök hos Luisa Ponzi

Ponzi Vineyards remains a reference point for American Pinot noir with winemaker Luisa Ponzi at the top of her game”, skriver The Wine Advocate och öser tillsammans med Wine Spectator och Wine Enthusiast 90+poäng över Luisa och hennes viner. Uppfödd på familjegården i Oregon och utbildad i Europa tar hon det hela med ro och behåller båda fötterna stadigt förankrade i Willamette Valleys fina vinmarker.

Hit kom mamma Nancy och pappa Dick som grönavågare i slutet av 1960-talet och 1970 startade de, på allvar, det vi idag känner som Ponzi Vineyards. Tidigt blev de och deras viner den där referenspunkten The Wine Advocat talar om. De var inte ensamma om att vara så tidiga, men de tillhörde de första. Och de var bra.

Luisa och syster Maria, chef för företaget sedan många år, har med gemensamma krafter fortsatt utveckla familjeföretaget. Idag äger de runt 90 hektar vinmark och har byggt en modern vinanläggning och ett populärt besökscentrum för de allt fler vinturisterna i Oregon i allmänhet och undersköna Willamette Valley i synnerhet.

Det är värt att lyfta på hatten för systrarna för deras drivkraft och hur väl de fortsatt föräldrarnas bygge. Men det går inte att gå runt det faktum att Ponzi knappast skulle vara vad de är idag utan Luisa och hennes hängivenhet och skicklighet. Det är ett sant nöje att gå runt och prova vinerna i källaren med henne och det är lätt att se hennes grundläggande filosofi och hur hon bygger den komplexitet som inte alltid är given i amerikanska viner.

De egna vingårdarna planterar hon gärna med mängder av kloner, alltså stick i stäv med det som idag är den rådande filosofin, där odlarna oftast nöjer sig med att hitta en eller möjligen två kloner för sin gård. Mångfalden av kloner ökar komplexiteten genom de något varierande smakprofilerna och, inte minst, den varierande mognadsgrad de uppnått vid det gemensamma skördetillfället.

Luisa har inte bara koll på de egna odlingarna, hon arbetar också med lika stor inköpt volym, alltså druvor motsvarande cirka 90 hektar mark. Hon testar varje druvodlare/markbit hon är intresserad av och skriver sedan fleråriga avtal med dem hon ser kan passa hennes blendningsarbete. För det är det det handlar om – ja, bortsett från renhet, balans och stringens: blend.

Från ett ställe hittar hon röd frukt, ett annat mörk frukt, ett tredje syra… till de här olika egenskaperna adderar hon sedan enkla handgrepp som att somligt jäses med hela klasar, annat inte och så vidare och i slutändan sätts allt ihop på ett sinnrikt och noga avvägt vis. Att prova hennes fat är att känna de olika beståndsdelarna utbrutna och rent av lätt förlorade, för på egen hand är de inte alltid höjdare.

Luisa arbetar gärna med ek och inte sällan med lång lagringstid. Å andra sidan är bara tio procent av eken ny, och många av faten är större än barrique, 300 respektive 500 liter. En övervägande majoritet av tunnorna kommer från tillverkare i Bourgogne, som sig bör på den här gården som i första hand arbetar med Bourgogne-druvor och som alltid söker sig mot en stringent rondör i grundstilen.

Utmärkande för Luisas arbete är också att hon i likhet med andra toppvinmakare via varsam hand, skickligt sinne och ren frukt och utrustning använder mycket små mängder svavel. Grundregeln är att arbeta utan tillsatt jäst och den första, lilla svavlingen sker först efter den malolaktiska jäsningen, vilken här kanske inte inträffar förrän sommaren efter skörden. Därefter hålls svavlandet på en minimal nivå. Ett krav på druvleverantörerna är att de ska vara certifierade hållbart, ekologiskt eller biodynamiskt.

Den som tycker sig uppfatta tydliga lie-toner i vitvinerna är inte fel på det. Här är ”stiring” eller som fransmännen säger ”batonnage” snarare regel än undantag, och det under lång tid, ofta flera månader.

