– Hur känns det så här inför EM?
– Nää, det känns bra i kroppen.
– Så din bra-känsla kan också vara utomkroppslig?
– Nää, hur menar du nu?
– Kan du svara på en fråga utan att säga nää först?
– Nää, det är klart jag kan!
Musik: Takagi & Ketra bakar in nästan hela den lättrallade delen av 60-talet i L’esercito del selfie.
Om du är med i ”Vem vill bli miljonär” och har nått sista steget och är redo att håva in pengarna och bara måste svara på varför Frankrike firar sin nationaldag den fjortonde juli, Quatorze Juillet, vad svarar du då? Ja, då svarade du fel (ber dig om ursäkt som faktiskt svarade rätt, hatten av). Pengarna borta.
Jo, visst firas nationaldagen till minnet av stormningen av Bastiljen den fjortonde juli 1789 och att man därmed gjorde slut på den totalitära monarkin och adelns privilegier. Också. Men det finns ytterligare ett, ofta förbisett, skäl. Då lagen 1880 infördes om att den fjortonde juli ska vara Frankrikes nationaldag fastslogs att man firar denna av två skäl. Dels det redan nämnda. Dels till minnet av ”La Fête de la Fédération” den fjortonde juli 1790 – en av många revolutionära fester som genomfördes för att fira nationen och, just i det här fallet, den nya konstitutionen från 1789.
Musik! Eller så här kanske det ska låta?
Rent krasst är iscensättningen av Förintelsen en av få saker nazisterna lyckades med då de var vid makten 1933 – 1945. Deras samhällsbygge gick åt skogen. Kriget likaså. Men de var riktigt framgångsrika med att en masse döda judar, homosexuella, journalister, handikappade, satiriker, romer, intellektuella, slaver, kommunister, dekadenta konstnärer, liberaler och andra enligt deras ideologi oönskade element. Med andra ord tog de handfast tag i judekonspirationen, rensade samhället från svaga, dekadenta och landsförrädiska inslag och försökte högst medvetet bygga en ny ljusnande framtid i enlighet med sina grundläggande idéer. Så varför förnekar så många nazister detta?
Och förnekar de inte detta framgångsrika genomförande av sin politik menar de att antalet dödade är kraftigt överdrivet som om folk i allmänhet bryr sig om huruvida det var en miljon eller sex miljoner judar eller om det var en miljon eller åtta miljoner övriga offer som togs av daga i läger, via massavrättningar på fältet och på andra mer eller mindre sinnrika och effektiva vis. Poängen är att det gjordes. Och det var effektivt. Något att vara stolt över för den som står bakom den på rasbiologi, nationalism och judekonspirationer byggda ideologin nazism.
I själv verket borde Förintelsen, vid sidan om de av Hugo Boss tillverkade uniformerna, vara nazisternas starkaste argument för att vinna anhängare. ”Titta! Det här lyckades vi med!” kan de säga och för en stund få den politiskt famlande varelsen de vill knyta till sig att glömma det gigantiska debaclet Tredje riket och att partiföreträdarna på 1930- och 40-talen lät sig ledas av en tablettmissbrukande och verklighetsfrämmande individ som körde armén i diket, sköt den egna flottan i sank och svek sina soldater å det grövsta. Att han och hans omgivning dessutom i namn av nationalismen lyckades rasera sitt land fullständigt kan också utgöra ett litet aber då nynazisterna försöker vinna anhängare. Så varför förneka Förintelsen? Rent krasst måste väl historierevisionisterna tillika förintelseförnekarna vara att betrakta som nazistförrädare och Förintelsen som nazisternas främsta argument för att visa att de är handlingskraftiga och står vid sitt ord?
Något helt annat: Green is the colour, om vi får tro den skäre Floyd. Bonus: Fat Old Sun/Good Morning Folks.
