Sprang för några år sedan på Patrick Valette hos Jean Bouchon i Chile. Han var där för att ge lite råd om vingårdsskötseln och vinifieringen, jag för att blenda ett vin. Vi hade väl lite löst koll på varandra, jag mest på honom. Han tillhörde ägarkretsen och var den som gjorde vinerna på Château Pavie till dess slottet såldes och kom att göra viner så koncentrerade och maffiga att Parker gick i spinn av lycka och Jancis Robinson tog sig för pannan. Själv tyckte jag ”nya” Pavie var bra, låt vara att det tappat personligheten och blivit ett i raden av power-viner. Däremot rådde ingen tvekan om vilken vinmakare jag tyckte gjort det styvaste jobbet: vem som helst kan maka kraft, få kan skapa elegans. Patrick kan det där sista, och han, som tillhör en fransk-chilensk familj och stoltserar med dubbelt medborgarskap, berättade att han nu bland annat arbetade med ett oerhört spännande projekt med skandinavisk anknytning, ett projekt jag bara var tvungen att besöka och lära mig mer om.
Sagt och gjort och det ledde i nästa steg till att en svensk importör kopplades in och för att göra en lång historia kort har nu, några år senare, Systembolaget köpt in två av vinerna från det där ”måste-projektet”.
Viña Vik och dess ägare Alexander Vik har som mål att göra Sydamerikas bästa vin. Det tog norrmannen två år, med start 2004, att hitta rätt plats, som visade sig vara en hel dal (!) i Cachapoal ett par timmar söder om Santiago.
”Platsen”, Millahue (betyder ”plats med guld”), är gigantisk och när den väl var utvald vidtog det dryga arbetet med att studera de geologiska och klimatologiska skillnaderna och förutsättningar och att välja ut rätt rotstockar och druvsorter med mera för varje fält/förutsättning. Till sin hjälp för det här arbetet hade Alexander Vik inte bara Patrick Valette utan också Jean-Pierre Mercier (känd druvgubbe för er som har nollkoll på livets väsentligheter). Idag är cirka 500 hektar planterade med Bordeaux-druvorna cabernet sauvignon, cabernet franc, merlot och carmenere (ursprungligen från Bordeaux) samt syrah. Svala havsbrisar som drar fram genom den egna dalens raviner bidrar till att ge vinerna fräschör och det holistiska synsättet som gården drivs efter bidrar till en rik fauna i den lilla sjö och skog som finns på anläggningen. Cirka 300 personer sysselsätts här.
Det är ingen överdrift att Viña Vik är en fransk, ja rent Bordeauxsk vingård i Chile. Druvsorterna är de samma, odlingsdensiteten likaså (mellan 7000 och 10 000 stockar/ha, ofta beskurna i Guyot) och man arbetar med grönskörd och annat och avseende vinmakeriet bär det också sina spår av Bordeaux. Handskörd, nogsamt urval vid skörden, fem-sex dagars kallmacering vid 8+, fem överpumpningar per dag under jäsningen och därefter en till två veckors macerering. Ekfaten kommer från Frankrike och Bordeaux (Séguin-Moreau, Demptos, Sylvain…) och vinerna lagras mellan 18 och 24 månader på ek, med omdragning var tredje månad.
Nu är inte Viña Vik bara en gigantisk och ambitiös vingård, det är också en förstklassig restaurang och ett finfint hotell, och utöver vin, mat och sömn erbjuder gården promenader på hästryggen, cykelturer med mountain bike, vandringar med mera.
Den som nu inte kan åka till Chile och förlusta sig på Viña Vik kommer i höst åtminstone få chansen att prova ett par av gårdens omtalade och alltmer hyllade viner (nu senast 95 p för Millahue 12 och 91 p för ”lill-vinet” Milla Cala av James Suckling (Milla Cala fick nyligen också guld i Concours Mondiale i Bryssel) och precis före årsskiftet fick årgången 11 av samma vin 96 p av Michael Franz). I september släpps drygt 300 flaskor av ”lill-vinet” Milla Cala 2011 för runt 300 sek och i november kommer fin-vinet Millahue 2011 för 900 pix. Häng på låset.
Susana Saez y Los Peñis de Cecil Gonzalez. Nationalskalden Neruda tolkad i Bogota. Hoola Bandola Band sjunger om Victor Jara. En liten latinsk kick med Cal Tjader. Los Kjarkas hörs ända till Chile när de stampar igång Munasquech. Och här dyker en lätt paranoid klassiker med Mikael Ramel upp utan att ha ett dugg med posten att göra: Artificiell Prana.