Den dominerande druvan är pinot noir, det är också druvan som satt Ponzi på världskartan. Fast i början var det snarare föräldrarnas pinot gris som gjorde gården känd. Idag är pinot gris fortsatt en viktig druva och ett populärt vin från gården, men Luisa är mer intresserad av att utveckla sin chardonnay. ”Pinot noir och chardonnay fungerar nästan alltid på samma ställen och vi får fram en egen stil av chardonnay här, någonstans mellan en amerikansk och en europeisk,” säger Luisa. Något som det är lätt att hålla med om.

Vid sidan om pinot noir, chardonnay och pinot gris gör Luisa några riktigt bra viner på mindre förväntade druvor, och då framförallt dolcetto och arneis. Förmodligen den bästa arneis som görs utanför Italien och vad gäller dolcetton är det frågan om det ens finns en lika bra i Italien. Tyvärr är just de här två svåra att komma över. Bara runt 300 lådor per år och vin görs.

I Sverige hittar vi just nu Ponzi Tavola Pinot Noir 2015, nr 74091, 269 sek, (härlig dörröppnare till Luisa och elegans från Willamette valley), Ponzi Reserve Pinot Noir 2014, nr 73689, 525 sek, (mer kraft och koncentration, vilket möjligen prislappen kan indikera…), 2014 Ponzi Riesling 2015, nr 73886, 219 sek (frisk riesling med elegans och balans), Ponzi Pinot Gris 2016, nr 74876, 199 sek, (snäll utan att vara mesig), Ponzi Chardonnay 2014, nr 77862, 355 sek (som sagt: USA möter Europa i ett entente cordiale).

Allmänt pomadaförbud – nu!

Knappt har vi fått kravet framfört på förbud mot rakvatten förrän vi tvingas inse att hårvatten och pomada kan vara precis lika illa, varför vi ser oss tvingade att, för mänsklighetens och samhällsfredens bevarande, med omedelbar verkan kräva förbud mot stinkande hårvatten och pomada! Om hårvattnet bärs av en taxichaufför som stängt in sig med en oskyldig och ovetande passagerare för en drygt halvtimmeslång tortyrresa, ska lagstiftaren inte dra sig för att snegla på lagens strängaste straff. Skulle nämnde taxichaufför dessutom i en alltför tidig morgontimme undslippa sig ett ”Åh, en så vacker morgon!” samtidigt som han därmed släpper loss ett rent helvete av gårdagsvitlök i bilen, SKA lagstiftaren se till att ingen, ingen, undkommer lagens hårdaste straff.

Musik.

Dubrovnik Festiwine Trophy 2018

Har vid flera tillfällen haft nöjet att sitta med i juryn för Dubrovnik Festiwine Trophy. Brukar inte vara så pigg på att sitta med i sådana här domarpaneler, men just Festiwine Trophy lockar. Kanske för att Dubrovnik är en så vacker stad, kanske därför att det är lätt att fastna i intresset för alla de där udda druvorna, grk, plavac mali, tribidrag, cetinka, posip och allt vad de heter. En bidragande orsak kan också den snabba kvalitetsutvecklingen vara.

Fem år

För fem år sedan, när tävlingen hölls för första gången, var det inte mycket som var bra. Egentligen. Och den internationella juryns budskap till odlarna var beskt: ”Skärp er, snygga till vinerna!”. Självklart gruffades det en del, och somliga dömde ut juryn istället för att ta till sig det som sades, men den överväldigande majoriteten satte sig ner och funderade över budskapet. Visst, de kunde sälja sina viner, ganska dyrt, till alla turister som varje år dränker området inte bara i selfies och solkräm utan också är redo att förslösa sin semesterkassa på överprisad dryck. Å andra sidan, sade de sig nog också, vill vi leva upp till de standardkrav som omvärlden har rätt att ställa på oss. Stolthet, ni vet, något varje seriös bonde har ett rejält tilltaget mått av. Således skred de här seriösa, stolta vinbönderna till verket. Operation ”förbättra oss”.

