För några år sedan konsumerades mestadels kraftigt färgat, obalanserat och rustikt rosévin i Sverige. Alltsomoftast var det orent. Sällan eller aldrig från Provence. Några av oss menade att allt detta var aningen pinsamt. Vi ropade efter mer Provence, ljusare färg och bättre balans. Nu har vi fått vad vi tål. Så gott som allt som säljs i Sverige idag är ljust och allt som oftast från Provence. Men hur kul är vinerna? Egentligen?
Patetiskt vanligt är att folk fått för sig att ett rosévins kvalitet sitter i färgen. Andra går på det där producentsnacket om att ”det svåraste som finns är att göra rosé! man måste pricka färgen exakt, och det är svårt!”. Snickesnack och dumheter.
1.Rosévinets kvalitet sitter i dess doft och framförallt dess smak. Det finns utomordentliga roséviner, och motsatsen, i alla tänkbara rosa nyanser.
2.En hyggligt begåvad önolog, vinmakare eller klåpare kan få till vilken nyans den vill på ett rosévin.
3.Bortsett från att man enkelt kan styra urlakningen/färgsättningen både i press och tank kan man alltid fixa till en färg som gått snett.
Låt oss anta att jag vill ha ett skalurlakat rosévins smak och kropp men en ljus färg, vad gör jag då? Tja, jag kan köra aktivt kol i pressen, eller i tanken, jag kan svavla hårt och jag kan blanda i vitt vin. Till exempel. Vill jag å andra sidan ha lite mer färg ity mitt direktpressade rosévin blev alldeles vitt, ja då kör jag bara i lite rödvin. Tillåtet? Bevisa att jag gjort det!
Idag säger än den ene än den andre att den var först med rosévin på ekfat. Hm, de flesta tycks glömma att man i Rioja gjort rosévin på det viset i ett sekel eller så – till exempel fann jag min inspiration till Chateau d’Esclans ”Rochêne” (ekfatslagrat rosé från Château d’Esclans, känns det igen?) från Marquez de Murrietas då nedlagda rosé (senaste, möjligen för evigt sista, årgången var 1987, vi började med Rochêne långt senare, 1995 eller så). Med andra ord inget nytt under solen där.
Vad så med alla dessa ljusa roséviner med grapefrukt, i förekommande fall blodgrapefrukt, i doft och smak? Tja, det är i första hand ett verk av den utvalda jäststammen. Inget fel i det, men en aning skrattretande när folk tillskriver druvor och ursprung det uttrycket i doft och smak.
En annan sak de flesta av de här ljusa, inte särskilt smakrika vinerna har gemensamt är den höga halten av både totalt och fritt svavel. Den som är känslig känner det i såväl doft som smak, den mindre känslige reagerar omedvetet, kanske på beskan, kanske på att doften är väl stereotyp.
Sist men inte minst är det befriande med en egen blogg där man både kan mansplaina och gnälla bittert utan att bli avbruten. Låt vara att viss smolk i glädjebägaren är insikten om att det i grund och botten är så att massan får vad massan vill ha och det oavsett om det sitter några och vet bättre på gubb- och kärringhyllan.
Jam!
Det som talar mot det sista är att medan ”Dödssynden” fungerar fullt ut – det hurtiga greppet med att beskriva de rasistiskt betingade orättvisorna och övergreppen i Södern genom ett barns oskyldiga och färgblinda ögon – blir ”Ställ ut en väktare” en slags halvhurtig ”Sickan Karlsson och Olle Söderblom i Södern” och det greppet övertygar inte, och det hjälper inte att Lee fördomsfritt och avslöjande tar upp frågor som då var brännheta och än idag är synnerligen aktuella. Då och då glimrar det till om kvinnans roll, om de svartas situation, den spirande medborgarrättsrörelsen, periferins förhållande till centralmakten och dotterns frigörelse från fadern. Men det räcker inte för att det här ska vara en riktigt bra bok. Det visste nog Lee, och därför gav hon ut hellre ut ”Dödssynden” på sin tid. Varför hon gav ut 
Så här heter det i releasen som förkunnar bokens essens och existens:
Skälet till att jag undan för undan ändrade på stavningen var att det finns så många vinfreakar som vill vara något de inte är, de lägger all möda i världen på att med petimäterfingret i luften tillrättavisa så snart de kan, i syfte, förstås, att hävda sig själva. Så, hur stavades nu Clos Dière? Jo, först Clos d’Ière, sedan Clos D’Ière och därefter Clos Dière. Vilket gav många tillfällen att vifta med det meningslöst tillrättavisande fingret för den som ville tro sig veta något andra inte hade koll på, varmed vårt vin kom att bli en varumärkesbyggande diskussion.
Clos Dière cuvée I gjordes för att drickas tidigast efter tio år och gärna efter 20, och det fungerade/r bra. Idag är utmärkta årgången 1990 fortsatt okej (låt vara att enstaka flaskor kan vara lite trötta), det svåra året 1991 håller också. Någon 92 har jag inte provat på länge, men 93:orna och senare årgångar bör alla vara okej. 1999 testade jag i samband med en provning i Stockholm i vintras, då var vinet långt ifrån trött men inne i en knepig vändning, hade jag en 99:a i källaren skulle jag låta den ligga ett par år till. Årgången 2000 är utmärkt idag, men håller länge än. 01, 03 och 04, de tre sista åren jag gjorde Clos Dière, eller Clos Diére cuvée I som det hette t o m 2001, är samtliga i utmärkt skick idag, bedömer rent av att 03 och 04 är lite unga. Notera att 03 och 04 försågs med svarta etiketter, som var avsedda att bli framtiden för Clos Dière, av detta blev det dock intet så ni som sitter på de där åren har kanske rent av lite samlarvärde i etiketterna.
Framgångarna för cuvée I var exempellösa. Trea i ”Olympiade du vin” före storheter som Penfold’s Grange, Jaboulet, Guigal och så gott som alla andra värda att nämnas (vill minnas att Chave var den enda av världens stora som saknades), enda ”Trophé” som någonsin delats ut i Vinalies, 19,5/20 poäng av Clive Coates i Vine, 19/20 flera gånger i franska sommelierernas vinguide ”Fleurys”, toppnoteringar (ibland full pott) i Revue du Vin de France, Wine Magazine, Decanter, Wijnpress och på många andra håll.
