Hans Alfredson & (Stadd i) Statisk rörelse

Min första roman ”Anakolut /-/ mänsklighetens berg- och dalbana och/eller/med intelligenstestet” (Författares Bokmaskin 1986) delade läsekretsen i två: en som tyckte boken var mycket bra, en som tyckte den var trams. Till dem som tyckte den var mycket bra hörde Hans Alfredson och när jag senare bad honom skriva ett förord till min andra roman, ”(Stadd i) Statisk rörelse” (Gong Gong 1995), hade han den oerhörda vänligheten att göra det. Så här lyder det förordet:

”På utställningen ’Rörelse i konsten’ på Moderna Museet någon gång på 60-talet inhandlade jag mig ett debuskop, d.v.s. en variant av ett vanligt kalejdoskop, där det man tittar på inte består av små olikfärgade glasbitar, som man kan skaka runt mellan speglarna, utan ett utsnitt av verkligheten, som ordnar sig i fantastiska symmetriska mönster.

’(Stadd i) Statisk rörelse’ påminner om ett debuskop fullt av märkvärdiga bilder, Lesefruchte, vildsinta uppslag, ibland nästan gaggigt självupptagna filosofem, sanslösa skämt, dödliga allvarligheter och barnsligheter.

Det verkar som författaren, hans underjag, överjag och en i ryggmärgen sittande iakttagare har träffats med tillgång till gott vin på en fransk filial till Blandarredaktionen och turats om vid skrivmaskinen.

Precis som i författarens tidigare verk ’Anakolut’ saknar den här boken medvetet sammanhang i sin konstruktion, liksom huvudperson och handling. Den är jobbig att läsa! Ibland blir man förbannad – men man kan inte låta bli att fortsätta. Kanske uppnår man till slut den terapeutiska effekt, som texten uppenbarligen har haft på sin författare.

Det förekommer massor av citat från Bloch, Jung och andra, men kanske framför allt från Robert Musil. Ett som inte är med vill jag här anföra (från del 3 av Mannen utan egenskaper):

’ ”Det påstås att han skall vara ett geni” – ”Det var roligt att höra!” svarade Meseritscher. – Vill man snabbt och säkert kunna servera de nyheter som finns, får det nya inte vara alltför olikt det gamla som man redan känner till. Inte ens geniet utgör därvid något undantag, det vill säga det verkliga och erkända geniet, vars betydelse samtiden snabbt enas om.

Annat är det med ett geni som inte alla genast håller för att vara ett sådant! Det har så att säga något fullständigt ogenialt över sig, men inte ens detta har det helt för sig självt, så att man kan missta sig på det i alla avseenden.’

Börja brottas med den här texten! Kanske får du ner den på rygg, om du är stark och har ögonen med dig. Det är inte Kullagulla blir flygvärdinna.

Hans Alfredson”

Blixtar & dunder, spisa i Pisa

Pisa, denna gamla universitetsstad som tronar med sitt torn i nordvästra utkanten av Toscana, staden som såg Galileo Galilei födas, staden med världskulturarvet Piazza dei Miracoli och området däromkring, Europas äldsta botaniska trädgård och det felkonstruerade tornet som Galileo inte släppte kanonkulor från, där befann sig er utsände i de sökande vinälskarnas illustra skara med målet att med öppna armar ta emot sin Twoson-kollega då denne landade med flyg från Stockholm – detta som en del av ett projekt som gick ut på att hitta nya viner till Twoson Club, den exklusiva vinklubb den nämnde utsände och kollegan plägar driva tillsammans.

Av detta blev det dock intet ity just som Twoson-kollegan skulle landa brakade helvete lös där uppe i den lägre atmosfären, Tor slungade Mjölner och Bröderna Herrey tog i från hälarna och hördes mellan åskknallarna och över det likt en överhettad KSP smattrande regnet i vinden vråla ”Blixtar och dunder! Magiska under! Diggi-loo diggi-ley! Himlen öppnade sig!” smått atonalt och på repeat och det så till den milda grad att piloten som körde Twoson-kollegan fann för gott att åka till Venedig istället. Med andra ord, övergiven i Pisa.

