I år har Chablis drabbats av hagel, frost och sedan hagel igen. Den senaste omgången, i förra veckan, ödelade stora delar av odlingarna. Resultatet är kraftigt minskad skörd i år och problem långt framöver för de enskilda odlarna – kanske rent av konkurs. Här får du veta vad du kan göra för att hjälpa till.
Under de 18 år jag ansvarade för en eller flera gårdar som vore de mina egna, drabbades vi bara av rejält hagel en gång, 2002. Dessförinnan hade vi förvisso fått vår beskärda del av de ilskna iskulorna, men aldrig under växtsäsongen. Vår vinverksamhet 2002 bestod av tre grenar: Prestigegården Domaine Rabiega/Clos Dière, betydligt större Château d’Esclans och vinhandelshuset Rabiega Negociant. Den stora volymen låg i vinhandelshuset, med export till drygt dussinet länder. Allt detta tillhörde en stor, stark koncern, Vin&Sprit AB, så tryggheten fanns där, men utan den eller utan volymen i Rabiega Negociant, hade lilla Rabiega/Clos Dière kunnat gå i konkurs i samband med det där haglet. Resultatet var nämligen att vi inte kunde göra Clos Dière det året – allt fick klassas ner till en mindre mängd av andra-vinet Domaine Rabiega och som sådant säljas till lägre priser. Effekten i kassan var påtaglig. Dessutom hade vi att hantera ett antal hagelskadade stockar de kommande åren.
Clotilde Davenne
När nu halvsmå/halvstora producenter, som Clotilde Davenne i Chablis, drabbas, har de inte den där stora koncernen i ryggen. Inte heller har de ett lönsamt vinhandelshus att falla tillbaka på. De är i händerna på sina banker och i viss mån på oss konsumenter och vinvänner. Det vi kan göra är att om ett eller två år komma ihåg varför de höjer sina priser.
Dessvärre tycker de flesta att det räcker med att fälla en tår när en vinbonde drabbas av frost och att gilla ett upprop på Facebook om att de är beredda att betala en krona mer för mjölken så mjölkbonden får en drägligare tillvaro. När det väl kommer till kritan, och det står en billigare produkt vid sidan om i butikens hylla eller då vinkritikern tyckt att vinet numer bara är prisvärt inte fynd, är inte motivationen att bidra lika stor.
Vad det gäller just Clotilde Davenne drabbades hon, i likhet med många andra i Chablis och andra delar av Bourgogne, svårt även 2013. En följd av det har vi i Sverige sett i en prishöjning på nästan 25 procent för hennes Bourgogne Blanc. Att vi just nu kan njuta av hennes bästa version av vinet någonsin, årgången 2014, har hjälpt föga. Istället för att stötta den här lilla, kämpande vinbonden har många tidigare köpare vänt henne ryggen med påföljd av vinet nu bara finns i hälften så många butiker som tidigare och så gott som helt försvunnit från så kallade ”standardbutiker”. Förra veckans hagel kan innebära att vinet om några år försvinner helt från de svenska hyllorna.
Nu finns det inget skäl för oss konsumenter att springa och köpa undermåliga produkter för att stötta ledsna vinbönder, däremot har alla vi stora vinvänner ett ansvar att följa de bästa producenterna också i motgång. Vi vet att sådana som Clotilde aldrig släpper ut skräp på marknaden, kort sagt är hon lojal med sina fans, frågan är hur lojala vi är med henne och andra beundransvärda vinbönder?
Så två stilla 75:or, en 1990 Corton-Charlemagne ”Bonneau du Martray” – ett seriöst och kraftfullt vin från den breda årgången 90 och med tanke på det fin balans, gott idag – och en 1985 Montrachet ”Marquis de Laguiche”, som jag vill minnas släpptes i Sverige på den tiden er utsände i de monopolitiska vinprovningarnas seriösa allrum presenterade nyhetssläppen för landets vinskribenter då den nyss nämnde under något år var en av två ansvariga för de då tämligen nya ”journalistprovningarna” i Sverige, det var ett väldigt hallå då, det var ju Marquis de Laguiche, men så himla bra är det inte, ganska klumpigt och överblåst, dessutom trött redan nu.
Har precis varit i Rioja och testat av de nya årgångarna som kommer släppas av Rioja Bordón och Viña Soledad om ett par månader. Hur står sig det nya jämfört med de årgångar som det senaste halvåret charmat oss så till den milda grad här i Sverige att de tagit slut snabbare än tänkt? Ja, det den förvetne kan göra är att läsa vidare ity i de kommande styckena kommer flera stora avslöjanden.
1.
Som ett direkt resultat av Browns smartness har er utsände i de slipade soppapåspikkockarnas recyklerade och lätt igenkänningsbara grytor bestämt sig för att ge ut den 
En del har kanske mer sådär en passant funderat över det genialiska i att sno titeln ”Judgement of Paris” från de gamla grekiska sagorna och mer närvarande över om det nog inte trots allt var något fuffens med den där provningen. Tja, till att börja med är sällan vinprovare hälften så bra som de själva tror, och om de får prova mer mogna och/eller välutvecklade saker jämsides med mer strama och eleganta varianter springer majoriteten på det lättillgängliga – det är för övrigt det som förklarar att väl mogna år alltid hyllas i sin ungdom, som nu 2015 (vilket, märk väl, inte alltid är fel). Det som hände 1976 var att utmärkta viner från USA med en mer tillgänglig sida ställdes mot purunga, mer svårspelade godingar från bland annat Bordeaux.
Juryn bestod av allt från provare som kunde det här med elegans, grundkvalitet och potential, sådana som trodde att de kunde det och sådana som varken kunde eller hade lust att kunna. Inte så konstigt att USA vann, i så väl röda som vita klassen. En del jury-medlemmar försökte ändra sina betyg i efterhand och flera menade att allt inte gått rätt till. Dumheter. Det är så det blir det när man vill vara något man inte är.
Idag, då vinvärlden krympt och mognat, är det inte så konstigt att det som skedde 1976 i Paris skedde, och det är inte konstigt att jänkare och andra emellanåt vinner över de fantastiska referenserna från Frankrike. Avseende de internationella domarpanelerna vill er utsände i de inte alltid helt pålitliga bedömarnas grumliga synvinklar säga, att, utifrån 30 års vana av internationellt jury-arbete (
Judgement of Paris 1976, 40 år sedan i år. Vann på den vita sidan gjorde Chateau Montelena Chardonnay 1973. För er som är nyfikna på det här vinet så finns det i Sverige – i en yngre upplaga, sagt till er som är tappade bakom en vagn – och inte nog med det, här finns även den röda varianten av Montelena. Båda gjorda i samma med dagens mått mätt strama stil som då – Chateau Montelena är en av får producenter som aldrig fallit in i powerskolan. Vinerna:
Rosé