Coolaste författarnamnet, Harper Lee. Om vi får tro den officiella historieskrivningen är ”Ställ ut en väktare” (”Go Set a Watchman”) ett utkast till ”Dödssynden” (”To Kill a Mockingbird”). Lee skrev alltså den här sin andra roman först, blev inte nöjd, skrev ”Dödssynden”, gav ut den cirka 1960, fick Pulitzerpriset och mycket, mycket annat, och boken blev film och fick Oscar, och sedan gav hon inte ut något förrän 2015, året före sin död, då ”Ställ ut en väktare” kom. Den lilla livstid som ligger mellan böckerna hjälpte Lee andra att skriva böcker, Truman Capote till exempel, och vem vet, kanske skrev hon något under pseudonym också?
Det som talar mot det sista är att medan ”Dödssynden” fungerar fullt ut – det hurtiga greppet med att beskriva de rasistiskt betingade orättvisorna och övergreppen i Södern genom ett barns oskyldiga och färgblinda ögon – blir ”Ställ ut en väktare” en slags halvhurtig ”Sickan Karlsson och Olle Söderblom i Södern” och det greppet övertygar inte, och det hjälper inte att Lee fördomsfritt och avslöjande tar upp frågor som då var brännheta och än idag är synnerligen aktuella. Då och då glimrar det till om kvinnans roll, om de svartas situation, den spirande medborgarrättsrörelsen, periferins förhållande till centralmakten och dotterns frigörelse från fadern. Men det räcker inte för att det här ska vara en riktigt bra bok. Det visste nog Lee, och därför gav hon ut hellre ut ”Dödssynden” på sin tid. Varför hon gav ut den här? Tja, många, inklusive undertecknad, ville så klart hemskt gärna läsa den, och det, läsa den, måste givetvis varje litteraturintresserad människa göra.
Lynyrd Skynyrd.
Harper Lee: Ställ ut en väktare
2
Så här heter det i releasen som förkunnar bokens essens och existens:
Skälet till att jag undan för undan ändrade på stavningen var att det finns så många vinfreakar som vill vara något de inte är, de lägger all möda i världen på att med petimäterfingret i luften tillrättavisa så snart de kan, i syfte, förstås, att hävda sig själva. Så, hur stavades nu Clos Dière? Jo, först Clos d’Ière, sedan Clos D’Ière och därefter Clos Dière. Vilket gav många tillfällen att vifta med det meningslöst tillrättavisande fingret för den som ville tro sig veta något andra inte hade koll på, varmed vårt vin kom att bli en varumärkesbyggande diskussion.
Clos Dière cuvée I gjordes för att drickas tidigast efter tio år och gärna efter 20, och det fungerade/r bra. Idag är utmärkta årgången 1990 fortsatt okej (låt vara att enstaka flaskor kan vara lite trötta), det svåra året 1991 håller också. Någon 92 har jag inte provat på länge, men 93:orna och senare årgångar bör alla vara okej. 1999 testade jag i samband med en provning i Stockholm i vintras, då var vinet långt ifrån trött men inne i en knepig vändning, hade jag en 99:a i källaren skulle jag låta den ligga ett par år till. Årgången 2000 är utmärkt idag, men håller länge än. 01, 03 och 04, de tre sista åren jag gjorde Clos Dière, eller Clos Diére cuvée I som det hette t o m 2001, är samtliga i utmärkt skick idag, bedömer rent av att 03 och 04 är lite unga. Notera att 03 och 04 försågs med svarta etiketter, som var avsedda att bli framtiden för Clos Dière, av detta blev det dock intet så ni som sitter på de där åren har kanske rent av lite samlarvärde i etiketterna.
Framgångarna för cuvée I var exempellösa. Trea i ”Olympiade du vin” före storheter som Penfold’s Grange, Jaboulet, Guigal och så gott som alla andra värda att nämnas (vill minnas att Chave var den enda av världens stora som saknades), enda ”Trophé” som någonsin delats ut i Vinalies, 19,5/20 poäng av Clive Coates i Vine, 19/20 flera gånger i franska sommelierernas vinguide ”Fleurys”, toppnoteringar (ibland full pott) i Revue du Vin de France, Wine Magazine, Decanter, Wijnpress och på många andra håll.
