Bluffviner och ond bråd död

Publicerat 2026-03-15 av Lars Torstenson

På den gamla goda tiden, när ingen trixade med vinerna utan bara blandade vin från olika ursprung och tillsatte blyglete och flisor och spån från kampeschträd och sånt, och då de franska lagarna under 1800-talets senare del ändrades så det blev mer fritt fram att pimpla kopiösa mängder vin samtidigt som järnvägar drogs fram snart sagt över hela Frankrike och det i ett slag blev både billigt och möjligt att snabbt frakta vin från söder till norr och vingårdarna drabbades av flera olyckor som först oidium sedan både vinlusen och mildiou, då, just då, infann sig alla incitamenten för en massiv import av vin från Spanien och Algeriet till Frankrike och det ledde fram till ett flertal bråk med dödlig utgång under 1900-talet. Bråk som ännu inte är över.

Languedoc 1907. Den dominerande näringen är vin. Den nya hamnen i Sète, Canal du Midi och järnvägen har jämte ökad kunskap, ändrade arbetssätt och en ökande efterfrågan lagt grunden för detta. En inte ringa andel av det vin som säljs i Paris är rena bluffprodukterna och det i kombination med den snabbt ökande konsumtionen ger upphov till motrörelser, inte minst i form av socialistiska nykterhetsförbund. Medan vinodlingen är på tillbakagång på många håll i Frankrike vid den här tiden ökar den stadig i södern. Vid sekelskiftet svarar ”Languedoc” för hälften av allt fransk vin. Vinhuvudstaden nummer ett för denna lönsamma volymproduktion är Béziers, där stora rikedomar skapas.

Vid sidan om denna låt säga reguljära volymproduktion fortsätter bluffvinerna att säljas. De sätts inte sällan samman av mer giriga än nogräknade vinhandlare bland annat i Bercy, stadsdelen varifrån de väldiga vinmängderna som konsumeras på Paris barer och sunkhak levereras. Enligt uppgift står bluffvinerna för cirka fem procent av marknaden och de är föremål för både producenters, nykteristers och upplysta konsumenters onda ögon. Hittepå-vätskorna består oftast av vatten som tillsats russin och socker, kanske har de också fått en liten färgförstärkning med hjälp av blyglete. Myndigheterna gör inget åt saken och de mer reguljära producenterna ber då myndigheterna förbjuda sockertillsatser med mera. 1893 genomförs demonstrationer i Montpellier som stöds av flera parlamentsledamöter. Men det är fortfarande bara lugnet före stormen.

Efter ett par års dåliga skördar under 1900-talets första år begåvas Frankrike, Spanien och Italien med några år med stora volymer. I ljuset av de rikliga skördarna i kombination med bluffvinerna byggs snabbt vinlagren upp i Languedoc och Roussillon. 1905 uppmanar vinbonden och baristan – och sannolikt också naturvinets rättmätige fader –Marcelin Albert vinbönderna att vägra betala skatt samtidigt som han lanserar uppropet ”Vive le vin naturel! À bas les empoisonneurs!” (typ ”Leve det naturliga vinet! Åt fanders med bluffmakarna!”)

Kort sagt kokade det i Languedoc och vinbönderna krävde att myndigheterna skulle göra något åt saken, till exempel försvåra importen av konkurrerande vin och förbjuda bluffvinerna. Regeringen menade dock att problemet inte var okontrollerad import och falsifierade viner utan överproduktion i Languedoc. Den menade till och med att vin från Algeriet behövdes för att förstärka vinerna från Languedoc. Med det sagt, vi talar Frankrike, var det upplagt för en konfrontation. Och en sådan skulle det bli. Med dödlig utgång. 1907.

Misären i Languedoc är påtaglig. Lagren av vin omöjliga att sälja av. Inkomsterna sinar. Arbetslösheten ökar. Med start i kommunen Baixas i februari 1907 inleds en växande skattestrejk. Strax därpå författar ovan nämnde Mareclin Albert ett brev till självaste George Clemenceau, som vid den här tiden är konseljpresident. Då inte så mycket förefaller hända trots nämnda brev tar Albert ett par veckor senare ett steg till och inleder en protestmarsch med start i Argeliers och med den relativa storstaden Narbonne som mål. Där, i Narbonne, ska de resonera med en kommission utsänd av parlamentet i Paris. En händelse som i sig inte är av avgörande betydelse men som blir startskottet på återkommande protestmarscher. Varje söndag demonstreras det på olika håll i Languedoc, och antalet demonstranter växer för varje vecka, i snabb takt.