Jag har haft uppdraget att blenda det här vinet sedan det gick över till att vara ekologisk för några år sedan. Det innebär att urvalet som finns att tillgå för slutblenden kraftigt beskurits eftersom de ekologiskt certifierade fälten hos producenten blott är en bråkdel av helheten. Nu tror jag inte att detta på något vis påverkat kvaliteten negativt och om inte annat borde utmärkelsen ”Årets rosé” i Sverige i fjol och ett flertal medaljer i tävlingar för ekologiska viner borga för det. Tilläggas här ska för övrigt att producenten, Les Vignerons de Tavel, som helhet är certifierad enligt principerna för hållbart jordbruk/integrerad produktion. Det innebär att den version som säljs av Les Lauzeraies i Sverige både är ekologiskt certifierad och tillverkas enligt principerna för hållbart jordbruk (som ställer högre krav på utrustning, spolplattor, vattenevakueringen med mera än det ekologiska regelverket).
Hur är då årgången 2016, är den lika bra som 2015? Ja, rent krasst och objektivt – tror jag klarar vara objektiv och krass – är 2016 bättre. Årgången 15 var rent generellt svår och otymplig när det kom till rosévinerna. Vinerna utvecklades fort – därför gillade säkert många de nysläppta roséerna våren 2016… – och hann bli baktunga och börja tappa frukt innan säsongen var över. Undantag finns självfallet och ett av dem är Les lauzeraies 2015, det som blev ”Årets rosé” i Sverige i fjol. Skälet är att det vinet, i likhet med mycket annat i Tavel, görs för att utveckas över tid. Nackdelen med det kan vara att de här vinerna är lite svårtillgänglig i början. Å andra sidan utvecklas de väl över tid 
Jaja, men mer i detalj, hur är 2016??? Den är som 2015 med ett stänk 2014. Med andra ord en hel del rund och tillgänglig frukt, som gör vinet tillgängligt på ett tidigt stadium (som 15) men också med ett inslag av mineral (14) och en bättre struktur och djup än 15 till stor del sprungen ur en bättre syra och naturlig balans. Årgången 2016 av Les lauzeraies Tavel släpps i Sverige senare i vår, sannolikt i slutet av april/början av maj.
Idag lyssnar vi till hela klassiska 
Men Wittgenstein då, vad med honom? Jo, han verkar ha varit en social katastrof men ganska snäll också fast elak mot de unga herrar som följde honom inte bara på rummet utan också ville se galna ut och gå i säckiga kläder och mumla dunkelheter. Han samlade medaljer på hög under första världskriget då han försökte döda sig själv mest för sin egen skull och i mindre utsträckning för kejsaren och Österrike-Ungern. Och så vidare. Ett levnadsöde värt en bok.
Hans filosofi finns samlad i Tractatus och mer behövde han väl inte skriva. I Tractatus framgår tydligt vad allt handlar om och att det väsentliga är det som vi inte kan sätta ord på, bara handling. Säkert har även den som är måttligt road av österrikiska filosofer och filosofi över huvud taget någon gång hört ”Wovon man nicht sprechen kann, darüber muss man schweigen” (om det man inte kan tala, måste man tiga).
Lika som bär. Men två olika produkter. Den ena innehåller hårtvättmedel, alias schampo, den andra en slags utredande smörja kallad balsam. Enkelt uttryckt kan den ena inte ersätta den andra. Möjligen har nu detta inte så stor betydelse om de båda råkar blandas ihop vid något enstaka tillfälle men då den duschande under över en veckas tid luras att smeta in sig med balsam istället för att tvätta håret med schampo kan följderna bli högst påtagliga. I värsta fall kan det hända att Hustrun kommer hem efter en drygt en vecka lång resa och säger ”Men så du ser ut! Fetare hår har inte setts den här sidan raggarepokens kulmen!”. vinifierat kräver ett omedelbart förbud mot falskt schampo samt regler för hur schampo respektive balsam får förpackas innebärande framförallt att det senare ska markeras med stora, röda varningsskyltar!
”Nej, det tror jag inte, att du är elak,” sa jag och tänkte att jag också skulle vara irriterad om min resa till Tällberg förbistrats av kroppslig skröplighet och oförstående konduktörer på tågen med alltför korta stopp för den som ville hinna på. Eller av. 
Årgången 2003 inföll under en torr cykel i södra Frankrike, där undantagsåret var 2002 – ett år som bortsett från att det var ovanligt svalt under sommaren bjöd på mycket nederbörd och mycket hagel och många stormar med blixt och dunder. Med andra ord påverkades 03 både av det svala och nederbördsrika 02 och den torra och varma cykeln som då rådde. Mer i detalj kunde vi på Domaine Rabiega och Château d’Esclans – de båda gårdar jag då gjorde vinet på – konstatera att det varmt, väldigt varmt, och torrt, väldigt torrt. Inget regn alls och riktigt varmt från våren till efter skörden.
