Millésime Bio – ekovinernas nav

För några veckor ordnades för tjugonde gången “Millésime Bio” i Sydfranska Montpellier. 1993 var det en, i all fall bland andra odlare, snudd på suspekt företeelse för de närmastMillésime Bio 2013 sörjande. Nu är det ett mecka för den som vill ställa ut eller hitta viner gjorda efter vad som egentligen borde heta traditionella metoder, men som tillsvidare går under skumma beteckningar som ”ekologiskt” och ”biodynamiskt” eller rent av det mest häpnadsväckande, missvisande och nedsättande epitetet ”naturvin”. Vi, eller i vart fall jag, som var med redan för tjugo år sedan och hela tiden tyckt att den som gör vin efter traditionella metoder ska säga just det, menar att det är den som arbetar högintensivt och med systemiska produkter eller ohemula ersättningar som ska sätta ut det på sin etikett, inte tvärtom. Hursom, nu är ”eko-vinerna” sedan länge rumsrena och intresset ökar stadigt. I Frankrike har arealen för ekologiska viner nästan tredubblats de senaste fyra åren, från 22 509 Ha 2007 till 61 055 Ha 2011 och den utvecklingen fortsätter, i rasande takt. Lägg till detta alla ”uthålliga” vinbruk, samlade i termer och företeelser som ”Terra Vitis” och ”agriculture/lutte raisonnée” och nya lagar som tvingar, åtminstone den franske vinbonden, att besiktiga sin besprutningsutrustning och förbjuder alltfler bekämpningsmedel och tillsatser som historiskt förekommit. I ljuset av detta växer också fram ekologiska byar, som Correns, och ekologiska appellationer, som Cassis. Till fromma för konsumenten – som dock, det upphör aldrig vinifierat att påpeka, måste lägga till någon tia för att få korrekt producerade viner. En intressant detalj, med utgångspunkt från den debatt som pågår i svenska sociala medier om näthandel o d: enligt en undersökningBio Lineaires gjord av magasinet ”Bio Lineaires” säljs i Frankrike eko-viner främst i ”ekologiska” butiker, men också till stor del på stormarknaderna och direkt hos producenten, så lite som mindre än en procent säljs via internet. En annan intressant undersökning, också från Bio Lineaires, visar att det som påverkar mest vid valet av ett eko-vin är smaken, därefter ursprunget och priset; ungefär var tredje eko-konsument väster vikt vid svavelhalten medan var fjärde tycker att druvan är viktig, däremot förefallet buteljens storlek ha mindre betydelse, viktig för blott fyra procent av de tillfrågade. Nog av, i år ställde cirka 700 producenter från jordklotets alla hörn ut och tusentals besökare dök upp, inte minst svenska importörer, som redan visar eller snart kommer att visa upp sina fynd via Systembolagets beställningssortiment, sin restaurangförsäljning och kanske via vinklubbar och näthandel.

Föga svavelosande Brescou & Damir Imamovic

Även om jag är skeptisk till delar av naturvins-rörelsen, som påminner väl mycket om eko-rörelsen för 25 år sedan, är jag också avvaktande positiv. Just för 25 år sedan började jag, trots alla de alltför vanliga tröttmössorna inom eko-världen då och övertygad om att det skulle ge bättre vin, odla ekologiskt och till och med maka vin utan svavel, låt vara det sista på en mer experimentell basis inom ramen för V&S FoU-arbete. Snart upptäckte jag att, trots allt, de svavlade vinerna alltid föll bättre ut i blindprovningarna. Å andra sidan stod det också klart att ”slentriansvavlandet” – som ökade, först, kraftigt med Peynaud och, sedan, när Nya Världen gjorde allt för att undvika ”brett”, som bekämpas med renhet och svavel – inte heller var särskilt bra. Trots att vissa av våra viner, särskilt de som gjordes i ”vinhandelshuset” Rabiega (alltså inte på gården utan i vår källare i Brignoles), var tämligen enkla, arbetade vi alltid med svavelvärden på högst 80 mg totalt och avseende toppvinerna låg de oftast betydligt lägre, även efter lång ekfatslagring. Eftersom vi visste att vår box, t ex, låg, vanligtvis långt, under konkurrenterna funderade vi på att sätta ut den totala svavelhalten. Vi menade att svavelhalten skulle vara en värdemätare på hur pass ren frukt och utrustning man arbetar med och hur noga man är i sin verksamhet – detta, förstås, under förutsättning att vi talar viner utan defekter. Nu stannade dock det hela vid en idé eftersom svavel inte var en viktig fråga då runt sekelskiftet. Men nu är det det och nu tycks den gamla idén bli verklig på Domaine de Brescou! Som på alla andra ställen jag arbetar med ligger vi, vanligtvis, stadigt mellan 40 och 80 mg totalt svavel på samtliga viner, även de vita. Till min glädje har nu ägaren bestämt sig för att börja sätta ut den totala svavelhalten – såvida inga konstiga regler sätter stopp för det; andra, som arbetar med betydlig högre, fortsatt lagliga, halter, brukar inte tycka om att indirekt få byxorna neddragna: kan de sätta käppar i hjulet kommer de att göra det. Vad mer är, är att vi i början av nästa år lanserar gårdens första osvavlade vin! En Chardonnay och en Cabernet sauvignon. Eller rättare sagt: vi har, eller kommer ha, som de flesta andra som gör ”osvavlade” viner, tillsatt 2 x 1 g/hl – det sista grammet tillsätts just före buteljeringen. Det gör att den totala svavelhalten landar under 20 mg/l, som är den enda gräns som någonsin, egentligen, nämns avseende vin som på riktigt är svavelfritt, eller så gott som svavelfritt eftersom helt svavelfria viner inte finns – det ser naturen till. Damir Imamovic Trio.

