Söndag

Saker som världen behöver mer av: muslimer och judar, arm i arm, i en ring runt en synagoga.

Saker som världen behöver mindre av: samvetslösa och giriga banker, som istället för att fungera som infrastruktur och smörjmedel i samhället ser om sitt eget hus och premierar inkompetenta tjänstemän med kundernas pengar.

Saker som vi kan behöva just nu: ett guld i sprinten och höra Brigitte sjunga om en fin söndag.Brigitte

Jeg er dansk

Samhället och därmed vi har ett ansvar att eliminera grogrunden för fanatism. Att ge alla ett värde.

Med det sagt kan man konstatera att de terrorister som just nu ansätter det demokratiska och öppna samhället har mycket gemensamt med nazismens förbrytare och bör ses i detDannebrogen nattsvarta ljuset. De strävar efter ett odemokratiskt samhälle med censur där den enskilde icke göre sig besvär utan bara har att följa Ledarens ord, i ond antisemitisk ordning vill de utrota judarna och med dem alla andra otrogna och därmed värdelösa människor, de skapar sin egen sanning, de mördar beredvilligt och bestialiskt och de är bra på propaganda.

Till skillnad från nazismens mördarpack, som valde att sätta upp en enorm krigsmaskin och låta den rulla ut över världen, har vår samtids mördarsekter tagit intryck av krigsteoretiker som Vo Nguyen Giap, Mao Tse TungSun Zi och Carlos Marighella. De vetDannebrogen att enda sättet att besegra en övermäktig fiende är att vara uthållig och att genom tillfälliga attacker, som kan vara och oftast också är tillfälliga förluster, skapa oro i ledet så att fler från andra sidan kommer över till dig medan åter andra till slut inte orkar och bara vill få ett slut på eländet. Ju mer ditt dåd uppmärksammas och ju fler repressiva åtgärder det leder till desto bättre har du lyckats. Terrorn som teater. I syfte att få motståndaren att ge upp.

Det är alltså också viktigt att samhället och därmed vi inte viker undan för attackerna på det öppna samhället, att vi inte låter oss skrämmas eller hetsas till ett oöverlagt agerande som att inskränka vår frihet eller skuldbelägga enskilda grupper. Att vi är uthålliga. Gasoline.

Vinkonsumenten stöttar utsugning? & The Jam

Rubriken är egentligen mer ett konstaterande än en fråga. Det finns inget som tyder på att svensken via sitt vinval stöttar den på många håll pågående kampen för basala rättigheter ute i världen. Eller att den tar ställning mot utsugning och förtryck.

Mest påtagligt hos oss är fallet med den bästsäljande, sydafrikanska producent som vid upprepade tillfällen hängts ut i media. Redan 2010 gjorde Rapport ett inslag om missförhållanden på många vingårdar i Sydafrika. Medan en ansvarig importör sade sig ”välkomna att missförhållandena uppdagades” brydde sig inte särskilt många konsumenter. Och knappast heller importören ifråga. Kommentaren var den självklara, även för den som eventuellt inte gått på medieträning.

Genom åren har sedan diverse rop på hjälp och upprörda rapporter kommit till Sverige utan att göra något avtryck. Sommaren 2013 brände det dock till lite igen. DN skrev ett par artiklar sedan ”vinarbetare i ett brev till Systembolaget varnat för missförhållanden”. På en av vingårdarna, kopplad till den ovan nämnda producenten, fick sex personer sparken efter att ha deltagit i fackliga protester. I en annan artikel i DN från 2013 kan vi läsa om löner man inte kan leva på, långa arbetsdagar och fackmedlemmar som förföljs och hotas.

Systembolaget införde 2012 en uppförandekod. Vid uppföljningar av denna fann monopolet avvikelser från koden hos alla kontrollerade företag. Felaktig övertidsersättning och avsaknad av regler för hälsa och säkerhet var vanligt. Trots detta var Systembolagets ansvariga person positiv då ”det visar att riktlinjerna gör skillnad, eftersom vi upptäcker bristerna”.

