Någon fäste min uppmärksamhet på en, som den tyckte ganska usel, artikel om rosévin i The Drinks Business. Här talas om fem, delvis nya, stilar av rosévin – de flesta hopsnickrade i nära närtid av nya, framåt vinmakare. Som sur vän av ordning måste er utsände i de ignorantas värld fylld av navelskådande, hybris och skygglappar och där historien blott sträcker sig till alldeles nyss protestera.
Artikeln påstår att vi nu talar om fem stilar: rosé med osynlig ek, rosé med uppenbar ek, rosé i ljus rödvinsstil, traditionella roséer (!), moderna roséer i traditionell stil (!!). Vad som skulle vara nytt med det där är svårt att se. Men när kejsaren ska ha på sig nya kläder ska han förstås ha det. När den ovan nämnde utsände steg in i vinmakandets värld för 30 år sedan fanns redan de här olika rosévinerna. Däremot var det väldigt få som brydde sig om dem. I Frankrike ville man ha aperitif- eller matrosé (t ex ”Provence” eller ”Tavel”). På export gällde oftast lättdruckna, gärna lätt sötade varianter (”Mateus”). På sina håll excellerade man i ekade roséviner. Till exempel i Rioja, där bland annat Marquez de Murrieta gjorde vad som kanske fortfarande är ett av de bästa, rent av det bästa, rosévin som någonsin gjorts. Ett ganska rejält ekat vin, uppfostrat i använda amerikanska barriquer.
Det där sista Rioja-vinet stod för övrigt som förebild när jag gjorde ”Rochêne” på Château d’Esclans. Baserat på grenache och jäst och lagrat i ny ek. Om någon tycker receptet påminner om dagens roséviner från Château d’Esclans så ja, så är det. Cavisten är för övrigt också densamme. Men priset avsevärt högre. Hursomhelst: det var alltså inte vår idé det där vinet, utan konstruktionen går ändå längre tillbaka i tiden. Minst till Marquez de Murrietas klassiska vin – som bodegan, om vi inte missminner oss, slutade tillverka 1987.
Rosévin med osynlig ek. Ja men, de har ju alltid funnits! Rioja-bodegan Mugas rosévin är kanske det bästa exemplet. Mycket bättre kan det knappast göras och, mer väsentligt i den här texten, så har det gjorts sedan urminnes tider. När jag besökte forskningsstationen Centre Rosé i Vidauban för några år sedan visade de stolt de recept de nu förser alla odlare med så alla kan göra både bra och samma vin. I såsen ingår att använda flera jäststammar och gärna jäsa en liten mängd på ek. Och vad för nytt skulle det vara med det? Så gjordes både Rabiega rosé och många andra roséer redan i början av 1990-talet.
Näää, vad det snarare handlar om än innovativa vinmakare – tycker de är lika oinnovativa nu som när jag var ung, vi plankar det mesta vi vinmakare (dagens förment mest innovativa kopierar för övrigt tusenåriga metoder), så är det bara, låt vara att vi gör det olika bra – är att det nu finns ett intresse och en avsevärt mycket större marknad och en utbredd acceptans för roséviner, och då inte bara i bersån utan också på matbordet.

Vetenskapen tror att insekten kom från Sydostasien till Europa runt 2008. I Frankrike konstaterades den 2009. Till skillnad från många andra ”fruktflugor” ger sig suzukii på mognande bär och frukter, alltså inte övermogen och/eller ruttnande dito (typ ”bananflugan”). Det gör den till ett gissel för den som odlar bär, som körsbär och jordgubbar, och… vindruvor. En annan skillnad från majoriteten Drosophila är att suzukiin gör hål på (t ex) druvans skal och lägger ägg inuti den. Detta medför flera saker: 1. Druvan blir ”öppen” för angrepp från svampar och bakterier. 2. Som om det inte vore nog med hålet som gjorts i skalet (avdunstning) livnär sig flugans larver på druvans kött. Detta gör att fruktköttet och saften försvinner och skalen gapar tomma när det är dags för skörd.