Lägesrapport efter två veckor, kraftigt korkskadat vin i oförsluten flaska, stående på en skuggad terrass i ett smällhett Provence (läs mer här): Tegelröd färg och en doft som skriker mögliga, gamla fat och russin samt gammal, dammig mjölnarkvarn i bruk, jäst och en liten touch av kork. För övrigt sammanfattar Yngsta Dottern vinets karaktär väl med sitt spontana utrop då hon oförberedd fick sätta näsan i eländet ”Åh fy! Det äckligaste vin jag doftat på!”.
Dela “Långtidstest: Korkskadat vin efter två veckor” på Twitter
Otaliga är historierna och exemplen på hur samvetslösa girigbukar till godisfabrikörer begår nidingsdåd och illgärningar och lägger ner lönsamma karamellfabriker och flyttar tillverkningen till i sammanhanget outvecklade, okunniga, smaklösa länder med fel vatten, bakteriefloror och oförstående personal utan någon som helst insikt i gottegrisens kravfyllda vardag och de effekter flytten kommer ge. I vissa fall har den utsatte gottegrisen skäl att misstänka att girigbuksgodisfabrikören bara är girig och snålar in på viktiga beståndsdelar i receptet utan att för den skull flytta till svältlönsländer. I båda fallen hör till de allra värsta exemplen den prickfria lakritspipan!
Hur kan någon, hur kan ens den mest samvetslöse girigbuken till godisfabrikör och lurendrejare komma på den hänsynslöst, sanslöst samvetslösa och skrupulösa idén att tillverka en lakritspipa utan röda prickar, ja utan prickar alls? Om det är någon gång ett regelvidrigt beteende behövt bestraffas så är det väl i det här fallet? Frågan är om det ens finns ett straff i paritet med brottets art? Möjligen skulle en vistelse ej understigande tio år i en fängelsehåla duga förutsatt att den brottsligt prickfria lakritsfabrikören då dagligen utsätts för stor besvikelse i form av korv utan bröd och senap, pannkakor utan sirap, köttbullar och potatis och sås utan lingon och gurka, sill och potatis utan ost och snaps, ishockey-VM utan puck, Spotify utan ljud och skumbananer utan salta skruvar att vira bananen runt. vinifierat kräver förbud mot prickfria lakritspipor – nu!
För en vecka sedan öppnade er utsände i de korkskadade vinernas mögligt och muggigt skvalpande värld en rejält korkskadad Crozes Hermitage. Det finns förvisso ett otal olika slags korkdefekter, verkliga eller orättvist kopplade till korken, men alla som hållit på med vin ett tag bör ha koll på den äkta varan: En korkdefekt som är så tydlig att till och med den mest debile och obildbare finner självförtroende, klokskap och glädje i igenkännandets ögonblick. Den tidigare i texten nämnda Crozesen led av just en sådan korkdefekt som gör debila glada. Frågan som den ovan omtalade utsände ställde sig där med näsan i det av besvikelse intill lipighetens gräns fyllda glaset var: Vad händer med en sådan mitt-i-prick-kork över tid?
Sagt och gjort! Flaskan stuvades, i förslutningsfritt skick, undan i gömmorna på terrassen, under Hustruns radar, och sedan var det bara att vänta. Nu, efter en vecka, var det så dags att ta sig ett sniff och en liten slurk och spänningen var olidlig!
Så här: Den tidigare oerhört påtagliga korkdefekten är nu något mer diskret av det enkla skälet att den fått sällskap där på aromkonens topp av andra ihärdiga äckeldofter såsom kraftfull oxidation och allmänt vämjeliga snuskaromer; en cocktail så fascinerande att den gränsar till det perverst njutningsbara trots att den på intet vis egentligen är njutningsbar, något provaren för övrigt påminns om då den tar en sipp och rullar runt vätskan i munnen en stund och upptäcker att det smakar nyansrik apa och bakteriepåhejad syra av Guds nåde.
Dock: Testet fortsätter, och såvida inte Hustrun hittar flaskan ber er utsände enligt ovanstående att få återkomma då aromerna byggt på sig ytterligare ett par lager.