I samma artikel berättar fackförbundsmannen Karel Swart att han inte ser någon skillnad alls. Den enda stora förändringen på senare år är den löneförhöjning från 46 till 70 kronor om dagen som kom till efter en lång och bitvis våldsam facklig kamp. För att balansera de ökade kostnaderna började många vinproducenter ta mer betalt för bostäder och el för dem som bodde på gårdarna och ökade transportkostnaderna för dem som inte gjorde det. Att höja priset på produkterna eller effektivisera organisationen var, uppenbarligen, för de flesta ingen option.

Vad sa då den svenska importören? Företaget som ovan hänsyftats på hade nu bytt importör och den nya importören svarade ungefär som den första ”i (våra) ögon är en bojkott det sämsta alternativet, vi ska vara på plats och arbeta långsiktigt för att förbättra villkoren”.

Vad har då hänt sedan sommaren 2013 annat än att en del producenter tagit tillbaka de fattiga arbetarnas nyvunna löneseger? Jo, i december 2014, cirka ett och ett halvt år efter DN:s artiklar och tre – fyra år efter Rapports reportage anmälde facket CSAAWU en vingårdschef för att dels ha kört iväg en facklig representant som hade rätt att vid tillfället befinna sig på gården för ett möte, dels ha hotat och tagit stryptag på en anställd som bjudit in den facklige representanten till vingården – efter arbetstid och i enlighet med gällande regler. Det unika med det här fallet är att det kommit inte bara till en polisanmälan utan att det också hamnat i domstol. Såvitt vinfierat kunnat förstå har dock domstolsförhandlingar skjutits upp två gånger i år.

Anmärkningsvärt är att det bästsäljande företaget på papperet ser okej ut. Det har kontrollerats av Systembolaget och har ställt sig positivt till monopolets uppförandekod. Det är också medlem i WIETA Agricultural Ethical Trade Initiative (läs här).

Kontentan av det ovan sagda är rimligtvis att producenter som år 2014 fortfarande betraktar sina arbetare som egendom kommer undan med det trots att de på papperet inte borde kunna göra det. Kort sagt är avståndet stort mellan ord och handling. Samma sak gäller förhållandet till till exempel svenska importörer och det svenska monopolet. Alla försöker lagom och alla säger fina saker. Men inte mycket sker.

Som vanligt ligger saken i konsumentens händer.

Ytterligare en tragisk sida med de där förkastliga arbetsgivarna i Sydafrika och alla andra som också tjänar pengar på eländet utan att på riktigt göra något åt det är att det skadar de seriösa producenternas image. Sydafrikanskt vin är inte dåligt. Eller fel. Och lika mycket som det gäller att sätta åt de dåliga handlar det om att stötta de goda.

Det är inte vinifierats sak att dra gränsen mellan de där goda och de om inte onda så i vart fall anakronistiska och eventuellt också giriga producenterna, det borde däremot någon annan göra, kanske en konsumentupplysande tidning som Råd & Rön. Konsumenten behöver den hjälpen för att veta vilka sydafrikanska och andra viner den ska bojkotta.

Vad gäller vinskribenterna lär knappast någon göra det där reportage, eller få betalt av någon för att göra det. Däremot kan de utifrån vad de själva bör ha koll på undvika att ens nämna produkter från producenter som inte på ett solklart sätt har rena händer. The Jam.

Sveriges samarbete med Badawis pryglare ska… fördjupas?

En gång i tiden var det skamligt och rent av omöjligt att öppet tillstå att Sverige verkade i diktaturer och samarbetade med förtryckarregimer. Låt vara att så i alla fall skedde, men det låg något av ett anständighetens skimmer över de där offentliga lögnerna, och det var omöjligt för ett företag att öppet säga att det, till exempel, verkade i apartheidens Sydafrika. Idag är vi långt från det scenariot. Nu försöker ingen dölja vad de håller på med och svenska företag mutar mer än på mycket länge samtidigt som regeringarna tyst, eller som nu öppet, ger sitt stöd.