De protesterande är en brokig skara med lite olika mål, men den obestridlige ledaren Marcelin Albert är tydlig med att hans kamp är endast för ”det naturliga vinet”. Snart samlar protesttågen tusentals människor. Enligt tillgängliga uppgifter är de så många som mellan 80 000 och 100 000 människor i Narbonne den femte maj 1907. I samband med detta tar borgmästaren demonstranternas parti samtidigt som röster för ett fritt och självständigt Södern/Languedoc hörs, och detta börjar nu oroa regeringen i Paris på allvar. Men det ska bli värre.

Någon vecka senare intar 150 000 demonstranter Béziers gator. De skanderar saker som ”Seger eller död!”, ”Slutpratat, vi kräver aktion, vi kräver bröd!” och de hotar med att alla regionala borgmästare kommer att avgå och att ingen kommer att betala skatt efter den tionde juni såvida inte regeringen vidtar åtgärder för att rensa upp i vinträsket och för att stötta näringen. Och protesterna fortsätter med uppemot 200 000 demonstranter både i Perpignan, Carcassonne och Nimes under de kommande dagarna. Den nionde juni 1907 trängs över en halv miljon människor på och runt Place de la Comédie i Montpellier. Missnöjet är stort. Det handlar inte bara om vinet, men vinet står i centrum. Många sluter upp, socialister, monarkister, katolska kyrkan, självständighetsivrare, bönder, arbetare, vinhandlare.

Den tionde juni, då ultimatumet löper ut, avgår flera borgmästare och funktionärer. En vecka senare kommer myndigheternas svar. Militären sätts in, över 30 000 man, och polisen börjar gripa företrädare för proteströrelsen. Barrikader byggs, protesterna fortsätter, gevärseld utbyts. Den nittonde juni dödas två personer, bland annat en 14-årig pojke. Prefekturen i Perpignan stormas och sätts i brand. Sammandrabbningarna mellan demonstranterna och ordningsmakten fortsätter och sprids. I Montpellier, Perpignan… i Narbonne dödas ytterligare fem personer den tjugonde juni.

Ett par dagar senare infinner som Marcelin Albert i Paris, där han förhandlar med Clemenceau som nu lovar att ta tag i saker och ting och få ordning på vinböndernas situation. Detta blir början till slutet på upproret 1907. En lag som skyddar det ”naturliga vinet” och förbjuder hittepå-viner stiftas. Den som saluför ett vin ska också kunna visa varifrån det kommer och ha tillgång till en odling motsvarande vinets volym, och varje års skörd ska tydligt deklareras. Med andra ord början på ett betydligt mer rigoröst regelverk, som undan för undan nu byggs och tar sig den för oss idag bekanta formen av AOP-systemet. De nya reglerna omöjliggör i praktiken bluffvinerna, åtminstone för den som vill hålla sig inom lagens ramar.

Fotnot: Problemet med överproduktionen i södern löstes åtminstone temporärt av Första världskriget, då alla soldater inledningsvis fick en kvarting vin om dagen och allteftersom kriget fortgick ökade tilldelningen för att nå 75 cl före kriget slut. Nu tänker någon att jamen, återkom då inte krisen efter kriget? Jo, det gjorde den och den tog enligt vissa inte slut förrän på 1970-talet (1976 dödades också vin-demonstranter i sammandrabbningar med ordningsmakten) , enligt andra tog den slut först runt millennieskiftet när stora vinarealer ryckts upp i södern och ett ökat kvalitetsfokus blivit vardag dät, men, just som södern börjat få lite balans mellan utbud och efterfrågan hamnade Bordeaux i djup kris och nu när allt färre vill köpa Rosé de Provence sitter även Provence illa till. Fortsättning följer.

Marcelin Albert? Hjälte? Njaee. Snarare tvärtom. I alla fall i hans samtid. Myndigheterna gillade honom inte och efter uppgörelsen med Clemenceau tappade han sin position i vinvärlden och som upprorsledare, han höll rent av på att lynchas som en förrädare och han tvingades fly till Algeriet. Nuförtiden är synen på honom modifierad och det förekommer till och med att han hyllas för sina insatser för ”det naturliga vinet” och söderns vinbönder.

