Om vi får tro Charles Darwin och hans efterföljare är det de bäst anpassade som för släktet vidare. Med andra ord är det de sansade, de kloka, de samverkande, de empatiska, ja den stora majoriteten som kommer göra detta. Och det kommer de göra trots extremisterna och fanatikerna till höger och vänster och i någon guds namn – alla de där som förenas i hatet och det förgrämda; som verkar mot sitt släkte och möts i kampen om att vara det största hotet mot det normala.
Screaming Jets.
Vin: plagiatens förlovade värld
Någon fäste min uppmärksamhet på en, som den tyckte ganska usel, artikel om rosévin i The Drinks Business. Här talas om fem, delvis nya, stilar av rosévin – de flesta hopsnickrade i nära närtid av nya, framåt vinmakare. Som sur vän av ordning måste er utsände i de ignorantas värld fylld av navelskådande, hybris och skygglappar och där historien blott sträcker sig till alldeles nyss protestera.
Artikeln påstår att vi nu talar om fem stilar: rosé med osynlig ek, rosé med uppenbar ek, rosé i ljus rödvinsstil, traditionella roséer (!), moderna roséer i traditionell stil (!!). Vad som skulle vara nytt med det där är svårt att se. Men när kejsaren ska ha på sig nya kläder ska han förstås ha det. När den ovan nämnde utsände steg in i vinmakandets värld för 30 år sedan fanns redan de här olika rosévinerna. Däremot var det väldigt få som brydde sig om dem. I Frankrike ville man ha aperitif- eller matrosé (t ex ”Provence” eller ”Tavel”). På export gällde oftast lättdruckna, gärna lätt sötade varianter (”Mateus”). På sina håll excellerade man i ekade roséviner. Till exempel i Rioja, där bland annat Marquez de Murrieta gjorde vad som kanske fortfarande är ett av de bästa, rent av det bästa, rosévin som någonsin gjorts. Ett ganska rejält ekat vin, uppfostrat i använda amerikanska barriquer.
Det där sista Rioja-vinet stod för övrigt som förebild när jag gjorde ”Rochêne” på Château d’Esclans. Baserat på grenache och jäst och lagrat i ny ek. Om någon tycker receptet påminner om dagens roséviner från Château d’Esclans så ja, så är det. Cavisten är för övrigt också densamme. Men priset avsevärt högre. Hursomhelst: det var alltså inte vår idé det där vinet, utan konstruktionen går ändå längre tillbaka i tiden. Minst till Marquez de Murrietas klassiska vin – som bodegan, om vi inte missminner oss, slutade tillverka 1987.
Rosévin med osynlig ek. Ja men, de har ju alltid funnits! Rioja-bodegan Mugas rosévin är kanske det bästa exemplet. Mycket bättre kan det knappast göras och, mer väsentligt i den här texten, så har det gjorts sedan urminnes tider. När jag besökte forskningsstationen Centre Rosé i Vidauban för några år sedan visade de stolt de recept de nu förser alla odlare med så alla kan göra både bra och samma vin. I såsen ingår att använda flera jäststammar och gärna jäsa en liten mängd på ek. Och vad för nytt skulle det vara med det? Så gjordes både Rabiega rosé och många andra roséer redan i början av 1990-talet.
Näää, vad det snarare handlar om än innovativa vinmakare – tycker de är lika oinnovativa nu som när jag var ung, vi plankar det mesta vi vinmakare (dagens förment mest innovativa kopierar för övrigt tusenåriga metoder), så är det bara, låt vara att vi gör det olika bra – är att det nu finns ett intresse och en avsevärt mycket större marknad och en utbredd acceptans för roséviner, och då inte bara i bersån utan också på matbordet.
