En period som spänner över åren 2011 till 2017 kan tyckas lång. Eller väldigt kort. Sett som en del i etablerandet av ett nytt vinområde är det en kort mycket tid. Ändå har Ästad Vingård redan hunnit gå från den ena klarheten till den andra, och även om det förmodligen återstår en generation, eller möjligen två, innan det mesta fallit på plats lär ingen annan sexårs-period framöver kunna visa upp en lika dramatisk utvecklingskurva som de här första åren i projektets liv.
Mousserande tar tid
Innebär då det att det kommer välla ut en massa färdiga viner från producenten? Nej, långt ifrån. Rent allmänt tar det tid att skapa nya viner när allt ska ske från plantering till buteljering. När projektet dessutom är inriktat på mousserande tar det ändå längre tid. Bara för att ge er en uppfattning om detta: Min teori, som rådgivare, är att toppvinet ska ligga minst tre år, kanske fyra, på sin jästfällning innan det är redo att degorgeras. Hm, fyra år, och projektet är bara drygt sex år. Klart vi är långt, väldigt långt, från projektets fulla potential.
Flera parametrar
Bortsett från att det tar tid att göra de här vinerna ska i framtiden flera parametrar utvärderas. Till exempel är druvan solaris det alla springer på i Sverige idag, inklusive vi på Ästad, men det är förmodligen så att det inte är det bästa valet. Kanske just nu, men eventuellt inte om 25 år. Eller är det så att solaris visst är den stora druvan för Sverige, vi ska bara lära oss att tygla den bättre och att blanda den på rätt vis (och då gäller det att hitta druvan/orna den ska mixas med)? Hm, vi vet idag inte hur vi bäst gör ett mousserande vin i Sverige.
”Vet vad vi gör”
Det där sista innebär nu inte att Ästad Vingård och dess rådgivare inte vet vad de sysslar med. Vi är fullständigt på det klara med vad vi gör, var vi står och vart vi vill, och det är det där sista som gör oss ödmjuka inför situationen och projektet. Vore det inte så skulle vi jubla i högan sky över allt som gått så fullständigt spikrakt in i bull’s eye hittills. Vi vet till exempel att våra antaganden om hur man sannolikt bäst hanterar solaris för att få den så snygg som möjligt stämmer; vi vet vilken ek som sitter som hand i handske oavsett om vi talar ekstavar eller 225 liters-fat med inriktning på mousserande respektive stilla vin på solaris i Sverige; vi vet att toppvinet måste ligga lääänge på magen innan det är klart; vi vet att för standardcuvéen räcker det med 18-24 månader; vi vet att vi kommer kunna göra ett ganska snyggt och elegant stilla vin; med mera.
Höjer ribban
Vi har till och med hunnit göra ett halvtorrt tredjevin tre år i rad bara för att nu efter vårt senaste möte (häromveckan) bestämma oss för att lägga ner den produkten. Varför? Jo, den är nu så svag i förhållande till gårdens riktiga viner att det känns fel att ens fundera på att göra den. Det där sista kan säkert förvåna en och annan som på gården provat det här vinet (Ästad Vingård solaris halvtorrt), eller som kommer prova sista (sista, inte senaste) årgången 2016 i sommar – de flesta har blivit positivt överraskade. Jodå, vinet är inte urkass på något vis, det är bara det att, som sagt, de andra är mycket bättre. Vi höjer helt enkelt ribban, till glädje för oss själva och, hoppas jag, Vinsverige.
Årgången 2016
Årgången 2016, som vi har att arbeta med nu, är, nästan, den första riktiga skörden på gården – så känns det, nästan alltså, jag är övertygad om att vi kommer få se en hel del förändringar de kommande åren allteftersom stockarna blir äldre och rutinerna i källaren sitter som klippan i berggrunden (och, ska tilläggas, precisionen i vingården och skördetillfället förbättras ytterligare). Förhoppningsvis blir årets skörd också hyggligt stor, det gör det så mycket lättare att arbeta vidare – dessutom måste projektet nu också börja producera lite fler flaskor som kan säljas på gården(s restaurang) så att underskottet i vårt glädjefyllda famlande efter framtidens svenska vin blir något mindre.
PS
PS Den som är nyfiken på Ästad Vingård och vinerna där är alltid välkommen dit på besök – det finns till och med utmärkt restaurang, hotell och spa på plats, och den fjärde mars i år arrangeas dessutom #TWWD2017 där, en dag fylld av spännande seminarier under ledning av etablerade vinmakare och producenter som Clotilde Davenne, Simone Rings, Louis Sipp och Giovanni Folonari.
Musik
Var ska det sluta? Någon pension får jag inte heller! Det är skandal hur man behandlar oss som arbetar i det här landet! När ska jag få min pension??? När jag är 65. Typ. Hallååå! Jag vill ha pension nu! Varför ska jag behöva vänta tills jag blir 65? Det mest skandalösa är att det finns en klar överrepresentation av gamlingar, flera 65+, bland landets pensionärer – men det är det i-n-g-e-n som skriver om i PK-media!
Bourgogne Blanc
Fick vid besöket sätta näsan och gommen i 2015 och, ja, självklart har Clotilde satt den årgången också. 2014 är 2014 och 2015 är 2015; ni med vett i skallen förstår vad jag menar. Bara att lyfta på hatten. Vilken årgång som är bäst? Tja, jag är ytterst svag för strama år som 2014, men de flesta kommer nog ranka 2015 högre, och inte mig emot, varför välja när du kan få båda (i alla fall om du skyndar på att köpa 2014 innan den tar slut; 2015 är på väg mot Sverige). Bäst av allt: de problem som uppstod med brist och prishöjningar efter 2013 är nu historia såtillvida att det finns lager och att priset inte kommer fortsätta gå upp varmed Bourgogne Blanc, åtminstone i min bok, med sin oerhörda precision och renhet fortsatt är ett rejält fynd.
