I veckan var er utsände i de sippande skribenternas understundom väldokumenterade environger och världsdelar på ett intensivt kort-besök i Malmö. Till det minst intressanta från visiten hör de utsvävningar av mer privat art som utspelade sig. Om dessa finns det egentligen inget att säga. Ja, förutom att ett fullständigt unikt vin inmundigades av ett glatt och om stundens storhet fullt införstådda vinvänner och det vill vi förstås gärna berätta om. Inte för att vara retlig eller irriterande eller för att få någon att sukta, nej inte alls. Vi gör det av ren människokärlek; vi som fick uppleva detta, vi upprepar, extremt unika vin, känner oss förpliktiga att dela med oss av hur fullständigt sanslöst bra det här unikt unika vinet var.
Vinet var en Twoson Barbaresco Starderi 2005 på magnum från ett unikt, på plats och för tio år sedan utvalt (Taransaud-)fat, ett fat som buteljerades enkom för Twoson Club The Torstenson Hanzon Collection. Ja, det är lika exklusivt som det låter. Av de knappt 130 magnum som gjordes torde mindre än hälften finnas kvar. I hela världen. Och Giorgio Rivetti, Signore La Spinetta alltså, tycker själv att den här versionen är bättre än den egna. Och han vet vad han talar om. Ville bara säga det.
Vin
I övrigt då? Jo, en dags föreläsning på Gustibus Sommelierskola. Gör detta en gång om året sedan tio år. Vad skolan och eleverna egentligen tycker om detta är svårt att mer exakt veta, men för den i den första meningen på det här inlägget nämnde har detta blivit en kär tradition, där frågvisa studenter vill veta mer och därmed får föreläsaren att tala om sådant som inte ingår i vanliga föreläsningar.
Vin & Litteratur
En premiär var det emellertid att tala om Litteratur & Vin, och mer explicit romanen Kronos väv respektive ”Ekologiskt och annat vin”, på WG Film i Malmö. Ett drygt femtiotal entusiaster infann sig för att få höra om alla kannibaler och alternativa sanningar som förekommer i Kronos väv och för att prova ett knippe viner och få sig serverade sanningar en masse om ekologiska och andra viner och få diverse fördomar komna på skam, fördomar som lätt uppkommer då vinets värld är fylld av om inte charlataner så i vart fall folk som mer än gärna uttalar sig om sådant de egentligen inte vet tillräckligt för att uttala sig och det gör de för sådana som kan för lite för att förstå att de inte borde lyssna på personen i fråga. Ungefär som att tycka någon spelar piano bra för att den kan spela Kalle Johansson aka Fröken Johansson. Vinerna som provades var Les Lauzeraies Tavel 2015, nr 2724, 115 sek (ekologiskt), Château de Brescou 2013, nr 71705, 139 sek (hållbart/Terra Vitis), ”Le Comptoir” (Brescou) 2013, säljs inte i Sverige (hållbart/Terra Vitis, natur), Robert Sinskey Vineyards (RSV) Pinot Noir 2011, nr 78814, 299 sek (biodynamiskt).
Film
Som vi var på med rätta framgångsrika WG Film passade de vakna filmmakarna där på att visa en trailer för ”Dead donkeys fear no hyenas” och berätta att de i veckan startar en Kickstarter för att dra in pengar för att kunna sprida den här viktiga filmen i världen. Ett lovansvärt initiativ, som vinifierat på alla sätt och vis vill stötta varför alla HR:are med ett perspektiv bara aningen längre än den egna näsan uppmanas att bistå med en liten slant – alla bidrag mottages enligt uppgift tacksamt, låt vara att 100 sek är bättre än 1 sek. Dead donkeys fear no hyeans (trailer här) är enligt WG Film tillsammans med uppmärksammade Bananas* den farligaste film bolaget gjort. Folk har fått leva under jorden för att kunna göra den, andra med koppling till filmen har hamnat i fängelse. Och så vidare, som det brukar vara när någon upptäckt något orätt som den som gör orätt tjänar stora pengar på och därför för nästan allt i världen vill mörka. Nej, hörni, de här dokumentärfilmarna, som är så långt från alternativa fakta och kändisreportage vi kan komma, de inte bara förtjänar att stöttas, de ska stöttas (gör du här), det är en demokrati-fråga och ett viktigt slag för det fria ordet i civilisationens kamp mot den avgrundsdjupa ignorans som dväljs i trollskogen.
Nu slutade exemplet ovan lyckligt. Men den utsatte hade tveklöst befunnit sig i en prekär situation om den skulle slå sig torr med åkarbrasor. Inte minst skulle akut tidsbrist i den redan ansträngda morgontimman kunnat uppstå. Noterbart är också att det inte är samma njutning att torka sig med pappershanddukar som att frottera sig med en mjuk tygvariant. vinifierat ser endast ett sätt att få slut på slika situationer: ett förbud mot att glömma handduken! I den mån den kriminelle på grund av den situation den själv är upphov till, tvingas slå sig torr med åkarbrasor, eller torka sig med pappershanddukar, ska emellertid detta anses vara straff nog för den straffbara dumhet förbrytaren uppvisat och det brott denne gjort sig skyldig till.
