Idag har det nästan gått en och en halv månad sedan jag öppnade flaskan med Domaine de Brescou ”Blanc Vin Nature” 2013 – har tidigare skrivit om det här, här och här. Den som precis gjort sig besväret att läsa det tredje här:et i meningen innan och den som blev så fascinerad av inlägget den 23:e juli, som är samma sak det tredje här:et i meningen innan, vet att det här från början urläckra vinet blev ändå bättre efter att ha stått öppet i tio dagar för att sedan börja lacka ur lite på den artonde dagen, dock utan att på något vis falla ihop eller oxidera sönder. Nu efter att den nästan tömda flaskan stått i det provencalska köket i ytterligare en knapp månad provade jag dels en skvätt rumstempererad, dels en kall skvätt sedan flaskan fått stå i kylen ett par timmar. Färgen har mörknat/oxiderat något och är nu gyllengul. Den rumstempererade skvätten är fascinerande nog fortsatt vital – låt vara avslagen och med en mycket lätt oxidton och en liten anstrykning av acetaldehyd – och smaken är ungefär som för en månad sedan, det vill säga helt okej även om den tappat i fräschör sedan koldioxiden luftats ur. I den här varmare versionen slår också alkoholen igenom en aning (13,5%). Den kylda versionen är som sig bör betydligt fräschare och här dominerar fortsatt gula frukter med plommon i spetsen, mycket bra doft efter att ha stått öppet 1,5 månad! Den oxidton och lätta anstrykning av acetaldehyd som märks i den rumstempererade versionen lyser med sin frånvaro i den kylda. Smaken är också fräschare och fortsatt ren och snygg, men även om alkoholen inte märks av annat än möjligen genom en beska som sannolikt blir mer påtaglig när andra skavanker försvinner med kylan så saknar, självklart, också den kylda versionen sin ursprungliga fräschör, men inte på grund av oxidation utan brist på syra och koldioxid. Är själv ytterst fascinerad av det här vinet. Har dessvärre nu bara en bottenskyl kvar i flaskan så rimligtvis kan det bara bli en hållstation till i den här provningen. Åker dock till Brescou i morgon för att sparka igång skörden på måndag och ska då försöka få med mig ytterligare ett par flaskor av det vita och det sedan förra besöket buteljerade röda syskonet för fortsatta studier till alla HR:ars fromma. Surftones vs Pixies. Bonus: Pixies – Bossanova.
Etikettarkiv: Domaine de Brescou
Osvavlade vinet två veckor senare, koldioxidens vikt & Deep Purple MK1
Igår hade det gått 18 dagar sedan jag öppnade den här på vinifierat omskrivna flaskan Domaine de Brescou ”Blanc Vin Nature” – ett vin från Languedoc, gjort på chardonnay och endast tillsatt 1 g/hl svavel och med en total svavelhalt <20 mg/l. Nyöppnat bjöd det på en ”ren, lätt återhållen men vital och ganska bred fruktpalett, gula äpplen, ett lätt tropiskt inslag och ren druvkaraktär av chardonnay, en rejäl och ganska kraftfull och ren, fruktig smak med snygg balans i syran som får en hjälpande hand av lite CO2 som befinner sig på en högre halt än vad som är brukligt i stilla viner” – just det där med koldioxiden är för övrigt ett problem för den som vill transportera orörda varor, d v s viner som i allt väsentligt gjorts hands off och därmed aldrig flyttats mellan jäsningen och buteljeringen, enär koldioxiden lätt trycker korken ur buteljen (någon form av grimma kan behövas). När buteljen stått halvfylld i kylen i tio dagar var vinet bättre än då det var nyöppnat. ”Samma frukt… men renare. Inte trött någonstans.”, skrev jag då. Igår, på artonde dagen, var vinet fortsatt i utmärkt form med en ren och rejäl doft dominerad av vad jag skulle vilja sammanfatta som gul frukt, alltså typ gula plommon i olika varianter, dock var det nu en aning avslaget i smaken, kort sagt slog igår den relativt höga alkoholhalten (>13,5 %) igenom med sin beska och mognaden med sin baktunga platthet; fräschören saknades nu när all CO2 luftats ur, vilket indikerar koldioxidens – och/eller den naturliga syrans – vikt för den här typen av produkt. Har alltid hävdad att alla försök jag gjort med osvavlat vs svalat har utfallit till det svavlade vinets fördel, men det här visar att det inte alltid behöver vara så; så länge koldioxiden fanns där matchade det här vinet väl gårdens konventionella chardonnay (som för övrigt också ligger lågt i svavel). Faktum är att Brescous ”Blanc Vin Nature” hade varit lika fräscht nu efter 18 dagar som då det var nyöppnat, eller rent av fräschare med tanke på hur vinet var efter tio dagar, om bara koldioxiden räckt till. Fault Line/The Painter.