Vad göra? Äta så klart. Hittade en utomordentligt rejäl krog. Oerhört trevlig och tillmötesgående personal, utmärkt kök, familjärt (visst en del skräniga ungar, men italienska ungar på krog är mindre äckliga än barn i allmänhet och på det stora hela taget okej, och om man ser dem som en del av inredningen, alltså något som förstärker intrycket av att det här är en krog dit ursprungsbefolkningen gärna själv går och äter, kan de rent ses som en tillgång), fantastisk vinlista och som grädde på moset ett tämligen välstämt piano en glad resenär kan spela boogie woogie på eller möjligen Fröken Johansson. Rekommenderas: Ristorante Hostaria Le Pubbliche Marinare.

(Den som vill bo nära krogen, ifall det blir sent, eller, som i det här fallet, himlen står på vid gavel och läcker som ett trasigt såll, kan Hotell Bologna rekommenderas.)

Dino!

Nytt från Chile

Det hör inte till vanligheterna att vin från Chile får utrymme här på vinifierat. Idag är det dock dags för lite Chile. Orsaken är att det så gott som i skrivande stund och i begränsad upplaga – så kallad ”TSE”, varor som säljs så långt lagret räcker – släpps två viner som er utsände i den södra hemisfärens mångfacetterade vinutbud haft ett litet finger med i. Inte så att den nyss nämnde har konsultat avseende vinmakeriet, men väl bistått producenternas svenska importör i dennes idoga jakt på, som John Botvid myntade, ”gott-gottigottgott” från jordens alla hörn.

Milla Cala

Först som sist Milla Cala 2012, nr 90309, 299 sek. Producent är Viña Vik som jag sprang på första gången för många herrans år sedan då jag stötte ihop med Patrick Valette en bit söderöver i Chile. Vi befann oss båda hos en annan producent i Maule och den sympatiske Patrick – med förflutet både som delägare och vinmakare på Château Pavie i Bordeaux och med dubbelt medborgarskap (många fina familjer i Chile är både chilenska och franska) – kunde berätta att han var inblandad i ett nytt, superspännande projekt som en norrman investerade i. Om några år skulle jag få se på tusan. Och det fick jag.

Viña Vik

När norrmannen Alexander Vik gav sig in i vinbranschen var det med den tämligen ambitiösa målsättningen att göra Sydamerikas bästa vin. Under två år med start 2004 letade han efter Platsen för sitt projekt. När han väl hittat den vidtog ett minutiöst arbete med att planera planteringen och därefter optimera odlingen. Det var här specialister som Patrick Valette kom in i bilden (som konsulterande vinmakare vet jag att inget vinprojekt blir bättre än sin konsulterande vinmakare, något många investorer för dem själva pinsamt nog missar).

Bordeaux i Chile

Idag är Viña Vik ett smått imponerande ställe med 500 hektar vingård, lyxhotell, fin-restaurang, egen liten sjö och skog och allt drivet utifrån en holistisk filosofi. Vinerna har vid det här laget topp-noterats över snart sagt hela världen. Avseende vin-verksamheten är Viña Vik ett stycke Bordeaux i Cachapoal-dalen, ett par timmar söder om Santiago. Både vinodlingen och vinifiering påminner om hur saker och ting sköts på Premier Cru-gårdarna i Bordeaux (Patrick Valette är sannolikt skyldig till detta).

