Etikettarkiv: Hustrun

Trettiotre tänder – eftertänkt & Bad Barber

Publicerat av
2

En viss krank blekhet har infunnit sig på er utsändes i litteraturträsket kinder sedan Hustrun läst den av den nyss nämnde kraftigt dissade ”Trettiotre tänder”; kort sagt tycker Hustrun att boken är ganska bra och att ja ni vet vem missbrukat sin position som bloggare. Med utgångspunkt från hur det brukar vara, alltså att Hustrun alltid har rätt i största allmänhet och i synnerhet avseende litteratur, föreligger nu en viss risk för att boken inte är absolut helkass. Detta är dock ingenting som påverkar er tappre kämpe där han står med flaggan i topp när det blåser som värst på Litteraturens hälleberg: även om ”Trettiotre tänder” faktiskt enligt alla normala bedömningsgrunder inklusive alla nu inom litteraturvetenskapen kända analysmodeller är en bra bok kan ni fullt ut lita på att vi aldrig kommer att erkänna detta och det finns två tunga skäl för detta: 1. Boken är kass 2. Hustrun tycker den är bra. Nu: senaste nytt från Bad Barber som släpper debutalbumet alldeles snart.

Château Lafite Rothschild 1950

Publicerat av
9

Väl minnandes den inte helt lyckade för att inte säga tämligen misslyckade Lafite 47:an härförleden, tänkte jag att även 50:an säkert är skräp och trams den också. Med både denna tanke och ett visst mått av glädje över min förslagenhet i hågen sökte jag mig till den svenska vinkällaren och plockade upp det nyss nämnda vinet (50:an för som inte hängde med i den senaste svängen) och bara någon dag senare visadeLafite 50 jag stolt upp den för alla middagsgästerna i vars ögon jag genast kunde se vingnideriets svarta ljus lysa och från den stunden följde mig alla, på ett eller annat sätt, för att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt, det vill säga då flaskan öppnades. Helt enligt planen ity då de satt sina vinsnikarnäsor i glasen med Lafite skulle jag kasta mig över kvällens övriga viner och då med ett rejält försprång. Dock anade jag snabbt, redan då Hustrun sågs svassa iväg med sitt glas – alltså, alla stod liksom på kö i för att få sin beskärda del – med ett synnerligen belåtet och nöjt leende i sitt annars så rara plyte. Och så fortsatte det. Vinsnikare efter vinsnikare fick sitt vin, doftade på det, ojade sig och svassade lyckligt iväg. Ytterst obehaglig till mods tog jag till slut och stoppade min egen snikarsnok i ett glas, flaskans sista, och möttes till min oförställda förvåning, och än mindre oförställda förtrytelse, av en i högsta grad levande, ursprungstypisk (! både Bordeaux och gammal Lafite) doft med mognad och vital komplexitet och gammallafitigt välintegrerad men ändå påtaglig ek; ett vin som traditionsenligt både var lätt och elegant i sin klass och därtill vitalt utan russin- eller andra överdrivna ålderstoner, riktigt gott, mycket imponerande och synnerligen upprörande. Requiem.

Grillad chorizo & kokt plastbacksravioli & Stone Roses

Publicerat av
4

Vet inte hur hon tänkte, men Yngsta dottern ville att vi, i Hustruns frånvaro, skulle äta middag hemma. Detta trots att jag lockat med restaurang och påtalat att det enda som fanns i kylen var plastbacksravioli och chorizo, som enligt förpackningen skulle grillas. Nåja, jag tänkte att det är väl på tiden att jag försöker mig på något nytt. Värmde på en panna och slängde i korvarna hela. Kom på att jag kanske skulle steka dem som Tini Houdini Ellingtonkorvskivor. Försökte ta de varma korvarna ur pannan. Två av sex åkte ner på golvet. Åts upp av hundarna. Skivade de kvarvarande bitarna. Stekte dem. Hällde raviolin i kokande vatten. Kom på att jag inte hade en aning om koktiden för färsk ravioli. Kokade dem som påstortellini. Då. Helt plötsligt. Sprack de. Och löstes upp. Och försvann.  Försökte samla ihop slamsorna så gott det gick. La upp dem på en tallrik. Garnerade med korven. Yngsta dottern dök upp. Sa. ”Har du lagt på ost eller kom den ut ur raviolin?” Jag sa. ”Kom ut ur raviolin.” Hon sa. ”Ja, det är lätt hänt att överkoka färsk pasta, men hur har du lyckats bränna korvarna så?” Superintressant youtube-klipp om ravioli. Matlagningsmusik. Pastavin.