Morgondagens rosévin & Guns n’ Roses
Den rosévåg som sköljer över snart sagt hela den vindrickande världen startade för några år sedan och växer i styrka för varje år. De modeväxlingar som sker internationellt sker följsamt också i Sverige – att många svenskar tror att såväl våg som mode leds från vårt avlånga land är en tanke lika svindlande korkad som att det BiB-kramande Sverige på något vis skulle bidra till att utveckla den sofistikerade delen av den internationella vinmarknaden. Det vi sett ske de senaste två-tre åren är att konsumentens och Systembolagets fokus efter lite hjälp från vinkommentatorer och framförallt early adaptors och andra som påverkar vad vi ska tycka och tänka modeföljsamt vänts mot ”provencalska” roséviner, det vill säga ljusa viner med inte alltför uttalad frukt och smak och, när allt är välgjort, balans mellan doft och smak. Redan för runt tio år sedan började ett fåtal framsynta producenter göra den här typen av roséviner även i områden som traditionellt dominerats av mer kraftfulla viner med mer röd nyans och högre färgintensitet. Var själv med och utvecklade sådana viner på så vitt skilda platser som USA (Hedges), Bulgarien (Damianitza) och Languedoc (Domaine de Brescou). Kort sagt var det bra att ha lång erfarenhet av ”provencalska” roséviner då (ett av vinerna som skapades vid den här tiden finns att beställa via Systembolaget i Sverige, Domaine de Brescou ”Fleur d’Eté”, nr 70323, pris 79 sek (OBS! det är årgången 2013 som säljs, inte 2010, som det står på SB:s sajt)). Vågen med ljust, rosa viner är långt ifrån över och de här vinerna kommer med all rätt att fortsätta vara populära flera år framöver (den som vill prova vad jag menar är det yttersta uttrycket för den här stilen kan testa Château Henri Bonnaud, eller ”Palette”, som det kallas i Sverige, nr 99241, pris 169 sek – ett utmärkt tillfälle att inte bara smaka på det ultimata uttrycket för ”Provence-rosé” utan också testa hjärtat av Côtes-de-Provence, nämligen mini-appellationen Palette, dessutom dominerat av den i rosévinssammanhang tämligen utmanande druvan mourvèdre, ett måste för freaken). Det som dock redan börjat hända längst fram i rosévärlden, långt framför vardagskonsumenterna, är att budskapet ”kvaliteten sitter inte i färgen” dominerar i kombination med ett ökat intresse för mer komplexa, välstrukturerade och kraftfulla roséviner, alltså rosévin med tydligt fokus på mat. Inte minst arbetar alltfler i framkanten med roséviner i ”clairet”-stil, den i Bordeaux dominerande, ganska kraftfulla och färgrika stilen, inte sällan gjord på en bas av cabernet sauvignon. De här vinerna är ofta klumpiga och obalanserade, men när de ”sitter”, sitter de mycket snyggt och blir otroligt allround – låt vara att de inte är perfekta för bersån, balkongen och stranden. Oavsett vad vi nu tycker om den saken kommer vi att få se betydligt fler sådana roséviner om låt säga två år, även i Sverige. Eftersom vintipsen ovan har en tydlig inriktning på viner jag själv har ett eller annat intresse i avslutar jag med att tipsa om det som oavsett hur modet nycker alltid står sig, nämligen Tavel, rosévinernas rosévin, vanligtvis ganska mycket färg (måste enligt appellations-reglerna vara ganska kraftigt färgat – om någon undrar om detta faktiskt kollas så ja, det kollas, är vinet för ljust blir det inte godkänt som AOP Tavel) och rejält med doft, smak och struktur utan att luta åt clairet: Les Lauzeraies Tavel, nr 2724, pris 99 sek. Guns n’ Roses.