I dagens DN kan vi dels läsa om läkaren och krönikören Patrick Pelloux, dels om Mikael Damberg. Pelloux är okänd i Sverige, men desto mer känd i Frankrike. Under den bokstavligen mördande värmeböljan 2003 slog han larm och fick upp fransmännens ögon för hur illa det var ställt inom åldringsvården, där gamlingar dog en masse i värmen. Han intervjuas i dagens DN med anledning av att flera av hans vänner dog i attacken på Charlie Hebdo och att han var en av de första som var på plats efter attacken (läs gärna den intervjun, finns här). Han säger bland annat ”Ta Qatar till exempel. Nu får det vara nog! Länder som Qatar kan inte fortsätta att å ena sidan ordna sportevenemang och köpa klubbar och å den andra sidan ge pengar till terrorism – eller åtminstone tolerera terrorism bland grupper där de har inflytande. Och vi i Europa måste sätta ned foten. Olje- och gaspengar är inte allt. Vi har värderingar att försvara,”

Ställ mot detta intervjun med Damberg (läs här). Han försvarar att regeringen nu lägger om sin exportstrategi (”sin”?). Flera av länderna som ska prioriteras är ökända diktaturer som Saudiarabien och Qatar. I likhet med alla andra som tjänar pengar på förtryck eller att handla med förtryckare säger Damberg att ”vi ser handel och kontakter som ett sätt att lyfta frågor som brott mot de mänskliga rättigheterna”. Han tillägger att ”för många svenska företag som vill vara på de här svåra marknaderna är det en förutsättning att de faktiskt får hjälp och stöd med hur de ska agera för att inte hamna fel.”

Intressant vore att höra Damberg eller någon av hans företrädare ge ett enda exempel där det går att påvisa att handel med låt säga Saudiarabien eller Qatar medfört något gott. En enda sak. Bortsett från klirr i den egna kassan.

Möjligen resonerar man som så att export till Saudiarabien skapar arbetstillfällen och välstånd i Sverige. Det kan stämma. Möjligen känner sig dock någon obekväm med att ta ett jobb som i grunden bygger på att medmänniskor förtrycks eller att ta del av ett välstånd baserat på en regim som pryglar, stenar och hugger händerna av folk?

Sanningen är att Sveriges nuvarande regering i likhet med så många andra regeringar och oppositionspartier och företag och ekorrar i företagens hjul rapar upp det där med att ”det sämsta vi kan göra nu är att dra oss ur” och liknande trams samtidigt som de i själv verket snarast bidrar till att de förtryckande mekanismerna sitter kvar vid makten och att enskilda familjer ännu år 2015 kan driva länder som vore de deras personliga egendom och folket deras trälar, folk de har rätt att prygla om de uttrycker tvivel över furstens gudsgivna makt. Helt klart kommer inte Damberg & kompanis insatser att hjälpa Raif Badawi eller hindra prinsfamiljernas dubbelspel och pengatransfereringar till terroristerna och deras vänner.

Men det har väl alltid varit så att den som tror sig kunna bli rik på kuppen lätt slänger alla frihetliga och solidariska värderingar över bord i sin jakt på den egna lyckan. Freedom.

Det här är Je suis Charlie

Je suis Charlie” är en spontan yttring för det öppna samhället, det fria ordet och demokratin. Punkt slut.

Den som stödjer ”Je suis Charlie” tycker nödvändigtvis inte att det är okej att på ett smaklöst och respektlöst vis driva med allt och det är fullständigt onödigt att försöka framställa det på det viset. Faktum är att det inte ens innebär att den som står bakom parollen tycker om, eller ens läser, Charlie Hebdo. Inte heller har den spontana yttringen ”Je suis Charlie” något att göra med den allt annat än spontana elefanternas dans i främsta ledet på den spontana folkmarschen i Paris – nämnda dans förtar för övrigt inte heller kraften i folkets manifestation.

I sociala medier förekommer vredesutbrott i stil med att attacken på Charie Hedbo inget hade att göra med det öppna samhället utan alla krig som ”Väst” för på olika håll i världen. De utbrotten hade kunnat tillmätas visst värde om attacken varit riktad mot en militärförläggning.

Direkt destruktivt är att förringa massakern i Paris genom att hänvisa till att fler har dödats i Nigeria, Kongo och både här och där inte bara i år utan också idag, i skrivande stund; att merparten av världens nyhetsförmedlare i allmänhet och ”våra” i synnerhet inte ger det ständigt pågående barbariet i världen mer uppmärksamhet gör inte det som skedde i Paris mindre upprörande och ytterst är det allra mest upprörande från det här perspektivet att nyhetskonsumenten i gemen i ”Väst” är måttligt intresserad av situationen i Nigeria och Kongo och det är skälet till att så lite rapporteras om detta.