Dela “Långtidstest: Korkskadat vin efter en vecka” på Twitter
När jag skrev min debutroman ”Anakolut” hade jag en tanke om ett slags Dogma-manifest före Dogma-manifestet, eller möjligen kunde man tänka sig det hela som någon form av post-punk-litteratur, fast i mitt huvud handlade det mest om en övertygelse om att all gestaltning, framförallt miljöbeskrivningarna, mist sin betydelse. När Selma Lagerlöf skrev sina epos hade få av läsarna varit i Värmland och många hade inte ens sett landskapet på bild, i vart fall inte i någon större utsträckning. Således tarvades ingående beskrivningar så läsarna fick en rättvisande och levande bild. På 1980-talet, då Anakolut såg dagens ljus, hade de flesta varit i Värmland eller åtminstone sett bilder en masse från landskapet, med andra ord, menade jag, var miljöbeskrivningarna överflödiga och istället för att låta dem stå i vägen för berättelsen var det viktiga att texten fylldes av infall och upptåg och av- och instickare. Något genomslag i litteraturhistorien tycks vare sig de där tankarna eller Anakolut ha fått, och med tiden har jag väl alltmer fogat mig till det som snarare förväntas varför gestaltning understundom dykt upp också i mina texter, och det har känts ganska bra.
En som inte låter gestaltningen stå i vägen utan snarare driver sin berättelse genom gestaltningen är John Williams, och därmed tar han med sig miljöbeskrivningarna och personporträtten in i informationsåldern och postinformationsåldern och gör dem till en del av också vår samtid som funnes inte bildförmedling, sociala medier och andra samtidens gestaltare. Och det är såå bra.
Nämnde John Williams ”Stoner” häromveckan. Har nu läst romanen som Williams skrev före ”Stoner”, Butcher’s Crossing. Lika bra den, och dessutom en mer verklig Vilda Västern-historia än de förljugna bilder vi matats med de senaste 100 åren. Här går de flesta obeväpnade och har de ett vapen har de det i byxlinningen, folk är skitiga och luktar illa, saloonen är i grund och botten skittråkig, whiskyn smakar lökspetsad apsvett, nybyggarstaden är mest en bräcklig fasad, buffeljägarna ett psykopatanstruket mördarpack, livet i vildmarken hårt och folk kommer från allehanda håll i världen och lika gärna från Tyskland som från Boston.
Vi får följa unge Will Andrews när han ger sig av västerut, mot äventyret. Han hamnar i Kansas och så småningom Colorado. Han får vara med om en buffelslakt som heter duga och som han själv bekostat och allt skildras på ett mästerligt sätt och det är omöjligt att inte flämta av törst när den lilla gruppen jägare och deras hästar och oxar försmäktar på prärien med uppsvullna tungor och litet hopp eller frysa in i märgen när de överraskas av en snöstorm. Därtill är det helt i sin ordning att förfasas över den urskillningslösa och bestialiska slakten intill utrotningens gräns som bufflarna utsattes för. En äkta västern. Stark läsrekommendation (vi gissar att Inarritu läste Butcher’s Crossing innan har gjorde sin alltför långa film ”The Revenant”; och om inte annat kommer vi få se Sam Mendes version film av Butcher’s crossing framöver, om vi får tro Movie Insider).
Importfirman er utsände i de ständigt efter vingraalen sökande kvalitetsimportörernas bräckliga vardag fylld av umbäranden och tillkortakommanden och ett och annat lyckligt utrop samarbetar med har på kort tid ofrivilligt kommit att hamna jämsides med ett par kändis(ars)viner.
1.Game of Thrones. Ett faktiskt riktigt hyggligt vin som bara har ett fel och det är etiketten, å andra sidan lär väldans många uppskatta just det felet ungefär som förälskade ser förbi och rent av älskar sneda näsor och odrägliga ticks. (Kommer till Sverige om någon vecka och lanseras i BS och på krogen, tillverkas på uppdrag av HBO av en befintlig samarbetspartner i amerikat.)
