Gäster på middag. Det gäller att hitta ett vin som gästerna tror är en unik upplevelse medan man själv vet att det är skräp. Gärna en fin etikett/vin som oxiderat till oigenkännlighet. Jag botaniserade i vinkällaren och hittade en av de flaskor som fick sina etiketter förstörda i samband med en olycklig översvämning för några år sedan. Ingen etikett men väl en kapsyl som indikerade ”Saint Emilion”.
Öppnade flaskan strax innan gästerna skulle anlända. Ville försäkra mig om att vinet var utgånget. Korken, som var, oroväckande nog, i förvånansvärt gott skick, berättade att det här var en Couvent des Jacobins från 1978. Slog upp en skvätt. Doftade, smakade. Katastrof! Inte ett spår av naturkorken trots närmare 50 års lagring, ingen brett, visst mognadsoxidation men också tillräckligt med liv och kraft och, inte minst, en lätt saftig frukt och eksötma i smaken och framförallt allt som ska finnas där i en klassisk Saint Emilion, sådant som sällan dyker upp i dagens tolkningar av appellationen, ett vin som det är lättare för en osäker provare att sätta i Rioja än i Kalifornien. Kort sagt: Katastrof!
Skyndade mig till vinkällaren. Såg den sista flaskan Rabiega Rouge Prestige från 2001. Ett 25 år gammalt vardagsvin. Inte en chans att det är bra idag. Öppnade flaskan. Även här en fin kork och… ve och fasa… ett fullt drickbart vin. All heder åt oss som en gång gjorde det (på Château d’Esclans för övrigt). Men. Det är tveklöst ett enklare vin än finvinet från Saint Emilion. Således: Vardagsvinet till gästerna, finvinet till värden. Ett enda aber: Hustrun.
Jag: Kära gäster, ikväll ska ni få prova en riktig raritet. Den sista flaskan Rabiega Rouge Prestige från 2001! Ett vin jag gjorde på Château d’Esclans…
Hustrun: Vänta! Låt mig gissa. Hm… 2001?
Jag: Hm, ja, hursomhelst, varsågoda.
Gästerna: Jamen, det håller ju ihop på ett strålande vis för att vara ett så enkelt vin!
Jag: Ja, vad kul, jag hade inte provat det innan. Nu ska jag prova den här andra flaskan, den utan etikett.
Gästerna: Så spännande!
Jag: Nej, inte alls, de här gamla flaskorna utan etikett brukar mest bara vara skit och… ja, det är lika illa med den här flaskan, men nåja, nu har jag hällt upp åt mig själv så jag får dricka det innan jag går över till samma vin som ni.
Allt är frid och fröjd, tänker jag. Då. Hustrun!
Hustrun: Ja men, Lars, inte ska du behöva dricka det där gamla oxiderade vinet, du som har en sån fin liten känslig näsa och allt, nej, nu byter du och jag glas. Jag har inga problem med de där gamla, som du säger, sura vinerna. Seså, skål allihop!