Millahue i november

Här hittar vi cabernet sauvignon, cabernet franc, merlot, carmenere och syrah, odlade vid hög densitet (7000 – 10 000 stockar/hektar). Druvor som macereras under lång tid och lagras 18-24 månader på franska ekfat innan de buteljeras. Platsen Millahue, där den gigantiska gården ligger, lär betyda ”plats med guld”. Vara hur det vill med den saken, ”Milla Cala” är inte gårdens första vin, men det första vi får prova på i Sverige, några hundra flaskor har köpts in så det gäller att passa på, dels för att stilla nyfikenheten på det här unika och ambitiösa projektet, dels för att smaka på nya Chile och hur Ambition smakar. OBS! Längre fram i höst, i november, släpps 96 flaskor av Viks toppvin ”Millahue”, kommer kosta 899 sek. Förstår att ni undrar om det är värt det. Ja, för den som tycker sig ha råd. Nej, för er andra. Fast ni andra kan ju slå er ihop och dela en panna. Bra vin är det hursomhelst. Och alla har väl fattat hur klokt det är att passa på att snikprova Vik via Milla Cala som släpps idag, kostar ju relativt sett ingenting.

Perez Cruz Cot

Två chilenare utlovades. Här kommer den andra, och det är en gammal bekanting såtillvida att producenten är välkänd i Sverige. Perez Cruz Limited Edition Cot 2015, nr 92440, 149 sek. ”Cot” är det egentliga namnet på druvan som blivit mer känd under namnet Malbec. Så här säger Systembolaget om de 2400 pannorna det köpt in ”Fruktig smak med fatkaraktär, inslag av blåbär, björnbär, svarta vinbär, vanilj, lakrits och örter…” En stil att gilla eller inte, tveklöst kommer det från en varsam och skicklig vinmakarhand som tillhör den forne rodeo-mästaren German Lyon – en annan sympatisk herre i de chilenska vinrankornas förlovade land tillika en vinmakare med förmåga till tydlighet i sitt vinmakeri.

Musik

John Botvid-musik. Primus.

Stephen Fry: Hippopotamus

Stephen Fry är med sin utomordentligt goda språkkänsla och -behandling en njutning för örat när han till exempel leder QI eller då man får honom i lagom skriftliga doser. När det drar ut på det blir det lätt pratigt och prat för briljerandets skull – det går så geschwint att Fry inte kan hejda sig. Hur briljant detta nu än är får läsaren, i alla fall er utsände i de språkliga ekvilibristernas understundom lätt ekivoka men mer sällan av lapidarism fyllda vardag, i långa loppet lätt nog om det långa loppet tillåts förlängas in absurdum. När Frys över 20 år gamla Hippopotamus nu åter blivit aktuell sedan den filmatiserats och vi därför läst den, visar det sig att nämnda bok förvisso bjuder på språklig briljans en masse och att den trots sömnpillerliknande passager ändå lyckas fånga in den läsare som inte ger upp inför de språkliga nonsensutvikningarna som bara finns där för sin egen skull och för att Fry inte kunde låta bli – varför har redaktörer så svårt att se till så författarna håller sig i skinnet och stryker, stryker, stryker? – men trots detta är den långtifrån ett toppbetyg, för Frys intellektuella status till trots är detta knappast att betrakta som något annat än ett typiskt brittisk vältrande i det egna språket och den egna överklassens behagliga vardag.

God Save The Queen! Queen! Monica Queen! Acid Queen! Dancing Queen! The Queen!

Sparks!

 

Peter Puders

På den tiden er utsände i de gitarrknäppande villbliarnas glädjefyllda värld knäppte på som värst fanns det en svensk gitarrist som svävade en bit över alla andra, ganska högt över rent av, så högt att det till del måste handla om studioteknik, tänkte den tidigare nämnde någon gång i det tidiga 80-talet och gick för att höra hur illa det måste låta i verkligen, på Rackis i Uppsala närmare bestämt, och fick sig en rejäl lektion då Peter Puders, alias Peter Höglund, när det var dags för det korta, fina solot i Bli människa kastade upp guran till munnen och rev av solot med tänderna. Suck. Långt senare hade Peter vänligheten att tillsammans med Per-Åke Odeltorp, alias Stig Vig, komponera ett stycke originell musik till mitt ”Sommar” i P1 1997. Och vi fick tillfälle att prata vin också, eftersom han som alla andra bra musiker också tyckte om vin. En fin person och en lysande gitarrist.

