Om Europa visste att USA avlyssnade frihandelsavtalsförhandlarna, undrar man vilken typ av partner det är som bär sig åt så och, inte minst, vilka företrädare vi har som accepterar sådant? Om Europa inte visste att USA avlyssnade förhandlarna, undrar man varför våra företrädare nu jagar Snowden, till och med tvingar ner den bolivianske presidentens plan, och inte kräver huvudrullning i USA? K-märkt Chicago-klassiker.
I ett öppet och demokratiskt samhälle talar myndigheterna om för sin uppdragsgivare, folket, vad de gör. Sysslar de med generell övervakning talar de om det och om folket tycker det är i sin ordning kan de fortsätta med det, i annat fall slutar de med det. När en myndighet med iögonfallande elitistisk och självförhärligande dumhet tror sig veta bättre än sin arbetsgivare och dess demokratiskt valda företrädare och därför ägnar sig åt generell avlyssning i hemlighet är det samhällsförräderi. I skenet av detta är det lätt att ställa sig undrande till varför det är visselblåsaren Edward Snowden som nu jagas och inte chefen för NSA.
Tveklöst har girigheten i samhället om inte ökat så i vart fall fått friare spelrum de senaste decennierna. Lägg till detta pinsamma presskandaler som demokratidödgrävaren Murdochs upptåg i England och minskat förtroende för
och satsning på seriös journalistik. Och flera skandaler både i kommuner och helt eller delvis statsägda företag samt såväl statliga som kommunala – att det ser likadant ut inom den privata sektorn är väl närmast en pleonasm? – upphandlingar. Undra på att, som en ny rapport visar, misstroendet för våra kommunpolitiker ökar. vinifierat gissar, att misstroendet också ökat och ökar för andra politiker och stats-, bank- och kommunala tjänstemän, livsmedelsindustrin, ICA, Skandia och så vidare. Dags för oss att skärpa oss och göra en rejäl moralisk uppryckning. Låt oss börja med att hudflänga envar som skor sig på ett ohederligt vis även om handlandet i sig enligt det svenska rättssystemet inte är ”olagligt” ity rättvisan är, som sig bör, blind och därmed också understundom omoralisk. RHCP.
Jonas Hassen Khemiris öppna brev till justitieministern har blivit rekordklickat rekordsnabbt och därmed inte bara startat en debatt om ämnet i sig utan också om vad som är kvalitet i dagens journalistik och skriftställeri. Många klick, menar vissa, innebär kvalitet. Alltså i grunden den gamla visan om att, styrd eller inte, massan – som, oss emellan, i historiens bakåtblick oftast har/ft fel – har rätt. Få klick betyder omvänt, att
intresset och därmed kvaliteten var lägre. Om vinifierat sedan förstått saken rätt är då den stora frågan huruvida framtidens publicistiska alster bara kommer innehålla texter som får många klick eller, även om så inte är fallet, i vilken utsträckning klickandet likväl kommer styra redaktionernas funderingar när de arbetsplanerar och nyhetsvärderar. vinifierat har svårt att se något som i grunden är nytt dock, bortsett från det faktum att opinionsbildare, i och med de sociala mediernas intåg och på gott och ont, fått flera nya verktyg att arbeta med; kort sagt kan den som vill, om den, som Khemiri, gör ett bra jobb och får till rätt text i rätt stund, rekordsnabbt skapa opinion på ett sätt som vi inte sett maken till. Vad det gäller texter i övrigt har det, såvitt går bedöma, alltid varit så att vissa typer av texter och tidningssidor läses i stor utsträckning medan andra knappt blir uppmärksammade, kanske blott av en liten esoterisk krets. Och, vilken tidning har inte, sedan länge, morgondagens löpsedel i huvudet när den gör sin planering, alltså ett sökande efter slagkraftiga nyheter, som lockar till köp och samtal i fikarummet? När vinifierat intog sina journalistiska kunskaper i början av 1980-talet var, om minnet inte sviker, tidningarnas mest lästa avdelningar, alltså massans val, TV-tablåerna och serierna. Därefter följde i de flesta fall familjesidan och sporten. Synnerligen intresserade och upplysta läsare, sades det, läste alla rubriker på sidan ett. Endast en liten skara studerade ledaren och kulturen. Samtidigt var (nästan) alla överens om att en tung artikel på kulturen eller en avslöjande artikel efter lång tids grävande, kvalitativt stod över ett referat av gårdagens matcher i Elitserien och ett skandalluktande ”avslöjande” om prinsessan Madeleine på kvällstidningens nöjessidor. Vid sidan om denna den, så att säga, mer vardagliga sidan av nyhetsförmedlingen och tidningsvärlden, fanns mängder med mindre lästa tidningar och magasin, sådana som