Skördeoffer & barbariet

Den vakne HR:en har upptäckt att sedan några dagar går det att ladda ner er utsändes i de sökande skriftställarnas lika versala som gemena värld roman ”Skördeoffer” genom att klicka på bokens omslag härintill. Gör gärna det och läs boken. Nedan en liten snutt ur ”Skördeoffer”. I boken är det en text skriven av en av romanfigurerna och heter ”Natt i Nimes”, men den titulerades ursprungligen ”Natt i Eskilstuna”. Jag skrev den någon gång kring sekelskiftet och att det blev just Eskilstuna beror på att en person vid den här tiden utan anledning slagits ihjäl mellan restaurangen och hotellet (se texten). Möjligen undrar någon över stiländringen mellan del 1 och del 2 och den kanske lite originella interpunkteringen i del 2 och varför allt blir så läbbigt. Sådant är lättare att ta till sig för den som läser hela boken, som är skriven i flera olika stilar, exakt vad som inspirerats av vad är upp till läsaren att fundera över, men en ledtråd till del 2 nedan är Antonio Lobo Antunes. Att jag väljer att lägga ut just den här textsnutten som en aptitretare är förra bloggposten ”Vårt & talmannens gemensamma ansvar för det öppna samhället”.skördeoffer_250jpg

Natt i Eskilstuna del 1

När jag var i Eskilstuna härom veckan och var på väg till hotellet från restaurangen där jag ätit, stötte jag ihop med ett par ynglingar som frågade om jag hade en cigarett. ”Nja, vill du verkligen ha en cigarett eller är du ute efter en orsak för att slå ner mig eller är det här likväl början på misshandeln?” frågade jag den gänglige och ljushårige ynglingen som bett om ett rökverk. Han tittade på mig som om jag inte var klok, eller så där ni vet, som folk gör för att få någon att inse att han eller hon är särdeles dum i huvudet; han lät underkäken hänga ner samtidigt som han grimaserade lite med det övriga ansiktet och blängde med stora ögon så att han såg ut som en spegelbild av hur jag rimligen såg ut om jag var dum i huvudet enligt hans sätt att se på saken. ”Är du dum i huvudet, eller va?” frågade han sedan. ”Nja”, svarade jag, ”det är bara det att när jag var ung brukade jag gå omkring och slå ner folk och det kunde börja med att jag gick rakt på någon och stötte till denne någon i förhoppningen att han skulle vända sig om och se arg ut eller ändå bättre säga något adekvat, vilket snabbt skulle ge mig den sista lilla adrenalinkicken som jag behövde för att fullt ut kunna njuta av det förestående skådespelet och för att jag skulle bli hundraprocentigt effektiv i min våldsutövning, eller så trillade personen nästan omkull och just då han tittade upp med förvånade ögon kunde jag ursinnigt skrika ’se dig för för helvete’ och sannolikt också lägga till honom på direkten eller så gick jag fram och frågade efter en cigarett, förhoppningsvis rökte inte dumhuvudet eller ändå bättre: han sade ’nej, det får du inte’, eller, vilket var sämre: ’ja visst’, men oavsett vad han sade så var det ett skäl att nita den fan för om han till exempel sade ’ja visst’ så skulle han ha pack för att han försökte få mig att röka ihjäl mig, och allt det där var ju bara en fråga om att ladda upp det rätta adrenalinet, eller hur?”

Så mycket mer blev inte sagt om detta för nästa steg i Eskilstuna blev att den gänglige och ljushårige ynglingen laddade av en knogjärnsförsedd vänster mot min käke, som gick av, det kände jag alldeles tydligt. ”Det var tur för dig”, försökte jag mumla fram, ” att du hade ett knogjärn, för du vet väl att det är vansinnigt dumt att slå med bar knytnäve mot en haka; hakan är så hård att man lätt skadar handen. Har man inget knogjärn är det bättre att skalla, slå med armbågen, sparka eller slå med handen mot någon annan del av kroppen, men det vet du väl eftersom du hade knogjärn?” Och jag funderade på det där med adrenalinet därför att hela situationen var fånig. Fylld av adrenalin hade jag misshandlat en massa typer, men någonstans på vägen tog adrenalinet slut och är man inte laddad med adrenalin får man alltid stryk. Och så var det nu: jag var garanterat större och säkert även starkare och snabbare än de båda, rimligtvis hade jag bättre teknik också till följd av alla slagsmål jag varit inblandad i, men om man inte är adrenalinspäckad gör slagen ont, man reflekterar för mycket och man anfaller inte i blint ursinne. Det är alltid det som avgör bataljen. ”Det här känns lite djävligt”, sluddrade jag, ”därför att jag har inget adrenalin i kroppen, det gör alltså ont, jag är rädd får man väl säga och jag har ingen lust att slåss, medan ni har ett jätteövertag, därför att ni är inte bara likgiltiga inför detta mitt armod: ni är adrenalinspäckade och ni njuter av detta, kort sagt är ni närmast oövervinneliga just nu.”