Naturvin igen

Här en länk till vad som enligt VinNatur är ett måste för naturvinsnörden och som i övrigt är intressant för den som bara vill lära sig mer om företeelsen. Här en länk till en text om, ja exakt vad vinklingen är är inte helt klart, men lite om en missnöjd importör, lite om en ännu inte publicerad artikel av mig om naturviner, lite om Systembolaget och ja, läs själva och missa framförallt inte min artikel i Allt om Vin i slutet av februari – en artikel som bland annat vet att berätta att naturviner inte nödvändigtvis är det samma som vin utan tillsatser och bekämpningsmedel.

Naturvinerna & historiens vingslag

Tillsatser en masse, förfalskningar, drufsjuka, två gram kaliumsulfat per liter vin,  kyprade och petiotiserade viner, olika jästsorter för olika vin… var allt verkligen bättre förr? Ta dig tid att läsa den här artikeln från 1893 och ta reda på hur det i själva verket förhöll sig på den gamla goda tiden och, passa på att lära dig vad, till exempel, dräggbrännvin är för något.

Fordson Major & Trabant-avgaser: Naturvin i Zürich 3.0

I samband med konferensen i Zürich gavs tillfälle, i form av en minimässa, att prova en uppsjö naturviner, av vilka flera gjorts utan tillsatser av svavel. Det är uppenbart, att samtidigt som det svavellösa vinmakeriet ökar såväl odlarens risk som spännvidden i utfallet, ger det också konsumenten tillfälle att bli kastad mellan hopp och förtvivlan, alltmedan denne förflyttar sig från producentbord till producentbord för att få en sniff och en munfull av vinerna som ställs ut till allmän beskådan. Upptäckte några riktigt spännande och bra producenter, som Luca Orsini på Podere Le Cinciole (Chianti), Marino Colleoni på Podere Santa Maria (Toskana) och Sébastien Riffault (Sancerre), samt några häpnadsväckande stolpskott. Mest uppseendeväckande var en producent vars namn naturligtvis ska skyddas, när jag anlände till hans bord stod där en kvinna och ojade sig något alldeles förskräckligt över den fantastiska kvaliteten. Man blir nyfiken! Stoppar snoken i glaset och upptäcker en härlig mix av en gammal Fordson Major, oljig och otvättad, och en Trabant som kör förbi på gatan, lämnandes efter sig ett blågrått, doftrikt moln. Tar en sipp av vinet och… nej, min själ, omöjligt att snurra runt i munnen, ut med det snarast! Utan tvekan det äckligaste vin jag någonsin stött på. Obeskrivligt otäckt! Men kanske blir det bättre av att ligga fem år till i producentens källare – i vilket fall som helst berättade denne nöjt, sedan jag i likhet med den ojande damen livligt berömt hans vin, att han inte tänkte börja sälja vinet förrän om fem år då det legat till sig.

Terroir: Naturvin i Zürich 2.0

Ytterst, menar många med Isabelle Legeron MW i spetsen, och med kraftigt eldunderstöd från Lydia och Claude Bourguignon, handlar naturvin om att fånga terroiren och då i ordet mest ursprungliga betydelse, den som användes innan man för vid det här laget ganska länge sedan kom på att ”utan människa ingen terroir” och raskt infogade denna nödvändiga faktor i begreppet. De gamla munkarna, säger Claud B, tittade dessutom mer på berggrunden, jordmånen och topografin än klimatet när de planterade sina vingårdar och till exempel kom fram till lysande lösningar som Pinot Noir i Bourgogne och Grenache och Syrah i Rhône-dalen. När man idag anlägger nya appellationer genom att utgå från klimatet är man helt fel på det och den som anstränger sig till det yttersta med utvald jäst, ekspån och tannin och annat gör inget annat än skyler över det faktum att vinet i fråga saknar såväl av- som uttryck från sin terroir, eller så gör man vad man kan för att undvika att ta hänsyn till naturens påverkan på druvan och vinet.

Naturvin i Zürich

Har varit i Zürich på en utmärkt konferens om naturviner. Vad är då naturvin? Av konferensen att döma finns ingen precis och allena rådande definition, och, underströks det flera gånger, den här typen av odlare tycker inte om att fångas i snäva regler. Självaste Jonathan Nossiter var på plats för att förklara, att om man satt snäva regler på den italienska filmen på 1950-talet hade vi inte fått se ett av filmhistoriens mest spännande skeenden äga rum och, fortsatte han sitt resonemang, sätter vi för snäva regler på de här kreativa människorna inom naturvågen riskerar vi att passivisera en Rossellini. Dock kan man säga, att naturvin bör vara småskalig produktion och med en odlingsfilosofi som tangerar de ekologiska och biodynamiska regelverken och man ska, i likhet med alla seriösa odlare, sträva efter att tillsätta så lite svavel som möjligt till musten och vinet. Flera tillverkare av naturviner går till och med så långt att de inte tillsätter något svavel alls. Helst ska man inte heller tillsätta jäst för att få musten av jäsa. Somliga menar dock att det är ungefär som att få en deg att spontanjäsa, varför de har egenodlad jäst som de tillsätter, jäst som ”fångats” i den egna vinkällaren eller vinodlingen.