Koppar & vin

Publicerat 2016-02-16 av Lars Torstenson

Häromdagen publicerades i olika editioner en TT-artikel om eko-viner och hur miljövänliga de egentligen är. Ett flertal HR:are och andra har med anledning av artikeln hört av sig med några frågor om framförallt koppar i vinodlingen och för att bara behöva svara en gång kommer responsen från er utsände i de besprutade vinmarkernas dimhöljda värld här på vinifierat.Som tidigare påpekats är ett återkommande problem i vindebatten att allt så lättvindigt blir svart eller vitt. Till och med då professorer uttalar sig. Det är lite skumt det där för i botten brukar fundamentalistiska uttalanden grunda sig på osäkerhet och bristande kunskap. Hursomhaver, i artikeln går någon till storms mot koppar i vinodlingen och menar att syntetiska bekämpningsmedel alltid är bättre än tungmetallerna i ekologisk odling och vips så är det svart och vitt så att eko-odlingen är direkt skadlig för miljön.

Om vi nu lugnar ner oss lite och tittar på fakta så ser det ut ungefär så här:

1.Ja, ekologisk odling är inte så bra som folk i allmänhet tror och ja bekämpning av mjöldagg med kopparbaserade medel är ett måste för den som odlar ekologiskt (eller biodynamiskt eller natur) – glöm det där med att man aldrig besprutar eller att man inte använder gifter i eko-odling; det ligger i sakens natur, om uttrycket tillåtes, att bekämpningsmedel allt som oftast är av giftig art. Slutligen: ja, användandet av koppar är ett problem och utgör en risk både för bristande biologisk mångfald i odlingen och direkt döda jordar.

2.Nej, det ovanstående innebär inte att de ekologiska odlarna sprutar koppar i besinningslösa mängder eller att de inte är måna om sina jordar och den biologiska mångfalden. Det går inte att skilja på ekologiska (och biodynamiska och natur) och konventionella bönder så lätt. I samtliga läger förekommer seriösa och skickliga odlare liksom mot miljön om inte hänsynslösa så i vart fall nonchalanta och i största allmänhet mindre skickliga och kunniga odlare. Glöm det där med att seriösa och skickliga odlare låter sin jord dö – och det gäller oavsett etiketten.

3.Skälet till att man använder koppar i för övrigt inte bara ekologisk (och biodynamisk och natur) odling utan i förekommande fall även i konventionell odling är att det inte finns några andra kontaktverkande medel som är verksamma mot mildiou (Plasmopara viticola). Många arbetar på att ta fram ett fungerande skydd (läs till exempel här om försöken med sniglar) men där är vi inte ännu. Den som vill undvika koppar i marken kan inte vara ekologisk (eller biodynamisk eller natur). Samtidigt förtjänar det att påminna om det som punkten två avslutades med ovan: Glöm det där med att seriösa och skickliga odlare låter sin jord dö – och det gäller oavsett etiketten.

4.Kan man lita på ekologiskt alls? Ja, det kan man och det är inte så att det är förkastligt i sig, på samma sätt som man inte kan döma ut alla konventionella odlare eller biodynamikerna eller naturvinsproducenterna. Det handlar inte om etiketter utan skicklighet och individuella målsättningar och ansvarstagande hos de enskilda producenterna.

5.Men är då alltid eko rätt? Nej, det är det inte och ”eko” är en mycket grov kategorisering. Alltfler blir idag ekologiskt certifierade därför att det hjälper dem att sälja vinerna. Men samtidigt som de då går över från handelsgödsel och syntetiska bekämpningsmedel till ekologisk fårdynga och bland annat kopparbaserade medel fortsätter de övergöda och överbevattna i syfte att ta ut stora skördar för att kunna sälja billiga volymviner, något som tvingar dem att bespruta hårt och därmed överanvända koppar på ett för miljön skadligt vis. Vi är alltså tillbaka där vi alltid hamnar: undvik de billigaste vinerna så ökar du chansen för att din producent arbetar miljö- och människoklokt – om inte annat så av den enkla anledningen att den har råd att göra det.

