vinifierat har det senaste året genomfört flera tester av osvavlat och lågsvavlat vin över tid. Idag är det dags att avslöja vad som händer med osvavlade viner som fått stå öppna i närmare sex månader. Den som vill läsa om tidigare delrapporter och liknande inlägg på bloggen kan göra det genom att klicka här.
De två viner som idag har provats är dels ett vitt, osvavlat vin, dels ett rött, osvavlat vin, båda öppnades 15 september 2014 och båda med < 20 mg/l SO2. Det vita vinet, fyllt till 2/3, har stått på en terrass i Provence sedan september 2014, det röda (också fyllt till 2/3) har stått i ett provencalskt kök under samma period. Det innebär att vitvinet utsatts för kraftiga temperatursvängningar – inledningsvis mellan +15 och + 30, senare mellan -5 och + 15 – medan det röda stått aningen för varmt. Vinerna är tillverkade, med mig som konsulterande vinmakare, på Domaine de Brescou utanför Pezenas i Languedoc. Resultatet av dagens provning:
Vitvinet har nu antagit en orange färg och skulle säkert av många klassificeras som ”orange vin” trots att det inte skalmacererats. Doften är ganska stor och… god. Samtidigt saknar den på de osvavlade vinernas tämligen typiska vis tydligt druvavtryck och ursprung, annat än att det är ett ”naturvin”. Vinet är rent och utan defekter. Doften domineras av mogna, gula äpplen. Dessvärre är det inte lika bra i smaken som i doften: runt, inte särskilt gott, smakar snarast som oxiderade äppleskrutt, dock en mycket ren och tämligen lång eftersmak med tydligt inslag av lie. Efter att ha stått en tid i ett glas och dessutom skyfflats fram och tillbaka mellan två glas ett par gånger – det vill säga chock-oxiderats – ändrar sig doften och växer betydligt och ger nu ifrån sig tydliga associationer till äpplemos, äpplemust och Mer med äpplesmak. Mycket imponerande och ett hyggligt övertygande bevis på att naturviner/osvavlade viner kan lagras.
Rödvinet har samma kraftfulla färg som tidigare och samma nyans (blåröd). Doften är inte jättestor men ganska spännande med tydliga inslag av körsbär och körsbärskärnor och en aningens viol, mycket rent. Det gamla inslaget av garrigue och örter finns knappt alls där nu. Druvtypiskhet finns inte och nu när garrigue/ört-inslaget är borta finns inte heller något som direkt skvallrar om vinets ursprung (om något, förefaller vinet vara ”italienskt”). Smaken är precis som tidigare som doften (vilken dock alltså ändrats sedan senast); fortsatt rustikt men mindre nu än tidigare, framförallt har kärvheten gett med sig. Eftersmaken smakar som vinet doftar. Fortsatt aningen rustikt men mycket imponerande. Betydligt bättre nu än när det öppnades!
Slutsatser? Tja, som nämns ovan, att välgjorda naturviner/osvavlade viner kan lagras länge och till och med utvecklas positivt över tid, även då flaskan öppnats, samt att, som tidigare påpekats här, druvkaraktären och ursprunget sällan kommer fram i osvavlade viner. Sparar några buteljer av de här vinerna i försluten form och kommer återkomma så småningom, hoppas jag. Avseende de båda öppnade buteljerna ovan är de fortsatt mer än halvfulla så vi siktar nu vidare mot ett års lagring och håller tummarna för att ingen städar bort dem eller sveper i sig innehållet i något obevakat ögonblick. XTC.