Domaine de Brescou ”Blanc Vin Nature” 2013 2.0
Så vad händer då med den osvavlade flaskans innehåll när den får stå öppen? undrar så klart alla ni som läste inlägget om det osvavlade vitvinet från Domaine de Bresccou och samma fråga har jag ställt mig. Placerade därför den lite mer än halvfulla flaskan tio dagar i kylen och provade om den. Till min förvåning är den ändå bättre efter tio dagar. Samma frukt som då flaskan öppnades men renare. Inte trött någonstans. Fungerade bra till en slags anrättning av kycklingfilé, sparris, pressad potatis och en god sås som jag inte har en aning om hur den var sammansatt och som jag tycker att Hustrun redan i alltför stor utsträckning fått vara den här bloggens hjältinna trots att er utsände i bloggträsket borde vara det – jag menar, vad ska man annars ha en blogg till om inte till att förhärliga sig själv? – tänker jag inte fråga Hustrun hur hon gjorde den där goda såsen. Såå god var den inte, när jag tänker efter. Hursomhelst: vinet var bra. Hatten av för mig själv och osvavlade viner när det blir bra.
Domaine de Brescou ”Blanc Vin Nature” 2013 & Nature
Har tidigare skrivit om att alla vinerna från Domaine de Brescou i Alignan-du-Vent (Languedoc) håller låga svavelhalter, som för övrigt är utsatta på etiketten. Vid sidan om detta har jag också berättat om de mindre volymer osvavlat vin vi gör där. Eller osvavlat och osvavlat, det kan hända att vi, liksom nästan alla andra tillverkare av naturviner, tillsätter 1 eller 2g/hl mellan jäsningen och buteljeringen. Har tidigare också skrivit om svårigheten med att transportera äkta naturvin eftersom dessa per definition inte kan vara omdragna och därför innehåller relativt höga halter CO2, vilket i sin tur vanligtvis leder till att korken lyfts vid transport. Körde vid mitt senaste besök på Brescou hem två flaskor vitt naturvin (bil ca 30 mil i runt 130 km/h). Den ena sköt ut korken halvvägs ur flaskan, den andra sköt inte alls. Öppnade idag den halvskjutna och den var riktig bra – och, jo, jag skulle säga om vinet inte var bra, tro mig (eller, ja, jag skulle nog bara inte nämna saken…) – men nu var flaskan verkligen bra med ren, lätt återhållen men vital och ganska bred fruktpalett, gula äpplen, ett lätt tropiskt inslag och ren druvkaraktär av chardonnay, en rejäl och ganska kraftfull och ren, fruktig smak med snygg balans i syran som får en hjälpande hand av lite CO2 som befinner sig på en högre halt än vad som är brukligt i stilla viner, dock utan att på något vis vara störande, och på allt detta en lång, ren eftersmak. Det som slår mig avseende det här vinet i likhet med så många andra viner som bara fått ett eller två milligram svavel per liter (ett i det här fallet) är att det ändå finns en liten touch av svavelbaserade aromer på näsan, inte ett dugg störande, så som den är i många moderna vita och rosa viner gjorda med jäststammar som bygger aromer på svavelföreningar, men den finns där. Sist men inte minst: när ett naturvin förblir rent och fritt från defekter är det alltid ett bra, spännande och intressant vin som fungerar i många sammanhang, problemet med den här typen av viner är att så många är behäftade med direkta defekter som fanatikerna antingen på fullt allvar tror är nyttiga, inte känner, blundar för eller tror är komplexitet, men vare sig acetaldehyd, överdoserad flyktig syra, smutsbrett eller en osund bakterieflora är bra för vinet eller, för den delen, huvudvärken. Vad är då A och O när du gör ett naturvin? Hygienen. Perfekt arbete i vingården, inga skavanker på druvorna, varsam skörd, bra naturlig jästflora i vinkällaren, oklanderlig renhet i allt i vinkällaren. Nature.
Carisma 2011 & Jay & The Americans
Det är inte utan att vinifierat undrar vad som händer med Carisma från Domaine de Brescou. På bara några veckor har vinet fått full pott i Sydsvenskan och Allt om Vin och börjat röra på sig i Sverige. Inte så att vinet inte förtjänar det, tvärtom!, om vi får tycka så trots vår synnerliga inblandning i produkten. Grejen är att det är så glädjande att ett så här pass ”oinbjudande” vin får så bra omdöme i sin prisklass – en klass där tillrättalagda, mjuka och mer eller mindre söta produkter dominerar både i bedömningarna och i försäljningen. Carisma är ett ursprungstypiskt vin från mini-appellationen Languedoc-Pézenas, några mil väster om Montpellier, klassat som IGP eftersom en del av druvorna kommer från jordlotter som hamnat utanför appellationsgränsen, vilken går rakt igenom Domaine de Brescou. Med carignan som uttrycksfull huvuddruva bjuder Carisma på för området typiska garrigue-toner och för huvuddruvan påtagliga mixen av röd frukt med en klick mörka bär på toppen. Mycket försiktigt ekat dominerar frukt och ursprung såväl vinets doft som smak. Gården odlar enligt principerna för Terra Vitis och precis som alla andra viner från Brescou är det lågsvavlat och rent. Carisma, nr 70921, 79 sek (beställningssortimentet). För övrigt har det varit alldeles för lite klockor och pipsång i låtarna på vinifierat de senaste åren, vi fixar det här och nu med Jay & The Americans.