6.Det finns (europeiska) regler för hur mycket koppar man får använda varje år och ramregeln gäller alla odlare oavsett etikett. Behovet av de här medlen varierar från växtplats till växtplats och från år till år. Därför tillåts också kvantiteten använd koppar variera från år till år. Skickliga odlare använder inte maxdosen ens nederbördsrika år. Mindre skickliga odlare har en tendens att använda maximal mängd varje år och ibland hjälper inte ens det: de får dessutom dras med minskad och försämrad skörd till följd av de mjöldaggsangrepp de inte klarat av att stoppa eftersom de besprutat vid fel tillfällen och/eller inte arbetar med en adekvat gödning och gallring av rankorna. Den sistnämnda typen av vinbönder gör sannolikt mindre skada om de är konventionella förutsatt att de klär sig ordentlig, använder hytt på sin traktor och bara besprutar då det är helt vindstilla så kringliggande bostäder, skolor och liknande inte drabbas.

7.Är det okej att jag köper eko då? Ja, det är det, men tro inte att det är den enda sanningen eller att professorn som varnar för koppar är helt ute och cyklar. Särskilt inte om du köper de billigaste vinerna för då ger du knappast bonden en ärlig chans att vara korrekt mot miljön, sig själv och sina medarbetare. Ungefär som det där med priset på mjölk och fläskfilé.

Lera Lynn!

Naturvin & nonsens & Dvorak

Publicerat 2015-05-21 av Lars Torstenson

Nämnde igår allt nonsens som skrivs om naturvin och övriga viner i förhållande till naturvin. Ibland är texterna medvetet vinklade, ibland bara okunniga eller slarvigt skrivna, och alltsomoftast handlar de om vad naturvin inte är, trots att de ska beskriva vad naturvin är.

På Systembolagets purfärska sajt kan vi läsa ”Jämfört med ekologiskt och biodynamiskt tillverkade viner försöker många av naturvinsproducenterna att gå ytterligare ett steg längre och minimera sin användning av också mer traditionella tillsatser och tillverkningsmetoder. Många producenter låter därför bli att filtrera vinet eller att tillsätta socker, som faktiskt är tillåtet i vissa länder och regioner. Ekchips är heller inte att tänka på, hellre då att lagra på äggformade betongtankar.”…

Problemet med en sådan här formulering är att den insinuerar att det är comme il faut att använda ekchips med mera för ekovin och att det skulle vara unikt för naturvinsproducenter att inte filtrera och att avstå från chaptalisation. Och det där med att äggformade tankar skulle vara speciellt för naturvinerna är om möjligt ändå mer okunnigt/slarvigt – alldeles bortsett då från att det här låter som att äggformade tankar har samma effekt på vinet som ekchips..

Vidare får vi veta att följande är kännetecken för naturviner ”Produceras från lågavkastande vingårdar, i små kvantiteter, ofta handplockade och ekologiskt odlade druvor… Att tillsätta till exempel socker (chaptalisering), vinsyra eller industriellt framtagen jäst inte acceptabelt av flertalet producenter… Mikrooxidation (syresättning av vinet för att mjuka upp det) anses inte acceptabelt av flertalet producenter, och inte heller att avlägsna vatten och/eller alkohol för att öka på koncentrationen (så kallad omvänd osmos)… Att tillsätta svavel anser flertalet producenter vara tillåtet, men oftast bara vid buteljeringen och då helst så lite som möjligt.”

Seriöst. Omvänd osmos. Dyrt. Används för att rädda tok-sen skörd eller för att förstärka bleka (volym)viner från övergödda gårdar. Med andra ord en teknik för skräpviner – låt vara att ett fåtal undantag finns men det är ovanligt att kvalitetsviner behandlas med omvänd osmos. Och återigen insinueras att det är comme il faut att chaptalisera och att tillsätta syra och dessutom att arbeta med mikrooxidation, denna lika ovanliga som utmärkta metod för att snabbt döda ett annars friskt och sprudlande vin. Plötsligt blir också kvalitetsproducentens adelsmärke, ett gediget arbete i vingården, något typiskt för naturvinet.

Alla kvalitetsviner – oavsett om de av sin upphovshen placeras i ett fack som naturvin, eko, biodynamiskt, sustainable, konventionellt eller annat – görs på druvor från välskötta vingårdar utan onödig gödning eller bevattning och med minimal växtskyddsbehandling som vanligtvis domineras av inplanterade naturliga fiender och naturlig bekämpning av ogräs (plöjning eller klippning). Den som arbetar rent och med bra druvor behöver inte svavla i någon större utsträckning och gör det vanligtvis inte heller. Många väljer också att arbeta utan tillsatt jäst, ytterst få tillsätter syra, socker eller överhuvudtaget någonting. Självklart ser det annorlunda ut om vi talar skräpviner, men skiljelinjen går alltså inte mellan naturviner och övriga viner, utan mellan kvalitetsviner och skräpviner.