Drosophila suzukii
Fick häromdagen från en gammal kompis en fråga gällande Drosophila suzukii eller suzukii-flugan. Svarade i all hast och kom på att det där vill nog fler veta mer om. Så här följer en text dels för vinnördar, dels för den som odlar körsbär och annat som kan komma att drabbas av detta relativt nya elände i Europa.Vetenskapen tror att insekten kom från Sydostasien till Europa runt 2008. I Frankrike konstaterades den 2009. Till skillnad från många andra ”fruktflugor” ger sig suzukii på mognande bär och frukter, alltså inte övermogen och/eller ruttnande dito (typ ”bananflugan”). Det gör den till ett gissel för den som odlar bär, som körsbär och jordgubbar, och… vindruvor. En annan skillnad från majoriteten Drosophila är att suzukiin gör hål på (t ex) druvans skal och lägger ägg inuti den. Detta medför flera saker: 1. Druvan blir ”öppen” för angrepp från svampar och bakterier. 2. Som om det inte vore nog med hålet som gjorts i skalet (avdunstning) livnär sig flugans larver på druvans kött. Detta gör att fruktköttet och saften försvinner och skalen gapar tomma när det är dags för skörd.
Den som sett den här flugan in action i ett vinfält förstår att den inte är att leka med. Får den hållas ser det snart ut som myggsvärmar runt stockarna (nåja, i alla fall för den som tittar noga och på nära håll) och bonden vet att det inte blir någon skörd i år på det fältet eller den delen av fältet. Men vänta! Finns det inget bonden kan göra? Bekämpningsmedel måste väl finnas?!
Det är det som är problemet. Fram till häromåret kunde man använda diméthoate (C5H12NO3PS2). En substans som går på nervsystemet och fungerar både systemiskt och genom kontakt. Problemet är just det, att det är ett mycket farligt gift. Att det såg dagens ljus 1948 är inte förvånande. Det var då världens lager av C-stridsmedel skulle tömmas och ett sätt att göra något ”vettig” var att omdefiniera gifterna och använda dem i jordbruket istället. 2016 förbjöd flera länder, bl a Frankrike, Spanien och Italien substansen – Frankrike har även förbjudit import av produkter som behandlats med diméthoate.
I skrivande stund har inte de franska vingårdarna drabbas särskilt hårt (allt är relativt) av flugan, däremot är bland annat körsbärsodlarna hårt drabbade. Ett intensivt forskningsarbete pågår i Frankrike och på andra håll i syfte att få fram ett effektivt sätt att bekämpa suzukii-flugan. I framkant där ligger franska INRA, som hoppas kunna presentera en verksam produkt inom några år. Siktet är där inställt på att få fram naturliga fiender som livnär sig på Drosophila suzukiis larver och på så vis kommer minska eller helst eliminera stammen. (Självklart pågår också ett forskningsarbete i länder som Japan och Kina, som dragits med eländet betydligt längre och varifrån flugan kom till Europa för ett decennium sedan. Både där och på andra håll arbetas med att få fram andra kemiska bekämpningsmedel).
Vitt, rött, rosé, orange, blått – nu kommer regnbågsvinet!
Sedan länge är vi vana vid att tänka vitt och rött till maten, ja rent av rosé, och sedan en tid tänker en del orange och nu har vi så äntligen också fått blått vin – en produkt vi verkligen efterfrågat och som vi känner att vi behöver! Vi menar, hur hippt är inte det: b-l-å-t-t vin! Men alla de här nya färgerna komplicerar världen för de stackars sommeliererna och husmödrarna och – fäderna och vinjournalisterna när de ska para vin och mat. Glöm de gamla reglerna om rött till kött och vitt till fisk.Enligt Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé, som genomfört ett omfattande test i samverkan med Statens Järnvägar, är blått ett lika givet val när det kommer till mat som till val. Jessica Nordh, pressekreterare till Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt, säger å sin sida att rött är ett lika givet val. Lika bestämd, men då avseende det rosa vinet, är den socialdemokratiske närings- och innovationsministern Mikael Damberg. Centerns partiordförande Annie Lööf menar, att kan man göra blått vin, kan man också göra grönt och föreslår en mix av franska vin jaune, gult vin, och det blå vinet i syfte att uppnå en aptitretande grön nyans, något som Miljöpartiets språkrör Isabella Lövin för övrigt också är inne på. Liberalernas Birgitta Ohlsson säger i en kommentar att hon tycker att det mest verkar vara trams med de här nya färgerna och att man lika gärna kan dricka sprit till maten, en linje Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson också är inne på. Han hävdar att bland det svenskaste vi har så återfinner vi inget vin men väl både mjölk och sprit, två drycker som enligt Åkesson går utmärkt att blanda. Sist och minst har vi kristdemokraternas partisekreterare Acko Ankarberg Johansson som menar att ett alkoholfritt alternativ är att föredra och då kanske en orange läskedryck.