Av tradition har inte Lissabon varit något Mecka för finsmakaren. Det håller så sakta på att ändra sig. Hittade vid senaste besöket några ställen som är värda att om inte skriva hem om så i alla fall blogga om så andra stackars Lissabon-resenärer som blir hungriga och inte vill äta seg bacalhau eller skinka i alltför tjocka skivor eller torrt kött (ja, jo, för vegetarianen ser det kanske bättre ut, men det är nog inte Indien precis) vet vart de ska gå för att få någon form av sitt lystmäte. Håll i er för nu bär det av. I full fart. Backe upp och backe ner men vi är kvar inne i kvarteren runt 
Fräscht. Nyttiga nudlar, ostentativa ostron, vanlig vegomat, osande god ost, go’ glass. Och annat. Urtrevlig personal. Schysst miljö. Till och med ett lejon i taket. Ligger s a s i 
Ät dig mätt, stappla sedan ut i natten och trilla iväg något kvarter och du är mitt i Bairro Alto och kan gå in på en bar och dricka ett glas mjölk om du har vargen med dig eller helt enkelt bara ta en mojito eller en kaffe och gå på gatorna som en vanlig man eller annat.
Men det är ny mat som produceras i närtid i stånden och hyllorna och lådorna och där finns en uppsjö krogar att välja på och du kan till exempel gå till 
Har tidigare tipsat om bland annat 
och går man in i det och tar hissen
till våning fem och stiger ur där så kommer man smått oväntat till en takterrass
med magnifik vy och fulladdad bar, och den heter 
Hursomhelst, det här lilla boutique-hotellet, Dear Lisbon Charming House på Rua Marcos Marreiros, kostar inte skjortan, är synnerligen trevligt och har en finfin frukost och kan därför rekommenderas och bilderna nedan är från stället i sig och dess närmaste omgivningar.
Samtidigt bestämdes att den typen av evenemang bara skulle göras tre gånger. Skälen till detta var två: 1. Inom tre år skulle själva idén börja kopieras (heldag med föreläsningar av tillresta producenter… detta har mycket riktigt skett), 2. Egentligen är det oerhört unket och förlegat att tala om ”kvinnliga” vinmakare.
Således: när de tre åren var över stod importören inför frågan ”lägga ner eller göra om konceptet?”. Det blev det sistnämnda. TWWD i sin nya form utläses alltså Terrific Wines Wine Day och även om själva grundkonceptet är det samma – föreläsningar av tillresta vinmakare och en mini-vinmässa i anslutning till det – hittar vi nu, som sig bör, vinmakare av varierande kön bland föreläsarna.
I år arrangeras två TWWD: 1. På Ästad Vingård nu på lördag, 4 mars (öppet för allmänheten, kontakta 
(Bilderna som illustrerar den här posten kommer från tidigare TWWD.)
Rabiega Vin Toussaint kostade på sin tid 100 € ut från gården. Har glömt hur många flaskor vi gjorde totalt, men det var väldigt få, jag tror det var runt 1000 st 50-cl:are, och de bestod/består av kraftigt botrytiserade druvor, eller snarare russin, från tre skördar (91, 92, 93 – som alltså blandats till en årgångslös blend, klassad som bordsvin i brist på annat). Året vi tog i som värst var 91, vill jag minnas, det tog då en vecka att skörda tillräckligt för att klämma fram ett par hundra liter, som i sin tur tog ett år att jäsa (i ny, fransk ek). Restsocker-halten i vinet ligger >200 g/l! Syran är därefter och det påminner mer om ett Eiswein än till exempel en sauternes. Oerhört koncentrerat. Fick till och med backa tillbaka lite på koncentrationen 92 och 93 för att göra blandningen drickbar. Vinet fick sedan åratal på ny ek, men det märks inte (!). Bara det vinet, Rabiega Vin Toussaint (Toussaint, alltså All Helgona, därför att det skördades runt den helgen varje år) skulle jag säga är värt de 1500 sek säljaren vill ha för samtliga vinerna.
Ja, vad säger man? Lysande. Finurligt. Välskapat. Språklig glädje. Egensinnigt. Fast allra mest sagolikt. I dubbel bemärkelse. För här kastas vi in i en värld där myter och sägner möter faktisk historia och, högst sannolikt, alternativt faktisk historia (ja, ni vet). Föredömligt kort. Bara att läsa. Och gilla. (Enligt 
Enligt er utsände i de välskrivna, upplysta och viktiga romanernas fantastiska och viktiga värld landar 
Zadie Smith har (nästan) haft som genomgående tema i sina böcker diskussioner kring ras, ursprung, klass, globalisering och alienation – alltså sådant som upptar vår samtid i allra högsta grad. Samtidigt berättar hon märkvärdigt mänskliga historier om människor med fel och brister även då de är alldeles fantastiska. Så och i Swingtime, där hon på ett slugt vis jämför en känd Madonna-lik artists snabba adoption av ett barn i Afrika med Sarah Forbes Bonetta som en engelsk sjökapten (Frederick E. Forbes) tog med som en present till drottning Victoria på den tiden det begav sig. Då flickebarnet Sarah visade sig vara intelligent trots att det var svart bestämde sig drottningen för att upphöja det till guddottter. Men det handlar också om hur artisten med blandad framgång försöker hjälpa till i Gambia, om bokens huvudpersons – under lång tid assistent åt artisten – komplicerade förhållande till barndomsvännen Tracey, om huvudpersonens mors kamp för att som svart i förorten kunna bilda sig och ta plats i parlamentet och mycket annat. Självklart ska ni läsa Swingtime och Zadie Smiths alla andra böcker.
Samtidigt inget nytt under solen. Larm har slagits flera gånger inte minst under det senaste decenniet och då framförallt om pesticider i vattendrag och grundvattnet. Att det högintensiva jordbrukets miljöansträngande karaktär förr eller senare skulle slå igenom på ett mer allmänt sätt i kranvattnet är knappast en överraskning. Fler än två miljoner fransmän i över 2000 kommuner har idag kranvatten som överskrider gränsvärdena för i första hand pesticider men också nitrat, bakterier och i något fall till och med arsenik (som dock kommer naturligt från vulkaniska bergarter).