(Inom parentes sagt: att arbeta utan kemiska bekämpningsmedel är något som låter bra men som knappast förekommer alls. Det många glömmer är att svavel och koppar, som tillåts inom biodynamisk odling och som används även av den som gör naturvin, är kemiska bekämpningsmedel. Det är direkt pinsamt att så många sprider vidare floskler som ”vi arbetar helt utan kemiska bekämpningsmedel” utan att på allvar undersöka saken – t ex ber att få se producentens lagstadgade loggbok för vingården.)

Det finns inga genvägar till ett stort vin och oavsett hur producenten valt att klassificera sig och sitt vin gör hen mer eller mindre samma sak som alla andra som gör stora viner. Om något utmärker vad som kommit att uppfattas som naturvin är det att producenten bejakar sådana aromer som andra försöker dölja med svavel samt i förekommande fall en aromutveckling på gott och ont utan svavlets skyddande inverkan samt de flyktiga syror som kan utvecklas vid en seg jäsning. Dvorak.

Ickefrågan naturvin

Publicerat 2015-05-20 av Lars Torstenson

Svara

Varför har icke-frågan ”naturvin” kommit att bli en så het potatis? Av den enkla anledningen att det finns två lika inskränkta kontrahenter som är lika bra på att inte höja blicken över näsroten. Dessutom sprids oavbrutet nonsens en masse i frågan.

Ett vin som av konsumenten upplevs som gott och bra är just det för den konsumenten, och det utesluter inte att bordsgrannen som uppfattar samma vin som uselt också har rätt i sak. Detta är odiskutabelt. Samtidigt kan det vinet vara moraliskt förkastligt pga att producenten utnyttjar sin arbetskraft, tok-göder och –bevattnar sina odlingar, struntar i att ta hand om spolvattnet från traktorn och mycket annat. Samma vin kan också från en kvalitetsaspekt över tid klassificeras som skräp. Omvänt kan vinet vara allt det där goda: etiskt korrekt, skonsamt mot miljön och av bästa sort utifrån en kvalitetsaspekt över tid. Notera att i samtliga nyss nämnda fall kan vinet lika gärna vara klassificerat som konventionellt som naturvin. Något som bör stämma till viss ödmjukhet i debatten.

Ytterst handlar såväl kvaliteten som klassificeringen av det enskilda vinet om vad producenten velat och lyckats uppnå och den som måste låsa fast sig vid svartvita argument i en debatt av det här slaget behöver såklart hjälp.

Förbud mot irrläror på vinmässor! & Joel Alme

Publicerat 2015-03-22 av Lars Torstenson

Svara

Mannen stegade fram och hävde helt frankt ur sig ”Vad säger du om ekologiskt vin och naturvin, det finns ju 300 tillsatser i vin”. Svårt att veta om det är ett enfaldigt påstående eller en missformulerad fråga. Några försök att få fram lite mer information om vad som skulle finnas med på listan eller vem som satt samman den viftar den fascinerande faktaförnekaren bort lika lätt som han avfärdar möjligheten att själv kolla upp saken via EU:s gällande lagstiftning på området, något han för övrigt fnyser åt för det vet ju alla att det är så faktaspäckat och rörigt och byråkratiskt att hitta sanningen den vägen att då är det bättre att ha rätt i sin rätt att ha fel, vilket man, uppenbarligen, har i denna nästippsfokuserade persons tryggt fyrkantiga värld. Dessvärre avvek den samhällsfrånvände individen utan att förklara vad han gjorde på en vinmässa med alla sina livsfarliga produkter och han sågs senast gå bort mot en monter laddad med hittepå-zinfandel. vinifierat kräver förbud mot irrläror på vinmässor! Joel Alme.

