Ett snudd på 40 år gammalt vitvin från Bordeaux, från ett slott som inte är alltför känt för sina kvalitetsviner och med en nivå just under halsen, ett vin som hamnat i källaren via en gåva, det kan väl inte vara något att hänga i julgranen? Snarare något att hälla i såsen. Drog således det här vinet när Hustrun var i behov av ett vin att hälla i en risotto. Ville ändå prova det förmodat odrickbara vinet.
Inledningen ovan kan nog förleda läsaren att tro, att vinet var fullt drickbart och det är alldeles riktigt: vinet var fullt drickbart. Vackert gyllengult och moget, förstås, men med en oerhört läcker mognad, där naturkorken på intet vis störde upplevelsen och där en underbar nötig karaktär dominerade både lukt och smak. Lägg till detta en fin syra och en lång, ren, nötig eftersmak och ett uns konserverad ananas. Ett fantastiskt vin att sitta och kontemplera över. Lite knepigare i matsammanhang, men rent spontant fungerar det säkert bra med en kantarelltoast, till exempel.
Var tvungen att kolla upp vinet och priset. 160 €, visade det sig. Lite dyrt men inte obegripligt högt om producenten hajpats, tänkte jag och upptäckte ungefär samtidigt att 160€ var priset för en låda om tolv flaskor. Vet egentligen ingenting om slottet och dess viner, men helt klart måste deras vita 87:a ha varit ett veritabelt fynd när det begav sig. Frågan är hur vinerna är idag. Kan vara värt att kolla upp. Själv ser jag fram emot Hustruns Thieuley-risotto.