genast skulle snappa upp en text som den Khemiri skrev. Gissningsvis är det den typen av publikationers läsare eller presumtiva läsare som i stor utsträckning ligger bakom de många klicken i just det här fallet. Om det antagandet stämmer är slutsatsen av ”klick-debatten”, att texter som förr oftast stannade vid att vara artiklar i mindre spridda, ofta opinionsbildande, eller i vart fall ideologiskt drivna, publikationer, nu kan få en enorm spridning och därmed också påverka debatten på ett tidigare otänkbart vis. Samma sak gäller de texter som publiceras på dagstidningarnas debattsidor: sidor som förr och med intill visshet gränsande sannolikhet lästes i liten utsträckning, kan nu få stor spridning om ”rätt” personer klickar ut dem i sociala medier. På det stora hela inget som är jättenytt och ändå så är det det och framförallt känns det som att demokratin, den öppna debatten och motbildernas bärare är de stora vinnarna.
Nya tidens rondellhund?
Visst vore det inte helt fel att istället för rondellhundar sätta näthatare i stupstock i landets centrifuger? Om utrymme finnes kunde man också tänka sig små parkeringsfickor för den som ville stanna till och låta barnen skända byfånarna en liten stund. Kanske kunde man också uppföra små glasskiosker och bekvämlighetsinrättningar i direkt anslutning till stupstocksrondellerna. Till fromma för ung och gammal. Självklart skulle det, för att tillmötesgå barnens behov av att få leka anonym och feg, finnas rånarluvor till överkomliga priser och med det aktuella landskapets blomma alternativt kommunens slogan eller, om rondellen är sponsrad, en företagslogga broderad i pannan. Detta skulle förvisso på intet vis lösa de grundläggande problemen som är upphov till näthatet – bristande bildning, ojämlikheten mellan könen och andra strukturella problem i samhällskroppen, dåliga förutsättningar i samhället, brist på kärlek, utebliven uppfostran, bristande perspektiv på tillvaron, svag närvarokänsla, bristande empati, självömkan till följd av sin livssituation, allmän frustration på grund av livliga hormoner alternativt grov självöverskattning och liknande klassiska drivkrafter för upprorstankar, överdrivet hävdelsebehov och, som här, desperat och oreflekterad ondska – men det skulle jämna ut oddsen något för hur cool är det att sparka på en försvarslös HM-Julia eller en lika försvarslös Blondinbella? För övrigt: Kan man hitta fildelare, kan man hitta näthatare… Iggy Pop!
Medielandskapet är statt i hastig förändring. Samtidigt som alltfler kanaler växer fram och emellanåt tangerar avslöjanden av gigantiska mått, som wikileaks, monteras den traditionella journalistiken och de bärande medierna långsamt ner. Om de båda sistnämnda sakerna skedde genom att de undan för undan försvann vore det en sak, men som det nu är finns de kvar med fortsatt fullt förtroende trots att journalisterna försvinner eller sätts att massproducera med negativa följder för kvaliteten på det för demokratin så betydelsefulla journalistiska arbetet. En vid en ytlig betraktelse inte särskilt viktig del av allt detta är, att massmedierna börjat saluföra produkter, antingen rakt av eller via klubbar av olika slag. Det är inte svårt att förstå den på kort sikt framgångsrika ekonomiska sidan av saken, men i grunden rör vi här vid något så viktigt som pressens trovärdighet och därmed en av demokratins grundvalar. Kort sagt: hur
seriöst är det att å läsarnas vägnar bedöma produkter, till exempel vin, samtidigt som man säljer vin via en egen klubb? I alla tider har den som försökt göra annonsblad av seriösa medier hävdat, att ”det är fråga om helt separat avdelningar”. Detta har varit och är fortsatt kvalificerat struntprat. Men om nu tidningsutgivarna inte har vett att inse sakens i grunden allvarliga natur är det upp till envar att inse att varje massmedium som säljer produkter det samtidigt är satt att kritisera saknar trovärdighet. Musik på det.