Ja, ni hör, som en polsk riskdag. Det här har nu den svenska vinimportören Bra vin – ”Vi förser Sverige med de bästa vinerna, kvalitet är vårt ledord” – tagit fasta på och därför tillsammans med en skräpvinsfabrik i Valencia tagit fram ett regnbågsfärgat vin. – Vi ser ju behovet, folk blir ju vilsna när det blir för många färger att välja på. Vi gör det ju enkelt för folket, vi har ju gjort ett regnbågsfärgat vin, som är alldeles rätt för det står ju för mångfald och en massa annat bra, tror jag, och det ser ju folk och gillar oss och vårt vin då, och sedan så har det ju alla färger så det passar ju till precis allt!” säger Bra vins VD Thomas Bluff och tillägger att vinet görs ”ju både som ett ripasso och ett appassimento och är ju honungslent och håller en behaglig sockerhalt så alla kan ju dricka det utan att få sandpapper på tungan eller obehagliga reaktioner på allt surt som ju ska ner när konsumenten sväljer”. Bluff vill också tillägga att femtio öre av varje såld box med regnbågsvinet går till välgörande ändamål och att vinet är Bra-märkt, något bara företagets allra bästa och minst omoraliska viner är.
Om inte det här med vinets färg vore så allvarligt och hippt skulle vi kunna vara putslustiga och mena att det nya regnbågsfärgade vinet är en perfekt match med regnbågsforell. Nu tar vi emellertid detta med färg på allvar och nöjer oss med att konstatera att de trovärdiga ledamöterna i Nobelförsamlingen vid Karolinska Institutet precis som coolhippa bloggen ”Läppglans och sprit” enligt uppgift fått ögonen på Thomas Bluff och hans undergörande nektar, och att Norska Nobelkommittén uttalat sitt gillande för den fredliga regnbågsfärgen på vinet. Skulle Bluff få ett eller annat nobelpris så vet ni var ni läste det först. En värdig efterträdare till Henri Dunant och Ronald Ross.
Regnbågsmusik. Mer än regnbågsmusik. Väldigt blått.
Dela “Vitt, rött, rosé, orange, blått – nu kommer regnbågsvinet!” på Twitter
Vintips: Italienska rödtjut & en fransos
Först som sist: Ni som missat ”Les Orris” från Domaine Boucabeille, sluta göra det, ja, missa det, den sanne vinälskaren måste bara ha sig ett par pavor. ”Nya Roussillon” med uppstramad, läcker frukt som sjunger mörka bär och lite lakrits och ett stänk lingon och en gnutta lagerblad och kanske lite garrigue (då vi vet vinets ursprung). ”Les Orris” 2014, nr 92239, 229 sek.Italienare! Och då tänker ni maskulint. Helt rätt. Annars skulle det stått italienskor. Å andra sidan är vinet könslöst i Sverige och mer känt som italienare. Fel eller rätt har vi inte utrymme att diskutera men låt oss börja med en riktigt bra italienska, The Barologirl herself, Giulia Negri och hennes 1. Langhe ”La Tartufaia Giulia Negri Pinot Noir” 2012, nr 78893, 179 sek. Giulia älskar pinot noir och bourgogne möjligen än mer än hon älskar nebbiolo och barolo. Här gör hon sitt yttersta för att ge oss en högst personlig pinot från hjärtat av Barolo. Om det funkar? Vilken fråga! Hade er utsände bland de pålitliga vinfyndens prisvärda och av höga stunder fyllda värld tipsat om vinet om det inte fungerade? Faktiskt en oförskämd fråga. Hur det är? Hm, mer relevant att fråga. Jo, det är som om någon satt ihop pinot-druvans attribut med Piemonte. 2. Klart vi även måste ha med Giulias modernt fruktiga och smått lena, ”feminina” Barolo La Tartufaia 2010, nr 79247, 289 sek. God. Punkt! (som det så populärt heter numer när någon vill understryka att jag vet inte hur jag ska fortsätta på det här alternativt ”med detta vare allt sagt”)La Corte del Pozzo 2014, nr 72121, 135 sek. Helt okej rödtjut med alla attribut från Valpolicella så den som köper vet vad den får. Med andra ord: ett vin för den som vill ha lite bra Valpociella samt för den som vill lära sig vad som är typiskt för Valpolicella.Chianti! Vad vore ett italienskt vintips utan Chianti? Svar: Ett italienskt vintips utan Chianti. Hursomhelst. Här har ni ett vin lika typiskt för Chianti som La Corte del Pozzo är typiskt för Valpolicella. Nästan så man göra en provning på hur Italien smakar i sina olika vindistrikt med de två vinerna, och då kanske tillsammans med de två som följer nedan. Nozzole Chianti Classico 2010, nr 79271, 159 sek.Och så har vi de där två smådistrikten, nära varandra i Toscana, Brunello di Montalcino och Vino Nobile di Montepulciano, och ja, har du inte koll så får du väl köpa de här två och öva och öva och öva: 1. ”La Fuga” Brunello di Montalcino 2011, nr 12330, 299 sek. 2. ”TorCalvano” Vino Nobile di Montepulciano 2013, nr 78845, 169 sek. Båda snyggt strama och talande för sina respektive ursprung.Argentina möter Italien.Musik!