2.Sverigebekanta Château Marguï, de senaste årens med rätta mest hajpade Provence-producent, har sålts till George Lucas Skywalker Vineyards. Enligt Philippe Guillanton och Elodie Morel på Château Marguï innebär detta egentligen inga större förändringar. I alla fall inte när vi talar om vinet som också fortsättningsvis ska vara ett ekologiskt, personligt vin tillverkat utan köpejäst och processhjälpmedel samt med minimala tillsatser av svavel (ja, det där låter som en flört med dem som söker slikt oavsett kvalitet, men här är det mer ett konstaterande att det är så här vinet görs, skälet till att importören, på ovan nämnde utsändes inrådan, har det i sin portfölj är att det är bra).
Fast i övrigt blir det så klart en del förändringar. Kapital kommer till. Andra idéer följer med. Möjligheter skapas. Enligt dagens mer fasta planer kommer vinodlingen utökas och källaren totalrenoveras, planer mindre huggna i sten än de nyss nämnda talar om ett lyxhotell i det gamla slottet. Nåja, viktigast är att vinet behåller sin personlighet – och kanske får vi snart se en ny årgång i Sverige snart? Rödtjutet från 2015, på tank och fat idag, är inget annat än sensationellt bra, även för att vara Marguï. OBS! okänsliga drickare varnas dock, här gäller finess, personlighet, balans… och stjärnglans (och, förtydligande för okänsliga läsare, vi talar då om vinet och inte den nye ägaren).
John Williams (och på bilden ser vi Elodie Morel på Château Marguï).
För snart 100 år sedan lanserade Château Mouton Rothschild märket Mouton Cadet. Ett blandvin gjort på inköpt råvara samtidigt som namnet fick och fortsatt får konsumenten att tro att den pimplar vin från det stora slottet. En briljant affärsidé som bland annat jag plagierade när jag lanserade ”Rabiega-vinerna”, eller ”r” som många kallade dem. Ett blandvin som såldes till ett drygt dussin länder och som nog fick mer än en konsument att tro att den drack vin från egendomen Domaine Rabiega (vars vin hette Clos Dière och var dyrast i Provence).
När vi startade bolaget ”Rabiega Négociant” med egen källare och verksamhet i Besse sur Issole, nära Brignoles, var vi mig veterligt en av väldigt få gårdar i området som arbetade på det viset. Idag är det annorlunda. Ett flertal egendomar, ofta med Château-namn, har tagit upp idén och har, precis som min verksamhet en gång i tiden, sin stora volym i handelshuset, och precis som med Rabiega och Mouton Cadet tror nog de flesta att de dricker slottsvin när de köper blandvinerna från ställen som Château de Berne (Grande Recolte), Château Minuty (M de Minuty), Château des Demoiselles (Cuvée Madame), Domaines Ott (by Ott) och Château d’Esclans (Whispering Angel). Vinnamn som svensken säkert känner igen och som gör stor succé i Sverige.
Finns det något negativt i det där? Njee, knappast. Möjligen drar sig en eller annan konsument för att köpa ett blandvin som inte kommer från slottet men på det stora hela taget gör det nog inte så stor skillnad. För egen del kan jag tycka att blandvinet i ett par fall till och med är bättre än gårdens egna viner, vilka understundom helt enkelt är obalanserade och/eller grova eftersom producenten tagit i så byxorna spruckit. De inköpta batcharna till blandvinerna väljs utifrån tydliga kravspecifikationer som garanterar en viss stil och kvalitet. Att de allt som oftast kantrar över i grape/citrus eller blodgrape som det brukar heta i Sverige är mer en vinmakar-häng upp hos den som i likhet med er utsände i de rosa producenternas vindlande labyrinter och återvändsgränder tröttnat på de jästdrivna aromerna och den stilen de ger. På det hela taget lär få ha liknande invändningar, snarare tvärtom, och vinerna brukar vara rena och oklanderliga.