När showmannen Juholt avgått och ett spjuveraktigt KD flyttat fokus från pseudo- till realpolitik, kommer äntligen SD till sin rätt och får den uppmärksamhet som det strävsamma partiet förtjänar. Tveklöst är det stor underhållning partiets stormtrupp ”Järnrören” bjuder på i sin film och när sedan ungdomsförbundets man, triggad av
händelsen, går till angrepp och raskt avväpnas förlänger det upplevelsen. Som grädde på moset har vi så partiets förklaring till riksdagsmannens, Lars Isovaara, spottande och grymtande: han grät och snyftade. Ungefär som ”Järnrören” som hela tiden var polisens bästa barn och snudd på lipade när de blev hotade av ett vingligt och otäckt fyllo. Mitt i natten dessutom! Ögontjäneri är ordet för den moderne sverigedemokraten. Inget nytt i det, men när partiet gör underhållning av sin favoritsysselsättning, ska det ha cred för det. Tack! Dock måste vän av ordning fråga sig om inte Isovaaras nattliga rullstolstur i veckan var ett fyllerace av Guds nåde? Kort sagt förefaller han ha supit bort både väska och nyckel innan han satte sig i stolen och körde hemåt. Självklart måste man också undra huruvida det var fråga om rullonykterhet eller rullfylla, eller vad det nu kan kallas (inte ratt, inte styre)? Om det stämmer att han slet omkull på Riksbron (var det väl?) bör det luta åt det sistnämnda.
Äsch, det blev ju fel om Sd i förra inlägget. Sd:s nya slogan är, förstås: ”Rör, min kompis.”
Som svensk eller, för den delen, feminist, kan man säkert tycka, att ”kom igen Assange, se till att pallra dig hit nu, har du gjort fel ska du ha fan för det och det där med att utlämnas, tror du att Sverige är en bananrepublik eller?”. Ja, det är just det där sista Assange tror, bland annat grundat på att Sverige låtit amerikanska agenter, i största hemlighet och mot den svenska lagens intentioner och bakom de svenska medborgarnas ryggar, plocka upp folk i Sverige och föra dem till utländska tortyrcentra. Klart karlen är skitskraj. Anmärkningsvärt är för övrigt att Sverige kan göra det tidigare i inlägget nämnda onämnbara, men inte ge Assange garantier för att han inte ska bli utlämnad till USA. Man kan alltså vara flexibel i förhållande till lagar och annat ibland och ibland inte. Inte särskilt
snyggt och för många av oss rent av pinsamt, fegt och direkt orättfärdigt och ovärdigt ett Sverige som säger sig slå vakt om mänskliga rättigheter och frihet. Mot det ovanstående kan man invända ”Men karlen är ju skyldig till högförräderi!”. Kanske. Och i så fall i USA och då kan han, faktiskt, dömas till döden. Utvisar Sverige, normalt och officiellt är bäst att tillägga, folk som riskerar att dömas till döden? Således, oavsett vad vi tycker om Wikileaks som företeelse eller Assange som person är Sveriges agerande just nu osnyggt. Allra sist: för övrigt må delar av Wikileaks material betraktas som högförräderi på vissa håll, inte bara i USA, men man kan inte komma ifrån att det i grund och botten rör sig om undersökande journalistik av stora mått – en journalistik som även varit pinsamt avslöjande avseende vissa svenska förhållanden och kommunikationer.
Efter den historiskt ensidiga, och intill det häpnadsväckande vinklade,
rapporteringen från valet i Grekland och om vad som var och är ”rätt” att göra om man är grek, är det uppfriskande att läsa Mats Persson, professor vid Institutet för internationell ekonomi vid Stockholms universitet, när han försöker räta ut begreppen om Euklides, Appollonios och vinkelns hemland