Tisdagstanke
Den förbannelse och dumhet som ligger i samtidens ständiga tro att den är modern och upplyst.
Urrankan och andra ankor
Frågan är om dagens text häromdagen, alltså den om urrankan, var en tidningsanka, rent av en med vett och vilje fabricerad sådan. Å andra sidan är det inte lätt att veta vad för slags anka det var. Det finns ju så många ankor. Till exempel banka, hanka, panka och tanka, och blanka, planka och svanka. Ett helt zoo, eller i vart fall en hel ankdamm vad det verkar. Och vid sidan om ankorna finns det änder. Ränder, tänder, bänder, sänder och händer. Till exempel. Och stränder, bränder och boländer. Sist men inte minst: oavsett anka eller and, går det att få den svanenmärkt?Vi lyssnar på Tsvetanka & hennes vänner.
Urrankan funnen!
Så länge det funnits ampelografi, läran om vinrankan, har forskarna sökt efter vinrankans ursprung. Nu är det funnet. Föga överraskande återfinns vinets vagga i Armenien.Det är den amerikanska genetikern Carole Meredith som ägnat de senaste tio åren åt att hitta och bevisa vinrankans ursprung. Tidigare har hon gjort sig känd för att ha härlett Zinfandel-druvan till Crljnak kastelanski i Kroatien och för att ha påvisat druvans släktskap också med primitivo och plavac mali. Till den amerikanska vetenskapliga tidskriften ”Genetics and survival” säger Meredith att hon fick upp spåret när hon gjorde sina efterforskningar kring Zinfandel-druvans ursprung. I en gammal skrift från Columellas tid hittade hon en passus om ”allt vins moder, Noahs fot” och det väckte hennes nyfikenhet.När hon avslutat arbetet med Zinfandel-projektet och samtidigt passat på att gå i pension, fick hon tid att närmare undersöka den där passusen, och när hon dök ner i gammal litteratur, till och med Bibeln, dök både Noa och det där uttrycket ”allt vins moder” upp gång på gång. Efter flera års efterforskningar och intensivt arbete i laboratoriet har hon i samarbete med andra forskare vid UC Davis, Ampelografiska Institutet i Bordeaux och Universitetet i Jerevan, nu kunnat leda i bevis att vinets vagga verkligen stod i det som idag är Armenien och att allt vins urmoder är vitis vinifera-rankan Noah nunpny, armeniska för Noas fot.”Noahs fot var grön och muterade så småningom som så många andra druvsorter till blå och rosa, det fransmännen kallat noir, blanc och gris,” säger Meredith till Genetics and survival, ”den första nya druvsort som vi kunnat finna efter Noahs fot är Muscat och därefter, till min oerhörda förtjusning, Crljnak kastelanski”.Noah nunpny finns idag kvar endast i ringa mängd, framförallt på ett par fält utanför Degenav i provinsen Ararat. Stockarna är mycket gamla, enligt Meredith minst 100 år, och de odlas så som man alltid odlat vin i trakten (se bilderna, lånade utan tillstånd från Genetics and survival…) och de tillverkas så som man gjort i urminnes tider, alltså på lerkärl (se tidigare bildkommentar…). På fälten finns såväl grön som blå och rosa Noah nunpny som blandas i samband med jäsningen. Klasarna läggs direkt i kärlen som försluts och öppnas allteftersom man behöver vin att dricka eller då någon kommer för att handla.Någon revolutionerande inverkan på världens vinproduktion lär knappast upptäckten av vinets urmoder få. Å andra sidan ”vet vi nu” för att tala med Carole Meredith. Hon menar också att vi på sikt ändå kan förvänta oss en del resultat av upptäckten. Bland annat tror hon att framtidens genetiker kommer ta fram nya korsningar med Noah nunpny eftersom denna förefaller ha stor motståndskraft mot såväl mjöldagg som mögelangrepp som penicillium.
