Sådärja! Alla druvorna tryggt i hamn. Så långt, allt väl. Som tidigare framgått har kanske inte vingården skötts exemplariskt i år, men vi har verkligen haft tur med vädret. En närmast perfekt växtsäsong – bortsett från en irriterande frost i slutet av april – har gjort att druvmaterialet ändå är utmärkt. Allt det där arbetet vi brukar lägga ner i vingården, gallring på gallring och ans och puts in absurdum, är ovärderligt ett besvärligt år. När å andra sidan vädrets makter står bonden bi, görs somligt av det där arbetet till del i onödan. Men som sagt, i år då det slarvats hade vi tur. Vi gläder oss åt detta!
Men säg den bonde som bara är nöjd. Nu övergår den ständiga oron från nervösa blickar mot himlen och vakna nätter, då verkliga eller inbillade åskknallar lägger sordin på stämningen och förstör sömnen, till en totalupplevd obehagskänsla som genomsyrar vardagen, dag som natt, för det är nu som allt, a-l-l-t, kan gå åt skogen. Avbruten alkoholjäsning, malolaktisk jäsning som inte kommer igång eller går för snabbt, personal som blir sjuk så saker och ting inte görs i tid – att göra rätt sak i rätt ögonblick är avgörande för slutresultatet, det gäller allt från växtskyddbehandlingen via skörden och tiden musten får vila med skalen till buteljeringen. För att nu nämna något.
Värst av allt: det kan bli uselt vin även om allt fungerar!
Helt kort om några av de ovan nämnda fasanfullheterna som kan drabba en stackars vinbonde. Avbruten jäsning innebär just det: vinet slutar jäsa innan allt sockret är förbrukat. Sker det tidigt i processen är det (för det mesta) bara att sätta igång jäsningen igen. Sker det sent, kan detta vara hart när omöjligt. I värsta fall står man där med en tank med antingen socker kvar eller en för hög halt av flyktig syra. Eller både och. Helt säkert både och, vid närmare eftertanke.
Att den malolaktiska jäsningen har svårt att komma igång behöver inte innebära en katastrof. Ibland hoppar den igång så sent som efterföljande vår. Men. Tänk då på alla dagar och nätter som vinbonden kommer leva med oron för att arbetet inte kommer igång ens våren efter skörden. Och om inget händer på våren, ja då kanske vinet aldrig kommer att genomgå den malolaktiska jäsningen. Det går an om vi talar vitt och rosé, men talar vi rött är det inte hemskt, väldigt jättebra. Självklart kan dessutom även en utebliven malolaktisk verksamhet resultera i en förhöjd halt flyktig syra – jag menar: varför skulle den inte göra det?
It’s All Over Now Harvest Blue. Skörden 2020 i salig åminnelse. Nu är det kokta fläsket stekt. Skördeinsikt. Jeff Lynne ska så klart också säga sitt. Men mardrömmen fortsätter.
Men låt oss ta det från början, varför blev jag alls tillfrågad att ta det här uppdraget och därmed ansvaret på mina axlar? Jo, från början var Les Lauzeraies ett konventionellt klassat vin, alltså utan ekologisk certifiering. Allteftersom tiden gick utökade producenten sin andel ekologiska druvor och plötsligt uppstod möjligheten att göra en ekologisk variant av vinet. En stor möjlighet… och utmaning, för vinet skulle, menade producenten, i det närmaste vara identiskt med ”vanliga” Les Lauzeraies, alltså snarlikt i färg, doft och smak. Ingen självklarhet.
Nåväl, jag fick i alla fall uppdraget och har sedan dess åkt till Tavel varje år när vinet jäst klart. På plats har jag provat de olika tankarna och valt bort de som inte känns helt hundra eller som avviker för mycket i stil. När det väl är gjort har jag synat de kvarvarande delarna in i minsta detalj och gjort olika provblend till dess både producenten och jag utbrister ”Eureka!”.