Relativt nytt med Commando M Pigg.  

Ian McEwan: Nutshell

Har läst något av den så hyllade McEwan tidigare. Utan att fångas (helt) eller imponeras (helt). Tyckt väldigt bra om, men inte mer. Har nog läst fel grejer. Eller varit mentalt frånvarande. Hans senaste roman, Nutshell, är i ett nötskal fantastisk! Med vissa Hamlet-vibbar ligger ett foster i sin mammas mage och följer hur mamman och farbrodern planerar att mörda barnets fader. Prosa som emellanåt blir så vacker att språket överskuggar den tämligen spännande handlingen och allt det andra som en bra bok ska innehålla (ni vet, lite dråplig humor, gestaltning, miljöer…). Föredömligt kort. Ingen krystad utfyllnad. Rekommenderas.

Finfint nytt från Steven Wilson.

Manual för TV-kocksformat

  1. Inled med hurtfrisk musik så tittaren luras tro att nu kommer snart något fart- och lustfyllt äga rum.
  2. Då det är uppenbart att tittaren kommer stöna och sucka ”shit, inte en kockjävel till” när kocken kommer i bild gäller det att snabbt lura kvar tittaren, detta sker genom att kocken beter sig som en mix av en månglare på marknaden och en högljudd narr.
  3. Nu kan inte ens den mest gladlynte kock behålla tittaren hur länge som helst med sina utrop om ”Idag ska vi göra ugnspannkaka eller tjockpannkaka som min mormor i den blekingska skärgården brukade säga, hej på er, häng med!”, varför det gäller att snabbt släppa på mer gladlynt musik som får ligga och porrporla bakom de för en majoritet av tittarna outsägligt trista bilderna som visar en tjockpannkaka i vardande.
  4. Ovanstående får ta högst en och en halv minut sedan måste kocken skrika ”Färdig! Oh, så gott! Mmm! Servera med lite äpplemos eller lite sylt eller lite vad ni vill, mormor i Blekinge serverade alltid med lingonsylt, eller som mormor sa ”krösamos”! Hehe! Hej på er!”

Frukostmusik!

Bonusmusik 31/08. Och lite mer av Hansson & Karlsson. Klassiker med K/Carlsson.

Varning för köttets grå skyar!

Kanske var det hybris efter den genomlidna matlagningskursen härförleden, kanske var det ett slags Bror Duktig-anfall baserat på en Hustrun-kommer-bli-stolt-över-mig-tanke. Kanske var det ren och skär dumhet. Alldeles oavsett vilket var det inte bra.

Så här: Hustrun bortrest. Jag hungrig. Får för mig att en köttbit vore gott. Åker och handlar. Inser vid köttdisken att jag inte har en aning om vad jag ska köpa för kött. Ber damen bakom disken om det dyraste. Får en hygglig bit av det (säger det är till ”drygt två” – ja, tanten tittade lite frågande, jag såg neutral ut, vad kan man annars göra? – fast bara jag ska äta). Den för några veckor sedan med fasa genomförda dietveckan drev mig mot frysdisken i jakt på grönsaker (istället för de saftigare och godare potatiskroketterna). Hittade en lämplig påse. Åkte hem. Letade efter en stekpanna. Hittade fyra. Obegripligt. Vad ska man med fyra stekpannor till? Tog en med ett slags upphöjningar på. Inbillade mig att det skulle göra så det blev fina ränder på köttbiten. Satte järnet på spisen och spisen på järnet för jag ville minnas att nötkött ska stekas på hög värme. Letade efter smör att smöra stekpannan med. Hittade bara smörgåsmargarin. Tog det. Klickade i. Slogs av eftertankens kranka blekhet ”Tänk om flottet inte räcker och allt bränner fast, har hänt förr!”. Hällde på en större mäng olivolja. Ungefär då började det bubbla och fräsa i pannan. I med köttet. Då! Varning, varning, kära kock-villbliare! Exakt vad som var fel i allt det där lär en framtida vetenskap då människan är så mycket klokare än idag kunna klargöra. Idag vet vi bara att det började ryka utav bara fan. Hela köket blev till ett Lützen där jag försökte rida ut stormen i sadeln på min tappre Streiff. Trots svårigheten att se något annat än rök och trots de andningssvårigheter som infinner sig i överdriven tjocka lyckades jag, efter att först ha fått retirera med bortvänt ansikte, kämpa mig tillbaka till spisen och vända på köttbiten. Då rök det ta mig tusan ändå mer! Fick panik. Tog pannan av spisen och slängde allt i vasken. Och då. Då rök det om möjligen ändå mer än ändå mer nyss. Som om naturens alla element gjorde sitt yttersta för att med gemensamma krafter kasta mig ur sadeln och fälla den tappre Streiff till marken!