År med torka och värme innebär i de här trakterna att risken för bränder, stora bränder, är ständigt överhängande. Skogsbranden i Västmanland häromåret är vardagsmat härnere och är skälet till att brandförsvaret har ett flertal plan och helikoptrar som de kan vattenbomba med, och skogarna övervakas ständigt både från luften och marken.
Medan vi klarade oss från bränder i Rabiegas närhet drabbades Château d’Esclans på ett tämligen direkt vis av en omfattande brand i trakterna av gården, som ligger mellan La Motte och Callas. Några byggnader strök inte med och som vinfälten utgör effektiva brandgator nöjde sig branden med att nagga oss i kanterna. Något hektar stockar torkade ut och gav ingen skörd 2003 medan ytterligare några hektar fick skördas separat då de rökskadats. Förlusten mätt i volym motsvarade ungefär det som vildsvinen, som kraftigt förökade sig under 90-talet, åt upp varje år – 2003 åt de däremot inte upp något alls eftersom skogarna runt gården brann ner varmed vildsvinen, och andra fyrfotingar, tog det säkra före det osäkra och flyttade till skogstätare trakter.
Det var nu inte bara södra Frankrike som upplevde en ovanligt varm och torr sommar 2003. Det gällde även stora delar av Europa och inte minst övriga Frankrike, där så många åldingar dog av värmeslag att president Chirac ville att fransmännen hädanefter skulle arbeta gratis Annandag Pingst så att staten kunde skänka lönerna från den dagen till äldrevården och då framförallt till nya klimatanläggningar (detta resulterade snart i att var och en fick välja om den villa arbeta gratis på Annandagen eller om den hellre var ledig och idag verkar de flesta arbeta för egen räkning). I trakterna av det normalt tämligen gröna Grenoble såg det ut som en skogsbrand dragit fram i slutet av augusti men det var ”bara” torkans effekter som stod att utläsa i de kala träden och det brända gräset.
I södra Frankrike, där vi är vana vid den här typen av år – låt vara att 03 var extremt på många sätt – hade vi lättare att hantera situationen. Samtidigt gällde för den som ville optimera kvaliteten att snabbt läsa av året och följa naturens nycker. För egen del kände jag tidigt att förutsatt att stockarna inte skulle stänga ner sig – risken var mindre på våra båda gårdar där vi arbetade utan kvävegödning och med låga skördeuttag – så skulle vi korta ner macerationstiderna och bejaka årets lätt svulstiga sidor. Sagt och gjort.
Vitvinerna blev sådär. Ganska självklart. Vi hade förvisso kunnat panga på med syra-tillsatser men det resulterar allt som oftast i att vinerna upplevs som enklare än de egentligen är alternativt som obalanserade. Istället bejakade vi det svulstiga också här och fick fram ett antal ganska maffiga vitingar som var okej utan att ha syran för ett riktigt långt liv. Ett trick man alltid kan arbeta med är att hantera den naturliga koldioxiden som uppstår under jäsningen och låta mer av den vara kvar vid buteljeringen, varmed vinet också upplevs som friskare. Självklart blockerade vi också den malolaktiska jäsningen.
Rödvinerna blev genomgående riktigt bra. Mer Nya världen kanske än europeiska ibland, detta i och med att vi på UC Davis-vis arbetade med övermogna aromer, till detta nödda och tvungna. Ganska kul. Ett vin som ”Carbase”, gjort på ren carignan på Château d’Esclans, blev riktigt mumsigt men tappade det mesta av sin unicitet (svarta vinbär med lingontopp och en rejäl syraskjuts) och det var påtagligt hur lika varandra – inom rimliga gränser – de tre endruvsvinerna på Château d’Esclans blev (Carbase, Mourbase och Grebase). Övermognaden gjorde dem rundare och mumsigare men också mindre personliga och spännande och mindre intressanta att kombinera med mat.
På Domaine Rabiega, där eländesåret 2002 var enda gången jag fick ta det drastiska och nedslående beslutet att inte göra någon röd Clos Dière, kastade jag mig girigt över 2003 – äntligen en röd Clos Dière igen! Det året som föreföll och fortsatt förefaller mig mest likt 03 var och är 1990. Slutresultaten 90 och 03 kom därför föga förvånande att påminna om varandra och lika nöjd som jag var 90 var jag 03. Tack vare det strama 89 och det synnerligen svala 02 fick båda åren med sig en släng av det som det egna året inte innehöll. (89 och 90 följde för övrigt på två nederbördsrika år, där 87 dessutom var ganska svalt.)