Domaine Rabiega 2003 efter en månad: tistelkvast med gullregn & Marlene Dietrich

Publicerat 2015-01-19 av Lars Torstenson

Skrev om Domaine Rabiega 2003 i maj förra året – en text som den som är intresserad kan läsa här. Något långtidstest ingick inte i den provningen. Provade därför idag en 03:a som stått öppen cirka en månad. Det är uppenbart, och inte minst bevisat via vinifierats olika test, att vissa viner, osvavlade som svavlade, kan hålla väldigt länge och att inte fullt mogna, välgjorda viner, vita som röda, klarar sig betydligt längre sedan flarrorna öppnats än de flesta tror, och det vare sig du använder eller inte använder dyra applikationer för gas, vakumpumpar och annat. Omvänt ballar en del flaskor snabbt ur. Det kan till och med handla om någon timme, eller mindre, för riktigt gamla viner* – såvida nu inte buteljens innehåll är oxiderat redan då korken dras. Domaine Rabiega 2003, som, som framgår av texten från maj, torde vara på topp idag, har inte alls klarat månaden i frihet på ett bra sätt. Ett av de främsta skälen till att svavel tillsätts vin är att dölja/hindra ”off flavors”. Om produkten ifråga har få sådana blir vinet bra även utan svavel, i annat fall kan det bli en katastrof. Domaine Rabiega från det supervarma och torra året 2003 tillhör tveklöst de viner som mår/tt bra av svavel. Så här efter en månad, då allt fritt svavel förbrukats står alla off flavors som en oönskad tistelkvast ur vinvasen med en oangenäm och ethanal-liknande kvist gullregn i mitten. Hu! Så här uppträder misslyckade naturviner och den som nu tycker om slika off flavors i allmänhet och ethanal och doften av gasbinda i synnerhet får härmed tipset att försöka komma över lite Domaine Rabiega 03, öppna buteljen och lämna den öppen en månad. Marlene Dietrich.

* I liket med andra som vill balansera på vinpiedestalens högsta punkt brukar er utsände i de kluriga vinbastardernas självförhärligande värld inte sällan råka ut för gamla buteljer på 60 – 70 år, eller äldre, som har en benägenhet att dofta himmelskt i tre-fyra sekunder varefter vinet per omgående dör. Eller, det är så vi säger, oftast är de där vinerna stendöda eller åtminstone trista från start, men enär det gäller att få andra att tro att de missat något är det viktigt att köra hårt med skrytlögner i denna (se ovan) den skönaste av världar. Marlene-bonus.NIna och Nana gör en Lili.

Lätt svavelosande generationsmöte eller När en spoling undgick Den stora förnedringen med en hårsmån

Publicerat 2015-01-12 av Lars Torstenson

Var runt på lite näringsställen i Sverige i samband med Jul och Nyår. I Stockholm hände det sig att vi i vårt sällskap beställde in ett naturvin från Anjou. Hustrun som fick vinet blint i sitt glas utbrast genast ”Nej, det här tänker inte jag dricka, smakar som ett naturvin som gått vilse!”. När Hustrun är på det där humöret är det bäst att göra henne till viljes. Således kallade er utsände i storstadsdjungelns självutnämnda händelsecentrum på den trevlige sommelieren och förklarade att ”damen här måste genast ha lite svavel och gärna i bubblande form”. Inga problem, däremot började den unge mannen tala om naturvin och mitt i allt det där undslapp han sig, medan han tittade på Hustrun, ”det är en generationsfråga”. Hustrun, som inte alls är lik den man hon fått på sitt livs lott för sina synders skull, log då bara ett snett leende istället för att spydigt och sågande säga som det var, att hon var medtillverkare och provade osvavlat vin redan då den lika osnutne som patetiska slyngeln låg i sin kuvös och att problemet här i hennes näsa var att vinet inte hade en tillstymmelse till druvkaraktär och att det drogs med en obehagligt odefinierbar doft, ungefär som när man går runt med en hundbaja under skon. För egen del noterade jag att allt går runt i den eviga cirkeln och att det enda som egentligen hänt avseende vin de senaste hundra åren är, typ, Peynauds renlighetstankar och Nya världens arbetsmetoder som startar med en marknadsundersökning istället för att lära folk vad de ska tycka om. Generationsmusik samt i original.

Gift i ekologiska russin (& ekologiskt vin)! & Blue Note Stuff

Publicerat 2014-11-30 av Lars Torstenson

Häromdagen slog Råd & rön, Aftonbladet med flera till med en säsongsanpassad skandalrubrik om giftiga russin. När fakta genomlystes visade det sig att rubriken inte riktigt höll – läs till exempel Anders Ivarssons kommentar här. Samtidigt hade rubriken istället kunnat vara ”Gift i ekologiska russin!”.