Domaine de Brescou maj 2014, svavel & Cake
Var och tittade till min kund Domaine de Brescou i veckan. 2013 visar sig vara precis ett så bra vit- och rosévinsår som vi trott och hoppats. I Sverige finns rosévinet ”Fleur d’Eté” (beställ årgången 2013) för den som vill gå till botten med det nyss sagda – för övrigt något så ovanligt som ett lågsvavlat ”rosé de piscine”, en lätt vinstil som annars brukar gå hand i hand med rejält med svavel. På rödvinssidan ser det också bra ut, men är mer svårbedömt. Tveklöst är det ett lättare år än 2012 och gårdens ”Pinot Noir” är lovande och årets ”Carisma” drar för ovanlighetens skull iväg, ordentligt, mot grenachestuk föranlett av de cirka 20 % av helheten som 2013 består av vin från unga grenachestockar – unga stockar har en förmåga att skänka ovanligt mycket, fräsch druvkaraktär. Måste här passa på att sticka in, att Carisma 2011 fick full pott i Sydsvenska Dagbladets senaste helgbilaga. Kul för gården, men också i största allmänhet uppmuntrande att ett så pass eget, får man ändå säga, vin som Carisma trots sitt låga pris kan bedömas på rätt grunder – såklart tycker jag att ni även ska prova det här vinet, finns också i beställningssortimentet, dominerat av carignan och medan 2011 är hyggligt medgörligt idag kan den som lyckas beställa hem 2012, som också finns i Sverige, förvänta sig väldigt mycket, öh, carignan, för den pengen. I övrigt ska också ”Syrah 2013” nämnas. Verkar bli lika fin som 2011. Vad resten anbelangar får vi avvakta och se. Avslutningsvis några ord om svavel, detta med tanke på att Domaine de Brescou medvetet arbetar med väldigt låga svavelhalter och är en av få, kanske världens enda/första (?), att sätta ut det egentliga svavelinnehållet på etiketten. Även 2013 har klarats med låga nivåer och av de båda (närapå) osvavlade ”naturviner” som gjorts är det vita redan buteljerat medan det röda tappas om någon vecka. Det vita fick allt som allt 1 g/l svavel före buteljeringen, det röda fick 2 g/l efter jäsningen och kommer få ytterligare något gram före tappningen. Skälet till att det röda får lite mer svavel, dock fortsatt under 30 mg/l totalt svavel, är att det som så många andra osvavlade/lågsvavlade viner börjat stinka acetaldehyd och gårdens ägare och jag är överens om att osvavlat i all ära men vinet ska vara drickbart också. Cake. PS Ni som eventuellt beställer något av vinerna: årgångarna som upges på SB:s sajt är genomgående fel, räkna med yngre viner än vad som anges och se framförallt till att få ”Fleur d’Eté” från 2013 och ”Syrah” och ”Pinot Noir” från 2011 om ni beställer. (Hummervinerna på bilden är ”Mozaique” respektive ”Viognier” – i Sverige finns det som går ändå bättre ”Chardonnay”.)
Lågsvavlat bassängvin & Motown Babies
När vi för några år sedan bestämde oss för att göra ett rosévin på Domaine de Brescou, satsade vi på ett ljust ”rosé de piscine”. Det vill säga, vinet skulle vara betydligt ljusare än sina kusiner i Languedoc och det skulle ha en tydligt fruktig, frisk och fräsch och lätt profil; ett rosévin som, måste jag skriva trots att jag är gammal simlärare, inbjuder till ett glas vid bassängkanten. Tro det eller ej, vi lyckades med detta redan på första försöket och sedan dess har vinet var en framgång och säljer varje år stilfullt slut innan sommaren är till ända. Det finns fler viner i samma stil i området nu, men vi sitter på en ganska unik – har inte hittat samma druvmix i något annat vin – blend: grenache och pinot noir. Det ger oss verkligen ett vin med en egen stil, trots den lätta karaktären. Ett vin som varit oerhört kul att få vara med att skapa och som det alltid är ett nöje att servera vänner. En anmärkningsvärd sak med Domaine de Brescou ”Fleur d’Eté”, som vinet heter, är att det har en så påtaglig fräschör samtidigt som det är lågsvavlat. Ingen självklar kombination i roséviner. I årgången 2013, som släpps i BS om några veckor, ligger det totala svavlet under 60 mg/l (framgår av etiketten), att jämföra med tillåtna 200 mg/l. Gör det vinet bättre? Nja, både och. Många rosé- och vitviner är kraftigt översvavlade när de går på butelj och måste därför luftas för att bli approacherbara innan de långt senare lugnat ner sig och bundit upp en del av allt det där fria svavlet. Å andra sidan är det ovanligt att lågsvavlade vit- och roséviner förmår uppvisa rejäl fräschör och friskhet. Bakom tricket ligger extremt noggrant arbete i alla skeden i produktionskedjan. Nog av, klart vi är stolta över denna baby. Ronettes. Supremes. Drifters. Elgins. Mary Wells. Darlene Love.