Richebourg (DRC) 1985

Publicerat av
Svara

För många år sedan gjorde jag, i samband med att Svågern gav mig fri tillgång till sin vinkällare, något fantastiskt. Enkelt uttryckt hade han inte råkoll, men han är ett sådant där golfpro och därför hade han en massa viner i källaren. Som dörren stod lika öppen som famnen på den då ack så oerfarne och av livet uppenbarligen ännu inte tillräckligt tilltygade Svågern, tog jag till det ute i trädgården stundande grillpartyt med mig de två Richebourg (DRC) 78 jag hittade och som de flesta var upptagna med att elda kol, tvätta sallad och allt vad nu folk gör för att de tror att grillpartyn är mödan värd kunde jag i lugn och ro dissekera de båda flaskorna, vilka varRichebourg & Giscours underbart goda och bra båda två. En stor upplevelse. Sedan är det det här med Hustrun. Hon har allt sedan den där dagen för så länge sedan gång efter annan påmint mig om hur jag lurade av hennes då så naive bror de där flaskorna. Inte för att jag har dåligt samvete, men när Svågern nu kom hit till påsk tänkte jag att jag väl kunde bjuda igen på en Richeborug (DRC). Det gjorde jag igår. Å andra sidan var det Richebourg (DRC) och det var 85 så för att vara på den säkra sidan att de andra inte skulle dricka så mycket öppnade jag därför först en Château Giscours 1985 från de där lådorna där var tredje flaska är enormt bra och två av tre står med halva flaskan i de sälla vinmarkerna. Övertygad om att flaskan jag huggit var en usel en, serverade jag övriga Giscours och, lite så där i smyg, mig själv Richebourg. En alldeles, alldeles underbar Richebourg med massvis av mogen Pinot noir i bästa form, men då! hörs från Svågern, som lärt sig ett och annat om vin och nu måste tas på allvar, saker som ”Jädrar vilket bra vin! Bästa Bordeauxen på länge och en av de bästa 85:or jag druckit!” Ajajaj, hur kunde jag vara så korkad? Resten av middagen blev en pina, där jag försökte dricka Giscours och Richebourg samtidigt och samtidigt som jag, desperat, försökte intressera de andra för ett tredje vin, vars namn inte ska avslöjas då det serverades som kanonmat. Det gick förstås inte så bra och det faktum att Hustrun tittade varmt, nöjt och uppskattande på mig för denna min storslagna generositet och för att jag äntligen betalat tillbaka för, i hennes ögon, begångna synder, värmde inte ett dugg. Bland det dummaste jag gjort. Stina Nordenstam. Lisa Ekdahl.

Château Lafite Rothschild 1947

Publicerat av
8

Barndomsvännen och jag hade kommit överens om att någon gång dela på min 47:a Lafite. När han blev rejält förkyld och tvingades ställa in sitt nyårsfirande i år, passade jag därför på att plocka fram nämnda pava, med vilken jag gömde mig i ”förberedelserummet” alias ”gamla köket”. Hann dock bara få den smuliga, om än ganska hela och välbevarade, korken ur, och, det ska erkännas, delvis i, buteljen, förrän Hustrun slet upp dörren till pavans och mitt myshörn och, som om vi höll på med något skamligt, skrek, där hon bredbent stod som en vaktpost i dörröppningen, ”Lars har gömt sig i gamla köket med en 47:a Lafite, kom hit allihop!”  Detta chockade mig så djupt att jag inte har en aning om hur vinet var. Enligt de övriga som, som om de saknade uppfostran och vandrade på Jorden utan minsta tillstymmelse till skam i kroppen, girigt sög i sig den åldriga nektaren från Bordeaux, var den inte god alls: mogen, rent av övermogen, fortsatt fin ek dock på gammallaftiskt vis, russin, acetaldehyd, etylacetat, tom Felix ketchupflaska samt lite våt gasbinda och murken gammalkork. Dagen därpå, idag, var, faktiskt, vinet bättre, sägs det, med mer av allt det nyss nämnda med undantag för gasbindan, vilken var som försvunnen, som vore den förra årets smak.

Calvados Pays d´Auge ”Vénérable” (R Groult)

Publicerat av
2

När Katalanske kocken mot slutet av middagen, högt och ljudligt, berättade, att han, när han häromsistens var ute och reste, hittat Torres Jaime Primero, ringde alla varningsklockor och jag svarade med återkommande stönanden i stil med ”nähä, det är en dag i morgon också”, ”oj, vad tiden går när man har kul”, ”vad sa ni att vi skulle göra i morgon förmiddag?”. Hustrun däremot gick, med ett tomtemorsaktigt leende på läpparna, rakt i den slukt gillrade, spanska fällan. ”Åh, men du har ju tagit med dig din fina Calvados till Sverige, Lars!” utbrast hon och jag såg hur Katalanske kockens anlete, i ett slag, målades i förnöjelsens och självgodhetens grälla färger och ta mig tusan om han inte kastade ett öga åt mitt håll också! Bortsett från att jag sedan tvingades sitta där och se på när Katalanske kocken fröjdade sig med min fincalva, vågade jag inte gå och lägga mig förrän han gjorde det eftersom jag var, och är fortsatt, övertygad om att mina giftiga blickar hade en lugnande inverkan på hans spritintag. För att undvika ett liknande debacle kommande natt ämnar jag nu gå ut och påta ner Calvan – denna vällagrade, äppledoftande och komplexa dryck – i trädgårdslandet.