Var på plats i Tavel nyligen och satte ihop 2019 års ekologiska variant av Les Lauzeraies. Måste erkänna att det i år såg ovanligt utmanande ut från start. På bordet med prover stod flera som jag direkt kunde se inte skulle fungera. Fel färg. Nu går det att fixa till färgen, till exempel genom att filtrera hårt. Samtidigt innebär varje sådant ingrepp att annat händer, som i det här fallet att frukt och smak försvinner med färgen. Inget jag brukar ägna mig åt då målet alltid är högsta möjliga kvalitet. Således: bort med de tankarna.
Skred så till mer konkret handling, det vill säga provade doft och smak. Här försvann ytterligare någon tank på grund av att jag uppfattade den som antingen inte helt ren eller i fel stil. Och vad blev då kvar? Jo, några tankar som alla föreföll att passa väldigt bra som Les Lauzeraies. Men bara för att varje enskild tank nu förefaller göra det, är det inte säkert att de fungerar i blenden. Vid den här punkten i arbetet gäller det att hitta beståndsdelarna som gör att ett plus ett blir tre, och att, framförallt, undvika tankarna som gör att ett plus ett blir mindre än två – för så kan det bli trots att allt ser perfekt ut före blendens genomförande.
Nu ska sägas att det där med vad som går och inte går efter 30 år i gebitet känns redan innan provblenden görs. Å andra sidan ska varje möjlig väg testas, om inte annat så för att utesluta att blendern tagit fel. Nog av. När röken lagt sig stod vi där med ett prov som låg så nära ”vanliga” Les Lauzeraies att producenten inte kunde skilja dem åt. Och, bäst att tillägga, vi tyckte alla att det var, ursäkta uttrycket, inihelvetes bra. Det där sista kan förstås bero på bristande självkritik, men vi var fem som tyckte så, och, sist men inte minst, de gånger det inte känns så där vet man att man misslyckats och gjort ett dåligt arbete, varför man, iallafall de gånger ”man” är jag, håller på till dess det känns bra.
PS Tar det där lång tid? Nej, hör och häpna, varje enskilt steg går mycket snabbt, låt vara att det ibland tar tid att sätta den där sista blenden, särskilt när många ska ha en syl i vädret. När blendandet tar lång tid, inte minst då den som leder övningen är för omständlig, är min erfarenhet att det aldrig blir riktigt bra.
(Bilderna är från senaste övningen i Tavel, inklusive lunchhaket, där vi arbetare möts över en plat du jour och i mitt fall en öl.)
Nej, kära HR:are, Bea är inte bara ett flicknamn. Det är en sås också. Den säljs i vanliga livsmedelsaffärer och levereras i små plastburkar. Ingenstans, ingenstans, står dock hur såsen ska tillredas och den som ger sig till att värma eländet i en för personen ifråga okänd mikrovågsugn och i samband med det råkar få på maxeffekt i fem minuter ska veta att det är inte rätt väg att gå med en bea. Vad händer då? undrar ni och är glada att någon annan gjort testet åt er så ni slipper göra det här försöket som så uppenbart är något ni inte ska försöka er på hemma. För att göra en lång historia kort förvandlas den från början ganska tjocka såsen till en utspädd vätska med inslag av fett och dragon och, inte minst väsentligt för den som vill göra sig populär genom sina insatser vid köksbänken: detta vill ingen i hushållet äta och!, uppenbarligen, är det få saker som kan sänka sinnesstämningen i en munter grupp lika effektivt som en söndervärmd och intill sörjig blaskighet tillintetgjord bea.
Jurymedlemmarna delades upp i grupper om tre-fyra personer. Organisatörerna för sådana här tävlingar försöker alltid se till så varje jurybord tilldelas en önolog eller vinmakare. I övrigt kan gruppen bestå av sommelierer, vinskribenter, krögare, vinhandlare och rent av vad som i Frankrike kallas ”upplysta vinälskare” (amateurs de vin eclairés). Provningen sker blint. Juryn får veta vad det är för område de provar och från vilket år vinet kommer.