Crémant de Bourgogne
Irancy & co
Chablis
Merarbete
Sagt och gjort och det ledde i nästa steg till att en svensk importör kopplades in och för att göra en lång historia kort har nu, några år senare, Systembolaget köpt in två av vinerna från det där ”måste-projektet”.
Viña Vik och dess ägare Alexander Vik har som mål att göra Sydamerikas bästa vin. Det tog norrmannen två år, med start 2004, att hitta rätt plats, som visade sig vara en hel dal (!) i Cachapoal ett par timmar söder om Santiago.
”Platsen”, Millahue (betyder ”plats med guld”), är gigantisk och när den väl var utvald vidtog det dryga arbetet med att studera de geologiska och klimatologiska skillnaderna och förutsättningar och att välja ut rätt rotstockar och druvsorter med mera för varje fält/förutsättning. Till sin hjälp för det här arbetet hade Alexander Vik inte bara Patrick Valette utan också Jean-Pierre Mercier (känd druvgubbe för er som har nollkoll på livets väsentligheter). Idag är cirka 500 hektar planterade med Bordeaux-druvorna cabernet sauvignon, cabernet franc, merlot och carmenere (ursprungligen från Bordeaux) samt syrah. Svala havsbrisar som drar fram genom den egna dalens raviner bidrar till att ge vinerna fräschör och det holistiska synsättet som gården drivs efter bidrar till en rik fauna i den lilla sjö och skog som finns på anläggningen. Cirka 300 personer sysselsätts här.
Det är ingen överdrift att Viña Vik är en fransk, ja rent Bordeauxsk vingård i Chile. Druvsorterna är de samma, odlingsdensiteten likaså (mellan 7000 och 10 000 stockar/ha, ofta beskurna i Guyot) och man arbetar med grönskörd och annat och avseende vinmakeriet bär det också sina spår av Bordeaux. Handskörd, nogsamt urval vid skörden, fem-sex dagars kallmacering vid 8+, fem överpumpningar per dag under jäsningen och därefter en till två veckors macerering. Ekfaten kommer från Frankrike och Bordeaux (Séguin-Moreau, Demptos, Sylvain…) och vinerna lagras mellan 18 och 24 månader på ek, med omdragning var tredje månad.
Jag har haft uppdraget att blenda det här vinet sedan det gick över till att vara ekologisk för några år sedan. Det innebär att urvalet som finns att tillgå för slutblenden kraftigt beskurits eftersom de ekologiskt certifierade fälten hos producenten blott är en bråkdel av helheten. Nu tror jag inte att detta på något vis påverkat kvaliteten negativt och om inte annat borde utmärkelsen ”Årets rosé” i Sverige i fjol och ett flertal medaljer i tävlingar för ekologiska viner borga för det. Tilläggas här ska för övrigt att producenten, Les Vignerons de Tavel, som helhet är certifierad enligt principerna för hållbart jordbruk/integrerad produktion. Det innebär att den version som säljs av Les Lauzeraies i Sverige både är ekologiskt certifierad och tillverkas enligt principerna för hållbart jordbruk (som ställer högre krav på utrustning, spolplattor, vattenevakueringen med mera än det ekologiska regelverket).
Hur är då årgången 2016, är den lika bra som 2015? Ja, rent krasst och objektivt – tror jag klarar vara objektiv och krass – är 2016 bättre. Årgången 15 var rent generellt svår och otymplig när det kom till rosévinerna. Vinerna utvecklades fort – därför gillade säkert många de nysläppta roséerna våren 2016… – och hann bli baktunga och börja tappa frukt innan säsongen var över. Undantag finns självfallet och ett av dem är Les lauzeraies 2015, det som blev ”Årets rosé” i Sverige i fjol. Skälet är att det vinet, i likhet med mycket annat i Tavel, görs för att utveckas över tid. Nackdelen med det kan vara att de här vinerna är lite svårtillgänglig i början. Å andra sidan utvecklas de väl över tid 
Jaja, men mer i detalj, hur är 2016??? Den är som 2015 med ett stänk 2014. Med andra ord en hel del rund och tillgänglig frukt, som gör vinet tillgängligt på ett tidigt stadium (som 15) men också med ett inslag av mineral (14) och en bättre struktur och djup än 15 till stor del sprungen ur en bättre syra och naturlig balans. Årgången 2016 av Les lauzeraies Tavel släpps i Sverige senare i vår, sannolikt i slutet av april/början av maj.
Idag lyssnar vi till hela klassiska 
Men Wittgenstein då, vad med honom? Jo, han verkar ha varit en social katastrof men ganska snäll också fast elak mot de unga herrar som följde honom inte bara på rummet utan också ville se galna ut och gå i säckiga kläder och mumla dunkelheter. Han samlade medaljer på hög under första världskriget då han försökte döda sig själv mest för sin egen skull och i mindre utsträckning för kejsaren och Österrike-Ungern. Och så vidare. Ett levnadsöde värt en bok.
Hans filosofi finns samlad i Tractatus och mer behövde han väl inte skriva. I Tractatus framgår tydligt vad allt handlar om och att det väsentliga är det som vi inte kan sätta ord på, bara handling. Säkert har även den som är måttligt road av österrikiska filosofer och filosofi över huvud taget någon gång hört ”Wovon man nicht sprechen kann, darüber muss man schweigen” (om det man inte kan tala, måste man tiga).