Flyinge Kungsgårds vandrarhem, Flyinge

Publicerat av
6

Väl framme i Sverige hamnade vi på det sydsvenska hästcentrumet Flyinge, dit den efterhängsna hästkärran skulle. Döm om vår förvåning då vi steg ur bilen för att koppla loss transporten. Det blåste så in i norden. Mystiskt. Det hade inte blåst i Malmö, inte i Lund, inte i Södra Sandby. Hustrun kom då på varför och ställde sig plötsligt att njuta i vinden. ”Vinden som uppstår när Historiens slår sina slag! Känner du?” sa hon eftersom hon är en slags hästmänniska precis som alla andra kentaurer som går runt på Flyinge och låter, i förekommande fall, håret fladdra fritt i den millenniegamla vinden. ”Ända sedan 1100-taletblåser den!” sa hon lyckligt.

Kentaurerna önskar God Jul

Som tur var hade Hustrun snart vädrat ut resan och var redo för nästa mål, vilket var vandrarhemmet på Flyinge Kungsgård och därmed vad det här inlägget handlar om, egentligen. Kort sagt bor man i studentrum – Flyinge utbildar allt från hästgymnasieelever via hippologer till beridare och håller sig med ett internat – vars invånare tvingats bo på annat håll, och betalar billigt för det. Bonus är att man kan vandra runt i Sveriges häst- och avelshistoria och, om man så vill, studera kentaurer och deras ofta om min gamla ridlärarfanjunkare i kavalleriet påminnande sätt att prata och närma sig djuren; korta, bestämda, kommandoaktiga meningar, fyllda av välartad artikulation och pondus. Utöver allt detta kan man äta på plats och om man har tur rider någon eller några duktiga ryttare i ridhuset just då, varför man får en gratisföreställning, i bästa fall ledd av en fanjunkarmässig utbildare som får min livs historia att slå sina vingar. Veckans etta på Kentaur-toppen.

 

En lika patetisk som pinsam bokhyllnng

Publicerat av
Svara

När Hustrun sa att jag bara måste läsa
Guernseys litteratur- och potatisskalssällskap av Mary Ann Shaffer reagerade jag som jag alltid gör på Hustruns lästips: påtagligt arrogant och lagom avmätt och på ett tämligen patetiskt vis avfärdade jag såväl Hustrun som hennes litteratursmak och boken i fråga och utan att ha läst en bokstav visste jag redan att jag aldrig skulleläsa en bok med ett så larvigt utseende och en så töntig omslagstext och som dessutom rekommenderats av Hustrun, som faktiskt tycker att deckare är bra. Nu är det dock så att 1 Guernseys litteratur- och potatisskalssällskap inte är en deckare 2 jag har, som tur är, mot bättre vetande läst den och 3 den är riktigt bra. Eftersom Hustrun aldrig läser min blogg – hon tycker den vittnar om inte bara bristande gestaltningsförmåga utan också dåligt omdöme och viss avsaknad av självkritik (hur hon nu kan veta det utan att läsa den) – kan jag erkänna det där sista med att boken faktiskt är riktigt bra. Visst, den är lite larvig och personerna är lite väl svarta respektive vita, men allt detta är ett medvetet författargrepp och det som gör Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap till, som Carina Burman uttryckte saken i en recension i SvD, ”en feel good-komedi – fast på papper”. Å andra sidan ska sägas, med tanke på det där med ”feel good”, att detta inte bara är underhållning, det är också en utmärkt beskrivning av en civilbefolknings umbäranden under en ockupation. Elände beskrivs i mina ögon bäst med en portion distanserande humor, vilket oftast gör eländet mer greppbart. En i grund och botten oerhört sorglig bok i fjantig förpackning och mycket feel good-smet helt enkelt. Nästa gång Hustrun ger mig ett boktips ska jag faktiskt hösamma det med en gång och jag ska nu också rota runt i bokhyllorna för att förska hitta andra böcker hon tidigare tipsat om, men som jag i min arrogans snabbt ställt undan i övertygelsen att det bara är smörja.
Lämpligt vin att ackompanjera boken med. Lämplig musik att ackompanjera boken med.