Hög nivå

Idag, fem år senare, är resultatet påtagligt. Framförallt de vita vinerna håller idag genomgående hög nivå och topparna är verkligen riktigt bra. Inte minst glädjande är att det är vinerna på de lokala druvorna som gått och går fram med stormsteg medan chardonnay och andra internationella sorter inte alls utvecklas på samma positiva vis. I år fick viner av grk, posip, grk och lokal malvasia (malvasija dubrovcka) guld och flera cetinka, av vilka jag gärna gett guld till ett par, fick silvermedaljer.

Rödvin

Även på rödvinssidan går det framåt. Betydligt renare och snyggare viner nu. Mer balans. Mindre rå kraft och volatila syror. Självklart sticker lokala druvor som plavac mali och tribidrag (zinfandelns urfader) ut.

Rosé

Såväl rosévinerna som bubblet är fortsatt utvecklingsbart och borde vara betydligt bättre. Så svårt är det inte att göra rosé och mousserande. För övrigt hittade jag en fantastisk pinot noir, som dock inte föll alla på läppen, sannolikt för att den var så lätt i förhållande till de mer power-orienterade rödtjuten i övrigt. Noterbart är också att här finns en och annan lysande muskat i sötvinsklassen.

D’Vino & Proto

Den som turistar i området kan med fördel gå till vinbaren D’Vino på huvudgatan och botanisera bland vinerna där, äta på Proto som ligger en vinspott från D’Vino samt hyra en bil och köra till halvön Peljesac och titta på de branta vingårdarna där man gör Dingac samt ta färjan över till Korcula och besöka producenterna på ön och se de unika grk-odlingarna (cirka en respektive två timmars vacker biltur från Dubrovnik).

Tidigare inlägg

Tidigare inlägg (i urval) från Festiwine: 1. Om zinfandels urfader tribidrag. 2. Om Dingac (med musik av Alf Tumble) 3. Om klapa. 4.  Om den ädla konsten att dela ut ett vindiplom till en kroatisk vinbonde.5. Gammalt krogtips som står sig för den som vill finäta och sprätta flis.

Journalist bashing: diktaturkramarens våta dröm

Än en gång visar en färsk undersökning att respekten för och insikten om vad en fri journalistik betyder för individen fortsatt är på väg mot nollpunkten. Till och med i öppna och fria samhällen, till och med i Europa. Som om allt är på film. Skådespelarna i filmen och Trump och Erdogan och Orban och Ekeroth säger att journalister är hyenor och dumma och att de ljuger. Således är det så. Och det är absolut inte tack vare seriöst arbetande journalister som de stora avslöjandena sker, allt från justitieministrars besök på bordeller med mindreåriga via panamaläckor och myglande bilfirmor till halvstatliga telebolags mutaffärer i Långbortistan. Nej, sanningen och den våta drömmen måste vara detta:

”Media är korrupt, media ljuger, media lägger fällben för våra politiker som inte alls behöver övervakas, det är okej om samhället förfaller till utbredd korruption, man får förstå att de som har gömmer sina tillgångar och det gör inget att det sker på din och min bekostnad, kort sagt har vi inte med den saken att göra och vi ska inte ha några snokande murvlar som letar efter sanningen om svinn och mutor och svinerier, det är okej om du och jag inte längre får säga vad vi vill, censur är bra, furstespegling är bra, personkult är bra, jag önskar att vi snabbt kunde gå via ett ungerskt klassiskt patriarkalt tillstånd till turkisk diktatur till kinesiskt enpartivälde och svågerpolitik till ett, äntligen!, nordkoreanskt idealtillstånd där pressens raison d’être är att hylla ledaren och inte att ägna sig åt avslöjanden och annat trams.”

The Jam!

Förbud mot rakvatten!

Bland mycket fånigt och de för den egna rasen potentiellt ödeläggande uppfinningar människan kommit på, torde rakvattnet vara såväl det fånigaste som det potentiellt största hotet mot rasens fortlevnad. Hur någon överhuvudtaget kommit på idén att blanda ihop starkt osande vätskor till ingen nytta är en gåta. Att det finns män som uppenbarligen frivilligt, rent av med förnöjsamhet, skvätter eländet på sig på det att fanskapet i fråga förpestar inte bara sin närmaste omgivning utan också de korridorer han har det dåliga omdömet att framföra sin stinkande uppenbarelse genom, är en dumhet så djup att den inte bara måste förbjudas, den måste bestraffas å det grövsta!