Årets roséviner 2014 & Burning Bellows
Vår i södra Sverige och det är bara en tidsfråga innan Sommaren är över oss. Därför passar viniferat som första media på att ge er Årets bästa roséviner redan nu så ni kan planera era inköp i god tid. 1. Les Lauzeraies Tavel, varunr 2724, ca 100 sek, en modern klassiker, enda rosévinet som hamnat på pallen de tre senaste åren då den svenska vinkritikerkåren utsett ”Årets rosé”, kraftfullt och smakrikt i bästa Tavel-anda, bra matrosé, finns i alla välsorterade butiker. 2. L’Annonciade, varunr 73000, ca 77 sek, urtypen för ”Rosé de Provence”, rätt färg, rätt doft och smak, till och med rätt (svarvade) flaska, kallad flûte a corset, och det till ett enormt bra pris, producenten Cellier des Archers förser många andra producenter med basvin till vad som blir betydligt dyrare slutprodukter, men här, i L’Annonciade, har de lagt sina bästa druvor, resultatet är ett elegant och välbalanserat rosévin som fungerar både som aperitif och till mat, i beställningssortimentet – gör er besväret att beställa, ni lär inte ångra er, årgången 2013 är dessutom den bästa i henminne och det är svårt att tro att något annat rosévin i år blir mer prisvärt än det här. 3. Domaine de Brescou ”Fleur d’èté”, ljus rosé från Languedoc, typiskt ”piscinevin”, d v s ett lätt, fruktig rosévin som passar bäst som aperitif eller pratvin, pris cirka 80 sek, invänta nytt beställningsnummer senare i år (återkommer om det). 4. Château Henri Bonnaud, ca 150 sek, varunr kommer senare, här har vi vad er utsände i de svävande rosa molnen tror kan bli ”Årets rosé” i Sverige, ett urcool, ekologiskt rosévin gjort på 20 % cinsault och 40 % vardera av grenache och den i rosévinssammanhang smått omöjliga mourvèdre, ett pålitligt, alltid superbra rosévin från den pyttelilla appellationen Palette, just utanför staden Aix-en-Provence, med andra ord i hjärtat av Vinprovence, stor, läcker doft och en smak som håller vad näsan lovar, fungerar som aperitif eller matrosé, Systembolaget har köpt in ett mindre parti som släpps i ett fåtal butiker i juni – ska vara på hugget och ge er mer info när det drar ihop sig så ingen av er missar det här unika vinet, årets måste. 5. Clotilde Davenne Bourgogne Rosé, ca 130 sek, återkommer med varunummer, jojomensan, ni läste rätt: Chablis-drottningens rosé har köpts in av Systembolaget i en mindre kvantitet, släpps liksom Château Henri Bonnaud i juni, friskt, läckert rosévin med pinot noir-roséns alla bästa sidor i högsätet, återkommer när det drar ihop sig med mer information även om det här vinet som gissningsvis ingen av er vill missa och med tanke på att det bara kommer finnas en begränsad mängd gäller det att hänga på låset och, ja, ni kan ju börja planera för ett inköp, kanske rent av börja köa, redan nu. Rockabilly.
Svavlat vs osvavlat
Även i år gör vi på Domaine de Brescou samma vin med och utan svavel och precis som ifjol visar sig de svavlade versionerna vara fräschare – notera att halten SO2 är mycket låg även i de svavlade vinerna. Intressant i år däremot är att vi får fram en mer druväkta Viognier, typ Condrieu, om vi arbetar utan tillsatt jäst och svavel. Problemet är, förstås, att vi inte har en aning om vilket jäst som faktiskt jäst vinet.