En bit ner i Ivarssons text citerar vi ”Totalt hittades det cancerframkallande mögelgiftet ochratoxin A i nio av de testade russinfabrikaten”. Att så skedde är inte ett dugg förvånande. Ett skäl till att odlaren besprutar sina växter – gäller inte bara druvor – är att undvika höga halter av ochratoxin. Redan under andra halvan av 1990-talet påtalade finska Alko höga halter av mögelgift (ochratoxin) i vin (se också nedan). Sedan dess har ingenting hänt – annat än att ekologiskt vin rent allmänt hålls för ”säkrare” och ”renare” än annat vin. vinifierat har vid upprepade tillfällen påpekat att så inte är fallet per automatik.

I grunden handlar det som alltid om att producenten måste vara seriös och noga i alla stegen i produktionskedjan. Huruvida hen arbetar ekologiskt är av underordnad betydelse. Exempel: odlaren X gör ekologiskt vin som säljs för 59 kronor i Sverige. Detta innebär mycket hög avkastning per hektar, och därmed gödning och ofta bevattning, för att få ekonomin att gå ihop. Följden av detta blir, särskilt ett regnigt år, högre halter av ochratoxin eftersom hög avkastning så gott som alltid går hand i hand med tätare klasar och därmed mer mögel som i sin tur blir till ochratoxin innan det hamnar i konsumenten.

Måttet att utgå från att allt ekologiskt är bra, så som till exempel Systembolaget nu gör, är en lika bekväm som oerhörd förenkling av verkligheten. Det gäller även russinpaketen: sensationen för de flesta torde egentligen ha varit att de ekologiska russinen, utan rester av bekämpningsmedel, i stort sett var lika farliga som de konventionella produkterna, i förekommande fall kanske till och med farligare. Bäst är att här tillägga att de nivåer som uppmätts i såväl russinen som vin ligger långt från de gränsvärden som gäller (i de fall gränsvärden finns), varför man också kan säga att båda typerna är lika ofarliga.

Intressant vore om någon gjorde en mer omfattande (ochratoxin)analys av Sveriges tio-i-topp-säljare (eko och konventionellt) och ställde dem mot låt säga de tio bäst säljande vinerna för 200 sek (dock utan appassimento- och kändisvinerna, vilka kanske ligger i den prisklassen på grund av annat än sin egentliga kvalitet och renhet – men visst kunde det också vara ett intressant test: kändisvin vs övriga viner i samma prisklass). Svensk vinpress brukar inte precis vara på hugget när det gäller den här typen av undersökande arbete så kanske är det Råd & rön som får ta sig an den saken? Tveklöst vore det bra konsumentupplysning och kanske kunde det också leda till en tillnyktring avseende synen på ekologisk vs konventionell odling och allt däremellan och, framförallt, en större insikt om prisets betydelse för den möjliga kvalitén.

PS Faktum är att Aftonbladet varnade för ochratoxin A i russin redan 2001, läs här. Och den som läser här, kan se att Aftonbladet varnade för ochratoxin i vin redan 1998. Vi konstaterar att minnet i likhet med sensationernas livslängd är kort och avslutar med legendarisk jazz. Fast allra sist kommer ett lästips till Kalla Fakta, som totalmissade målet och därmed också ochratoxinet och dess eventuella betydelse också för allergiker i sitt lika sensationsosande som usla program om vin häromåret.Vill också avslutningsvis påminna om att de systemiska bekämpningsmedlen framförallt är en arbetsmiljöfråga – vingårdsarbetare dör, i verkliga livet, till följd av slarvig kontakt med de här gifterna.