Enligt Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé, som genomfört ett omfattande test i samverkan med Statens Järnvägar, är blått ett lika givet val när det kommer till mat som till val. Jessica Nordh, pressekreterare till Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt, säger å sin sida att rött är ett lika givet val. Lika bestämd, men då avseende det rosa vinet, är den socialdemokratiske närings- och innovationsministern Mikael Damberg. Centerns partiordförande Annie Lööf menar, att kan man göra blått vin, kan man också göra grönt och föreslår en mix av franska vin jaune, gult vin, och det blå vinet i syfte att uppnå en aptitretande grön nyans, något som Miljöpartiets språkrör Isabella Lövin för övrigt också är inne på. Liberalernas Birgitta Ohlsson säger i en kommentar att hon tycker att det mest verkar vara trams med de här nya färgerna och att man lika gärna kan dricka sprit till maten, en linje Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson också är inne på. Han hävdar att bland det svenskaste vi har så återfinner vi inget vin men väl både mjölk och sprit, två drycker som enligt Åkesson går utmärkt att blanda. Sist och minst har vi kristdemokraternas partisekreterare Acko Ankarberg Johansson som menar att ett alkoholfritt alternativ är att föredra och då kanske en orange läskedryck.

Italienare! Och då tänker ni maskulint. Helt rätt. Annars skulle det stått italienskor. Å andra sidan är vinet könslöst i Sverige och mer känt som italienare. Fel eller rätt har vi inte utrymme att diskutera men låt oss börja med en riktigt bra italienska, The Barologirl herself, Giulia Negri och hennes 1.
Chianti! Vad vore ett italienskt vintips utan Chianti? Svar: Ett italienskt vintips utan Chianti. Hursomhelst. Här har ni ett vin lika typiskt för Chianti som La Corte del Pozzo är typiskt för Valpolicella. Nästan så man göra en provning på hur Italien smakar i sina olika vindistrikt med de två vinerna, och då kanske tillsammans med de två som följer nedan.
Och så har vi de där två smådistrikten, nära varandra i Toscana, Brunello di Montalcino och Vino Nobile di Montepulciano, och ja, har du inte koll så får du väl köpa de här två och öva och öva och öva: 1. ”


Vi lyssnar på Ts
Det är den amerikanska genetikern Carole Meredith som ägnat de senaste tio åren åt att hitta och bevisa vinrankans ursprung. Tidigare har hon gjort sig känd för att ha härlett Zinfandel-druvan till Crljnak kastelanski i Kroatien och för att ha påvisat druvans släktskap också med primitivo och plavac mali. Till den amerikanska vetenskapliga tidskriften ”Genetics and survival” säger Meredith att hon fick upp spåret när hon gjorde sina efterforskningar kring Zinfandel-druvans ursprung. I en gammal skrift från Columellas tid hittade hon en passus om ”allt vins moder, Noahs fot” och det väckte hennes nyfikenhet.
I korthet är rotundone den molekyl (C15H24O) som ger upphov till peppar-inslaget i vin och till skillnad från många andra aromkomponenter kommer den direkt från druvans skal – och bara därifrån; finns alltså inte i till exempel druvans kött eller kärnorna. Det innebär att vinbonden kan påverka dess inslag å det grövsta. Åt båda hållen. Svalt klimat och relativt tidig skörd, alltså inte särskilt fenoliskt mogna druvor, gör susen för den som vill krydda sitt vin. Rik nederbörd eller mer eller mindre omfattande bevattning bidrar också till en högre halt rotundone i druvans skal.
Sist men inte minst kan producenten även i vinkällaren öka halten ”peppar”, förutsatt det finns tillräckligt med rotundone i skalen. Olika försök har visat att det är viktigt att laka ur skalen ordentligt och att inte ligga för lågt i temperatur under urlakningsprocessen. Ett praktiskt exempel med duras visade att pepprigheten maxades om musten macererades under åtta dagar vid 25+. Fick urlakningsprocessen fortsätta minskade rotundonet i och med att det följde med de döda jästcellerna till tankens botten.