Och med det var det slutpratat. Den andre ynglingen, den lite kortare och kraftigare med mörkbrunt hår, drog ett järnrör i mitt huvud och det träffade så illa att jag dog.

Natt i Eskilstuna del 2

Jag vaknade upp i en krypta, damm, jord, smuts och spindelväv klamrade sig fast vid väggarna, i taket, i hörnen, mer jord på golvet, kistor lite varstans, i sten, i trä, på jordgolvet eller stenfundament, slem och avfall och förmultnade kroppar i kistorna och där satt jag upp i min stenkista med en mikrofon framför munnen och ett par hörlurar över öronen, Kontakten med teknikern, som satt bakom en stor, dammig glasruta full av fastkletade kryp, och i direkt anslutning till studion, var bra, vi inte bara såg varandra, Vi stod även i förbindelse med varandra via hörlurar, högtalare och mikrofoner Vårt problem var inte alls vi själva, Vårt problem och frågan som vi båda brottades med, teknikern och jag, var hur man får folk att lyssna när de inte vill lyssna Jag hörde en gång en idiot säga att det är nyhetsmakarna som snuttifierar världen och ger folket oseriöst korta upplysningar om vad som händer i världen, eller så talar de om haltande katter i Torshälla istället för svältande barn i Sudan, Men, Herregud, sade jag, det hör du väl själv att det låter betydligt mer gripbart och engagerande med en haltande katt i Torshälla än ett svältande barn i Sudan, redan bara det faktum att det inte är i Juba eller Karthoum, utan, Sudan, hela djävla Sudan, det vill inte säga lite det och tänk så många svältande barn det finns där, medan det inte finns så många haltande katter i Torshälla, i alla fall inte som får uppmärksamhet i media Det är klart att det är en mycket större nyhet, Alltså The public gets what the public wants, Snuttifieringen är ett tillmötesgående från nyhetsmakarens sida, han eller hon har insett att det är snuttar som säljer till folket, Ingående läsar- och konsumentundersökningar visar att människan vill ha snuttar och haltande katter i Torshälla och sidor med nyfödda och sedan ändå mer snuttar och så en icke ringa andel sex och våld och detta vet förlagshusen, detta vet tidningsmakarna och detta får den lära sig som vill arbeta för någon av de etablerade tidningarna Så nu måste jag snuttifiera, insåg jag där jag satt och försöka tala till de döva öronen runt omkring mig.

”Folk klagar på våld och otrygghet”, sade jag och log mitt dödskallelaktiga och läpplösa leende mot mikrofonen framför mig, ”men det har alltid funnits våld och otrygghet, nästan jämt och överallt, det hjälper inte – bortsett från på kort sikt och avseende ett begränsat område – med fler poliser eller medborgargarden, därför att så länge det finns folk som inte har något att förlora eller rent av inget har överhuvudtaget, så länge kommer våld och kriminalitet att finnas.”

”Det hjälper inte”, fortsatte jag och försökte suga lite på kinderna vilket naturligtvis var omöjligt och endast resulterade i ett väsande som inte heller det fick döingarna runt omkring att reagera, ”att den som upplever sig ha inte är i behov av kriminalitet, därför att det finns så många som med all rätt upplever sig inte ha och att de därmed också är i behov av kriminalitet, Så långt borde allt vara ganska klart, problemet uppstår när någon upplever sig inte ha, trots att han eller hon faktiskt, utifrån en objektiv bedömningsgrund faktiskt har så pass att han eller hon inte är i behov av kriminalitet, men detta problem skulle vara oändligt litet i förhållande till dagens situation, där väldigt många med viss rätt upplever sig vara i behov av kriminalitet.”