Då lagstiftaren måste utgå från att den som låter sig bestänkas med djävulens doft saknar inte bara sans och vett utan också luktsinne, hjälper inte ett livslångt straff baserat på stinkande oljor, här krävs spöstraff och annat kännbart våld. Exakt vad, överlåter er utsände bland de lägst stående bland de lägst stående inom människorasen till lagrådet och behöriga jurister att avgöra. Dock vill vi redan här och nu tydliggöra, att den som låter sig borda ett fullsatt plan och dessutom låter sig sätta jämte en finkänslig och på alla sätt vis god människa, vars luktorgan efter en dags hårt doftarbete blivit överkänsligt varför det nu låter sända signaler till hjärnan om att ”det är dags att kasta upp nu och alldeles oavsett om du gör det eller inte är migränen nu ett faktum, bara så du vet, det finns gränser”, den som beter sig på detta nesliga vis ska dels med överdrivet våld och brutalitet kastas av planet med omedelbar verkan, dels snarast möjligt sättas i en rymdkapsel med frivilliga och, gissningsvis företrädesvis, ofrivilliga emigranter till mars.

En fläkt från den fina världen fri från rakvatten.

Kvalitetskategorisering av vin

Sedan länge är rött-vitt-rosé etablerade vintyper. Numer kompletteras varje upplyst vinlista men den äldsta typen av alla: de orange vinerna, alltså gröna och i förekommande fall grå druvor vinifierade som vore de blå och avsedda att bli rött vin. Möjligen vill någon som egen grupp lägga till grå viner, alltså vin gris, viner som är mycket ljusa och/eller görs på druvor som är rosa/grå/gris, som pinot gris och grenache gris. I likhet med de orange har de grå historiskt vanligen hänförts till antingen de vita eller de rosa, och det ska man nog fortsätta göra.

Diskutabla kriterier

Utöver färgen har sötman och eventuella bubblor påverkat kategoriseringen, och på senare decennier i allt högre grad huruvida vinet är certifierat ekologiskt eller biodynamisk eller rent av marknadsfört under epitetet naturvin. Medan sötma och bubblor är synnerligen viktiga kriterier är de senare förvisso bra men också diskutabla. Inte därför att vi ska misstro den som till exempel fått sitt vin certifierat ekologiskt, utan därför att det egentligen inte säger så mycket. Möjligen är certifieringen en halv sanning, varför den behöver kompletteras.

Vadan detta? Hur kan jag som började odla ekologiskt redan för 30 år sedan komma med ett sådant påstående, ett diss av min egen grundinställning? Det handlar om att höja blicken och se hela bilden. Ekologiskt? Bra! Högintensivt ekologiskt? Kass. Konventionellt? Varken eller. Lågintensivt konventionellt? Bra! Gråskalorna är många…

Skördeuttaget

Med andra ord menar jag att skördeuttaget och filosofin kring detta är väl så viktigt som något annat när vi kategoriserar vinet. Jag skulle gärna se att vinerna, åtminstone på seriösa vinlistor, deklarerades som låg-, mellan- eller högintensivt odlade. Låt säga att gränsvärdena skulle vara <30 hl/ha (låg), 31-55 hl/ha (mellan), 56-90 hl/ha (hög) och 91- hl/ha (mycket högt).  Om inte annat skulle konsumenten se den direkta kopplingen mellan uttaget och priset. Man kunde vidare avkräva producenten information om hur mycket (kväve)gödsel och vatten som använts per hektar, samt vilka mängder växtskyddsbekämpningsmedel och traktordiesel som gått åt. Till många konsumenters förvåning kan så väl ekologiska som biodynamisk viner och för den delen ”naturviner” vara syndare avseende allt detta.