Vad gäller de där slotten har jag arbetat som vinmakare under nio år på ett av dem, Château d’Esclans. Är lika fascinerad var gång jag läser i svenska (och andra) artiklar att gårdens bästa fält växer på hög ”altitud” och att fältet heter Garrus. På min tid låg Château d’Esclans sisådär 60 m.ö.h. och gårdens högsta punkt kanske ytterligare ett tjugotal meter högre. Generöst tilltaget, låt säga 100 m.ö.h. Och Garrus var inget vidare rent kvalitetsmässigt. Däremot låg, och ligger, fältet med en fantastisk utsikt över övriga egendomen och ner mot Medelhavet. På sina håll står det att gårdens viner kommer från 80-åriga stockar. Bortsett från att stockarna varit 80 år ett tag nu – sedan 2006 närmare bestämt, det var då uppgiften först dök upp – så måste de ha åldrats snabbt sedan jag lämnade stället årsskiftet 2003/04. Med det sagt ska tilläggas att Château d’Esclans har en välskött odling och gör bra om än tokdyra viner – låt vara att nio av tio provare får spagetti och gelé i benen när de ska prova den dyraste varianten och inte kan tänka sig annat än att det är ett rosévin av utomjordisk kvalitet, på ett eller annat vis, med tanke på hur dyrt det är (vi gjorde också ett ekfatslagrat rosévin på grenache och viognier på Château d’Esclans, ”Rochêne” hette det, såldes på traditionell bordeauxflaska och kostade i gårdens butik motsvarande 65 francs, knappt 90 sek; kejsarens nya kläder följde med gratis s.a.s.).
Med andra ord, kära HR:are, ta allt med en stor nypa salt när det kommer till rosévinerna och deras storytelling. Mycket stämmer inte, eller är i vart fall inte exakt som man kanske kan förledas att tro. Å andra sidan har ni inte mycket för att gå omkring och sura över det, och är vinerna rena och snygga så varför inte? Gillar ni vinet i fråga: drick det!
En det totala nederlagets afton. Så här var det:
Gäster på G.
Hustrun: ”Nu plockar du fram ett riktigt bra vin idag, inget sådant där som du bara vill bli av med.”
Jag: ”Mmm, mummel.”
Hustrun: ”Jaja, bara gör som jag säger. Och vinet du ska ta är det… här!” (Hustrun rycker triumfatoriskt en Alain Graillot Crozes Hermitage 1996 ur vinstället i köket.)
Jag (nervöst): ”Men nej, älskling, jag menar, neeej!”
Hustrun: ”Jo!”
Inte så mycket att orda om. Gästerna anländer. Flaskan öppnas. Provas av. Den är, jipiii, korkdefekt! Låtsas som inget. Serverar. Biter ihop och tar en klunk, säger ”Mmm, 96:a.”
Hustrun (på svenska så de franska gästerna inte förstår, fast de förstår nog ändå, tonfallet, ni vet): ”Men för he… Lars, serverar du korkdefekt vin till gästerna?! Du borde skämmas!”
Hustrun ger sig av mot vinstället. Jag reser mig upp, rusar efter, försöker kasta mig in mellan Hustrun och vinstället som vore jag en täckande Börje Salming. Detta har jag inget för. Med ett visst mått av irritation målat i fejan sliter Hustrun på ren chansning ut en annan flaska ur stället.
Hustrun: ”Aha! Haha! En 91:a! Du har inte ens berättat att du gömt en 91:a i köksstället!” (Och på franska till gästerna:) ”Ber om ursäkt för att vinet var korkdefekt, men det gör faktiskt bara saken bättre för nu får vi istället dricka ett av Lars favoritviner! Samma vin men från magiska Rhône-året 1991!”
The Clayton Lennon Delirium. Primus.
Dela “Alain Graillot Crozes Hermitage 1991 & 1996” på Twitter