”Det hjälper inte i längden”, sade jag och sög på en av mina ruttna tänder medan de andra i kryptan uttråkat och likgiltigt iakttog mig, ”att vi som har alltid varit mästare på att uppfinna eller utnyttja religioner, ideologier och samhällsströmningar för att hålla de som inte har lugna, Men blott ett hjälper och det vet vi egentligen allihop – för vad är det väl i all världen som de som inte har bråkar om? Jo, Envar måste ha något. Är vi som har inte beredda att dela med oss består våldet och kriminaliteten och vi måste ha fler poliser och medborgargarden och högre murar runt husen och fler larm och vi kommer att hålla oss inne allt tidigare på dygnet”, avslutade jag den redan alltför långa pratan, de redan döda åhörarna hade för länge sedan slutat lyssna likgiltig och återgått till att putsa sina kryptor eller peta i sina guldtänder eller så hade de, skrämda, dragit kistlocket över sig, och satte på lite musik för att liva upp programmet något

As long as there are

people that have lost

everything

As long as there are

people who have nothing

to lose

As long as there are

people worth nothing

Life´s dangerous

Till min förvåning fick musiken det att spritta av liv i benranglen, de samlades i grupper kring dammiga kandelabrar, behängda med spindelväv och blodtörstiga spindlar, och drack ur dammiga och mögliga vinpavor fyllda av unken vinäger och i ett slag hade de enats om att så här kunde det inte få fortgå, något måste göras åt saken, Vänligt men bestämt bad de mig sluta på Kryptradion som de tog över i den goda målsättningen att förändra och det fungerade så länge den nye radiomannen kåserade kring den haltande katten i Torshälla som alla andra nyhetssändningar toppade med.

Slut

Musik: Neil Young hjälper oss på vägen.

Vårt & talmannens gemensamma ansvar för det öppna samhället

Hur bekämpa barbari utan att hemfalla åt barbari? Det är svårt och ett arbete som måste göras från grunden genom att myllan för fanatism bortom sans och förnuft raderas ur samhällets strukturer.

Detta ställer stora krav på oss alla och inte minst våra folkvalda. Att vi misslyckats kapitalt med att skapa ett samhälle fritt från denna mylla är uppenbart och omfattar långt mer än bara en nonchalant integrationspolitik, som både missar individers unika egenskaper och kunskaper och snarare sätter upp hinder än skapar möjligheter, och en skola och andra samhällsinstitutioner som inte är tillräckligt inkluderande.

Utmaningen att skapa ett jämlikt samhälle gäller alla och är ingen höger-vänster-fråga utan en självklarhet för den som ser samhället som ett gemensamt projekt, där enskilda skeenden bara är en del av vår gemensamma helhet, en helhet som vi alla har ett ansvar för och där allt vi säger och gör och hur vi röstar kan ha en avgörande betydelse för både det lilla och det stora skeendet.

I ljuset av det ovan sagda och det som skett i Frankrike – där fanatiker bortom sans och förnuft och utan vare sig verklig hemvist i någon religion eller ideologi och som uppfattar sig som ställda utanför varje möjlighet till att bli en del av den stora gemenskapen, har attackerat grundvalarna för det öppna och fria samhället, som i sin tur är en förutsättning för verklig jämlikhet och en möjlighet för alla – är det dubbelt beklagligt när en folkvald talman i ett demokratiskt parlament, i det här fallet den svenska riksdagen, går ut offentligt med en attack på en enskild journalist.

Björn Söder förefaller vara omedveten om demokratins principer när han skriver ”Hade Anders Lindberg på Aftonbladet haft någon skam i kroppen hade han sedan länge lämnat journalistyrket och kanske sysslat med något han var mer lämpad för, som t ex svampodlare… Han skämmer ut hela journalistkåren och Sverige.” Om vi bortser från det uppenbart omogna i att som politiker, på riksplanet dessutom, ge sig in i en pajkastning med en journalist, kvarstår det allvarliga: här vänder sig en talman i Riksdagen direkt mot det öppna samhällets grundläggande principer. Vår grundlagsfästa tryckfrihet är en förutsättning för ett samhälle där enskilda, journalister eller andra, kan bevaka makten och ge uttryck för andra åsikter än den sittande maktens.