Kan vi då någonsin få till någon form av offentlig kategorisering av ovanstående slag? Sannolikt inte, men omöjligt är det inte att låta seriösa odlare ”kvala in” sina produkter via de krav på transparens som råder inom EU – alla inköp av insatsvaror måste enligt dessa regler bokföras och allt som görs i vinkällaren med mera måste föras in i en ”loggbok”, varför det alltså är möjligt att relativt enkelt kontrollera huruvida en odlare lever upp till att vara ”lågintensiv” eller inte.

Kompletteringar

Skulle man sedan komplettera nyss nämnda kvalitetsstämpel med vinets totala svavelhalt (välgjorda viner gjorda på friska druvor i en ren vinkällare tarvar ytterst lite svavel; att arbeta med lite svavel är ingen stor grej egentligen), har konsumenten två lätt begripliga kriterier att luta sig mot när den ska välja vin – och detta utan att behöva falla offer för hårt marknadsförda svartvita begrepp som ”ekologiskt”, ”biodynamiskt” och ”natur”. Sist men inte minst skulle konsumenten få en väldigt tydlig bild av vinet i flaskan om det dessutom finns information om halten flyktig syra och kanske rent av också brett; alltså två saker som en del gillar, andra avskyr och en del kan tycka om i lagom doser i rätt kemiska omgivning. (Att en allmän berättelse om hur vinet gjorts, alltså om det lagrats på ek, filtrerats och så vidare fortsatt ska finnas med är givet.)

Möjligen vill någon nu invända och säga att allt i vinet ska deklareras, det finns så många tillsatser och så vidare. Gör det? Missuppfattningarna kring detta är många och de enkla argumenten dominerar den diskussion. Fånerier slåss med trams och okunskap om att driva diskussionen, och i slutändan lär den okunniga diskussionen leda till att de regler för etikett-information EU just nu håller på att avsluta kommer vara ganska meningslösa sett som ren konsumentupplysning och indirekt hållhake på producenterna.

Fiona Apple! Fiona Apple! Och Fiona Apple!

Mitt kafé i Draguignan

Sitter man här på kaféets terrass och är tyst och tittar noga, upptäcker man allt det där som i förstone inte syns. Ungefär som när du snorklar och lägger dig till rätta med cyklop och snorkel och gungar i det varma vattnet medan du låter blicken fokusera på korallerna framför dig, och plötsligt är där fullt av fisk. Fiskar du inte ser förrän du legat där ett tag och fått in rätt fokus. Låt mig berätta om dem, fiskarna du inte ser.

Men låt mig först visa dig var du är, hur du går längs gågatan Georges Cisson med alla sina affärer, norrut från stadens Draguignan igenkorkade artär, Boulevard Georges Clemenceau, upp mot den stora kyrkan Saint-Michel. Där, där den berömde motståndsmannens gata slutar, där ligger mitt kafé, och jag sitter där på terrassen och ser ut över marknadsplatsen*. Drar njutningsfullt in morgonens aromer i näsan. Nybakat bröd, platanernas löv och ostarna och blommorna och oliverna och korvarna och allt det andra som saluförs på marknaden. Ibland närmast försynt, med en liten skylt som förkunnar dagspriset på sparrisen, ibland högljutt som när Yves Laroche tar i från tårna med sitt ”Meloner!!! Provence bästa meloner!!! Frankrikes bästa meloner!!! VÄRLDENS BÄSTA MELONER!!! Bara här i Draguignan! Idag! Hos mig! Och billigt är det! BILLIGT!!!”

*Det är jag vid bordet längst bort, till vänster, ensam med en kopp café au lait och en croissant framför mig och en… ja just, där ja! Ja, med tidningarna ja, Var-Matin och L’Equipe (jag brukar ha Le Monde också, det ser om inte annat bra ut, men den var slut på mitt tidningsställe i morse, det händer sällan och när det händer är det inte mycket man kan göra åt saken). Haha, jo öronen har alltid stått ut så där och benet håller jag rakt för sådant är det sedan jag blev påkörd då för länge sedan och ja, jag har skägget för jag tänker som så att ju mindre ansikte jag visar, desto bättre är det. Stråhatten? Bara dumheter. Borde inte bära den, men det har blivit en vana. Som en del går runt med baseballkepsar, antar jag. Nej, inte de randiga byxorna heller. Ja, jag ser ut som en anakronism. Det medges. Men varför inte? Nog av. Åter till ordningen:

Kanske kommer du inte att uppfatta musiken. Jag hör nästan alltid musik när jag sitterhär. Dagarnas musik. Vissa dagar är som Eldfågeln. Marknadsplatsen framför min terrass blir till en förtrollad trädgård och vålnaderna dansar en synkoperad dans. Men inte en helvetesdans som i baletten. Snarare en glädjens dans, som i en amerikansk musikalfilm från 50-talet. En med Fred och Ginger. Allt till en närmast impressionistisk färgklang i fri form. Andra dagar släpar sig fram som Saties Gymnopédies. Vackert men inte lika händelserikt. Åter andra dagar är som Ravels Boléro: samma skeenden upprepas gång på gång. Från det marknaden öppnar till den stänger, men med olika orkestreringar och med ett härlig crescendo i C-dur vad det lider. Och ibland, då dagen är perfekt, är det som Suite bergamasque, eller kanske mer explicit som Claire de lune. Olidligt vackert och ett gyckelspel som i dansen bergamask från Bergamo. Även om du inte kan höra musiken kan du läsa den i Paul Verlaines Clair de lune, Debussys inspirationskälla:

Votre âme est un paysage choisi


Que vont charmant masques et bergamasques


Jouant du luth et dansant et quasi


Tristes sous leurs déguisements fantasques.



 

Tout en chantant sur le mode mineur


L’amour vainqueur et la vie opportune


Ils n’ont pas l’air de croire à leur bonheur


Et leur chanson se mêle au clair de lune,



 

Au calme clair de lune triste et beau,


Qui fait rêver les oiseaux dans les arbres


Et sangloter d’extase les jets d’eau,


Les grands jets d’eau sveltes parmi les marbres.

Även om en hel del turister med tiden hittat till Draguignan är staden knappast ett populärt turistmål. Det finns en vacker del, ”vieille ville” eller gamla staden, med trånga gränder som leder upp emot berget Malmont med utsikt över staden. Men de flesta missar nog den delen av Draguignan. Besökarna brukar hamna på marknadsplatsen eller Boulevard Georges Clemenceau, den igenkorkade artären. En lång, rak gata. Stadens bredaste. Kantad av affärer, barer, bagerier, caféer och någonstans mitt på den ligger stadens stolta teater, en flitigt använd byggnad, där allt från teaterstycken till operor ges.

Till skillnad från några av gatorna i stadskärnans utkanter där affärerna fått ge vika för det bilburna samhället och bekvämlighet och börjat dö ut och där boulangerierna står övergivna och med rullgardinerna nerdragna för entrédörren lever Boulevard Georges Clemenceau. Och den luktar. Av croissanter, pain au chocolat, avgaser, kaffe, cypresser, till och med olivträdet framför banken LCL luktar och platanerna som inte finns kvar luktar, urmakeriet, bakelser och förväntan och musiken jag alltid hör när jag går på gatan är märkligt nog Debussys ”La cathédrale engloutie” – på något vis ackompanjerar den bilarnas och fotgängarnas rörelser och dagens väg från uppsprickande morgon till omslutande kväll.

Förmodligen återfinner sig besökaren förr eller senare på någon av gatorna som leder mellan Boulevard George Clemenceau och Place du Marché, marknadsplatsen. Kanske flanerar turisten på Rue Georges Cisson, som jag nyss nämnde. Går förbi La Mairie, borgmästeriet, den rosa byggnaden till vänster om du är på väg mot marknadsplatsen. Alla klädaffärerna, skoaffären och butikerna som säljer mobiltelefoner och abonnemang. En relativ nymodighet. Här luktar det ibland avlopp. Särskilt när det är lågtryck. Dofterna från klädaffärerna förmår bara tränga igenom under sommarhalvåret då de flesta låter entrédörren stå öppen och då lågtrycken är färre. Märkligt nog hör jag här aldrig Debussy eller ”La cathédrale engloutie” utan, för det mesta, Bizets ”L’Arlésienne”. Det förvånar mig, men det är kanske den så påtagliga kommersen som skänker Rue Georges Cisson en särskild puls som får mig att höra ”L’Arlésienne”. Märkligt är det i alla fall. Kanske beror det på att den lokale hjälten och motståndsmannens Georges Cisson ande bokstavligen talat svävar över gatan.