Tips till besserwissern: rotundone
Rotundone! Se där, äntligen ett nytt ord att lära sig för den som desperat söker meningen med livet. Kommer vi att få läsa och höra om detta i kommande vinartiklar och provningar framöver? Var så säkra. Har det någon som helst för betydelse för gemene hen eller ens vinklubben? Inte alls. Men den som tror att den inte tråkar ut sin omgivning utan snarare glänser när den säger ”rotundone” istället för ”inslag av peppar” kommer ha stor nytta av ordet.I korthet är rotundone den molekyl (C15H24O) som ger upphov till peppar-inslaget i vin och till skillnad från många andra aromkomponenter kommer den direkt från druvans skal – och bara därifrån; finns alltså inte i till exempel druvans kött eller kärnorna. Det innebär att vinbonden kan påverka dess inslag å det grövsta. Åt båda hållen. Svalt klimat och relativt tidig skörd, alltså inte särskilt fenoliskt mogna druvor, gör susen för den som vill krydda sitt vin. Rik nederbörd eller mer eller mindre omfattande bevattning bidrar också till en högre halt rotundone i druvans skal.Sist men inte minst kan producenten även i vinkällaren öka halten ”peppar”, förutsatt det finns tillräckligt med rotundone i skalen. Olika försök har visat att det är viktigt att laka ur skalen ordentligt och att inte ligga för lågt i temperatur under urlakningsprocessen. Ett praktiskt exempel med duras visade att pepprigheten maxades om musten macererades under åtta dagar vid 25+. Fick urlakningsprocessen fortsätta minskade rotundonet i och med att det följde med de döda jästcellerna till tankens botten.
Den som nu vill göra sig kvitt peppar-inslaget ska å andra sidan till exempel släppa in solen i stockarna, det vill säga gallra bort löv i ganska stor omfattning. Högre temperatur, alltså varmare växtplats, motverkar rotundone – 25+ eller mer har en direkt negativ inverkan. Pepprigheten motas också i grind genom högre jäsningstemperaturer, typ 30+, och lång urlakning av skalen (se ovan om vad som då händer med rotundonet)
Nu är det så klart också så att långt ifrån alla druvor innehåller rotundone. I första hand talar vi här om syrah (vilket bara kan överraska den som inte borde läst hit då detta är helt betydelselöst för hen). Men också om druvor som négrette, graciano, prunelard, mondeuse de savoie, duras och fer servadou, och om… pinot noir och gamay.
Rotundone kan erfaras av människan redan i så små doser som 16 ng/l. Samtidigt visar det forskningsarbete som gjorts på flera håll i världen att så många som var femte människa inte känner den här doften, varför de är tvingade att hitta på något annat eller rent av ljuga och jamsa med när andra säger saker som ”oj, fräscht inslag av peppar” och ”bjeerk, det där pepparinslaget sitter verkligen inte som en smäck på det här vinet, snarare som en fläskläpp”.
Kryddad klassiker. Art Pepper. RHCP. Sgt Pepper. Another sgt.
Jerker Virdborg: Skyddsrummet Luxgatan
Jerker Virdborgs Skyddsrummet Luxgatan är en samling mardrömmar framförallt från ett ockuperat Sverige eller ett Sverige i krig eller i vart fall i uppror och allt binds ihop av en ramberättelse om en stackare som befinner sig i det klaustrofobiska skyddsrummet på Luxgatan i Stockholm, och jag var rädd för att det här skulle bli som en övning på en skrivarkurs, stilistiskt perfekt och förutsägbart och trist. Men det är det inte, det är bättre än så och idén fungerar och där är en massa ”och”, och det fungerar det också och det är en bok jag kan rekommendera.