Glasförsöket: botten is nådd & Bad Barber

Publicerat 2014-09-26 av Lars Torstenson

Senast vi hörde av de båda upphällda glasen av det osvavlade rödtjutet kunde vi dag 8 notera att vinet föreföll vara försvinnande gott, eller i alla fall försvinnande ity trots att ingen, i alla fall vad vi vet, pimplade ur glasen, minskade mängden vätska i oroande hastighet samtidigt som kristallen fick allt mer påtagliga färgsättningar. Idag, på den tionde dagen, kan vi konstatera att det först upphällda glaset nu mest består av färgsättningar och glaset som hälldes upp sex dagar in i försöket är på väg åt samma håll. Med stor sorg och utan att kunna skylla på Hustrun måste vinifierat därför acceptera att det här försöket nu är kommit till ända. Dock har, så klart, de båda glasens innehåll analyserats en sista gång: Båda, och särskilt det första, nu synnerligen oljiga på ytan och för första gången sedan långtidstesten med de osvavlade vinerna inleddes kunde en vinfluga noteras i glasens närhet. Doften på glas ett är på något vis perverst tilldragande, kinky, med en mix av bakjäst, en stallgång med mockrester som spolas rent, vinäger och jäsande körsbär; tveklöst ett nyansrikt vin. Glas två uppvisar en mer påtaglig dragning åt målarfärg, vit källarfärg närmare bestämt hur man nu kan veta det, dov, mörk frukt och en rejäl skopa pressvin, rent av pressrester. Eftersom försöket nu nått vägs ände och som vinifierat så våghalsigt gett sig in i det här historiska forskningsarbetet tog er utsände i de stinkande vinernas oaptitliga och kinky värld sig före att för sina HR:are och framtida generationers skull prova de sista, små skvättarna vin i de här glasen. Glas två smakade ungefär som nygjorda pressrester, det vill säga, gräsigt och torrt och inget vidare i största allmänhet. Glas ett å sin sida uppvisade en så stickande och skrikig syra att er utsände i de legendariska upptäckarnas och forskarnas våghalsiga värld sannolikt måste gå till doktorn och få någon form av läkande jästkultur eller pomada utskriven för munnen och dess environger. Här en ny singel från Bad Barber.

Osvavlade vitskriket – en delrapport, White & White Light

Publicerat 2014-09-24 av Lars Torstenson

Svara

Igår delgav vinifierat, i vad som måste betecknas som en sensationell post, sina HR den häpnadsutvecklingen i det osvavlade rödtjutet under dess första åtta dagar som upphällt vin i ett glas. Samtidigt anade den sluge och möjligen aningen framfusiga HR:en att mer skulle komma, för hur är det då med det osvavlade vitskriket vs det svavlade? Jodå, som den minnesgranna kan dra sig till minnes tyckte Hustrun att det var lite Bourgogne över det osvavlade medan det svavlade smakade bäst. Mer professionella bedömare, hm, pekade på en del frukt, en släng charkuterier, bra balans och hygglig fräschör tack vare koldixoiden i det osvavlade vinet, medan det svavlade uppvisade mer friskhet och frukt samtidigt som det upplevdes som mer koncentrerat och kraftfullt och på det hela taget kunde det vara en smaksak vad konsumenten föredrog. Exakt en vecka senare slogs så två nya glas upp av de öppnade flaskorna, som, vilket kan nämnas som en anekdot på resan från inläggets första bokstav till den sista, står intill varandra och myser på en hylla i kylskåpet, där de frotterar sig med äpplejuicer, mjölk, påssåser och annat som Hustrun eller er utsände (påssåsen) i livsmedelshandels ommärkta och yrselframkallande djungel släpat med sig hem. Nog av. Här är juryns resultat från andra kontrollstationen i långtidstestet av samma vin svavlat vs samma vin osvavlat: Den osvavlade versionen uppvisar precis som för en vecka sedan en mer gyllengul färg, en del frukt samtidigt som det upplevs som lite avslaget för dagen. Hustrun menade å sin sida att den här versionen var klart tysk och bjöd på en rejäl dos petroleum, vilket var helt i sin ordning. När vi nu ändå är inne på Hustruns upplevelser, framhöll hon avseende det svavlade vinet att det var en stor skillnad på detta och det osvavlade, bland annat hittade hon lite skumbanan i den svavlade versionen, mer precist svensk skumbanan, som är ljusare i färgen och mer fräsch i smaken än sina franska kusiner. Juryn i övrigt höll med om att det förelåg en viss skillnad på vinerna och att båda höll ihop på ett bra sätt och att Hustruns petroleum sannolikt, och sensationellt nog för den som är mindre insatte i den mystiska värld som finns just där vinet och svavlet möts i en entente som är mer eller mindre cordiale, kommer från svavlet. I den svavlade versionen hittade övriga juryn en större doft, dels med inslag av druvan (chardonnay), dels inslag av gula äpplen och gula plommon (gult går igen här, vilket den slipade HR:en redan noterat), och medan det här vinet uppvisar mer mognad i doft och smak (inte färg) upplevs det paradoxalt nog samtidigt som fräschare. Avslutningsvis försöker vi dra oss till minnes, visst är det vitvin som White Light handlar om? Och så lite Josh White för er som varit med ett tag eller har råkoll på gitarrhistorien.