En kamp var det! Men Streiff och jag gick segrande ur striden! När pannan väl var slängd i vasken och efter en stund sansat sig och jag vacklat till ett fönster och öppnat det och kommit på att det här förmodligen är ett tillfälle då man ska använda köksfläkten och därför satt på den, då låg den där, möjligen en aning onödigt svart och skorvig men ändå så fin så fin, Streiffs och min lilla köttbit. Men vi var inte klara! Slet pannan ur vasken och satte den på spisen igen. Tänkte att här gällde det att smida medan järnet bokstavligen var varmt och pannan full av flott. Snabbt till frysen. Hämtade påsen med grönsaker. Hällde dem i pannan. Visst rök det nu också, men inte som med köttbiten, varför vi drar slutsatsen att det i första hand är köttbitar man ska passa sig för i köket. Lät det ryka och puttra ett par minuter. Hade förstås kunna läsa påsens instruktioner men det kändes onödigt. Hällde upp grönsakerna vid sidan om köttbiten som redan räddats till en tallrik. Skar av en knaprig bit kött till Streiff alias hunden Davidoff och en mindre men lika knaprig bit till lilla taxen som vi glömde bort i dimman då han var och är för liten för att synas under sådana omständigheter, och så, äntligen! satte vi oss till bords köttbiten och jag. Gott? Jag har ätit bättre kött men det knaperstekta var bara på utsidan av köttbiten, inuti var den knallröd, och grönsakerna var det ungefär likadan med, lite flottigt goda på utsidan och uppfriskande kalla inuti. Om jag längtar efter Hustrun? Lite.

The Equals.

Test: Osvavlat vin som stått öppet i 34 månader!

Idag var det så äntligen dags att följa upp långtidstesten. På en provencalsk terrass har några prover lagrats mellan två och 34 månader. Detta innebär att majoriteten av flaskorna utsatts för både vinternätternas relativa kyla och sommarens definitiva hetta. Ett av proverna, det korkskadade vinet, har lagrats utan förslutning medan de övriga pluggats igen med mer eller mindre resterande mängd i flaskan (avseende de båda osvavlade vinerna, ett rött och ett vitt, börjar de nu ta slut men det finns så pass mycket vin kvar att försöket kan pågår ytterligare en tid).

Osvavlat vitt vin

Det här försöket har nu pågått i 34 månader. Vinet är en chardonnay som gjorts ”hands off”, det vill säga bara skördats, krossats lätt och lämnats att jäsa varefter det fått vila en tid innan det dragits på flaska. Vinet har provats flera gånger sedan testets start för snart tre år sedan (läs härhär, här, här, härhärhär, här, härhär, härhärhär, här, här och här). När vinet testades i mars 2016 var omdömet ”okej, ganska stor doft, saknar fräsch frukt, men det finns massvis av gamla gula äpplen med skrynkligt skinn, inslag av gammal matkällare med vinteräpplen i ett hörn, viss oxidation, sherry(amontillado)-inslag i den ganska kraftfulla smaken, gamla, sega cheese doodles och lite eldighet i avslutet och eftersmaken, lätt beska och inslag av risbrännvin; oxiderat men inte alls dött eller oangenämt.” Sex månader senare (alltså för ett år sedan och efter att ha stått öppet i två år) påminde vinet mer om en vermouth med en kraftfull och sötfruktig doft och smaken bedömdes vara okej, rent av lite bättre än sex månader tidigare.