Den som accepterar en offentlig roll som politiker – eller för den delen författare, musiker och mycket annat – accepterar samtidigt att hens arbete skärskådas och kommenteras av andra, inte minst då av media, vars främsta och viktigaste, och från demokratisk synpunkt enda, uppgift är att bevaka och ifrågasätta makten. Detta tycks många ha svårt att förstå och därför tillåter de sig att bunta ihop alla journalister till ett skrå av hyenor, vilket man kan avfärda i polisfilmer med att ”hyenorna är här” och i vardagen med ett ”dom där journalisterna dom ska då alltid hitta något att klaga på!”. Ja, just det, de ska ju det. Det blir inte alltid rätt och det finns dåliga journalister som gör ett uselt arbete antingen därför att de är inkompetenta eller för rubrikkåta och därför döva för nyanser och helheter och det finns låtsasjournalister som ägnar sig åt furstespegling istället för journalistik. Enskilda individer kan också känna sig extra påpassade eller utpekade. Ibland sker detta i form av oförsvarliga drev. Men. För det mesta är detta en del av din och min lagstadgade rätt och möjlighet att via seriösa journalister hålla koll på makten så att politiska beslut inte fattas över våra huvuden, så att vi får veta när ansvarslösa direktör som är mer intresserade av sitt eget välbefinnande än något annat för våra pengar köper skräpföretag till fantasisummor i Holland eller mutar presidentungar i Långtbortistan.

Ett av vår samtids stora problem är inte att journalisterna på Aftonbladet eller SvD, satirikerna på Charlie Hebdo eller några andra som utöver det fria ordet missköter sig utan tvärtom att det börjar bli allt svårare för den seriösa journalistiken att verka och att finna ekonomiska resurser för detta för demokratin fundamentala och avgörande arbete.

Väljaranalys, Emma Ruth & Charles Mingus

Allt är politik så också den opolitiska arenan vinifierat, som nu tar tillfället i akt att med anledning av det nyligen genomförda valet i Sverige göra en väljaranalys: Ingen regering blir bättre än sin opposition. Historiska exempel då oppositionen varit obefintlig, navelskådande eller dumgnällig och på så vis släppt fram de mest horribla regeringar och rent av diktaturer är legio. Det är därför viktigt att den som förlorar ett valCharles Mingus försöker vara konstruktiv i sin självklara kritik av vinnaren. När det var som mest rörigt inom oppositionen under förra mandatperioden jublade bara den korttänkte regeringsanhängaren. vinifierat vill till och med gå så långt som att påstå att valutgången i år hade kunnat bli en annan om oppositionen varit starkare under inledningen av den mandatperiod som just avslutats. Detta därför att regeringen tvingats till en annan attityd, en atttityd och kanske också politisk inriktning som tilltalat de väljare som nu vände regeringen ryggen eller kanske inte ens såg den som ett alternativ. Många undrade hur ett folk kunde välja bort en regering som har ordning på statsfinanserna – tja, samma fråga ställdes när Göran Perssons sista regering föll. Kanske föll såväl Perssons som Reinfeldts regeringar på attEmma Ruth de hamnat lite för långt från väljarna. För att nu oppositionen ska fungera bra krävs sannolikt att dess mest högröstade väljare inte minst i de sociala medierna har vett att uppföra sig. Den smutskastning som tidvis bedrevs mot den nyss sittande regeringen inför valet var emellanåt direkt pinsam och korkad och alltför ofta ovärdig. På samma vis har det efter valet cirkulerat de mest enfaldiga poster riktade mot valets vinnare, poster som vore begripliga om de kom från tonårsligan i ett av ungdomsförbunden, men dessvärre är det oftast vuxna, myndiga, röstberättiga som ligger bakom. Väljare som för övrigt inte drar sig för att idiotförklara alla som röstar på SD som om en sansad, kanske alienerad, debattör från det partiet skulle vara mer enfaldig än den som föredrar smutskastning framför konstruktiv kritik. vinifierats analys utmynnar i den förfärande slutsatsen att det finns korkade väljare i alla partier och att det allt som oftast kan vara mer på sin plats med ett väljarförakt än ett politikerförakt, och alla måste ta demokratin på allvar, den är ingen självklarhet. Emma Ruth. Charles Mingus.