 Berättade jag om systrarna Dèclines? Hursomhelst så arbetar de som servitriser på mitt kafé och de är ökända. Inte bara otrevligast i stan. Säkert otrevligast i Frankrike. Ja, till och med mer otrevliga än de stroppiga kyparna på turisthaken runt Place Saint-Michel i Paris. De där som hånar dig för att du vill ha en croissant klockan elva på förmiddagen. ”Hallå, har ni hört, här är en som vill ha en croissant! Så här dags! Nej, Monsieur, vi har sannerligen inga croissanter så här dags!” Och detta samtidigt som de rör sig bort från ditt bord så du till sist måste haspla ur dig en beställning på något du inte alls vill ha, ”Ja men ge mig en Café au lait bara då!”, och då svarar de, snäsigt, ”Café au lait? Menar ni en Café crème, kanske?”, ”Ja, jatack, det blir bra, tack”. Åh, så stroppigt. Och servitriserna här, systrarna Odile och Eulalia, är värre. Men de kan kosta på sig att förolämpa oss, stamgästerna, för vi har ingen annanstans att gå om vi vill höra dagens musik.

Musiken… Hur ödsligt och vackert är det inte att en tidig lördagsmorgon höra det ensamma pianot från tredje våningen i huset vid sidan om caféet! Tonerna svävar som små molln, moln av moll, ut genom fönstret, låter sig fångas av den unga sommarens smekande vind, förs fram över marknadsplatsen, fälls ut och regnar ner på marknadsstånden och de få kunderna som redan är på plats, blandar sig med köparens och säljarens förväntningar i dur och lägger sig till ro på marken som en stilla sonat utan egentlig hemvist i vare sig moll eller dur och verkar vara tillfreds med det.

Fiskarna! Var det ju! Eller i det här fallet människorna, och forna tiders vålnader. Du ser dem inte förrän du satt dig till ro och fått in rätt fokus. Du slappnar av och smuttar på kaffet, du lyssnar på musiken, sluter ögonen en stund, öppnar dem igen och där är de, människorna och vålnaderna. Du ser, verkligen ser, den gamla damen i blomsterståndet, du hör osthandlarens väsande andning, noterar turisternas mållösa irrande, som bin som hoppar från blomma till blomma rör de sig från stånd till stånd, suger i sig dess nektar och surrar vidare mot nästa försäljare och handlar vare sig de behöver det eller inte; och det är nu du ser vålnaderna, alla dem som en gång vandrade här, som skötte stånden eller handlade av månglarna, som levde i staden, som styrde och ställde, älskade och dödade, drömde och strävade, som tillsammans gjorde det som Nu var.

Du kan inte tala med dem, men du ser dem och du hör dem, hur de mumlar för sig själva, talar med varandra, har synpunkter på både det ena och det andra. Självklart kan du däremot tala med dem som nu lever, alla försäljare, ortsborna som kommer för att handla och turisterna. Men det där intresserar mig föga. Jag försöker lära av vålnaderna, höra vad de säger, med facit på hand vet de vad de gjorde bra och vad som blev mindre bra.

Du kan inte tala med dem, men du kan lyssna på dem. Men bara om du anstränger dig. De har åsikter om allt med undantag för Nuet. Kanske för att det är som prästen Père Maurice en gång sade till en annan vålnad, klädd i full artillerimundering, tydligen från staden och enligt vad jag förstod stupad vid Artois 1915, ”vi som en gång var kan aldrig ändra på Nuet, vi kan bara hoppas att de som Nu är är kloka nog att lära av våra misstag, för det är bara i Nuet man kan ändra på det som ska bli Då”. Jag minns att artilleristen såg väldigt ledsen ut.

Clair de lune. La cathédrale engloutie. L’Arlèsienne. Oiseau de feu. Bolero. Gymnopédies.