Vid dagens provningen är färgen ljust och vackert orange med brunt inslag och en hel del fällning, doften är okej med ett drag av något av de gamla härtappade skräpvinerna (förmodligen Rosita, men har svårt att sätta fingret på det), noterbart är att det inte finns några oxidtoner i doften, smaken är avslagen och grov, syra saknas, påminner alltmer om risbrännvin.

Osvavlat rött vin

Även det här försöket har pågått i 34 månader och allt som gäller det vita ovan gäller för det här. Vinet kommer i likhet med det vita från Domaine de Brescou utanför Pezenas och är gjort ”hands off”: skörd, druvorna krossades och lades att jäsa, efter jäsningen drogs vinet bort från skalen och lades att vila, efter några månader buteljerades det. Från start var det här vinet väldigt rustikt och kantigt. Blev bättre med några månader i öppen butelj på terrassen. Komna till mars 2016 lät det så här ”inte så kul inledningsvis men blev bättre, nu börjar det få en tegelstensnyans i kanterna men färgen är fortsatt ganska vital, bra, rejäl doft av rustikt rödvin a la Mascara och Alger Rouge, lätt inslag av ej oangenäm urin på långt håll samt gröna blad i en klassisk blombukett från Interflora, ganska okej smak, saknar grundsyra men har inslag av flyktig syra, i smaken och en annars okej eftersmak finns lite ingefära och en pikant syra”. Sex månader senare (alltså för ett år sedan och efter två år på terrassen) hade vinet tacklat av lite och den flyktiga syran i doften var väl generös.

Vid provningen idag noterades att färgintensiteten nu gått från hög till låg och att färgen är tegelröd med bruna toner, ganska mycket fällning; rå doft med inslag av röd frukt och flyktig syra, då glaset snurras tar den flyktiga syran över, dock inga oxidtoner; smaken domineras av den flyktiga syran och Karlssons klister, lång, syrlig eftersmak, annars hyggligt rent, verkligen inte gott.

Korkskadat rödvin

För två månader sedan öppnades en högklassig Crozes-Hermitage som visade sig vara rejält korkdefekt. För att se vad som händer med ett korkat vin om det får stå öppet över tid ställdes flaskan tillsammans med de övriga testvinerna ute på terrassen, där det nu alltså stått två månader medan den provencalska sommaren gjort sitt bästa för att göra det hett om öronen på det. Till skillnad från övriga testviner har det här stått utan förslutning. Ganska tidigt kunde konstateras att korkdefekten klingade av och ersattes av andra upplevelser. Nu, två månader efter flaskans högtidliga öppnande, är det uppenbart att korkdefekten är spårlöst försvunnen. Istället domineras doften av blöta potatisskal, som kommer igen i smaken tillsammans med fiskfjäll och en ganska osund syra.

Taverna

Sist men inte minst den gamla klassikern Taverna. Ett bespottat vin. På sin tid härtappat. Och alltid bättre än sitt rykte. Försöket här har gjorts med en flaska som tappats på 1990-talet. När buteljen stått öppnad på terrassen i 12 månader (för tio månader sedan) var den ”Helt fantastisk, faktiskt. Stor, härlig doft med inslag av torkad frukt a la katrinplommon, dadlar, fikon och russin, ett stänk honung där, lite citrus här och så en himla massa sötma i saken.” Nu, efter 22 månader i öppnad flaska på den provencaska terrassen har färgen blivit ljust brun, doften domineras av russin och nötter och ett lätt oxiderat inslag, i smaken återfinns allt det där, russin, nötter och oxidering samt, förstås, en massa sötma som förlåter mycket.

Moscatel öppen 25 år

Det här försöket pågår fortsatt och vi ber att få återkomma i ärendet.

Bonustest: Tredagarstest Mateus

Porucpine Tree.